Skinn är höstens hetaste material och finns i alla dess former. Från mjukt lyxigt skinn till schyst skinnimitation. Söndag har valt ut de snyggaste och mest prisvärda skinnplaggen. Köp Söndag nu på söndag!

Skippa steken och bjud på fisk till söndagsmiddagen. Lyxig fiskgratäng, laxburgare och ört- och parmesanbakad torsk – Söndag frestar med fem smaskiga recept nu på söndag.

Säsongens första snöflingor sockrar gräsmattan. Vi suckar unisont min man och jag, vi har ju inte hunnit kratta undan hösten. Husets ventiler viner och jag känner ilningar längs benen. Kölden är på väg in och det är lika bra att vänja sig. Jag tar mig ut till förrådet och plockar fram säcken med täckjackor, fodrade kängor och annan stridsutrustning som hör vintern till. Kriget har börjat. Det är jag mot kylan. Igen.

Jag har lätt för att frysa. Oerhört lätt. Har märkt att jag går klädd i dubbelt så mycket kläder som min omgivning. Och ändå brukar det vara jag som klagar först, som ber om stängd balkongdörr eller värmande filtar till uteserveringen. Jag har alltid känt att jag frusit mer än andra.

Det är som om mitt blod bara räcker till att värma hjärtat och organen där ikring. Det behövs inte mer än en kall vindpust eller att jag öppnar kylskåpet för att min kropp ska reagera med kalkonknottrig hud. Länge trodde jag att jag bara var pjoskig, att min frossa beror på att jag går omkring och känner efter.

Slappna av Josefine, i stället för att hacka tänder. Då fryser du mindre. Det präktiga rådet fick jag från en sådan där som utan bekymmer traskar runt i t-shirt i november. Och jag har verkligen försökt tänka bort det kalla. Men den smärtsamma kylan fortsätter att gro.

Min mamma har berättat hur jag redan som bebis frös. Och när vi 1979 åkte på min första utlandsresa, till Tunisien, låg jag och huttrade under dubbla handdukar medan de andra barnen plaskade i poolen. Nej, det är alltså inte bara på vintern jag lider. Min man har flera gånger retat mig för att jag bär långärmat på stranden i Thailand. Och ofta får jag små pikar för att jag duschar i nästan kokhett vatten.

Jag har känt mig udda, som om jag är en nakenhund i en värld av pälsdjur. Men när jag var gravid för andra gången kom äntligen den logiska förklaringen. Ett konstant illamående och en yrsel utöver det vanliga gjorde att man tidigt intresserade sig för mitt blodtryck. Man misstänkte ett lågt värde. Barnmorskan bad mig ligga för att jag skulle komma ner i varv innan hon gjorde mätningen. Resultatet fick henne att höja på ögonbrynen i ett ”oj då”. Lågt blodtryck var visst bara förnamnet. Och på operationsbordet då jag skulle snittas valde man att flera gånger ge mig blodtryckshöjande medicin för att jag inte skulle tuppa av.

En förklaring till det låga blodtrycket sägs vara att jag har en god grundkondition. Tack baletten. Men det extremt låga trycket kan antagligen endast förklaras med gener. Och det är alltså därför jag pinas mer än andra av kylan.

Otur för mig att behöva leva i Sverige, har jag tänkt många gånger. Men nu tar jag striden på blodigt allvar. Jag har investerat i en vinterjacka som ska tåla fyrtio minusgrader. Den var svindyr, är otymplig och rätt ful. Men det skiter jag i. I år ska jag äntligen vinna kriget mot köldterrorn!

Jag växte upp i en småstad, och mina föräldrar var lokalkändisar. Jag var stolt över dem. Ändå, eller kanske just därför, gjorde det så himla ont att ibland få höra saker som ”Din mamma var JÄTTE-DÅLIG i lokalradion i går”.  Sen blev jag ett pubertetsmonster, och då ville jag förstås inte låtsas om att de existerade över huvud taget. Det här utspelade sig i en stad med 13 000 invånare. Och sanningen var ju att de allra flesta av dem inte brydde sig ett dugg om mina föräldrar.

Men jag tänker på min minimala ”erfarenhet” av att vara ett kändisbarn när jag noterar en stor skillnad på skvallersidorna. Numera är Hollywoods kändisbarn ett lika lovligt byte som sina föräldrar. Bilder på Jay-Z och Beyoncés baby diskuteras ingående, och alla är överens om hur tragiskt och ”oattraktivt” det vore om hon blir lik sin pappa. Jennifer Lopez fyraåriga dotter sitter front row på mode-visningar i Chanel-klänning och hyllas som ”mode-ikon”. Kändisbarnens klädstil betygssätts utifrån paparazzi-bilder från lekparken. Angelina Jolies dotters ”pojkaktiga” kläder väckte på allvar debatt i USA. Suri Cruise är snart lika känd som sina föräldrar. Hon är till och med föremål för den ”satiriska” bloggen Suri’s burn book, som nu också blivit bok. Där skriver ”Suri” saker som att ”intäkterna går till en fond för att hjälpa Violet Affleck att klä sig bättre” eller ”Harper Beckhams armar är snart större än Victorias”. Ursäkta, men när blev babymobbning ett acceptabelt tidsfördriv?

På tal om Suri undrar jag hur hon kommer att känna det när hon är gammal nog  att googla på Tom och Katie. Hur hanterar man all den informationen, verklig eller påhittad, om sina föräldrar? Och hur hanterar kändisbarnen all uppmärksamhet, när de är gamla nog att förstå den? När man är ung och försöker hitta sig själv är man ju livrädd för att upptäcka att man inte
duger. Hur känns det då om världen faktiskt, på riktigt, bedömer varje steg man tar?

