Har också spelat fotboll.
Tro det eller ej, men det är sant. Sluta skratta nu, det räcker.
Jag var back i Kiruna Bois mot slutet av 80-talet och höll ingen vidare nivå. Jag förstod med andra ord tidigt att jag aldrig skulle bli ett tecknat omslag i tidningen Buster.
När mitt högerfotade unga jag försökte lära mig att skjuta med min platta och pinsamma vänstertoffla skedde alltid en olycka som förbryllade både tränare och fysiklärare i Kiruna kommun:
Bollen stod kvar och jag flög som en vante. En mycket olycklig kullerbytta.
Lägg till att jag ett tag kombinerade träningar med att delta i en blockflöjtsensemble och ni förstår att jag inte var särskilt intresserad av att bli av med oskulden ens efter full tid, förlängning och straffar.
Min specialitet på flöjt var tysk barockmusik. Det var något i rytmen som jag förstod rent instinktivt. På fotbollsplanen däremot …
Jag gjorde väl ungefär lika bra ifrån mig som i lumpen där en barsk löjtnant med sjölejonmustasch synade mig och sa: ”Du är en samhällsfara, Larsson.”
Det var, med tanke på sammanhanget, tammefan bland det finaste jag hört just då.

Att träna fotboll i Kiruna var åtminstone karaktärsdanande. Vi körde på slitet och hårt konstgräs på Lombia. Kalla det gärna för det ljusgröna helvetet.
Om man ramlade var det som att göra magplask på betong. Och om man lade en glidtackling i shorts fick man stappla runt med brännsår av storleken pannkaka på lår och knän i några veckor efteråt. Fanns en anledning att laget snabbt lärde sig att träna i små söta knickers.
Bortamatcherna var inte lättare. De utspelade sig på diverse leråkrar i små byar som Gud glömde när djävulen flyttade in.
Värst var dock lagen från Gällivare och Malmberget. I de yngre tonåren hade de stora och elaka ryggbiffar till spelare. Och det enda som dessa spelare hatade mer än livet självt var Kirunabor.
Jag skakade varje gång vi skulle möta våra ärkefiender. Ryktet gick att hälften av dem bar kniv på fritiden, men det var bara början.
Eftersom jag var back och snabb fick jag alltid punktmarkera Gällivares eller Malmbergets kvickaste dobb-beväpnade marodörer.
Det gjorde ont.

Då som nu var framgångsrika fotbollskillar kungar. Vi andra ville mest ha något att göra mellan flöjtlektionerna.
Hierarkin var skarp och skoningslös i spelarbussen. De bästa spelarna satt längst fram och pratade med tjejer, vi andra hade en mental rökruta utan damer längst bak. I skolan blev fröknarna glada när en elev läste en bok, i bussen haglade glåporden när jag försökte sjunka in i Stephen Kings Död zon på väg till en turnering i Tromsö.
Mellan tinningarna ekade min pappas visdomsord sedan år noll: ”Ingen har sagt att det ska vara roligt hela tiden.”
Jag lärde mig dock hur idiotiskt mycket talang, envishet och träning det krävs för att ens kunna göra en snygg nedtagning. Jag följer fortfarande mästerskapen på tv och blir lika imponerad av nästan varenda förbannade passning eller nick eller lyckade frispark eller öppnande löpning, nu senast under damernas VM-slutspel i Frankrike. Det ser lätt ut men är i princip omöjligt.

Själv lade jag skorna uppe på garagets hylla när vi började behöva platsa i juniorlaget. Fick bara träsmak av avbytarbänken.
Då hade jag hört ett underbart ljud. Det kom ända från Los Angeles och hette Guns N’ Roses.
Jag sa farväl till idrotten, pensionerade blockflöjten ömt och omfamnade vackra narkomaner med gitarrer i stället. Jag har aldrig ångrat mig. Det kändes ju som att jag kunde flyga utan att bli omkulltacklad för första gången i livet.
Jag var övertygad om att det fanns ett roligare och mer spännande Paradise City någon annanstans.
Jag hade fel, men jag fortsätter att leta.

4 x tankar i mitt huvud
Innan jag somnar tänker jag på…
… varför man över huvud taget måste gå och lägga sig.
För att imponera på mig…
… är det bäst att inte ens försöka.
Jag är besatt av…
… alldeles för många onyttiga saker.
Senast jag lärde mig något nytt…
…var när jag bytte effektrören i min förstärkare hemma, från Tung-Sol KT-120 till Mullard EL-34, tillverkade av Philips på 60-talet.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 42.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Bor: Söder om Söder, Stockholm.
Yrke: Rockjournalist.

