Hon kommer gående i Fridhemsplans tunnelbana, 190 lång i eleganta klackar, med blicken riktad mot en osynlig punkt framför sig. Vi möts bara under några få sekunder. Ändå lever hon kvar i mitt minne under flera dagar.

Det är läppstiftets förtjänst. Det är signalrött. Ni vet den där sorten som är drar mer åt gult än blått. Som inte ber om ursäkt för sig. Som på inget vis applicerats av en slump för att det är nyansen som råkat ligga överst i makeupväskan. Å nej, det är en färg som får läppar att leva sitt eget liv.

Hon bär upp den djärva färgen, hela hon är snygg. Och ung, max 25 år. Kanske är hon modell? Kanske drömmer hon om upptäckt? Kanske är det just därför hon väljer att måla läpparna så uppseendeväckande och omsorgsfullt?

Jag ser framför mig hur hon tecknat konturerna först med penna, bitit av mot en mjuk servett, för att sedan lägga färgen med pensel. Två lager, med avbitning emellan. När hon möter sina vänner över en latte i Västermalmsgallerian kommer hennes läppar lämna ett mjukt kyssavtryck på kaffekoppen. Det kommer att sitta kvar efter disken och få kaféägaren att sucka irriterat.

Men han lär få vänja sig, eftersom rödröda läppar är hett, hett, hett, enligt Söndags Agneta Elmegårds skönhetsspaning på sidorna 28-30. Själv har jag ett helt gäng knalliga läppstift i badrumsskåpet: Dior, Chanel, Lancôme. Jag frestas och köper, men de blir stående, som dyra misstag, i skamvrån.
Jag får helt enkelt välja en annan trend. Bleka, snudd på osynliga, ögonbryn lär också vara superinne.

Smörgåsbord, ombudsman och fika. Tre helsvenska ord som nått internationell ryktbarhet. Okej, tänker du, de första två vet jag, men ”fika”? 

Jo, jag hävdar bestämt att ordet är ett av de första i det svenska språket som en utlänning lär sig. Det går nämligen inte att undvika. Fråga min man, Dan, som är från England. Han, som är van vid att träffa sina vänner över en pint på en pub, lärde sig kvickt att vi svenskar inte drinkar, vi f-i-k-a-r. Att en fika kan vara allt från kafferep till en slät kopp. Att en fika är att sitta ner och umgås. Att vi fikar med arbetskamraterna, med svärmor, med grannen, med bästa kompisen.  

För en fika funkar i alla lägen. När du vill fira, sörja, flörta eller – göra slut. 

Och Söndags reporter Åsa Passanisi har exporterat uttrycket ända till Australien, där hennes barns kusiner börjat snacka svengelska: ”May we have some fika, please?” Engelskan, som anses vara ett mycket mer uttrycksfullt språk än svenskan, har ingen synonym som summerar företeelsen lika bra. Alltså anammar ungarna ”fika”. Good on ’ya!

David Johansson och Lars Åkerlund har tagit med sig fikakulturen åt andra hållet, västerut, till USA och har dessutom lyckats göra den till sitt levebröd. Möt dem på sidorna 18–21 i dagens Söndag, där de berättar om hur de lyckades etablera kaféer på Manhattan och få de kräsna New York-borna beroende av både bryggkaffe och svenska kanelsnurror. 

Vad kafékedjan heter? Fika. Såklart.

Enkelt och genialiskt. 

Jag borde ha kommit på det själv.  

