Är du snygg har du lättare att få jobb, få en partner, få en lägenhet, få vänner, få betjäning i baren, ja i stort sett allting blir lättare med ett fördelaktigt utseende.

Folk tillskriver snygga människor så många positiva egenskaper att det kan gå flera år innan deras vänner eller partners inser att de egentligen är supertrista och enkelspåriga eller rent av psykopater. Om de någonsin inser det. Jo, så ­säger faktiskt forskning om utseendets betydelse för vilket bemötande man får.

Jag har gissat mig till att mitt utseende faller i någon typ av mellanskikt. Jag verkar inte se så grotesk ut att jag ständigt får sämre service än andra – men jag är heller inte så het att jag har skäl att tro att folk skrattar åt mina skämt av någon annan anledning än att de tycker att de är roliga. Jag har vandrat genom livet med mitt medelutseende och har också fått ett medelbemötande.

Tills jag en dag blev plågsamt uppmärksammad på utseendets grymma betydelse.

Jag var bjuden på fest dit vi enligt klädkoden skulle komma som valfri person ­eller karaktär av ­motsatt kön. Jag insåg direkt att jag var tvungen att satsa på en mansfigur med viss rondör, då min ladugårdsvägg till bakdel aldrig skulle tas för, exempelvis, Mick Jaggers.

Valet föll på debattören, journalisten och krukväxtexperten Göran Greider. Och låt mig bara inflika att jag tycker att Göran Greider är en ­ganska så stilig karl.

Jag SOM Göran Greider är en annan femma. Iklädd en mjukare byxa, t-shirt, skjorta, grå ­peruk och dito ögonbryn med en kudde under plaggen som en sista touch traskade jag glad i hågen in på festen. Där ingen, utöver dem jag kände väl, ville prata med mig. Några nollställda ansikten mötte mitt (eller ”Görans”) men framförallt var det som om jag (eller ”Göran”) var helt osynlig. En kille vände mig till och med irriterat ryggen när jag försökte inleda en konversation.

Jag hade en ganska kul kväll tillsammans med mina vänner trots dissen av ”Göran”, men jag blev väldigt medveten om hur olika man kan bli bemött på grund av utseendet.

Något år senare träffade jag den ryggvändande killen på en fest dit jag gick som ”mig själv” utklädd bara i klänning och smink. Den här gången ville han gärna prata med mig. Visade lite intresse, rent av.

Som jag avvisade med orden ”du ville inte prata med mig när jag var Göran Greider så därför vill jag inte prata med dig nu”.

Som protest mot den ­bisarra utseendehierarkin betraktad var den både tandlös och missriktad, men det kändes bra att säga det.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac. Ålder: 41. Bor: I Hägersten. Gör: Redigerar och skriver.

4 tankar i mitt huvud:

Jag vill bli bättre på …
… att komma i tid. Är patologiskt tidig till allting.

Jag är svag för …
… ledsna, bruna ögon.

  Nästa resa går till …
… Sarajevo och filmfestivalen där i augusti, om jag inte klämmer in någon annan tur dessförinnan.

Om jag kunde tidsresa …
… skulle jag åka till just Sarajevo under vinter-OS 1984 för att uppleva det svenska skidlandslagets framgångar och köpa jätte­många exemplar av maskoten Vucko.