Surprise!!
Visst är det kul med överraskningar? Som att kidnappas av vännerna för möhippa eller svensexa och inte alls veta vad som väntar? Eller att gå på bio med sin partner och i stället för komedi och popcorn blir det flashmob och frieri? Nog för att det är den bilden som film och tv matat oss med, men för den som har trygghets- och kontrollbehov kan överraskningar i stället bli något skrämmande och obehagligt.

För några år sedan skulle jag och en kompis överraska en gemensam vän i sommarhuset i Östergötlands skärgård. Det var hennes pojkväns förslag. Han, en så kallat glad gamäng som tar dagen lite som den kommer, tyckte att det var en kul och bra idé. Det var det inte. Visserligen blev hon överraskad när vi klev ur båten och in i hennes sommarparadis. Men framförallt blev hon arg. Arg, förvirrad och irriterad. Inte riktigt de känslor som en överraskningsvisit har för avsikt att framkalla. Men med vetskapen att min vän ätit samma sak till frukost i de 15 år jag känt henne borde jag ha kunnat räkna ut med röven att hon inte skulle uppskatta att bli tagen på sängen så där. När hon hade lugnat ner sig något förklarade hon att hon mest var arg för att hon hade gått miste om att se fram emot vårt besök.

Och jag förstår vad hon menar. När jag fyllde 30 visste jag att min dåvarande pojkvän skulle ta med mig på en resa, men inte vart. Han hade kollat med några av mina vänner om de ville följa med, och eftersom resan var inplanerad till dagen efter min födelsedag fick jag dagen före ett grattis-sms som löd: ”Är du i Polen nu? Ha det så kul!” Jag brukar hänvisa till detta som att min sms:ande vän förstörde överraskningen, men då det visserligen stämmer i sak gjorde hon egentligen resan bättre; plötsligt hade jag ett dygn på mig att läsa på om Polen och förbereda mig mentalt för resan. Och även om jag skulle bli jätteglad om min bästis från Skottland plötsligt skulle ringa på min dörr (efter att jag samlat mig från den oerhört obehagliga överraskningen som  en dörringning innebär) skulle jag bli ännu gladare om jag vetat om – och kunnat glädja mig åt – besöket långt i förväg.

För i många fall är överraskningar mer till för den som planerar dem än den som utsätts för dem. ”Titta här vilken jättekul möhippa jag satt ihop, var tacksam!” ”Men se inte så sur ut nu när jag samlat ihop 100 av dina Facebook-vänner på din 40-årsdag trots att du sa att du bara ville träffa de allra närmaste.” Livet är fullt av överraskningar ändå. Som dödsfall, sjukdomar, och oavsiktliga resultat hos frisören. Så tänk efter nästa gång du planerar en överraskning, särskilt om den är tänkt för en planerande, trygghetsknarkande typ med kontrollbehov som inte gillar att stå i centrum.

3x tankar i mitt huvud:
1. Folk stör sig på att jag …
… är en besserwisser, det hävdar jag bestämt.
2. Jag stör mig på …
… allt och alla eller inget och ingen, beroende på humör.
3. Ett barndomsminne jag återkommer till är…
… när jag och min lillebror gråtande bar kattungar över stock och sten hem till grannen som avlivade dem på huggkubben. En aning traumatiskt.

Veckans krönikör
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 44.
Bor: I Hägersten.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Är det händelsevis någon som minns min Söndagskolumn från juli 2016? Den om Storbritanniens folkomröstning om EU?
Jaså inte? (Dave, du räknas inte, ta ner handen).
Bra!
För jag vill härmed ta tillbaka allt.
Erase and rewind.
För den som inte vet vad jag syftar på, så skrev jag – sådär kaxigt och lite smålustigt som man förväntas göra i kolumner – att allas oro för Brexit var starkt överdriven. Att livet skulle fortsätta som vanligt, oavsett valresultat. Att no deal var no big deal.
Låt mig säga så här: Jag kunde inte ha haft mer fel. Tre år senare har jag tvingats genomleva två kriser direkt kopplade till detta förbannade valresultat.

