År 1994. Minns ni? Fotbollslands­laget gjorde en episk straffläggning i kvartsfinalen i USA. Sommaren var varm och radion spelade Take That med en Robbie Williams som var ung, yster och lovande.

Själv var jag 17 år gammal och hette Sara ­Andersson, ett astråkigt namn vars enda ­fördel var att jag alltid hamnade överst i klasslistan. Den sommaren svalkade jag mig med isglassen Boomy och surfade för första gången in på en snusksida på nätet. Sedan la det satans modemet av och tog en kvart på sig att koppla upp igen. Jag minns datorn. En bärbar, svart Toshiba som vägde som ett 8 tums bildäck och tog upp hela skrivbordet.

Vilka tider det var.

Vi stod inför en ny världsordning och vi ­förstod det inte.

Så kom hösten och hela landet tapetserades med slogans i stil med ”Ja är roligare!”. Carl Bildt fyllde tv-rutan och skorrade myndigt att ”vi ska vara en del av Eurrropa, inte Nord­polen.” För första gången i mitt liv funderade jag över min identitet. Jag var alltså inte bara svensk. Jag var europé också, vad det nu innebar.

Kommer ni ihåg hur det lät inför omröstningen? Skräckscenarion om vad som skulle hända med kronan, finanserna och inte minst miljön. EU ägnade sig bara åt att mäta stor­leken på ­gurkor, sa folket på gatan. Vi skulle tvingas ­använda fler kemikalier och äta giftig mat. Värst av allt – när vi väl var med var vi fast, på livstid. No Swexit.

Men ingenting blev som vi trodde.

Vi blev inte­ förgiftade, tvärtom – i dag äter vi e-sanerad, kravodlad mat som aldrig förr. Och den största förändringen i våra liv blev it-revolutionen.

Nu står vi där igen. Inför ett nytt mästerskap i fotboll och en ny folkomröstning. Men nu räds vi inte längre själva medlemskapet, utan utbrytarnationen Storbritannien. Staten som kanske tänker GÅ UR. Vad händer nu med ­exporten, pundet, EU:s framtid, handelsavtal, Nordea-fonderna?

Britterna, å sin sida, ser andra potentiella ­katastrofer framför sig. De vill bort från ­unionen. För därifrån kan det komma ­invandrare. Mängder, loads of.

Men stängda gränser leder förstås också till det motsatta problemet. Min man, som är britt, har nyligen börjat mumla om vikten av dubbelt medborgarskap. Han, som alltid har betonat sin engelska nationalitet, har ­plötsligt insett att det kan vara proble­matiskt att leva som icke EU-medborgare i  Sverige. Vad händer om SD får makten? Oh, the irony.

Om fyra dagar går britterna till val­båsen. På exakt samma dag som jag ­fyller 39 år. Jag ­önskar våra engelsk­talande vänner lycka till, oavsett vad de väljer för väg. För till skillnad från omröstningen 1994 är jag i dag helt trygg i förvissningen om att utfallet – oavsett ­utgång – kommer att leda till vissa förändringar. Men inga katastrofer.

We’ll miss you, but the world will go on.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead.

Ålder: 39.

Bor: Stockholm.

Familj: Brittiske maken Dave och två söner, Arvid, 5, och Ambjörn, 2.

3 tankar i mitt huvud:

1 Jag skulle kunna begå brott om …

… jag ser en enda blommande syrén till i Facebookflödet. Är så sjukt överkänslig mot dofter att jag får bihåleinflammation av blotta tanken.

2 Om jag är ledsen vill jag …

… begrava mitt ansikte i min häst Cazcadas långa man.

3 Det vackraste ordet jag vet är …

… ”adjö” – det har en vacker klang, helt enkelt.