Inlägg av Kristofer F Olsson, Aftonbladet

Superkropparna anfaller på film

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Strandberg.jpeg

På onsdag är det biopremiär för Magic Mike, Steven Soderberghs film om manliga strippor. I USA har den blivit så mycket mer än en film: den är ett tvättäkta fenomen, komplett med tvättbrädor. Bilder på styva bröstvårtor, nyvaxade skinkor och välmejslade magrutor från filmen har skärskådats på bloggar. Tjejer (och bögar) anordnar Magic Mike-partyn och hinkar fördrinkar innan de går till bion. 

Till och med CNN har rapporterat om hysterin i salongerna. Träningskedjor erbjuder särskilda pass för män som vill få Magic Mike-kroppar. Det förutspås ett uppsving för den manliga strippmarknaden. Behöver jag ens nämna att filmen är en 
kassasuccé, och att det blir en uppföljare?

Själv sitter jag här och nyper mig i midjan och undrar om jag klarar av att se filmen. Det är ju rätt ironiskt ändå. Man försöker hålla sig i form. Man gör vad man kan. Och sen blir det sommar, de få månaderna på året då kroppen inte göms under tjocka lager kläder, och det är just de månaderna som allt arbete går förlorat i en malström av rosévinskvällar och förträngda träningspass. Sen sitter man där på stranden i den obarmhärtigt avslöjande solen och vill helst bada dold bakom vassen. Jag vet att jag inte är ensam om det här. För bredvid mig på stranden sitter killkompisar som låter som en parodi på kärringar med tjockångest.

Minns ni när killar absolut inte fick vara fåfänga? När Marky Marks och Marcus Schenkenbergs magmuskler ännu inte var en del av vårt kollektiva medvetande? Det har hänt en hel del sedan dess, och det känns som om Magic Mike är en kulmen på utvecklingen.  

Så jag vet inte om jag klarar av den här visuella attacken av perfekta kroppar. Jag ser på trailern och intalar mig att jag ju faktiskt inte ens tycker att det är snyggt med för mycket muskler, att jag minsann inte förstår mig på det där plastiga idealet. Och ändå börjar oron gnaga. Sen nyper jag lite till i midjan och undrar hur västvärldens kvinnor har stått ut de senaste tusentals åren?

Mats Strandberg

Lyckan över en egen guldglänta

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Erika.jpeg

Näverkonten dansar på pappas rygg, än så länge lätt som en fjäder, för vi har inte börjat fylla den än. Inte kommit fram till den där gläntan, den som varje bra svampår dignar av kantareller och trumpetsvampar. 

– Har vi tur hittar vi stenmurklor på vägen dit, säger pappa glatt (det här är tidigt 70-tal, alltså långt före rönen om att denna fulskrynkliga fungus är smått giftig även efter förvällning) och fortsätter: 

– Håll utkik efter smörsoppar, stolta fjällskivlingar och blodriskor! 

Han travar på, längre och längre in i barrskogen. Jag pinnar på med blicken fästad på hans gröna gummistövlar, fäktar bort myggor och knott, kinkar: 

– Hur lååååångt är det kvaaaar, pappa? 

– Vi är snart där, svarar han. 

”Snart” är ett helt obegripligt tidsbegrepp för en sexåring, det vet alla som någon gång varit just sex år. För mig, som dessutom HATAR svamp
(inget i matväg, förutom möjligen konserverade fiskbullar, äcklar mig mer), är den här utflyktens enda pay off att få doppa sirapslimpsmackor i varm choklad tills osten smälter.  

Traskandet betalar sig, guldgläntan skimrar förföriskt i gulorange. Pappa fyller konten, jag mumsar mackor. 

Men vilan blir kort. Självklart bör vi inspektera musseronerna bakom rotvältan där borta. Och nog lär det finnas en hel del karljohan vid den enorma stenen längre in i skogen? När min far fått svamp- eller bärvittring, då vill han rensa rent. 

I dag minns jag de där utflykterna med värme, men (trots att jag numera äter svamp med god aptit) kastar jag mig ogärna ut på svampjakt. Jag fick min kantarellkvot fylld som barn. 

Så nu är det er tur. På sidorna 38–45 i veckans Söndag får ni veta hur ni hittar era alldeles egna guldgläntor.

