Det är inte lätt att vara förälder 2020.
Som det där med att lära dem att tala sanning och vara ärliga. Det är ju sånt som alla föräldrar försöker lära sina barn. Ändå stod vi där på julafton när de var små och ljög dem rakt i ansiktet om tomten. Ända tills någon äldre kompis på dagis avslöjade sanningen.

”Va? Har de lurat oss?”
På lågstadiet började barnen på allvar ifrågasätta ärlighetsgrejen. Det var när en av dem tackade för maten med tillägget att den inte var särskilt god.
”Jamen ni har ju sagt att man inte ska ljuga, ju!”
Det var då vi introducerade dem för konceptet vita lögner och vikten av att varsamt töja på sanningen för att inte framstå som fullständigt asocial. Men med åren har det blivit allt svårare att predika betydelsen av ärligheten eftersom de vid det här laget fattat att hela världen säger en sak och gör en annan.

Inte nog med det. Numera vet de att lögnerna lönar sig. Big time. Kolla bara på världens mäktigaste man, Donald Trump. Han for med osanning 16 241 gånger under sina första tre år i Vita huset. Washington Post har räknat. Och även om det möjligtvis är någon sorts rekord för USA:s president så är han varken den första eller sista makthavaren som slirar på sanningen. Av honom har mina ungar lärt sig att man tydligen kan nå hur långt som helst med en lögn, bara den är tillräckligt stor.

På senare tid har jag försökt lära dem lite grundläggande ekonomi. Självklarheter som tillgång och efterfrågan. Ränta på ränta. Risk och avkastning. Att aldrig låna för konsumtion.
”Det gäller att tänka rationellt när man tar ekonomiska beslut”, säger jag. Det låter bra och genomtänkt. Och det finns stöd för det jag säger. I den ekonomiska teorin agerar ju alla människor rationellt.  Men att det inte riktigt funkar så i verkligheten började de nog ana när jag kom hem med en ny racercykel för några år sedan.
”Men du har ju redan en likadan!” sa den ene sonen när jag hängde upp den nya bredvid den gamla. Han och brorsan förstod inte alls hur avgörande 220 grams viktskillnad kan vara för en motionscyklande 50-åring. Men där och då förstod de förmodligen att vuxenvärlden inte alls är särskilt rationell.

Vilket för oss tillbaka till 2020. För att vi människor ofta agerar helt irrationellt har aldrig varit tydligare än nu.
Kolla bara på aktiemarknaden.
Världen är av allt att döma på väg rakt in i en riktigt djup recession. Dagligen kommer nya siffror som visar hur hårt coronakrisen slagit mot världsekonomin. I USA har arbetslösheten på några veckor skenat till nivåer som inte setts sedan 1930-talets depression. I Sverige räknar man med upp till 14 procents arbetslöshet i sommar.
Konkurserna ökar lavinartat. Miljoner människor får sina liv slagna i spillror.
Ändå är det fest på börsen. När detta skrivs har det vansinniga rallyt pågått en månad. Jag räknar visserligen med att det har vänt brant ner igen när väl texten publiceras. Men ändå. Hur lär man ett barn vikten av att tänka rationellt när alla andra så uppenbart gör tvärtom?

Man får trösta sig med att det aldrig har varit enklare att få ungarna att tvätta händerna, noga och ofta. Alltid något.

4x tankar i mitt huvud:
1. Jag reser ingenstans utan …
… just nu gör jag som alla andra och håller mig hemma.

2. Jag blir rädd när …
… jag inser hur irrationella vi människor är.

3. Jag är oerhört svag för …
… coola superlätta italienska racercyklar.

4. Jag vill bli bättre på …
… att spara pengar. Jag har lovat mig själv att inte köpa någon ny cykel. Åtminstone inte den närmaste månaden.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 53.
Familj: Fru och två söner.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Cirka 200 personer i Sverige gömmer sig på ett trettiotal kloster som de inte lämnar om de inte är tvungna. Jag bestämmer mig för att testa om deras erfarenheter kan inspirera min coronatid.

I klostren startar man dagen med ottesång vid 05.00 och slutar efter kvällsbönen 20.00. Tiden däremellan är fylld av aktiviteter där det ena avlöser det andra i en viss, förutbestämd rytm. Alltså ställer jag väckarklockan för att börja med en ottesång innan någon annan är vaken. Det gör mig i form för dagens kroppsaktiviteter.

Klockan 09.10 håller Sofia ett gympapass i tv, tyvärr varar det bara i 20 minuter. Återstår drygt tio timmar innan aftonbönen. Förutom frukost, lunch och middag klämmer klostren in tre olika kaffe- och teavbrott. Kanske en kompensation för bristen på andra njutningar? Men det är inget för min del, jag passar på att ge kroppen en juicefasta. Inga halvmesyrer. Vem vet hur lång tid jag har på mig. Kanske blir allt normalt igen innan jag hunnit nå min fulla potential?

