Konsten att vara tvärsäker. Du kan komma undan med nästan vilken lögn som helst bara du låter tvärsäker. Ungefär så stod det i boken om retorik som ingick i B-kursen i etnologi som jag läste för alldeles för många år sedan. Om jag minns rätt. Jag höftar nog lite. Men intressant! Jag tar och testar tvärsäkerheten nu på redaktionen: Jag skakar av mig snön från axlarna, stampar med stövlarna och gör mig allvarlig i hissen upp. När jag kliver in låter jag rösten sjunka två oktaver: Hej, vet ni vad? Det står en älg ute på gatan! Kan ni tänka er! Tystnad. Men var är alla? Bara Johan syns till och han sitter med hörlurarna på. Vilket fiasko! Jag är ett totalt haveri i ljug. För upptagen av mitt påhitt för att ens uppmärksamma om det finns någon som kan tänkas lyssna. Och lät jag tvärsäker? Jag tvivlar på det.

Ibland händer det att jag säger saker som  ”jag är helt säker”, men ååh vad jobbigt det blir om det visar sig att jag hade fel sedan. I samma stund som jag säger ”helt säker” blir jag osäker.

Min kille är rätt bra på att låta tvärsäker ibland. Det kommer helt naturligt: Nej, vi ska inte ta det här tåget, vi ska ta det som går till Hjulsta, sa han en dag när vi skulle till Husby. Jag kände mig en aning skeptisk. Tvärsäkerhet har alltid gjort mig misstänksam. Efter en snabb titt på SL:s informationstavla tog vi det där tåget som vi inte skulle ta. Det gick inte mot Hjulsta men det tog oss helt rätt – till Husby.

Bombsäker. Bergsäker. Vi slänger oss med sådana adjektiv i vardagen. Det är oskyldigt. Ingen stor grej.
I dag vet vi att vem som helst kan uttala sig tvärsäkert och ändå ha fel. Att vara bergsäker betyder inte längre att man har rätt och en snabb googling på mobilen räcker för att avslöja en auktoritär röst som för en så där 20 år sedan var van vid att stå oemotsagd.

Men sedan finns det en annan tvärsäkerhet. Den som stänger in och får oss att leva mindre och bli själsligt fattigare. Den där människor sätter etiketter på varandra, på dig och mig. Vi och dem. Den är svårare att värja sig mot. När tvärsäkerheten är paketerad och levererad utan returrätt och när eftertanken blir som en gammal vävtapet – oönskad, krymper vi.

”Tvärsäkra krafter är otäcka”, säger författaren Louise Boije af Gennäs i veckans Söndag. Läs om vad hon menar på sidorna 48–53.

Det är aldrig för sent att lära sig språk. Jag läste nyligen att det även är bra för hjärnan, som växer och håller sig i trim av språkstudier. Dessutom är det ett utmärkt sätt att bygga broar, har jag upptäckt. Numera försöker jag alltid säga några ord på det lokala språket när jag reser någonstans, hur lite jag än kan.

I min ungdom åkte jag på en ”Forrest Gump-resa” genom dåvarande Sovjetunionen. Jag och en kompis tog Transsibiriska järnvägen ända bort till Vladivostok. Det var på den tiden föräldrar inte var särskilt oroliga för att skicka iväg sin 17-åring över halva världen. Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden, så vi skickade ”OK” via telegram då och då, vilket lugnade mamma och pappa.

När vi gick ombord på tåget i Moskva kunde vi inte ett ord ryska, men hade med oss en tunn, rysk parlör som skulle bli vår räddning och brobyggare. Med hjälp av den lärde vi oss att kommunicera med våra medpassagerare som var uteslutande ryssar. Några ord fastnade allt eftersom, och en gång när tåget stod still vid en sommaräng ett bra tag och alla gick av för att plocka blommor, förstod vi att det inte var loket som var sönder utan tåget låg före i tid. Helt utan parlör. Likaså begrep vi anledningen till att man inte serverade vodka på tåget – det var helt enkelt för många passagerare som blev kvar på fel perrong på grund av vodkaintag. I stället serverades hela tiden te från samovaren allt medan Lenin (statyer i silver överallt) blickade ner mot oss på samtliga stationer vi stannade vid.