Erika Scott

Därför måste Pride få finnas

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Strandberg.jpeg

När du läser den här krönikan är Stockholm Pride över. Det är dagen efter paraden, och några paljetter som lossnat från Babsans dekolletage glittrar ännu på Hornsgatans trottoarer. Men snart återgår allt till det normala. Åtminstone de närmaste 
51 veckorna. 

Om hbt-personer utgör 5–10 procent av befolkningen, borde det väl vara okej att vi stjäl uppmärksamheten under mindre än två procent av året? Men varje gång jag skriver om Pride får jag mejl från folk som frågar vad 
Pride ska vara bra för. 

Det finns förstås lika många olika svar på det som det finns Pride-besökare. Ett svar kan vara att det är ett tillfälle att lyfta fram politiska frågor. Eller att Pride visar hur många hbt-personer det finns, i alla färger och former. Eller att det är viktigare än någonsin att inte ta några framsteg för givna när det blåser iskalla vindar i Europa. Och det är ju sant. Fast ärligt talat: De flesta är ju på Pride för att dricka svindyr öl ur plastmugg, träffa vänner, kolla på konserter eller hitta sin livs kärlek i kön till bajamajorna. 

Det sistnämnda är väl en anledning så god som någon. Om du tycker att det är svårt att hitta kärleken, föreställ dig ett mer än 90-procentigt bortfall av potentiella partners. Hur stor är chansen då att träffa
någon på jobbet eller på Ica? Därför är det himla praktiskt med Pride och gayklubbar. 

Och vad gäller konserterna: Det är verkligen inte så att jag älskar allt som kallas gaykultur. Det finns gränser för hur mycket entusiasm jag kan uppbåda för bedagade schlagersångerskor. 

Lyckligtvis är gaykultur mycket mer än så. Och den är viktig, för till skillnad från andra minoriteter föds vi inte in i vår grupp, av föräldrar som är likadana som vi. 

Vi måste i stället leta upp vår flock på egen hand, ha något att samlas kring för att utbyta erfarenheter, lära oss vår gemensamma historia och våra traditioner, seder och bruk. Den här krönikan är alltså mitt försök att svara på frågan om varför Pride ska finnas. Ett enklare, och möjligen bättre, svar hade varit: Varför inte?

Mats Strandberg

Nu får vägens djävul tagga ner!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Sundström.jpeg

Jag kör på E4:an. Vägen är bra. Fyra filer, fint underlag och tydligt skyltat. Trots att jag kör i Stockholm flyter trafiken oftast. För jag tar aldrig bilen i rusning.

Jag har en svart Volvo som sväljer både dubbelvagn och matkassar. Min modell är klassad som miljöbil och anses även vara krocksäker. Jag har en ljudanläggning tankad med familjens favoritmusik och krockkuddar lite här och där, det är en bra familjebil helt enkelt. Ändå vill jag helst inte köra omkring med barnen. För nästan varje gång stöter jag på Djävulen.

Plötsligt dyker han upp från ingenstans. Jag vet inte varifrån han kommer för jag hinner aldrig se honom innan hans unkna närvaro bränner i nacken. Jag upptäcker honom först då han fyller min backspegel. Han, det har hittills alltid varit en han, vill uppenbart hålla sig nära mig. Min första reflex är att svänga åt sidan. 

Men då jag tittar till höger ser jag en buss eller långtradare. Jag försöker köra lite snabbare i stället. Hoppas på så vis få lite marginal. Djävulen ser märkligt nog detta som en invit. Nu kan man tro att jag har honom på dragkroken. Jag ser på instrumentbrädan att jag redan överskridit hastighetsgränsen, jag saktar ner. I hopp om att han ska förstå att han måste följa trafiken, som alla andra. Det är då han blir rasande och tappar all respekt (om han nu haft någon). 

Djävulen sluter ögonen och svänger knyckigt ut till sidan. Åt höger. Mitt hjärta fryser, jag vet ju att det finns en bil just där. Jag kan bara hoppas att den andra bilen hinner upptäcka Djävulen och sänka farten. Annars kommer vi inom en tusendels sekund att kollidera i en trebilskrock.