Årets andra dag och det är fortfarande helg, men i morgon måndag, då, då, då… ska mitt nya liv börja. Det är då jag ska sluta slarva med mat, motion och sömn. Det är då några kilon runt midjan ska smälta bort.
– Nu får det vara slutslarvat, har jag sagt strängt till mig själv i flera veckor nu. Jag har bannat mig själv långt före nyårsafton i fredags, då jag skålade in 2011 med skumpa, snacks och smällare och tänkte:
”Ut med det gamla (för mycket ost, vin och soffasoft), in med de nya (stegräknare, proteindrinkar och powerpromenader)”.
Hur svårt kan det vara?
Inte ett dugg. Åtminstone om man får tro Katrin Zytomierska, som gått ner osannolika 31 kilo på 12 veckor. Fatta! Det är drygt tio kilo i månaden.
Hemligheten? Katrin kör den kontroversiella fettdieten LCHF, som bannlyser kolhydrater. Alltså stoppar hon aldrig i sig ris, mackor, potatis eller kex. Hon äter inte ens långsamma kolhydrater som quinoa eller vildris. Och – resultatet talar för sig själv, eller hur? I dagens Söndag skriver hon själv om sin viktsuccé, hur hon lyckades med det vi andra drömmer om. Dessutom får du smarriga LCHF-recept ur Ulrika Davidsson kokbok, så att du själv kan se hur gott det kan vara att banta.
Om ditt nyårslöfte också är ett lättare liv, kanske Katrins metod funkar för dig. Om inte, har vi redan nästa vecka ett stort hälsapaket, där vi går igenom de största viktmetoderna och hur de funkar.  Är du en viktväktare, pulverperson, GI-gourmet eller LCHF-typ? Läs och fundera.
Tills dess: jobba på motivationen. Jag börjar i morgon.

Annandag jul. Känner du dig, som jag, lite… proppmätt? Proppmätt på skinka, lussebullar, glögg – och paket? Julkommersen slog alla rekord i år, igen. Varför, kan man undra när räntor, elpriser och hyror tickar stadigt uppåt? Men det är lätt att bli fartblind när man inget hellre vill, än att vara snäll. Mot make, barn, svärmor, syrra och kusiner. Det finns till och med forskning som visar att vi mår bättre när vi skänker, än när vi får.
Men istället för att vara bussiga mot släkten, borde fler av oss göra som Emma Zetterberg, som ger bort getter till nära och kära, istället för Ipods, parfymer och playstation-spel.
Getterna doneras, via välgörenhetsorganisationen Action Aid, till fattiga kvinnor i Etiopien, som sedan kan starta små affärsrörelser genom att sälja killingar. Och Emma brinner verkligen för projektet och skojar: ”Alla vet alltid vad de får i present av mig. En get!”.
Men, hon har velat hjälpa andra sedan hon var barn, och nu har hon alla möjligheter. När Emma gifte sig med sin hockeyhunk ”Zäta” i somras önskade sig paret välgörenhetspengar, istället för kristallglas och brödrostar, som bröllopsgåvor. Och för några veckor sedan reste Emma tillsammans med just Action Aid till Etiopien för att skänka pengarna och en rejäl slant av sina egna sparpengar till Etiopiens allra fattigaste. Med på den omvälvande resan var Söndags reporter, Hanna Radtke, och fotograf Sara Ringström. De kom hem med fantastiska bilder och upplevelser. Läs allt om Emmas, Hannas och Saras resa, och hur du också kan bidra, på sidorna 10-15.
Till sist… nu är det är en knapp vecka kvar på 2010: Gott slut och vi ses nästa år!

