Förra söndagen gick sista avsnittet av AT-läkarna på SVT. Den brittiska realitysåpan om ett gäng nyutexade doktorer i engelska Newcastle har trollbundit mig under sex veckor. De gångerna jag missat ett ordinarie avsnitt har jag playat ikapp under veckan för att inte gå miste om en enda intubation, suturering eller blodprovsprovtagning. 

Varifrån min snudd på osunda fascination för droppnålar, kirurgkläder och stetoskop kommer, vet jag inte. Bara att sjukhusserier som Grey’s anatomy är oändligt mycket mindre spännande än de som följer verklighetens Meredith, Derek, Cristina och Owen. 

Och jag behöver inte oroa mig för att få abstinens. Till min förtjusning har Kanal 5 fattat dragningskraften i att se riktiga människor rädda liv. Efter tre avsnitt av kanalens nya serie Unga läkare är jag fast. Snudd på beroende.

Jag älskar att Fanny inte bara är AT-läkare utan också fantasyfreak, att akutläkaren Björn berättar: ”Jag är riktigt dålig på att läsa och skriva” och att underläkaren Elly, som höll på att bli förortsgangster, övertalades av sin mormor att tänka om och satsa på att hjälpa, istället för att stjälpa, andra.  Det berättar hon i Annika Malmstens intervju på sidorna 12–15 i dagens Söndag.

Elly och de andra läkarna på Skånes universitetssjukhus är befriande långt ifrån mina doktorsstereotyper ”60-årig skäggig gubbe” och ”kyligt, supersmart snille” och skulle jag hamna på akuten är det någon av dem jag vill bli ompysslad av.

Tills dess får jag ta i trä.

Rival på Mariatorget i Stockholm är näst intill fullsatt. På scenen: mediumet Benny Rosenqvist. I salongen: Kvinnor i alla åldrar, ett fåtal karlar, samt kändisar som Agneta Sjödin och Regina Lund.

Enligt en färsk Sifo-undersökning tror hela 20 procent av Sveriges befolkning att människor kan gå igen efter döden. Några av dessa troende har köpt biljett till kvällens storseans på Rival i hopp om att få kontakt med nära och kära som gått bort. Andra har tagit kontakt med oss på redaktionen.

Varför då? Jo, i februari avslöjade Charlotte Perrelli i Söndag att hon i ren desperation vänt sig till en spågubbe för att få en förklaring till sin son Angelos huvudvärk. Medan läkare hade klämt, röntgat och tagit prover i månader, utan resultat, såg mediumet direkt orsaken till pojkens problem.

Sedan ”kloka gubben”-intervjun har vi fått massor av mejl, brev och telefonsamtal varje vecka från er läsare – alla i behov av att, liksom Charlotte, få hjälp och vägledning i frågor där vetenskapen gått bet.

Om det finns andar, änglar och himmelska energier, det vet inte vi på Söndag. Men att längtan efter en annan sorts andlighet än den Svenska kyrkan erbjuder är stor, det har vi fattat. Och att ni läsare inte alltid köper den verklighet som går att förklara med matematiska formler, har vi också begripit. 
Därför har vi knutit ett av Sveriges mest efterfrågade medium till oss. Från och med i dag svarar Terry Evans på läsarfrågor. Många av er har redan hört av er och i dagens tidning får ni veta om ni har fått svar.

Om inte, skriv och mejla igen. Terry är beredd. …
Liksom – hoppas vi – alla vänner på ”den andra sidan”.

Det italienska paret dröjer med blicken på utsikten från Slussen mot Djurgården. Tar ett ouppmärksamt steg från trottoaren in på cykelbanan och håller på att fastna i en 55-årig kvinnas pakethållare. Cyklisten tvingas till en lätt inbromsning, paret hoppar åt sidan med ett: ”Ci scusi!”, men det räcker inte. Precis när kvinnan passerat, vänder hon sig om och väser vasst: ”Cykelbaaaaaana”!

Jag, som har lärt mig att det inte längre är bindgalna bilister som hötter med näven, utan att cykelburna fartdårar är stockholmstrafikens värstingar, ler urskuldrande mot de italienska turisterna. Och skäms. Den mindre inbromsningen kan inte att sinkat den kvinnliga cyklistens personbästa med mer än en halvsekund. Ändå glöder det ett hat i hennes ögon. Ett hat, som jag inte förstår och som gissningsvis är ännu mer obegripligt för de stackars italienarna.

