Det finns få saker jag inte kan prata öppet om. Men det finns en sak jag brukar undvika att prata om: att min mamma dog i bröstcancer.

Ibland hör man att det finns ”fina” och ”fula” sjukdomar. Att det är fult att vara alkoholist eller psykiskt sjuk. Men att det är ”fint” att få cancer eller något annat väldigt kliniskt och väldigt dödligt. Det ska tydligen vara mer synd om en då, och det ska vara lättare att få samhällets och omgivningens stöd, medan beroendesjukdomar och psykiatriska diagnoser bemöts med skepsis.

Kanske är det så. Vad vet jag, jag har hittills i mitt liv rört mig i den ”fina” världen. Alltså där man får cancer och dör. Eller får cancer och får livet förstört. (Eller dör av ålderdom, vilket jag tycker verkar vara det bästa alternativet, inte minst för att det är en orsak ingen kan ha några synpunkter på.)

Och det kan jag säga, att det är fasen inget fint med cancer. I mina ögon är det en skitig business. Det är skräck och långsam plågsam nedbrytning av kropp och psyke. Det är maktlöshet och behandlingar som strålar livslusten ur människor och förvrider både det inre och det yttre. Det är att överlämna sig i experternas – ibland väldigt kalla – händer.

Jag har suttit bredvid när överläkaren svepte in i min mammas rum och i en bisats nämnde tumörerna i ryggraden innan hans vita rock fladdrade vidare.

Så fick hon beskedet att hennes cancer spridit sig och blivit obotlig.

Jag har suttit (med en sexveckorsbaby i famnen) bredvid en annan person när en läkare sade att ”tyvärr, de flesta dör inom nio månader. Men om ni inte har fler frågor just nu, så var det allt. Kallelse till strålningen kommer på posten.” Och sedan gick vi ut i julidagen, jag minns allt med otrolig skärpa och ändå så dimmigt, jag förstår inte i efterhand hur jag lyckades köra bil därifrån, men jag minns att jag gråtande bad den dödsdömde att inte skämta, för jag var inte på skojhumör just den dagen.

Men allt det där är en annan historia.

Anledningen att jag helst inte vill berätta att min mamma dog i bröstcancer är denna: jag vill inte en gång till få höra:

– Är inte du rädd att också få bröstcancer?

Ja, vad säger man? TROR FAN DET ATT JAG ÄR RÄDD. Jag är så rädd så att jag helst skulle vilja springa och gömma mig bakom en sten i skogen (men jag är också rädd för skogen så jag gör inte det). Jag är så rädd så att enda möjligheten att våga leva är att hela tiden förtränga massa fakta.

Fast det är svårt när andra trycker upp dem i ansiktet på en.

Jag undrar varför. Är de rädda att jag har ett bra liv trots vissa sorger? Vill de säkerställa att jag verkligen har ångest?

Jag borde såklart lugna dem med att jag har min beskärda del av mörka tankar, thank you very much. Eller bara säga ”jo tack, jag är rädd, men vänligen påminn mig inte”.

Men det säger jag inte. I stället vecklar jag in mig i utläggningar om min pappas släkt av fysiska praktexemplar – trots att de är uppvuxna på sånt som tillverkades på Utters konditori.

Som om jag behöver försvara min möjliga genetiska uppsättning.

Sanningen är att jag använder min viljestyrka för att hejda de tankarna.

Och det krävs ganska mycket viljestyrka när hela världen verkar ha upphöjt genetiken till en lag som står över allting annat.

Inklusive medkänsla och vanligt jävla hyfs.

Jag vet att genetiken talar emot oss.

Men i så fall talar den väl lika mycket emot oss alla.