Fem dagar kvar till julafton. Är du pyntstressad? Inte jag. För i år blir det varken ringdans runt granen eller griljerad skinka hemma hos familjen Scott. Min man Dan jobbar större delen av julhelgen, vilket gör att barnen valt kalkonmiddag med kusinerna och farmor i England framför mig och ”Kalle Anka”.
Om jag är sårad?
Inte ett dugg, snarare lättad. En känsla jag kämpar lite, lite med för att inte ha dåligt samvete för. Men mina väninnor har hjälpt mig. När jag har berättat om mina julaftonsplaner (bok- och dvdfrossa tills Dan går av sitt skift, då dricker vi skumpa och käkar oxfilé) har de avundsjukt suckat: ”Oj, vad skönt det låter”.
Ja, visst gör det? Det låter som ”julefrid” i ordets rätta mening. Åtminstone i mina öron, eftersom alla i familjen (förutom min man då kanske, som jobbar) får göra det de själva vill, utan att någon surar ur för det. Jag ska till exempel också ta långa sovmorgnar, gå många skogsrundor med hunden och gosa med våra fyra kattungar tills jag är så utvilad att det kryper i kroppen och jag börjar frosta av frysen och diska lampkupor.
Och jag är inte ensam om att fira en ”alternativ” jul i år. Söndags krönikör Mats Strandberg drar till London med en bästis för att softa, shoppa och strosa, medan vår favoritfru i Hollywood, Maria Montazami ska snöra på sig skridskorna och göra piruetter tillsammans med maken Kamran vid Rockefeller Center i New York. 
Mer om hur både Montazamiklanen och andra populära svenska kändisar förhåller sig till julen får du veta i dagens Söndag, för på sidorna 10-16 är det rena rama kändisjulfesten. 
Skön läsning – och god jul, förstås!

Två av fyra kattungar som behöver julgos

Det är slutet av 90-talet och jag sitter i en soffa på Titan television och försöker förstå. Förstå varför kvinnan i fåtöljen mitt emot mig, hon som kallar sig Jenny och är girl-next-door-söt, extraknäcker som lyxfnask. Hon är 22 år, charmig, går på läkarlinjen, har lägenhet i Vasastan, kille och knähund. 
– Jag gillar sex, förklarar hon.  
Ja, jo, det brukar låta så. Men jag tvivlar. I jobbet har jag mött många prostituerade, både gatflickor, eskorttjejer och radhusmadamer och har hittills inte träffat en hora som är lycklig. På riktigt. 
Jenny känns ändå annorlunda. Hon är grundad, signalerar varken missbruk eller misshandel, är smickrad av mitt intresse, och tackar ja till att vara med i tv-programmet jag gör research inför, det ska handla om nya sexköpslagen. Hon vill bara dubbelkolla med sin kille. Jodå, han vet hur hon drar in räntepengarna till bostadsrättslånet och ”är helt okej med det”. 
Å fan. Modernt, men: doing! första varningsklockan klämtar. 
Vi pratar i ett par timmar till, hon är uppvuxen i Täby, i en akademikerfamilj, är yngst av tre syskon och pappas favorit. 
Andra klockan klämtar: doing, doing! 
– Dina kunder, har de några särskilda önskemål? fiskar jag. 
– Mmm. Nästan alla vill att jag ska se ut som en skolflicka. 
Doing, doing, doing! Där kom det. 
Ytterligare en timme senare har Jenny berättat allt om övergreppen. Om de nattliga besöken från pappan som började när hon var sju och som inte slutade förrän hon flyttade hemifrån. 
– Konstigt nog saknar jag honom, berättar hon, nu med mascaran rinnande. 
Så hon ersätter honom med andra män och har en förstående sambo som hallick.
Nej, hittills har jag inte träffat en sexarbetare som verkligen valt sitt arbete. Kanske är Linnea, 56, undantaget. I dagens Söndag berättar hon om varför hon säljer sex och varför hon tycker att kriminalisering av torskar är helt fel. Det är spännande läsning och kanske är hon en lycklig hora. Men, jag tvivlar. 
Vad tror du?

