2017 visar Domedagsklockan två och en halv minut till midnatt.

Den symboliska klockan startades 1947 av en internationell samling vetenskapsmän som deltog i Manhattanprojektet, en hemlig och militär operation som utvecklade den första atombomben i USA.

Domedagsklockan visar hur nära mänskligheten befinner sig en global katastrof. Apokalypsen börjar vid midnatt.

Originalklockan hänger på University of Chicago och dess kuratorer, forskarna vid Bulletin of Atomic Scientists, har vridit visarna fram och tillbaka 22 gånger i 70 års tid.

Det ursprungliga syftet var att bedöma riskerna för att mänskligheten utplånas av ett kärnvapenkrig. Men sedan 2007 vägs även miljöhotet in i forskarnas bedömningar. De tar även hänsyn till bland annat cyberterrorism, biologisk krigföring och artificiell intelligens.

Domedagsklockan är naturligtvis ingen exakt vetenskap. Urverket är en hypotes som ska tas med en nypa salt. Men det är inget skämt heller. Klockan kan ses som ett mått på hur stor hotbilden är mot vår civilisation. Eller som en termometer som mäter den globala oron. Om du är orolig för framtiden behöver du inte känna dig ensam. Flera Nobelpristagare verkar vara lika bekymrade. Framför allt är det ett verktyg för forskarna att skapa debatt om mänsklighetens överlevnad.

1947, i gryningen för det kalla kriget mellan USA och dåvarande Sovjetunionen, var klockan sju minuter i tolv.

Enligt Domedagsklockan verkar det ha varit bäst att leva 1991, året då Sovjetunionen föll. Samma år undertecknade USA och Sovjet en överenskommelse som med tiden reducerade världens kärnvapenarsenal med 80 procent.

1991 var klockan 17 minuter i tolv, men det var långt innan Donald Trump blev amerikansk president. Under sin valkampanj frågade sig Donald Trump: vad ska man med kärnvapen till om man inte använder dem? Hans administration verkar älska fossila bränslen och fnyser åt den globala uppvärmningen. Samtidigt växer högerpopulismen överallt. Fejkade nyheter och ”alternativa fakta”, det vill säga lögner, börjar bli livsfarliga.

Allt det fick Bulletin Of Atomic Scientists att bistert vrida fram Domedagsklockan till två och en halv minut i tolv i år. I sitt uttalande skriver den verkställande direktören för Bulletin of Atomic Scientists, Rachel Bronson, bland annat att en fejkad israelisk nyhet fick Pakistans utrikesminister att dundra om kärnvapen i en tweet.

Klockan har bara varit närmare midnatt en gång tidigare, 1953 när USA sprängde den första vätebomben. Kubakrisen, när världen verkligen var nära att brinna upp 1962, blåste förbi för snabbt för att klockan skulle hinna kalibreras.

Domedagsklockans nya tidsangivelse väcker en naturlig fråga. Vad skulle du lyssna, läsa eller titta på om undergången knackade på dörren? Personligen skulle jag bara välja årgångstitlar, mina absoluta favoriter, verk som stått emot tidens huggtänder.

Om Domedagsklockan slår tolv läser jag om följande fem böcker igen, om tid finnes:

1. Tjänstekvinnans berättelse (Margaret Atwood)
2. Ensam i Berlin (Hans Fallada)
3. Dödssynden (Harper Lee)
4.Winter’s bone (Daniel Woodrell)
5. Flugornas herre (William Golding).

Och tar något stärkande till de här skivorna:

1. Sign ’O’ the times (Prince)
2. Rumours (Fleetwood Mac)
3. Lovers rock (Sade)
4. The River (Bruce Springsteen)
5. Hounds of love (Kate Bush)

Tv-serier och film? Har jag verkligen tid med det? Är du säker? Klockan tickar.

VECKANS KRÖNIKÖR:
Namn: Markus Larsson. Ålder: 40. Bor: Stockholm. Familj: Mor, far, storebror. Intressen: Vinyl, mat, vin, öl. Och dry martinis. Aktuell: Just nu? Paljettkrönikör under Melodifestivalen.