Jag pratar inte om sådana man ser i tv-serien Maniska samlare. För om du har sparat varje reklamblad och julklappspapper du fått i ditt liv är du de facto en samlare av den lite mer patologiska typen. Jag pratar om de samlingar som ännu inte gått ut över relationer, ekonomi och livskvalitet.

Den brittiske psykologen Christian Jarrett menar i en artikel i The Guardian att samlare inte­ är något man bestämmer sig för att bli. ­Snarare vaknar man upp en dag och inser att man har 27 antika tekannor i köksskåpet eller 72  Barbiedockor i bokhyllan.

Samme Jarrett hävdar att det finns olika psykologiska skäl till samlandet. En av dem är att det är en trygghetsskapande aktivitet sprungen ur en kärlekslös barndom. Hur det är med den saken för min personliga del låter jag framtida terapi utvisa, men nog är det en rimlig gissning att just mitt samlarfokus har något med barn­domen att göra.

Min första samling var nämligen mjukdjur i form av koalabjörnar. Och det var mycket riktigt ingen strategi att börja samla, det bara blev så. Men när jag i slutet av 1990-talet skickade hem en hel väska full av koalabjörnar i förväg från resan i Australien gick det upp för mig att det nog var en samling jag hade att göra med.

Koalabjörnarna övergick så småningom i ugglor som nu har fått stryka på klorna till
förmån för mina nuvarande samlingsobjekt: gosedjur från anrika tyska leksaksföretaget Steiff samt OS-maskotar.

Vissa har kommit i lådor på posten men inget slår att fynda ”live”. För ett år sedan besökte jag Steiff-museet i en tysk småstad utanför München och den andrahands-anka jag prutade ner hos det trevliga herrparet i fyndboden bereder mig mycket större glädje än den tax jag ”vann” på tyska Ebay.

På samma sätt värderar jag den nyproducerade Vucko (den lilla vargen, maskot för vinter-OS 1984) som jag köpte på plats i Sarajevo minst lika­ högt som de ”äkta” jag inhandlat på nätet.

En andra psykologisk förklaring till samlande är att det är sprunget ur existentiell ångest. Vi må inte leva vidare – men våra skivor, trädgårdstomtar och frimärken finns kvar även ­efter vår bortgång som en förlängning av vår identitet. Och det kan jag köpa, för visst vore det fint om yngre släktingar eventuellt skulle kunna glädjas åt de ­prylar som gjort mig så glad genom åren.

Ett tredje psykologiskt skäl för ­samlande ska vara att försöka locka till sig en potentiell partner genom att visa upp sitt ihopsamlade överflöd.

Jag är ytterst tveksam till om ”vill du följa med hem och titta på min Schnee­mann från vinter-OS i Innsbruck 1976” fungerar som raggningsreplik på krogen.

Men jag kan ju försöka.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac. Ålder: 41. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:
Jag skulle kunna begå brott om …
… jag försattes i en desperat situation, gissar jag.

 Jag trivs särskilt bra när …
… jag vaknar en helgmorgon och vet att Vinterstudion är på tv.

Om jag är ledsen vill jag …
…vältra mig i det en stund ihop med ett matchande soundtrack.

Det vackraste ord jag vet är …
… koalabjörn, för att det både låter som – och beskriver – något mjukt och fluffigt.