Den senaste tiden har det känts som om vi närmat oss tidens ände. Som om man stått i vägen för apokalypsens fyra ryttare. I ett sånt läge ­känner man sig så liten och obetydlig som man ju också är.

Tillvaron, alltså den utanför en själv, får plötsligt ett eget liv och där står man, mitt i det oförutsägbara kaoset.

När jag tänker tillbaka på året är det egentligen bara tre artiklar jag kommer ihåg. Och
ingen av dem publicerades i Aftonbladet.

Det var runan över Tony Carlsson, en makalös journalist som jobbade på Nya Norrland
i Sollefteå och tidvis bodde hemma hos oss.

Det var runan över Bo Präntare, min mors livskamrat sedan farsan dog för en evighet sen. Bo var en av våra största tidningsmän och en man som jag hade daglig kontakt med in i det sista. Och in i det sista var det Tidningen vi
pratade om.

Det var runan över min bäste vän, min bror om man så vill, Ulf Söderberg. Vi liftade till Nepal tillsammans. Jag var 20 och han skulle snart fylla 19. Jo, du läste rätt. Vi liftade dit. Och hem igen, fast var för sig.

Varför jag skriver det här? Jo, därför att det äntligen på allvar gått upp för mig att inget varar för evigt.

Det är förvisso ingen ny insikt för de flesta, men för mig.

Under en nattsvart dag i somras gick jag som vanligt runt nere vid Sandöbrons södra fäste i Lunde. Det var där kapten Nils Mesterton beord­rade eld mot obeväpnade demonstranter. Hade inte så många av soldaterna haft civilkurage att skjuta i luften, eller att inte skjuta alls, hade det blivit ett blodbad av bibliska proportioner.

Nu fick bara fem sätta livet till.

Bron är ett ingenjörstekniskt mästerverk. Ett enormt betongband spänner sig i en elegant båge över Ångermanälven.

Man tröttnar aldrig på att titta på den. Jag åkte under bron åtskilliga gånger när jag var liten och vi skulle bort till Bönhamn eller ut till Ön i havsbandet.

Och redan långt innan vi kom in under bron spände jag mig i barnslig förväntan inför ekot som skulle komma från vår tändkulemotor när vi körde under.

Lita på att det hördes. Farsans tändkula, en tio­hästars Bolinder Munktell, hade ingen ljuddämpare så oljudet från kolvslagen studsade tillbaka ner till oss som kanonskott.

Bron byggdes i ett av Sveriges på den tiden mest industrialiserade områden: Det röda Ådalen.

Vart man såg, så såg man bara såg vid såg. Det var ett myllrande industrilandskap. Skepp kom från hela världen och de skulle snart få segla under världens största betongspann.

Sandöbron planerades av visionärer. Den byggdes för framtiden.

En framtid som kändes lika oändlig som min egen när jag och Ulf liftade till Asien.

Men den 31 augusti 1939 rasade bron. 18 byggjobbare dog, många av dem överlevde fallet ned, men spetsades när de grova ställningsstoc­karna, som först följt med ned till botten sköt upp till ytan igen.

Dagen därpå började andra världskriget och pressen fick annat att tänka på.

Men det kom en ny bro som invigdes sommaren 1943.

Bron var en sevärdhet i världsklass. Den växande trafiken på Riks 13, senare E4, dundrade fram på den.

Sen tog det tvärstopp när Högakustenbron en mil österut invigdes 1997. Det blev ekande tyst i Lunde när trafiken försvann och tog en annan väg.

Och det är ju precis så det är. För mig blev det också ekande tyst när trafiken försvann och tog en annan väg.

Nu går trafiken, livligare än någonsin, på den nya bron.

Men, det kanske finns en ny bro för mig också.

Någonstans nedströms …

 

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Ålder: 65 år. Bor: Lägenhet i Luthagen, Uppsala. Familj: Maria, läkare på Akademiska sjukhuset. Vuxna sönerna Magnus och Einar. Lön: Efter snart 30 år på Aftonbladet? Pinsamt usel.

 

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma … 

… första gången jag såg Maria.

2. Min dröm om paradiset består av … 

… vin, kvinna (Maria) och sång.

3. Mitt livs soundtrack är  …

… Mozarts Requiem, gnolar jämt på Angus Dei.

4. På sociala medier lajkar jag mest …

… artiklar som mina kollegor har skrivit.