På mitt klosterschema står nu andlig muskelträning med ismannen Wim Hof. Inte hört talas om honom? Han har uppfunnit en spännande tortyr i form av isbad och djupandning som hundratusentals människor fastnat för. Jag har köpt en tio veckors internetkurs för halva priset. Kod: Corona 50.

Klockan 11.00 lägger jag mig på golvet och tar djupa andetag. Wims röst manar på i bakgrunden: ”Hi guys, breathe in peace, breathe out stress.” Efter 30 in och utandningar kommer en ny uppmaning. ”Hold your breath” – helst så länge som möjligt. Det sista momentet ska ge ett snabbspår till den del av hjärnan som står för mystiska visioner. Men bara lättnaden att få andas igen räcker gott för min del.

Nu väntar isbadet. Jag tar på mig en toppluva precis som Wim och sänker mig sakta sakta sakta ned i badkaret som är fyllt med iskallt vattnet. Låten I will survive är på högsta volym. Pang! Så här nära en nära döden-upplevelse har jag nog aldrig varit. Efter tre minuter i vattnet far jag upp som en raket. Och nu känner jag mig odödlig. I alla fall uppstånden från en kall grav.

Efter den bedriften finns det inget som är omöjligt. Så det blir lätt att ta itu med nästa aktivitet på schemat: att undersöka tystnaden.

I klostren håller man styvt på att inte säga något omotiverat som att berätta om sig själv. Man lever sida vid sida utan att egentligen känna varandras personliga liv. Förklaringen är att man helt enkelt behöver space för att kunna lyssna inåt. Alltså lägger jag in två timmars meditation. Inte mycket att säga om det. Det var typ helt tyst. Dags för coronavitsar: ”Hitler has coronavirus and he is going MAD ” är en klar favorit (kolla in på Youtube).

Klockan 21.00. Jag har blivit beroende av Netflixserien Breaking bad. Kemiläraren Walter White satsar på en nystart i livet och börjar koka amfetamin, ljuga, svika och mörda i över femtio avsnitt.

Bara ondska och hemskheter och kanske inte särskilt klosterlikt. Men djävulen dyker upp från första till sista sidan i Bibeln. Och mystikern  Teresa av Avila menar att ”själen behöver  känna djävulen för att vara bättre rustad” så det verkar vara i sin ordning att fortsätta några timmar till.

Och på en hemsida säger några nunnor att de minsann ser på Jönssonligan på kvällarna. En engelsk nunneorden går ännu längre för att rusta sig mot djävulen: ”På kvällarna gör vi något med händerna som att tillverka galgar, det är hur kul som helst.”

Förutom att få en tidtabell som ger variation har jag sparat tusenlappar på mitt klosterliv jämfört med att åka till ett hälsohem eller ett avlägset ashram.

4x tankar i mitt huvud:
1. Min sämsta vana är…
… chips.

2. Jag får en sötchock när jag …
… ser liljekonvaljer.

3. Det gör jag för att göra världen bättre …
… det är en farlig ambition. Hitler och Stalin trodde att de gjorde världen bättre.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren …
… allt av Bob Dylan.

Veckans krönikör:
Namn: Malena Ivarsson.
Ålder: 70.
Familj: Syskon, barn och barnbarn. Bor: Stockholm.
Gör: Sexolog, svarar på frågor
i Aftonbladet Söndag.

Min man, Dan håller upp sitt senaste loppisfynd. Ett svartvitt familjeporträtt från slutet av 1800-talet monterat i en tung guldram.
– Visst är det häftigt? säger han och ler.
Häftigt? Nej. Den gamla bilden ger mig rysningar.

Modern och fadern sitter på hårda stolar med händer korslagda över knän. Bakom dem står dottern som ser ut att vara 16–17 år och på faderns vänstra sida en pojke i tioårsåldern. Alla poserar med bistra miner och slätkammade frisyrer. Pappan ser sträng och frikyrklig ut medskepparkransskägg, stärkkrage och kravatt. Kvinnornas blusar är prydda med broscher i halsgropen medan pojken är klädd i vit skjorta, dubbelknäppt väst och har fått sitt lockiga hår tyglat i mittbena. Fyra personer med finkläder på och sådant allvar i blick att de ser livlösa ut. Porträttet skulle kunna vara ett så kallat post mortem-foto. Greppet att föreviga släktingar som gått bort genom att staga upp dem i soffor eller stående, som vore de fortfarande i livet, blev poppis under den viktorianska eran och nådde sin kulmen i slutet av 1800-talet.

I dag känns bilderna osmakligt morbida, men då var det inte helt ovanligt att skapa ett sista ”levande” minne av sina närmaste, särskilt om döden hade kommit i förtid. En googling på ämnet trollar fram mängder av fotografier på mödrar med avlidna spädbarn i famnen, gruppfoton av släkt med den döde huvudpersonen placerad i mitten av sällskapet och välregisserade syskon som samsas runt en död bror eller syster. Alla bilder är fascinerande, men en får mig att haja till lite extra. En ung kvinna halvligger i famnen på sin far, modern har lagt handen varligt på dotters arm. Både fadern och modern är suddiga. Skärpan är fokuserad på den unga kvinnans ansikte, vilket gör att det är hon som ser ut att vara full av liv medan föräldrarna bleknar bort i bakgrunden. Effekten är inte ovanlig på den här typen av bilder eftersom dåtidens fototeknik med lång exponeringstid ställde enorma krav på motivens orörlighet. För den som hade gått bort var det så klart ingen utmaning att hålla sig totalt stilla, medan minsta darrning hos de efterlevande resulterade i grumliga drag.