Tyvärr är kvinnans beteende ingen engångsföreteelse. Så här års invaderas Stockholm av övertaggade cyklister, som inte bara vardagsmotionerar till och från jobbet, utan kör tuffa träningspass där varje tiondel räknas. De fuskar vid rödljus, respekterar varken högerregeln eller gångtrafikanters företräde vid övergångsställen.

Kort sagt: De är livsfarliga. Och otroligt otrevliga. Särskilt mot turistskockar som inte lärt sig att huka för sura cyklister.

Så, för alla er som planerar en stockholmsvistelse under semestern: Välkomna hit, men se upp i backen, annars kan ni verkligen få hål i nacken. Och för er andra som är rädda om livet: Kolla in sommarens charternyheter på sidorna 66–70.

Det tänker jag göra.

Hon är inte ensam om att tycka det, men den enda som säger det rakt ut:
– Du är galen, Erika. Ska du lämna ALLT? Flytta? Han kan väl komma hit istället?

Nej, han kan inte det. Han har försökt. Verkligen. Jobbat som cykelbud, trädgårdsskötare och lärarvikarie. Tragglat sig igenom SFI-skolan, fått diplom på att han snackar hygglig svenska. Ändå får han inget vettigt jobb. Han är ju invandrare, engelsman visserligen, men ändå. Inte svensk.

I fem års tid har vi jiddrat fram och tillbaka. Nu är det skarpt läge. Jag är gravid. Det finns ingen återvändo och det är inget svårt beslut. De senaste åren har jag känt att något fattats. Jobbat 60 timmarsveckor, gått mellan jobbet och ettan på Söder. Levt för mina och Dans helger, i väntan på att ”något” ska lösa vår situation. Bestämma åt oss. Detta ”något” visar sig vara ”någon” – ett litet pyre – som ska komma att heta Joel. Men det vet jag inte då, när min väninna varnar mig för att lämna familj och vänner i ett livsskede då jag förmodligen behöver dem som bäst.

Men i 36:e veckan checkar jag in på SK531 till London, med en ärvd Emmaljunga i bagaget. Och det känns inte ett dugg svårt att välja det nya livet. Det har ju valt mig.

Svenska Talin från Falun kände också att något fattades. Att få strosa barfota och i bikini om dagarna. I dagens tidning berättar hon hur bejakade sin längtan och emigrerade till Hawaii.
Härligt, eller hur? Och faktiskt helt möjligt.

Så – vad behöver du bejaka?

Han lägger armarna i kors och ser mig rakt i ögonen. Yttrar två meningar, som jag absolut inte vill höra:
– Det kan vara så att du får leva med det här. Att du aldrig blir helt symtomfri.

Jag är på återbesök hos Johan, specialisttandläkaren. Han som har tagit över mitt fall, då min ordinarie uttryckt: ”Nej, nu förstår jag mig inte på dina tänder. De är för konstiga för mig”.

Det har snart gått tre år sedan jag cyklade på tok, landade med hakan först i asfalten och bet sönder åtta kindtänder. Min vanliga tandis har lagat, rensat, rotfyllt och fluorlackat. Monterat kronor och implantat. Ändå spökar några tänder fortfarande. Nu har Johan alltså konstaterat att bissingarna troligen kommer fortsätta att pina mig på obestämd tid.

– Tandnerver har bara har en enda uppgift. Att signalera smärta, förklarar Johan.

Om en nerv retas, blir alltså meddelandet till hjärnan: ”Aj!” oavsett om tanden är sjuk eller ej.

– Sorry, säger han och föreslår att jag hittar ett sätt att acceptera min situation:
– Terapi? KBT lär vara effektivt.

Jag blir både grinfärdig och förbannad. Går hem. Ältar och tycker synd om. Så läser jag Hanna Radtkes smärtskola på sidorna 40–42 och fastnar för Acceptance and commitment therapy (ACT), som går ut på att acceptera och släppa taget om värken, så att den inte styr ditt liv.
 Eller får dig grinfärdig och förbannad.
Okej. Jag ska försöka. Fortsättning följer.