Vi kan kalla den första ”Brexitdeppen”.
Som vissa av er vet delar jag liv med Dave, en engelsk medborgare. Han gifte sig med mig för att han trodde att jag var släkt med Benny Andersson (vi hade samma efternamn på den tiden). Det var jag inte. Men Dave hamnade ändå här och fick ett jobb. Han hade aldrig några ambitioner om att skaffa svenskt pass. Han var britt i själ och hjärta, ett lejon, och så var det med det.

Men vårvintern 2019 hände något.
Brexit smög sig närmare.
Den brittiska regeringens försök att få igenom ett EU-avtal i parlamentet gick in i något slags moonwalk. Absolut inga framsteg gjordes åt något håll. Och plötsligt, efter att ha levt två år i total förnekelse, insåg vi konsekvenserna.
Som att Dave förmodligen inte skulle kunna köra bil med engelskt körkort. Eller få samma rättigheter till sjukvård. Eller ens få bo och arbeta kvar.
Paniken slog ner som en blixt.
Hur kunde detta hända? Vad gör vi nu?
Fruktlösa samtal till Migrationsverkets växel (”du har plats 200 001 i kön till svenskt medborgarskap”). Lusläsande av dokument och lagtexter. Ändlösa diskussioner på nätet med landsmän i samma situation.

Veckorna gick.
Dave började se allt mer håglös ut.
För är det något som kan bryta ner en människa är det att tvingas vänta på ett byråkratiskt beslut, ett beslut som du aldrig kan påverka.
Du kan bara avvakta. Och hoppas. Och försöka hantera ångesten. Försöka att inte tänka tanken OM (även om du gör det i smyg minst 10 gånger per minut).
Brexitdeppen varade i ungefär två månader.
Sedan kom nästa fas – Brexitpreppen.

Det började med att Dave läste någonstans att personer med maltesiskt ursprung kan söka medborgarskap i Malta. Och med avlägsna rötter i landet tändes ett hopp. Ett ivrigt släktforskande inleddes. Och minsann fanns det inte en forntida Milstead som var just från Malta! En dag dök mycket riktigt en födelseattest upp i brevlådan.

Livet vände. Det fanns hopp, utifall att Sverige av någon anledning skulle vägra Dave medborgarskap. Brexitpreppen varade fram till maj.
Det var då Migrationsverket kom med sitt beslut: medborgarskapet var beviljat.
Myndighetspapperet fick mina ögon att tåras. Inte av lättnad, utan av högtidligheten. Stoltheten. Att detta simpla papper, som jag tidigare aldrig ens funderat över, skulle betyda så mycket. Att det är den finaste gåvan någon kan få. Och hur lyckligt lottade vi var som fick hålla i just detta papper.
Den insikten har gjort mig mer ödmjuk. Ja, jag har till och med vevat en svensk flagga under nationaldagen för första gången.

Med detta vill jag bara understryka: Förlåt mig för vad jag skrev 2016.
No deal är big deal.
Den som påstår något annat är en Boris Johnson (lögnare).

3x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… vad jag skrivit i tidningen under kvällen. Och hoppas att jag inte gjort för många slarvfel.
2 För att imponera på mig…
… behöver du vara bättre på matte än vad jag är. Det är inte svårt, jag lovar.
3 Jag är besatt av…
… väder. Efter fjolårets torka knarkar jag numera väderleksrapporter.

Veckans krönikör
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 42.
Familj: Dave, 48, Ambjörn, 5, Arvid, 8, Bob och Bella (katter), Cazcada (häst).
Bor: Stockholm.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.

Jag och min man dansade längst bak på lastbilsflaket, klädda i regnbågens alla färger. Tillsammans med andra bögar, flator, drag queens, lite kändisar och våra två ryska vänner Carl och Denniz rullade vi genom Stockholms packade gator. Carl och Denniz bor i Moskva och hade aldrig varit med om en liknande Pride-parad. När högtalarna pumpade ut Lady Gaga och Robyn och tusentals dansade bakom vårt ekipage visste den ryska lyckan inga gränser. ”Vi har hamnat i paradiset”, sa de med tårar i ögonen. Och vi snyftade med. Liknande Pride-parader var, och är, helt otänkbart hemma i Moskva.

RYSSLAND JUNI 2019: Kärleksscenerna i den nya fantastiska filmen Rocketman om Elton Johns liv, där hans homosexualitet är en naturlig del av handlingen, har censurerats. Trots att Elton är superpopulär även i Ryssland får han inte vara sig själv på film eftersom det sedan 2013 finns en lag som förbjuder ”homosexuell propaganda”.