Den här traditionen att avporträttera döda kallas också memento mori, latin för ”kom ihåg att du är dödlig”. En sorts makaber carpe diem-uppmaning, fjärran från dagens glassiga instagraminlägg om att fånga dagen i motljus. På familjefotot som min man precis kommit hem med är det pojken som ser allra mest död ut. Det är som om själen saknas, ögonen är tomma och stirrar på en punkt långt förbi både lins och fotograf.

När jag säger till Dan att jag inte vill ha den läskiga tavlan i huset rycker han på axlarna.
– Ramen är fin, vi skulle kunna sätta in spegelglas i stället, säger han och tar ut fotografiet. Han vänder på det, men hittar ingen ledtråd till familjens ursprung. Inte ens namnet på fotostudion.

Vi låter glasmästaren förvandla ramen till en spegel, men det bär emot att kasta det bisarra fotografiet. Det får bo i garaget så länge som en kuslig hälsning från andra sidan om att livet är kort, kort, kort. Så ta väl hand om det – och varandra!

3x tankar i mitt huvud:
1. Jag blir rädd när:
… jag inser att jag är äldre än min mamma var när hon fick sitt första barnbarn.

2. Jag är oerhört svag för:
… ost.

3.  Jag vill bli bättre på att:
… inte äta ost.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 54.
Familj: Gift med Daniel, 50, ”barnen” Joel, 22, och Freja, 20, och hunden Monty, 10.
Bor: I Stockholm och Järvsö.
Yrke: Journalist och författare.

Mitten av mars:
Hon kommer att förlora sin business. Hon vet om det.
Ändå går fingrarna flinkt genom håret på kvinnan framför spegeln.
Och hon ler, men det är ett ansträngt leende.
Kroppen håller än, hon är 73 och har starka vader.
Den ena stamgästen efter den andra får sitt hår lagt, passerar och lovar att återkomma.
Alla vet att det inte är sant.
Ändå kommer löftena att fortgå tills myndigheterna sätter stopp.

Hon är min före detta svärmor och hon flyttade från ett krigssargat Italien som barn till ett bättre liv i Australien.
Och livet blev bra.
Ungarna å barnbarnen lika så.
Hon öppnade en hårsalong och allt det där.
Hon fick bra grannar och stort hus med vacker trädgård.
Någonstans på vägen bleknade Italien.
Men nu.
Nu dör hennes folk på andra sidan jorden. Förs bort i hundratals kistor, varje dag.
Hon slår av tv:n. Vankar. 59 år efter flytten till Perth i västra Australien ligger hon sömnlös över det som händer i Italien.
Hon hade stoppat efterkrigstiden i en liten ask. Låst igen.
Ägnat sig åt det nya. Trodde hon.
Men nu dör dom igen. Som dom gjorde då.

Slutet av mars:
Hon var fjorton när hon klev på båten i Neapel och tog farväl av stora delar av familjen.
Hon såg dem aldrig igen.
Det blev bara inte av.
Hon fick ett annat liv. Saker kom ju emellan.
Men nu drabbas det nya landet.
Viruset har kommit.
Hårsalongen måste stänga.
Allt måste stänga.
Sjukhusen förbereder sig.

I Italien staplas kistorna fortfarande på varandra, i Trumps Amerika bunkrar folket
vapen och i Sverige, där barnbarnen bor, är toalettpappret slut.
Allt en definition av samma sak.
I olika stadier av upplösning.
I hennes del av världen får man nu gå ut två och två. En timme om dagen. Det går ju att vänja sig.
Hon promenerar med sin man, håller avstånd till andra med munskydd.
Kommer hon någonsin att träffa barnbarnen i Sverige igen? Överlever hon viruset?
Kanske borde hon aldrig ha lämnat Italien?
Hon vankar igen.
Livet blev samma till slut i alla fall.
Lyckan varade kort.
En ny ordning gjorde slut på det nya som skulle ha blivit ett steg upp på trappan.

Allt det som livet varit från det ögonblick hon nyfiket klev av båten i Australien fram tills nu, var allt det bara en dröm?
Varar drömmen om ett bättre liv bara ett ögonblick?

3x tankar i mitt huvud:
1. Jag blir rädd när…
… jag tänker på viruset och på hur det har – och kommer att – förändra allt.

2. Jag är oerhört svag för …
… Skype-samtal, karantän- vin och allt annat som har med någon form av umgänge att göra.

3. Jag vill bli bättre på
… att leva i stunden.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 48.
Familj: Tre döttrar och en katt.
Bor: Årsta i Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.