Jag har koskräck, trots att stora delar av min barndoms somrar spenderades på bondgårdar. Dels hos mormor Helga i jämtländska Anviken, dels hos min faster Runa i byn Intaget, någon mil utanför Stöde i Medelpad. Båda gårdarna hade mjölkkor och självklart ville jag vara lika duktig som min storasyster Johanna som så kavat drev den ystra kohjorden från betet på ängen vid mjölkdags och liksom halvjoddlade: ”Kom, kom kuan! Kom, kom!”
Men, de enorma djuren med idisslande käkar och glasartade blickar skrämde vettet ur mig. Jag misstänkte, förmodligen med rätta, att bakom de där gigantiska pannbenen låg yttepyttehjärnor och skramlade. Jag litade helt enkelt inte på att tusen kilo kossa som kom sättande i full fart mot lagården skulle ha vett att bromsa i tid för att inte krascha in i en liten tioåring. Och att suga fast mjölkmaskinens koppar på spenarna gav mig småångest. Att vara mellan två jättekossor som stod och trampade i sin egen skit, slängde med hornen och bligade misstänksamt på mig som fingrade nervöst på deras juver, fick mig att kallsvettas.
Därför blev jag oerhört nervös när jag träffade min man, Dan, för första gången. Jag blev blixtkär i den snygge engelsmannen, när vi möttes över några drinkar på en bar i Portugal. Men mitt intresse svalnade när jag frågade vad han jobbade med. ”I’m a farmer”, hörde jag i den stimmiga baren.
Besvikelsen brände.
– So how are your cows? Big? Small? Kind? trevade jag.
Dan fattade ingenting.
– Well, you’re a farmer, you have cows…
– No, I am a FIREMAN.
Det var tur det, jag var inte ett dugg sugen på att bli bondmora.
Det är däremot Söndags Hanna Radtke. Hon drog till Öland för att prova på vardagslivet hos TV4-bonden Jonas Andersson. Hon blev inte bara bästis med kossorna, utan lyckades dessutom luska ut en hel del om ”Bonde söker fru”-Jonas kärleksliv. På sidan 10 i dagens Söndag får du veta allt! 

Erika Scott?

Sookie Stackhouse?

Vilken kändis är du lik? Redaktionsfrågan den här veckan är apropå vår ”Lika som bär”-special. Många säger att jag ser ut som Pernilla Wahlgren, men minst lika ofta får jag höra: ”Oj, vad du är lik min svägerska/syster/kusin/bästa kompis”.
Varför? Inte vet jag. Kanske har jag ett typiskt svenskt dussinutseende, kanske påminner mitt kroppsspråk och min mimik om många andras.
När jag bodde i England tyckte britterna så klart att jag hade kunnat vara Ulrika Jonssons syrra: ”Daaaaaarling, you look exactly like Oooooolrika”, lät det till höger och vänster, men jag tror de flesta mest såg det blonda håret och jämförde vår svenska twang.
På Brommaplan häromdagen utbrast en fullgubbe när han fick se mig:
– Hej, på dig Katrin Krabbe!
Att ha ansiktsdrag av en tysk friidrottare som tillhörde världseliten på 80-talet, är ju inte heller fy skam, men den ”Lika som bär”-jämförelsen jag är mest stolt över är Anna Paquin – skådisen som spelar kavata Sookie Stackhouse i tv-succén ”True blood”. Både Emelie och Veronica, redigerare här på Söndag, påstår att jag är söta Annas dubbelgångare. Tack – det känns nytt, hippt och fräscht att ha Alexander Skarsgårds motspelerska som sin avbild.
Aningens mindre creddigt är det att se ut som en av skolbespisningens mattanter. Men det gör jag också, enligt fotograf Stefan Mattsson. Åtminstone direkt efter att jag hade testat ett light lyft i form av laserbehandling. Bildbeviset och artikeln hittar ni i veckans SÖNDAG som en del i vår 21-sidiga plastikspecial (som vi gjort efter ivriga påtryckningar från er läsare). High tech-behandlingen lär på sikt göra mig (nåja) lika vacker som egyptiska drottningen Kleopatra.
Och hon duger ju också som look-alike.