I dag, söndag 30 juni, genomförs årets största Pride-parad på New Yorks gator. Det är exakt 50 år sedan upploppet på Stonewall då bögar, flator och transor satte klackarna i marken och gjorde motstånd när polisen än en gång trakasserade den klassiska gaybaren på Manhattan. Det fick vara nog, så man tog vad man hade av flaskor, gatustenar och handväskor och gick till motattack. Och den moderna gayrörelsen var född. Stonewall räknas som alla Pride-firandens urmoder.

USA JUNI 2019: President Donald Trump förbjuder regnbågsflaggor på landets ambassader, något som tidigare inte varit något problem. I Boston har Trump-anhängare bildat en grupp som jobbar för att heterosexuella ska få ha sin egen parad. De känner sig förtryckta. När detta kablades ut kom det perfekta svaret på sociala medier: ”Att straighta ska ha en egen Pride-parad är lika nödvändigt som ett ordna soppkök för miljonärer.”

Jag och min man har deltagit i allt från Madrids ”monster-Pride” med en miljon i paraden till Reykjaviks betydligt intimare firande – där jag språkade med självaste presidenten på invigningen och hjälpte världsstjärnan Björk med en flaska vatten på paraddagen, utan att först se att det var hon. Under inget av alla de Pride-firanden vi har deltagit i, och det har blivit en del, har vi varit med om något bråk bland Pride-deltagarna. Om en vecka besöker vi London Pride.

LONDON JUNI 2019: Två lesbiska sitter lugnt på en tunnelbana i London och blir plötsligt trakasserade av ett gäng unga killar. När tjejerna vägrar kyssa varandra på gängets uppmaning blir de svårt misshandlade och rånade. På senare år har hatbrotten mot hbtq-personer ökat dramatiskt i England.

I slutet av juli är det återigen dags för Stockholm Pride då vår svenska ”jättefamilj” samlas för att fira och vara stolta. Innan 1998 hette Pride frigörelse-veckan och var en ganska blygsam historia, men när Europride genomfördes för första gången tog firandet fart på riktigt. Jag minns hur vi då, 1998, gick i paraden och var med och bar en flera hundra meter lång regnbågsflagga. Jag var lite nervös eftersom det kändes som att komma ut ur garderoben en andra gång. Nu skulle vi öppet visa upp oss, för allt och alla. Men nervositeten försvann snabbt av det fantastiska mottagandet från alla som hejade på längs vägen.

SVERIGE JUNI 2019: Utanför Tranemo hängs en docka med en snara om halsen och en Pride-flagga i handen. Svalövs nya kommunordförande Teddy Nilsson, SD, vill förbjuda Pride-flaggan som han kallar ”exkluderingsflaggan”. RFSL drar sig ur Almedalen som en markering mot nazist-hoten.

Pride är viktigare än någonsin. Ändå får man ofta frågan: Varför ska det vara nödvändigt med dessa parader? Ni har väl uppnått allt nu, och det är så tröttsamt med allt naket… Det självklara svaret är: Vi firar Pride för att vi KAN.

4x tankar i mitt huvud:
1. Mitt hjärta slår lite extra när…
… Pride-tåget börjar röra sig.
2. I högstadiet var jag …
… lite utfryst, tills jag började spela ishockey.
3. Jag mår som bäst när jag …
… kommer ut på fredagkvällen till stugan och sätter mig med ett glas vin på altanen.
4. Jag är trött på att prata om …
… sociala medier.

Veckans krönikör
Namn: Nils Franchell.
Ålder: 61.
Familj: Maken Pär och den stora Pride-familjen.
Bor: Under sommaren i stugan i Sörmland.
Gör: Redaktör för Aftonbladets papperstidning.

I år ska jag fylla 50. Jag påpekar gärna detta för folk. För att ingen liksom ska komma på mig och utbrista: ”Men fyller inte du 50 i år!?” För det skulle kunna ge intrycket av att jag vill gömma undan detta faktum. Att jag vill förneka det. Att jag har en ålderskris. Och det har jag.
Ålder är bara en siffra, säger kanske du.
Fel, säger jag.
Ålder är ålder.
Det är ett mått på hur länge du har levt och därmed i viss mån också en indikation på hur länge du har kvar att leva. I genomsnitt.
Och det är klart att jag hellre hade haft i genomsnitt 50 år framför mig, än de drygt 34 som jag kan få om jag äter grönsaker och håller mig vid liv lika länge som en svensk kvinna i medeltal gör.