Efter fem dagar var vi framme i Irkutsk mitt ute i Sibirien. Tåget tuffade in på stationen klockan fyra på morgonen och när vi skulle gå av försökte vi tassa tyst för att inte väcka våra medpassagerare. Snart upptäckte vi dock att alla i vagnen var uppe och fyllde hela korridoren – för att ta farväl av oss! Det blev många kindpussar och en och annan tår. Vi hade blivit nära vänner, och lärt oss lite ryska på köpet, så vi kunde säga farväl på rätt språk.

Lika bra gick det inte när jag på 80-talet reste till Brasilien för att jobba och bo där några månader. Första kvällen var jag ute och åt med ett par kollegor på den berömda restaurangen Garota de Ipanema (Flickan från Ipanema) i Rio de Janeiro. En ung herre kom fram till mig och ställde en fråga på portugisiska. Jag som då inte kunde ett ord svarade att jag bara talade engelska. Det var gnistan. Han blev så arg att han skällde ut mig, då kom ett gäng från ett annat bord till mitt försvar och snart flög stolar och bord över hela restaurangen…

På den tiden var militärpolisen aldrig långt borta i Brasilien, och den dök snart upp och kastade in bråkstakarna i en buss och försvann. När dammet lagt sig kom en av mina ”räddare” fram till mig och sa uppfordrande på engelska: ”Lär dig portugisiska, och det fort!”.

Nästa dag gick jag till Skandinaviska Sjömanskyrkan som hjälpte mig att hitta en snabbkurs. Den hade jag oerhörd glädje av; resten av vistelsen blev lugn.

 Det är som sagt aldrig för sent att lära sig nya språk. Jag har exempelvis länge velat prata spanska, och häromåret kom den oväntade lösningen. Jag och min man träffade, genom en spansktalande vän, ett spanskt killpar som var på besök i Stockholm. De är grönsaksodlare från södra Spanien och vi hade mycket trevligt ihop, men vi var hela tiden ”beroende” av vår vän som tolkade.

Så vi bestämde oss för att ta tjuren vid hornen och hälsa på dem nere i Spanien, trots att vi inte kunde spanska och de ingen engelska. Vi gjorde upp en plan med vår spansktalande vän i Stockholm. Vännen skulle under vistelsen vara redo att via Whatsapp svara på eventuella språkfrågor – det vill säga om vi inte kunde lösa dem genom språkappar eller Google translate, som vi såklart hade utrustat oss med.

Det visade sig vara en utmärkt metod som “tvingade” oss att lära oss spanska. Nu har vi hälsat på tre paret gånger, och senast åt vi en hel middag och konverserade utan att använda vare sig Google translate, apparna – eller vår vän i Stockholm, som på Whatsapp undrade: ”Behöver ni mig inte längre?”

För att fortsätta trimma min hjärna – och bygga ännu fler internationella relationer – ska jag nästa vecka åka på språkkurs i Frankrike. Det är aldrig för sent att lära sig språk!

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

…säga att du skulle må bra av lite semester.

2. Det äckligaste jag vet är …

…plastpåsar som flyter omkring i vattnet.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… vi slapp galna män vid makten.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är  …

…ja.

5. Jag rodnar när …

…folk frågar om min ålder verkligen stämmer.

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Yrke: Printredaktör. Ålder: 60 år. Bor: Hammarby Sjöstad, Stockholm men trivs bäst i stugan i Sörmland. Familj: Maken Pär, också journalist.

Stockholm. Jag har bott här sedan jag var några och tjugo. Broarna och Mälaren. En Vaxholmsbåt ut till någon skärgårdsö om sommaren. Gamla stan när den första snön singlar ner och julbelysningen gnistrar i mörkret. Ett glas rosé under kastanjeträdet på Brända tomten den första värmande vårdagen. En promenad genom stan ut till Djurgården alla dagar utom de blåsiga. Bio eller teater på kvällen. Eller en poesiafton i Skarpnäck. Ingenting blir tråkigt här. I mitt Stockholm.

Men ibland går allt för snabbt. Väldigt ofta faktiskt: Var effektiv! Stå inte i rulltrappan, nej gå. Eller spring! Skynda dig! Tryck in dig på den överfulla tunnelbanevagnen, annars blir du sen. Stanna inte upp. Tänk inte. Bara gör!

Om morgonen, när vi morgontrötta och påbyltade står packade som sillar på tåget på väg till jobbet biter jag ihop och svär inombords. Över att tåget var försenat. Över att tåget kryper fram. Över att folk står i vägen – ja de tänker säkert samma om mig. Över att det är varmt och svettigt. Samma sak händer när jag ska hem igen.

