Ambjörn, 4, hejdar sig mitt i sagan.

”Mamma. Jag älskar dig.”
Jag ger honom en kram.
”Jag älskar dig också, det vet du.”
Jag berättar aldrig om mina mörka tankar när jag håller om honom. Att jag oroar mig för hans framtid. Hans livsmiljö, hans fysiska och psykiska hälsa, hans relationer. Inte för att han är mer sårbar eller utsatt än andra barn, utan för att jag tyngs av ständiga larm om klimat-katastrofer, konflikter, skövling och katastrofer. Vad är det för värld han ska växa upp i? Vad har jag gjort?
Jag sväljer och biter ihop. Hans ovillkorliga kärlek är min ångest.

På senaste tiden har jag funderat mycket på det där. Hur vi hanterar sorg, förluster, dåliga nyheter. Vi lever alla på samma planet, ändå har vi olika förhållningssätt till allt som händer. Hur gör andra?

Själv har jag märkt att jag använder fem 
olika strategier när de där dystra stunderna tränger sig på. Inte för att mina knep ändrar något i grunden, utan för att de ger mig något slags respit från verkligheten – en liten fåfänglig bubbla att tanka energi från.

Jag skriver mig fri. I mitt eget huvud 
råder alltid de omständigheter som jag själv valt. Vill jag ha kyla, tecknar jag en frostig dag för mitt inre. Vill jag skrämma mig själv, fantiserar jag ihop en deckarintrig. I berättelsen återtar jag kontrollen över en värld som inte kan kontrolleras.

Jag drar på mig gympaskorna och springer. Det får gärna regna, ja helst piska ner. Jag känner naturens råa krafter in på bara huden. Kampen mot vädrets och gravitationens krafter får mig att glömma framtiden och bara slåss i nuet. Mission accomplished.

Jag tar itu med jobbet, räkningarna, all tråkig admin. Alla de där grejorna som man måste göra ändå, även om världen står 
i brand. För det har jag lärt mig, efter 40 år – oavsett hur hopplöst läget är, måste man ändå panta burkar och betala trängselskatt.

Jag åker till stallet. Där andas jag in den frodiga, syrliga doften av senskördat hösilage, packar höpåsar åt min häst Cazcada och bara låter livet vara.

Om inget av ovanstående hjälper, beklagar jag mig för Dave. Jag kryper ihop i fosterställning på sängen medan han vant knattrar på sin dator. Jag ältar och han bemöter mina tankar med logiska, metodiska argument. Tålmodigt förklarar han vetenskapliga fakta och modeller. På något sätt lyckas han alltid vrida på mina argument. Lyfta fram positiva fakta, på det där trösterika Rosling-sättet.

Och plötsligt vänder det. Jag upptäcker att jag nästan ler. Kanske är det av tacksamhet, för att jag har alla dessa härliga personer och djur i min närhet. För kärleken jag får. Och kärleken jag ger. Den räddar inte världen, men det gör världen värd att älska.

3 x tankar i mitt huvud:

1 Om jag satt 
i riksdagen skulle jag …

… kräva licens för att sätta upp onödiga, fula och blinkande julprydnader (och lagstifta om obligatorisk nedplockning i januari).

2 Min ovanligaste 
vana är …

… att memorera tonarter. Jag lovar, jag kan plocka ut toner på varenda låt som spelas på Radio vinyl.

3 Jag skäms över …

… min totala brist på händighet, som gränsar till lindrig utvecklingsstörning.

 

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 41. Familj: Ambjörn, 4, Arvid, 5, Dave, 48. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter på Aftonbladet.