Ålder är också materialförslitning.
Materialet kroppen drabbas – oavsett hur mycket du springer och dricker sellerijuice – av viss åldersrelaterad svaghet.
När det gäller kvinnomaterial händer till exempel något vid i genomsnitt 51 års ålder.
När detta något händer – att äggstockarna lägger ner verksamheten för gott – är de troligen inte mottagliga för argument som att ålder bara är en siffra.
Den där arbetsnedläggelsen har väl rent praktiskt inte så många negativa konsekvenser för den som redan fått alla barn den önskar.
Men det är så mycket annat med materialet.
Knakande knän och hälsenor som varken tål rörelse eller stillasittande, till exempel.
Det är först nu man inser hur härligt det var att ha klipp i löparsteget, slippa läsglasögon och inte gå på regelbundna mammografiundersökningar (även om jag såklart är tacksam för att landstinget försöker hålla koll på vissa delar av materialet!). Och hur enkelt det var när man kunde sitta i vilken oergonomisk ställning som helst och sedan hoppa upp – utan att behöva veckla ut sin stela lekamen i något slags tai chi-liknande tolvstegsprogram.

Ålder är trötthet.
Det är att höra om hur kollegorna framlever sina dagar och inse att jag hade somnat två timmar innan de ens kastat sig i bingen – och att jag sedan sovit minst en timma längre än dem på morgonen. Och ändå är det jag som inte är riktigt vaken när vi har morgonmöte.
Sedan går man med de här ungdomarna (som i detta fall kan vara ända upp till 42 år) till Soul Train och går hem efter en timme. För musiken var så hög.
Och så är det fredag. Då längtar man bara hem till soffan.
Man är tröttare en fredag kväll än en måndag morgon, kan det beskrivas tydligare än så?

Ålder är förstås också insikter.
Som att: Nej, det ingick inte i min personlighet att vara ung. Det var en övergående fas.
Som att: Nej, det duger inte att tänka att man är ung och lovande.
Som att: Ja, vad skönt att barnen är så stora och självständiga och att man får den där stunden för sig själv som man sagt att man vill ha.
Men: Ja, det händer att jag tittar på den unga stressade mamman som bor mittemot och
avundas henne att hon är så otroligt behövd av två små livliga och ljuvliga personer.
Och så börjar jag nästan grina för att de är så gulliga när de trycker på alla hissknappar,
lägger sig raka i trapphuset eller springer åt var sitt håll när de kommer ut på trottoaren.
Och så börjar jag nästan grina när jag
tänker på när mitt äldsta barn sprang i konfettiregnet förra året när han tog studenten.
Och så håller det på sådär.
Men allt är inte elände! Icke då!

Godis är till exempel inte lika gott längre! Nu kan man ha en chokladkaka hemma i flera veckor utan att råka äta upp den. Bara en sån sak.
Och så vill jag säga till alla er som nu tvekar inför detta att närma sig 50:
Det finns också saker som är sig lika genom livet. Saker som man kanske tror ska bli annorlunda för att man själv är äldre och klokare och tröttare. Men som ändå väldigt mycket liknar hur de var när man var ung på riktigt.
Och det är kärleksrelationer.
De är sig lika.
Lika svåra och trassliga.
(Och roliga.)

4 x tankar i mitt huvud:
1 Innan jag somnar tänker jag på…
… att alla konstiga ljud troligen är grannarna som tassar omkring, inte inbrottstjuvar
i min lägenhet.

2 För att imponera på mig…
… krävs inte jättemycket. Men att tala flera språk flytande är ett säkert kort.

3  Jag är besatt av…
… att kolla hur många steg jag har gått varje dag i iphone-appen.

4  Senast jag lärde mig något nytt…
… var när jag och min kollega Katarina gick på kalligrafikurs.

Veckans krönikör

Namn: Helena Utter.
Ålder: 49.
Familj: Två tonåringar.
Bor: I västra Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.
Gick på gala i Glasgow med arbetskamraten Jim och hämtade pris åt kollegor som förtjänat det. (Nej, vi gifte oss INTE – vilket vissa FB-vänner verkade tro…)Nils Franchell: ”Vi firar pride – för att vi kan”

Svärfarsan dog för ett par månader sedan. Han satt på sängkanten och käkade frukost. Sen lutade han ner sig för att han skulle låta kaffet svalna lite.
Och så dog han.
En månad tidigare hade han slutat köra bil.
Men han hade tagit fram cykeln från källaren inför vårens och sommarens dagliga cykelturer ut till Stenö utanför Söderhamn för att köpa Aftonbladet.
Yngve Englund skulle ha fyllt 94 i sommar … 94 år är en oerhört lång tid.
En oerhört lång tid.
Det är där vid 94 nånstans man kan börja blicka tillbaka i historien på riktigt.