Det är då jag tänker att jag vill hoppa av. Stanna världen en liten stund. Om man skulle flytta? Sälja allt och dra till landet. Eller i alla fall till en mindre stad där allt går i ett lugnare tempo. Där ljudvolymen är så låg att man kan höra trädkronornas svajande i vinden. Dit hetsen inte har hittat än. Kanske kan jag ­leva så. Kanske skulle jag bli en annan då.

Men vad skulle jag leva av? Och mina ­vänner, när skulle jag träffa dem? Ja, tänk om det blir jättetråkigt?

Jag är inte redo än. Jag tror att jag ­skulle sakna mer än vad jag skulle njuta. Det får bli när jag är 65. Då minsann. Då ska jag downshifta. Då ska jag sakta ner på stegen. Jag ska skaffa en hund och en hammock. Och ja, ett munspel! Jag ska så mina egna ­tomater och aldrig, aldrig ska jag vara effektiv. Jag har många tåg­resor att bita ihop och planera min framtida pension på.

Den som lever får se.

På sidorna 12–17 träffar vi två ­familjer som tänkte lite som jag men gjorde slag i saken redan i 40-årsåldern. De sa upp sig från sina jobb och flyttade till landet.

De saknar ingenting.

47 miljoner. Jag vet inte hur just den summan kom till men jag tror det var en lottovinst jag läste om för många år ­sedan. Nu har den blivit standard. Numret 47 har fastnat i min hjärna. Vad skulle du ­göra om du vann 47 miljoner har jag frågat vänner, kollegor och mig själv över tiden. Ingen av oss kommer ­någonsin vinna 47 miljoner. Inte ens 20 spänn. Vi ­spelar inte. Vi tippar inte. 47 miljoner är en så svindlande ­summa att alla måste tänka efter länge. För vi tar ­ändå frågan seriöst. Ja tänk om! Vad skulle jag göra? Vem skulle jag bli?

Det händer igen. Frågan ställs under kaffe med dopp på fiket i stan.

Skulle vi bli tuffare, våga ta för oss mer, kräva mer? Med pengar i fickan växer självsäkerheten. Skulle vi bli odrägliga eller fortsätta vara de vi är nu?

Vi är ganska lika, mina vänner och jag. Olika men lika. Vi skulle ge bort en del, konstaterar vi. Till våra familjer. Någon till Cancerfonden, en annan till Läkare utan gränser. Till vänner. Vi skulle säga upp oss och våga ­göra det där vi har velat göra så länge. Eller så skulle vi börja studera. Lära oss saker. Resa så klart, det skulle vi. Och vi skulle flytta. Bort från förorten in till stan. Till Gamla stan och Söder och Vasastan. Till större lägenheter. Men inte för stort. Nej, det är minsann alldeles för opraktiskt!

– Jag tycker att en trea eller en fyra räcker, större ­orkar man ju inte städa ändå, säger Karin.

– Som om miljonärer städar sina hus och 8-rums­våningar själva, inflikar vi andra.

47 miljoner är mycket men vi drömmer smått.

Ett slott? Kom igen, vill ingen dra iväg och köpa ett slott? Slå på stort! Vara lite galen?

– Äh, jag skulle vara mörkrädd varje natt. Tänk så många dunkla rum.

– Ja, vad omysigt med ett slott, och så mycket att ta hand om.

– Ja, slott är överskattade. Men jag kommer på balen om du köper, och jag lovar att dj:a på ­eftersläppet.

Jaja. Jag tror vi klarar oss bra utan 47 miljoner. Och stora drömmar. Hittills har det gått rätt bra i alla fall. Och vad är väl en bal på slottet?

Men även om vi själva inte vill bo storslaget är det ändå kittlande att kika in hos dem som gör det. På ­sidorna 62–63 kan ni se hur kronprinsessan Victoria och prins Daniel bor på Haga slott.

Undrar om de dammar bokhyllan själva?

Den senaste tiden har det känts som om vi närmat oss tidens ände. Som om man stått i vägen för apokalypsens fyra ryttare. I ett sånt läge ­känner man sig så liten och obetydlig som man ju också är.

Tillvaron, alltså den utanför en själv, får plötsligt ett eget liv och där står man, mitt i det oförutsägbara kaoset.