De vuxna kändisbarnen på listan här intill har uppenbarligen inte haft det lätt, och ändå växte de upp i en tid då de var betydligt mer skyddade; innan gränserna försköts tills de helt slutade existera.

Det har väl knappast undgått någon? Att i dag är dagen då vi bör fira våra farsor lite extra? Men visste ni, alla pappor som fått mumsiga tårtor och prassliga paket, att det är en viss herr William Smart som ni bör tacka för Fars dag-kaffet? Det var hans dotter, Mrs Dodd, som 1910 ville hedra sin far, eftersom han på egen hand fostrat henne, plus fem syskon, sedan hans hustru dött i barnsäng.

En modern man, med andra ord. Att rådda sex barn på egen hand är en anmärkningsvärd bedrift i dag och på den tiden, snudd på ogörlig. Mrs Dodds initiativ spred sig till övriga USA, i Sverige har farsgubben fått hyllningar sedan 1931 och i dagens tidning frågar vi kända svenska kvinnor om deras relation till sina fäder.

Så, vad har min pappa betytt för mig? Jo, förutom det mest uppenbara (satt mig till världen), har han visat sin ömsinta kärlek till min mor i över ett halvt sekel och var en av få karlar på 1960-talet som bytte blöjor och drog barnvagn. Inte nog med det, han gick matlagningskurs med sina manliga lärarkolleger under 1970-talet för att kunna servera trendiga middags­överraskningar som pizza, chili con carne och ­glace au four.

Pappa är mannen som jag ville gifta mig med när jag var sex, eftersom han luktade så gott och var bäst på att hitta mysiga campingplatser under alla husvagnssemestrar. När mamma sydde klänningar och skjortor till mig och mina syskon, satt ­pappa bredvid och tillverkade matchande små hattar.

En modern man, med andra ord. Som ­inte bara har ­fostrat mig, utan också, alltid ­velat skydda mig. Ibland på ­lite fel sätt. Men det gör inget. För jag älskar dig, pappa. Lika mycket som du gör mig.

Så var det sagt. Säg det, ni också, till era pappor. Och inte bara i dag.

Nu kan du få 20 procent rabatt på hår- och skönhetsprodukter från kändisfrisören Steve Terrys webbutik theyouway.com
I veckans nummer av Söndag hittar du rabattkoden.

Är du sugen på en ny frisyr? Då har du chansen att få hjälp av Steve Terry, Sveriges hetaste kändisfrisör. Först ut är Anne-Grete, 53, och Susanne, 45.

”Håret känns fantastiskt. Jag är så himla lycklig”, sa Anna-Grete när hon väl fick se sig i spegeln.

Kolla in förvandlingen i veckans Söndag! Och hör av dig till oss om du också är sugen på en ny look. Hur du gör hittar du på sid 34.

Dessutom: Vinterns snyggaste täckjackor, Fars dag-special: Svenska kända kvinnor om sina pappor, Kyckling på fem sätt, Veckans resa: Abu Dhabi … och mycket mer!

I veckans nummer av Söndag får du fem härliga kycklingrecept. Här på redaktionen har vi fått pippi på kycklingspetten med parmesan och pestosås… mmmm!

Du har sett honom som Paul i Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar och nu är han aktuell som polis i storfilmen Callgirl. Vår reporter Jenny Alexandersson tog en fika med vinterns stora stjärnskott Simon J Berger och pratade uppväxt, superhjältar och feminism.

Läs Söndag nu på söndag.

Det finns knappast någon stjärna som fått personifiera begreppet ”trash” på samma sätt som Anna Nicole Smith. Men den tragiska såpopera som var hennes liv blev upphöjd till finkultur, med en föreställning på Royal Opera House i London (på lördag sänds den i SVT). Det kanske är logiskt, på sätt och vis. Anna Nicoles öde överträffar ju melodramerna i klassiska operor. Likt en av deras skökor jobbade Anna Nicole som strippa när hon, 26 år gammal, träffade den 89-årige oljemiljardären J. Howard Marshall II. Det sägs att han var senil, att hon proppade honom full med Valium och körde runt honom i lyxbutiker i hans rullstol, att hon brukade ge honom rå bacon att äta och lämna honom ute i regnet.

Anna Nicole blev stjärna genom Playboy-utvik, och stortavlorna där hon gjorde reklam för H&Ms underkläder sades få svenska män att köra av vägarna. Men det var hennes undergång som verkligen trollband världen. Evighetsfejden med Marshalls släktingar om förmögenheten. De berömda kurvorna, som svällde upp av hetsätande och tablettmissbruk. Realityserien The Anna Nicole Show, ett groteskt frosseri i mänsklig förnedring. År 2006 fick hon dottern Dannielynn med en paparazzifotograf. Några dagar senare dog hennes 20-årige son Daniel av en livsfarlig blandning av metadon och antidepressiv medi-cin. Anna Nicole dog själv några månader senare, 39 år gammal, av en överdos. Hennes nye make, Howard K Stern, åtalades för att ha gett henne tabletterna (han friades i oktober i år). På Youtube finns ett klipp som är nästan omöjligt att se på; en höggravid Anna Nicole har sminkats till clown. Hon har en docka i famnen och tror att det är hennes baby. Stern filmar alltsammans och skrattar, säger att klippet kommer bli värt pengar.

För mig gjorde Anna Nicole Smiths död skillnad. Den fick mig att inse något som borde varit löjligt uppenbart; att kändisar är människor, inte seriefigurer som bara är till för att underhålla oss. Den fick Britneys sammanbrott samma år att framstå som så mycket sorgligare och mer verkligt. Den gör det omöjligt att skratta åt Lindsay Lohans liv i dag.

Och jag kommer aldrig mer att känna mig bekväm med ordet ”trash”.