Det var tredje dagen som trettonåringen var hemma, sjuk, från skolan. Någonting sa mig när jag pussade den sovande ungen hej då på morgonen att kanske, kanske borde han väckas och stressas till Brommabussen. Men, vadå? Det var fredag, what’s the harm, liksom? En extra vila-ut-dag före helgen, så skulle killen vara kry på måndag. Men – en hel dag ensam i huset kan lätt bli en tolv timmars Playstation-sittning, så innan jag gick låste jag in kontrollerna i tv-skåpet och gömde nyckeln.
Vid lunchrycket (12.48 för att vara exakt, antar att han precis hade vaknat) kom första sms:et:
”Hej?” och sedan:
”Nyckeln?”
Mitt svar:
”Inte en chans.”
”Va?!”
”Nej, inte på skoltid.”
”Aja, men ha en bra dag på jobbet.”
Tack, tänkte jag och funderade om det sista meddelandet var gulligt på riktigt, eller ironiskt.
Jag hörde inte ett ljud från Joel förrän klockan blivit 15.16. Då kom ett nytt sms:
”Jag har slutat nu.”
Absolut, visst, skoldagen var till ända, klart han kunde få laja med spelkonsolen.
När jag klev innanför tröskeln möttes jag av ett hem i…  toppskick. Joel hade plockat prylar, vikt undan kläder och fejat i HELA HUSET.
I stället för hallens vanliga skokaos möttes jag av prydligt uppradade sneakers, gummistövlar och löparskor. Köksbänkarna var helt smul-och-kladd-fria, i sovrummen var kläderna från förra veckan proffsigt vikta och lagda i fina högar, tandborstarna i badrummet hade placerats på parad bredvid vattenkranen. Allt toppades av de färgsynkade tändticksaskarna och snyggt arrangerade foliepaketen i en av kökslådorna.
Hade jag inte vetat att Joel var i huset, hade jag ängsligt undrat i vilken garderob den psykopatiske seriemördaren gömde sig.
Det jag kunde konstatera var att undrens tid ännu inte är förbi.
Och att det är bra för barn att ha det ganska väldigt mycket långtråkigt.

Morgonen hade börjat fel: jag hade tjatgnatat dottern till skolan och det hade strömtrasslat på gröna linjen med konsekvensen att ett redaktionsmöte gått åt pipsvängen. Nu var jag svettig av tidsstress och försenad till en jobblunch, när jag steg på t-banan vid Globen. Jag hade just satt mig då kvinnan på sätet mitt emot lutade sig fram och sa: 

– Oj, vilken fin kappa du har! Man blir riktig, riktigt glad av att se dig! 

Jag tittade upp, misstänksamt. Var hon psyksjuk? Alkoholpåverkad? Knasigt kontaktsökande? Jag var inte i någon som helst form att hantera en trubbeltyp. 

Snabbt skannade jag: dam i 65-årsåldern, välvårdat hår, pärlhalsband och shoppingkasse i smärtingtyg. Nej, hon verkade varken galen, full eller knepig, bara snäll.

– Eh, åh, tack! utbrast jag, uppriktigt uppiggad.

– Ja, annars ser man bara svart och svart på perrongen, och så dyker du upp, så färgstarkt fin i din rock och turkosa sjal. Det är härligt, sa Snälla damen och log med lila läppar. 

– Jo, det blir lätt lite trist. 

Jag berättade banalt att jag sällan bär svart, att jag hellre sticker ut i rött eller knallblått. 

– Det gör du verkligen rätt i, sa Snälla damen med en blick signalerande samförstånd. 

Vi tystnade. Mer hade vi inte att säga varandra. Inte för att det behövdes, jag skulle bara resa två stationer – vår tid tillsammans var till ända. Vid Skanstull sa jag ”hej då”, och ”ha en trevlig dag” innan jag lämnade tåget med upprymda, stolta steg och tänkte hur lite det behövs för att vända en surmorgon till en riktigt bra dag. 

Och hur sorgligt det är att min första instinkt varnar ”galning”, när en okänd medresenär bjuder på en spontankomplimang. 

Kanske är det jag som borde få skallen undersökt?