När jag tänker tillbaka på året är det egentligen bara tre artiklar jag kommer ihåg. Och
ingen av dem publicerades i Aftonbladet.

Det var runan över Tony Carlsson, en makalös journalist som jobbade på Nya Norrland
i Sollefteå och tidvis bodde hemma hos oss.

Det var runan över Bo Präntare, min mors livskamrat sedan farsan dog för en evighet sen. Bo var en av våra största tidningsmän och en man som jag hade daglig kontakt med in i det sista. Och in i det sista var det Tidningen vi
pratade om.

Det var runan över min bäste vän, min bror om man så vill, Ulf Söderberg. Vi liftade till Nepal tillsammans. Jag var 20 och han skulle snart fylla 19. Jo, du läste rätt. Vi liftade dit. Och hem igen, fast var för sig.

Varför jag skriver det här? Jo, därför att det äntligen på allvar gått upp för mig att inget varar för evigt.

Det är förvisso ingen ny insikt för de flesta, men för mig.

Under en nattsvart dag i somras gick jag som vanligt runt nere vid Sandöbrons södra fäste i Lunde. Det var där kapten Nils Mesterton beord­rade eld mot obeväpnade demonstranter. Hade inte så många av soldaterna haft civilkurage att skjuta i luften, eller att inte skjuta alls, hade det blivit ett blodbad av bibliska proportioner.

Nu fick bara fem sätta livet till.

Bron är ett ingenjörstekniskt mästerverk. Ett enormt betongband spänner sig i en elegant båge över Ångermanälven.

Man tröttnar aldrig på att titta på den. Jag åkte under bron åtskilliga gånger när jag var liten och vi skulle bort till Bönhamn eller ut till Ön i havsbandet.

Och redan långt innan vi kom in under bron spände jag mig i barnslig förväntan inför ekot som skulle komma från vår tändkulemotor när vi körde under.

Lita på att det hördes. Farsans tändkula, en tio­hästars Bolinder Munktell, hade ingen ljuddämpare så oljudet från kolvslagen studsade tillbaka ner till oss som kanonskott.

Bron byggdes i ett av Sveriges på den tiden mest industrialiserade områden: Det röda Ådalen.

Vart man såg, så såg man bara såg vid såg. Det var ett myllrande industrilandskap. Skepp kom från hela världen och de skulle snart få segla under världens största betongspann.

Sandöbron planerades av visionärer. Den byggdes för framtiden.

En framtid som kändes lika oändlig som min egen när jag och Ulf liftade till Asien.

Men den 31 augusti 1939 rasade bron. 18 byggjobbare dog, många av dem överlevde fallet ned, men spetsades när de grova ställningsstoc­karna, som först följt med ned till botten sköt upp till ytan igen.

Dagen därpå började andra världskriget och pressen fick annat att tänka på.

Men det kom en ny bro som invigdes sommaren 1943.

Bron var en sevärdhet i världsklass. Den växande trafiken på Riks 13, senare E4, dundrade fram på den.

Sen tog det tvärstopp när Högakustenbron en mil österut invigdes 1997. Det blev ekande tyst i Lunde när trafiken försvann och tog en annan väg.

Och det är ju precis så det är. För mig blev det också ekande tyst när trafiken försvann och tog en annan väg.

Nu går trafiken, livligare än någonsin, på den nya bron.

Men, det kanske finns en ny bro för mig också.

Någonstans nedströms …

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Ålder: 65 år. Bor: Lägenhet i Luthagen, Uppsala. Familj: Maria, läkare på Akademiska sjukhuset. Vuxna sönerna Magnus och Einar. Lön: Efter snart 30 år på Aftonbladet? Pinsamt usel.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma … 

… första gången jag såg Maria.

2. Min dröm om paradiset består av … 

… vin, kvinna (Maria) och sång.

3. Mitt livs soundtrack är  …

… Mozarts Requiem, gnolar jämt på Angus Dei.

4. På sociala medier lajkar jag mest …

… artiklar som mina kollegor har skrivit.

”Våra hjärtans förlorade slag

alla drömmar 

som aldrig blev av 

och dom lögner vi levde

och stannade i

dom vi blev och dom

vi ville bli”

Jonathan Johansson i Psalm noll noll från albumet En hand i himlen

Vi ville så mycket. Mattias ville bli astronaut. Sara som skrev så snabbt på svarta tavlan skulle bli journalist som sina föräldrar. Jag tror det var Micke, han ville köra brandbil. Det var när allt fortfarande var möjligt.

