Sedan några år tillbaka pratar folk om sin bucket list. Saker man ska göra innan man dör. Det dyker upp som samtalsämne allt oftare. Googla och ni hittar massor av sajter om det. Erik & Mackan har förverkligat sina drömmar i flera (rätt roliga) tv-serier på TV 6.

Märkligt nog tycks fenomenet ha tagit fart på grund av den rätt kassa filmen The bucket list (Nu eller aldrig på svenska), som kom år 2007 och hade Jack Nicholson och Morgan Freeman i huvudrollerna. Deras rollfigurer träffades på ett sjukhus, hade cancer, en var stenrik och så prövade de på allt möjligt de hade drömt om under en jorden-runt-resa. Filmen är två plus. Fast blev succé i USA och en del andra länder. Flopp i Sverige.

Vad har du på din bucket list? undrar folk.

Oj, massor, om man får drömma. Spektakulära jorden-runt-resor, förstås, med nära och kära. Skriva en bästsäljande och prisbelönad bok. Spela med tröja nummer 7 i Manchester United. Gosa med Salma Hayek. Säga fuck you till en och annan chef. Hämnas på sadisten som var min plutonschef i lumpen.

Så blir det kanske inte. Av brist på pengar, tid, talang, ålder, utstrålning, mod och att jag inte vill sitta i fängelse. Har det ju rätt bra ändå. ­Underbara barn, är fortfarande nykär och kommer kanske ändå att kunna genomföra en del av de resor och andra projekt jag drömmer om.

Tycker också att man kan vända och vrida på konceptet. Ha en Anti-bucket list. Och en Återanvändnings-bucket list.

Har mycket medvetet inte sett Bruce Springsteens konserter på åratal, för att det aldrig blir lika bra som minnena från 1981 och 1985. Har inte sett om Wim Wenders-filmen Paris, Texas sedan världspremiären i Cannes 1984, för att det nog bara är Ry Cooders gitarrslingor som håller. Åker av princip aldrig till Ibiza igen, för att tjurfäktningsarenan där Bob Marley & The Wailers höll en magisk konsert, numera är en ful parkeringsplats.

Och så finns det saker man vill göra om och om igen.

Som att återuppleva ljuset, värmen, solen, utsikten, lugnet, maten, ”mina” rum på hotellet, ägaren Vasilis galenskaper, ja, hela stämningen på min grekiska favoritö Antiparos.

Man kan hävda att ”vänskapen” med ägaren till vietnameskrogen Le Jade i Cannes är hjärtlig på ett både ytligt och, för mig, dyrt sätt. Har ätit där väldigt många gånger varje år sedan 1980, min första filmfestival. Får alltid bord, hur fullt det än är. Ägaren och jag har åldrats ihop. Det finns något fint i det, även om han kanske inte bryr sig när festivalen är över.

Och sedan kan man snöa in på saker.

Åt under en Florida-semester för några år ­sedan den mest fantastiska pastarätten, Shrimp Provencale, i hela mitt liv. Går inte att beskriva i ord hur ljuvlig den var. Och då drack jag ändå vatten och kunde inte fullt ut njuta av den sköna stämningen vid den fyrkantiga baren, då jag skulle köra bil ett par mil tillbaka till hotellet.

Har längtat tillbaka ända sedan dess.

De som har läst min förra Söndags­krönika, vet att det finns en flickvän som vill lura mig att ­börja spela golf under en ­resa till Florida. Nu i ­dagarna äger den rum.

För mig är det en självklarhet att resans höjdpunkt är en omväg på 20–30 mil fram-och-tillbaka bara för att äta en maträtt i Islamorada för $23,99, plus dricks.

Återstår att se om man kan vinna den kampen, i USA:s golfbanetätaste delstat, med 1 300 ­banor …

Veckans krönikör:

Namn: Jan-Olov Andersson. Ålder: 61. Familj: Olle, 17, och Greta, 16, flickvännen Nicole Mahnaz Nia. Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen. Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

4 x tankar i mitt huvud:

Jag skulle kunna begå brott…

… om Robert De Niro och jag höll i vapnen och det var en scen
i en ny Martin Scorsese-film.

Jag trivs särskilt bra…

… när jag har en helkväll på PA & Co med gamla innebandygänget.

Om jag är ledsen…

… vill jag att soundtracket är en vemodig Lucinda Williams-låt.

Det vackraste ord jag vet…

… är existensmaximum, för att det är enligt den parollen man borde leva livet. Annars kan man lyssna på den klassiska Hansson De Wolfe United-låten från 1981.