Han kom från det gamla Sverige. Hans föräldrar kom från det riktigt uråldriga Sverige. De levde utan el, utan radio, utan avlopp i ett fattigt land som på landsbygden fortfarande kunde se ut som det gjorde på 1600-talet.
Fast till skillnad från de stackare som levde på Gustaf II Adolfs tid så hade de åtminstone fred. En hungrig och slitsam fred. Men ändå, fred – den kanske dyraste gåvan av alla. En gåva som vi nu – när orosmolnen börjar hopa sig – fortfarande tar för givet.
En stor del av de nära 94 år han fick jobbade han som slöjdlärare i Trönö, Norrala och Vågbro utanför Söderhamn. När han var 80–85 nånting fick han ett påhugg som slöjdis i Alfta.
Sedan lärde han sig korgbindning och renoverade gamla möbler och andra dyrgripar i verkstan i Skärså i Söderhamns steniga skärgård. Verkstan, hans andra hem, ligger kanske 20 meter från havet.
En blåsig dag för några år sen kom jag ut dit och upptäckte att min kajak var borta. Sen såg jag gubben komma paddlande runt udden. I min kajak. Med bar överkropp, naturligtvis utan flytväst.

En kollega på tidningen hade hittat antika ritningar på en magnifik byrå från den religiösa Shakersekten i USA.
Yngve tittade på ritningen. Några veckor senare var skåpet, ett veritabelt under av finsnickeri klart. Min kollega får fortfarande tårar i ögonen när hon pratar om sin favoritmöbel.
Det finns inte många såna skåp i världen. Ett står på ett museum i Hancock shaker village
i Massachusetts, ett annat, made in Skärså, står i ett sovrum i ett litet torp i Roslagen.
Yngve kom från ett påvert arbetarhem i Vindeln.   Som alla andra arbetargrabbar var han tvungen att börja jobba som liten parvel. Men han stretade på och lyckades skaffa sig mästarbrev som möbelsnickare. Sen utbildade han sig till slöjdlärare.
Och blev Yngve med alla.
Det var mäktigt att gå runt på med honom på gågatan i Söderhamn. Fler morsade på honom på en timme än på mig under en månad. Han kände alla verkade det som, eller snarare, alla verkade känna honom.

Yngve var sosse av den gamla stammen. Han
hade känt klasskillnaderna inpå bara skinnet. När han var ung var det en självklarhet att såna som han skulle hålla käft och stå med mössan i handen.
Följaktligen hade han svårt för moderater, folkpartister och centerditon. Även om många av hans vänner naturligtvis var just sådana. Men de var förstås undantagen: bra grabbar och tjejer liksom.
Reinfeldt fick honom att se rött. När moderatledaren dillade om arbetslinjen rös Yngve, han blev svart i synen och rösten nästan svek honom.
För var det någonting Yngve förkroppsligade så var det just ”arbetslinjen”. Hela livet, hela vägen in i kaklet.
Nu står det några grejer kvar ute
i verkstan i Skärså. Jag har ingen aning om vem som ska göra klart dom. Det blir i alla fall inte jag. Jag fick nämligen aldrig ha Yngve i slöjden.

4 x tankar i mitt huvud:
1 Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… förmodligen bli tokig av alla långbänkar och ängsliga politiska beslut.

2     Jag skäms över …
… en sak som jag aldrig kommer att tala om. Men hon det handlar om vet.

3 Min ovanligaste vana är …
… att i tid och otid citera Snorres Edda på originalspråk.

4 Jag skulle vägra äta …
… bullar utan ett glas kall mjölk till.

Veckans krönikör
Namn: Svante Lidén.

Ålder: 66.
Familj: Hustru Maria, två vuxna söner.
Bor: Lägenhet i Uppsala.

Yrke: Pensionär (tills nyligen reporter på Aftonbladet).