Vi växte och blev tonåringar. Vi skulle förändra världen. Vi gick med i Amnesty och skrev brev till diktaturer: Släpp fångarna loss. Vi höll på ANC och svor på att aldrig bli som våra föräldrar. Vi ville bli psykologer och socionomer och volontärer och vi skulle flytta utomlands. Långt bort ifrån den lilla stad vi kom ifrån. Vi skulle inte vara dem som blev kvar.

Jag skulle göra dokumentärfilmer som berörde och upprörde. Filmer som skulle få folk att tänka till. Som skulle förändra. Vi läste Simone de Beauvoir och Sartre och vi skulle till Paris. Vi läste Suzanne Brøggers Crème fraîche och Fräls oss från kärleken och vi skulle vara fria och självständiga och vidlyftiga. Och aldrig skulle vi svika våra ideal.

Allt vi inte blev. Alla länder vi inte flyttade till. Alla drömmar som aldrig blev av.

Det tänker jag på nu. I den här mellantiden som går i baktakt. När julen är över och det känns långt kvar till sommaren kommer vemodet. Det är lätt att bli sentimental.

Jag tänker på hur jag för länge sedan kom hem från London efter ett halvår som aupair och svor att jag skulle flytta tillbaka.

Hur jag kom hem från Kapstaden efter några månader som praktikant och satt och grät på  mammas trapp. Hur jag lovade mig själv att återvända. Jag skulle bara jobba ihop lite pengar först.

Det blev aldrig så. Jag åkte inte.

Mattias blev inte astronaut. Jag blev inte dokumentärfilmare. Sara blev inte journalist. Men det är okej. Vi blev annat. Och vi drömmer nya drömmar. Så länge vi lever.

Men så finns det de som tar steget. Som har möjligheten. Som kan och vågar. På sidorna 12–16 kan ni läsa om Petra och Felix som lämnade Sverige och öppnade B&B och bageri i Brasilien.

Deras dröm blev av.

Jag önskar ett 2018 där religion får mindre betydelse. Inte någon specifik religion utan över huvud taget. Så mycket mörka händelser i världen, så mycket förtryck, hat och våld, sker i religionens namn – trots att alla trosriktningar inte är något annat än mänskliga påfund.

Som uppväxt i Småland, omringad av frikyrkor, blev jag anti-troende tidigt. Det är svårt att bli något annat efter att på morgonsamlingar fått höra att den som inte tror på Jesus kommer till helvetet. Eller när en kille i klassen på högstadiet visade bilder på aborterade foster me­dan han deklarerade att abort är en fruktansvärd synd. De som skulle hörsamma detta skuldbeläggande domedagsprat var förstås vi tjejer.

I gymnasiet blev klassens frikyrkliga elever så upprörda när vi läste om evolutionen på naturkunskapen att skolan kallade in en troende som berättade om Adam och Eva som en sanning. Nej, jag skojar inte. Tyvärr.

Det är ingen slump att det heter att ”tro”. Eftersom det är just tro det handlar om. Ingen har bevisat att det finns någon högre makt över huvud taget, oavsett vad hen kallas. Farbror med skägg, energier i naturen, feministisk gudinna … Absolut ingen har en aning.

Hur kan något som är rena fantasier och idéer tillmätas sådan tyngd, och betraktas som om det vore ren sanning? Till och med i världspolitiken?

Att fästa sådan vikt vid olika trosriktningar är omodernt och märkligt. Tänk att Trump rabblar sitt ”God bless America” som om han på riktigt är övertygad om att en högre makt som skapat världen har ett extra gott öga till stockkonservativa vita amerikaner. Tänk att religiösa ledare i olika delar av världen helt se­riöst anser att kvinnor ska skyla sitt ansikte och inte ha sex med vem de vill för att en gud bestämt att det är synd.

Alla mord, etnisk förföljelse och konflikter som skett i en påhittad guds namn, inte minst 2017, är ofattbart och fruktansvärt.

Hur kan vi ens debattera religiösa friskolor i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder? Det är så uppenbart att vuxna inte ska få hjärntvätta barn in i en religiös åskådning, vad den än går ut på.

Självklart måste alla få ha en personlig tro. Det är ytterst mänskligt att vilja uppleva en mening i livet, att hitta rättesnören och regler att följa i denna komplicerade tillvaro. Och att finna lika­sinnade. Dessutom finns det ju många som gör gott för att de är troende.

Men att pracka på andra den ena eller andra tron – det är oacceptabelt och odemokratiskt.

Om jag skulle börja deklarera att jag ”vet” att änglar styr jorden från en annan galax så skulle jag anses galen. Men om vi är tjugo miljoner människor som tror så – ska det då accepteras som en seriös livsåskådning? Ska vi inom denna trosriktning få starta friskolor med änglatro som grund och förtjänas att ta på allvar?

Den eviga frågan om vad som fanns före Big bang, och vad som fick Big bang att hända, är höljd i dunkel. Det är ett mysterium att fundera på, något magiskt spännande som inte alls handlar om att övertyga andra som tycker ”fel”. Låt det vara så.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma … 

… att jag är enormt lyckligt lottad som råkade födas i Sverige.

2. Min dröm om paradiset består av … 

… varmt hav, människor jag tycker om och en sol som skiner utan att bränna vitrosa personer som jag.

3. Mitt livs soundtrack är … 

… energiskt med rätt mycket gitarrer.

4. På sociala medier lajkar jag mest … 

… det som handlar om metoo, jag tröttnar aldrig på denna fantastiska revolt som far fram som en murbräcka i samhället.

Veckans krönikör

Namn: Cecilia Gustavsson Ålder: 51 år. Yrke: Reporter. Familj: Dotter, 16, son, 13. Och en särbo. Bor: Stockholm.

Även när den envist kämpande förvintersolen speglar sig över din kind finns det ett mörker i dina ögon. En desperation som bubblar bakom ett ansträngt leende, en nervös ryckning i ögon­vrån.

Det finns tillfällen då detta skulle vara en skönhet i sig; en bitterljuv påminnelse om tillvarons kontraster. Om tidens envist nötande tand och dess trotsiga malande. En kraft som kan spränga berg, samtidigt som dess styrka förmår att bygga civilisationer.

Men när du sitter där, nervspänd och liksom flackande orolig, finns inte den styrkan annat än i själva orden. Ingen positiv uppbygglighet, in­gen blick framåt, inget annat fokus än att orka existera ännu ett par timmar. Hoppet om att i morgon är just en annan dag, som det heter i den gamla schlagern.

Du berättar om skammen. Hur den gnager på dig varje sekund du låter den närma sig. Hur mycket du ångrar, allt du inte förstår men ändå måste acceptera, om att så mycket snarare handlar om att hitta förhållningssätt än att själv styra rörelsen framåt. Om det dåliga samvetet som gnager dig i vargtimmen, om de förnedrade blickarna du kastar över axeln när du rör dig ute på gatorna, om ruelsen när du tvingas leva med det du har gjort. Hur du har levt. Den där osynliga bojan du hädanefter får släpa på resten av ditt liv.

För det fanns ju så mycket bättre dagar, och om du anstränger dig finner du dem längst in i glömskans vrår. En tid då vi kändes odödliga, du säger det så, och kaxigt skrek utmaningar åt omgivningen från toppen av grannskapets kullar. En tid då det tycktes vara du och jag för evigt, i evinnerlighet sammanflätade av lika mycket tvång som av ren lust. Några år utan vidare tankar på framtiden, av odödlighet och av trotsig tillförsikt. Dagar och nätter då vi var kungar av världen och blotta tanken på motsatsen gick att avfärda lika enkelt som de där tankarna om att det fanns ett högre väsen som styrde våra steg ut bakom nästa krök. Då vi ägde. Då det var vi. En och samma, men ändå så olika.

Riktigt var det gick fel vet du inte. Om det finns en enskild händelse som markerar ett tydligt brott mellan då och nu är du inte medveten om exakt när den inträffade. Bara att den gjorde det, och att du inte var beredd på dess förgörande kraft.

Visst finns det bättre dagar också nu, det framhärdar du. Emellanåt kan du gå över stadens broar och se hur det stålblå vattnet flyter därunder utan att tänka på hur det skulle kännas om det omslöt dig. Det finns stunder då den krampaktigt knutna näven i fickan slappnar av, när trycket över bröstet lättar, när omgivningen faktiskt tycks lukta igen. Ännu ett myrsteg på vägen, en dag till – kanske en vecka! – då det faktiskt går att andas fritt. Med en envis vilja ska veckor bli månader, månader ska bli till år, att dessa år ska räcka till ett helt liv. Att du är färdig med att ljuga, bedra och gömma undan.

Mörkret glittrar i dina ögon när du säger att det finns få saker du önskar dig mer än att få uppleva en vit jul.

Och samtidigt som klockorna i Gustaf Vasa kyrka börjar kalla de fromma till sig faller några spridda snöflingor över staden.

3 x tankar i mitt huvud

1. Min dröm om paradiset består av… 

… ett vykort från ön Tashirojima, strax utanför Japans Stilla havs-kust. Denna lilla kobbe bebos av blott hundratalet personer – och desto fler katter. En klarare bild av ett eget Shangri-La är svår att tänka sig.

2. Mitt livs soundtrack är…

… för evigt Slayers magiska Reign in blood (1986) och Bad Religions No crontrol (1989). Om någon händelsevis undrar varför jag är som jag är så finns alla svar samlade på dessa 50 minuter.

3. På sociala medier lajkar jag mest… 

… bilder på katter och vegansk mat. Jag är nog en ganska enkel människa, när allt kommer omkring.

Veckans krönikör

Namn: Mattias Kling. Ålder: 44 år. Familj: Så här på självaste julafton, väldigt saknad och alltför långt borta. Bor: I hyresrätt i Stockholm. Yrke: Pensionerad hårdrockstyckare och journalist på Aftonbladet.

Sommaren 2016. Jag och Ehva sitter vid strandkanten en eftermiddag i början av juli. Vi är i Lillsved på Värmdö och Östersjön glittrar inbjudande. Jag har precis ­tagit årets första bad och kanske kommer jag att ­hoppa i snart igen. Det är en sådan där dag som bara går. Som känns kravlös. Sommaren ligger framför oss. Snart ska jag ha semester.

Ehva är nyförälskad, hon har träffat en man via dejtingappen Tinder och tycker att jag också borde skaffa den.

Jag är mycket skeptisk: ”Ska jag ha en bild på mig själv i en ­dejtingapp till allmän beskådning? Äh, jag vill i alla fall inte träffa någon!”

Ehva ler: ”Men Vera, så farligt är det inte, se det som en kul grej bara.”

Hon lirkar. Visar i sin mobil och förklarar hur man gör: Testa ändå! Du kan ju ta bort den när som helst.

Och det är ju just en sån dag. En dag för skratt och nya upp­täckter. En dag när solen värmer så länge att man inte märker när det blir kväll. En dag att bli övertalad till att skaffa Tinder på.

Jag tar lite sand i handen och låter den sila genom fingrarna.

– Ok, jag gör det.

– Jaaaa, vad spännande, säger Ehva.

Efter några minuter med Ehvas expertishjälp sitter jag plötsligt där med en dejtingapp. Jag är livrädd! Främmande ansikten ­dyker upp på skärmen och jag svajpar och svajpar. Alltid till vänster. Alltid nej.

– Nu får du ju faktiskt svajpa höger och godkänna någon snart, säger Ehva uppmanande.

Jag är kräsen. Jag är feg. Ändå lyckas jag gå på ett par dejter under sommaren. Men ingen träff. Inget pirr.

I oktober blir det match med en som undrar om vi ska ta en fika.  Jag skriver ”ok” men när dagen kommer vill jag hoppa av. Det är för nervöst och jobbigt. Ändå tar jag tåget till Mariatorget och där står han, lika osäker som jag. Vi skippar kaffet och tar ett glas vin för att lugna nerverna: ”Jaha, vem är du?” ”Vad jobbar du med?” Vi trevar och ibland är det pinsamt tyst. Det är hemskt. Men ändå. Han är snäll och ärlig och försöker inte att vara någon annan. Jag kikar i smyg så han inte ska märka; han är mycket snyggare i verkligheten än på bilderna. De där bruna, varma ögonen tycker jag om.

När vi skiljs åt efter två timmar vet vi båda att vi kommer att ses igen.

14 månader har gått sedan den dagen. Vi ses ­fortfarande.

I vårt julnummer kan ni läsa om två par som träffade varandra via dejtingsajter och -appar.

Det är inte så dumt, kan jag säga av egen erfarenhet.

Ja, testa du också! Så farligt är det inte. Se det som en kul grej bara!