Djävulen har tydligen änglavakt. Jag ser hur han zickzackar sig fram mellan bilarna i hetsiga svängar tills han på några röda är utom synhåll.

Nästan varje gång jag kör bil råkar jag ut för mänskliga trafikfaror som tycks tro att de är herrar över motorvägen. Kanske tror de även att de är odödliga. Jag skiter faktiskt i vilket. Jag kan inte bry mig om liv som sätter i system att riskera andras liv på det där viset. Det finns så mycket som kan hända som inte ens trafikegot (som uppenbarligen tror att han är världens bästa förare) kan styra över. Tänk om någon övningskör mitt i hans väg. Eller om han överraskar någon som alldeles nyss fått körkort, vi vet ju alla hur nervigt det är att köra sina första mil.
Eller en förare som är ovan vid stadstrafik och som kanske tvärbromsar bara därför. 

Kicksökare och riskbenägna personer har inget i trafiken att göra!

Så länge dessa hetsiga och egoistiska dårar är ute på våra vägar tycker jag att det är jobbigt att ha mina barn i bilen. Jag vill avsluta med en vädjan till alla hetsiga chaufförer därute, ni bör veta vilka ni är:

– Kära Djävulen. Bilar är ofta lastade med barn, sköra små ädelstenar av kött och blod. Ett mikroskopiskt misstag av dig eller någon annan kan få katastrofala följder. Så tagga ner för fan!

Josefine Sundström

 

Den perfekta powerpinglan

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Erika.jpeg

De var liksom perfekta. Statsministerparet Reinfeldt. Unga, snygga, trebarnsföräldrar.

På samma sätt som Tony och Cherie Blair hade varit en förutsättning för att det brittiska arbetarpartiet skulle kunna lägga till ”New” före ”Labour”, vinkla sin politik från vänster in mot mitten och vinna en jordskredsseger 1997, var Fredrik och Filippa precis vad Moderata samlingspartiet behövde för att kunna bli Nya moderaterna (med omvänd politisk strategi) och gå segrande ur det svenska valet 2006. 

Reinfeldts kändes fräscha, jämställda – och massmediala. Medan Filippa delade med sig av sitt bästa mandelmusselrecept i Amelias julnummer, avslöjade Fredrik för Aftonbladets Lena Mellin att han blir glad av att städa och diska och att utslitna skjortor är de bästa putsdukarna. 

– De luddar inte, särskilt bakstycket är bra, tipsade Fredrik. 

Som sagt. Fredrik och Filippa var så rätt, så moderna, så: ”Kolla de är som oss”. Hårt arbetande föräldrar som pusslade ihop två karriärer, tre barn, läxläsning och jympapåsar. Och dessutom erkände att de kunde tappa fattningen när ungarna bråkade. 

Men i våras briserade relationsbomben: Statsministern och hans fru flyttar isär. 

Självklart är det sorgligt när ett äktenskap kraschar, men till och med uppbrottet känns snudd på perfekt. 

För Filippa. 

I separationens svallvågor menar pr-experter att singelstatusen får hennes varumärke att glittra och gör henne extremt attraktiv för
alla typer av maktuppdrag. 

Så: Bye bye, statsministerhustru.

Hello, perfekta powerpingla!

Erika Scott

HBT-kändisar gör stor skillnad

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Strandberg.jpeg

Det är förhållandevis lätt att ­vara hbt i Sverige i dag. Det är nästan 80 år sen vi ­dömdes till flera års straffarbete om vi blev påkomna i bingen. Nästan 50 år sen vi var kriminella. För 22 år sen slutade WHO klassa oss som sinnes­sjuka. Ja, herregud, nu får vi ju adoptera barn och gifta oss också! Så vad har vi kvar att klaga på? Det var väl ett himla liv på oss. Tänk att vi aldrig är nöjda, att vi alltid ska hålla på och känna oss kränkta. 

Det finns många som stör sig på att vi inte är ödmjukt tacksamma över ­ynnesten att ha samma rättigheter som alla medborgare. Nästan som om denna gåva är på nåder, och kommer att tas tillbaka om vi inte uppskattar den tillräckligt. Och visst. På pappret ser det ju faktiskt ut som om allt är frid och fröjd. 

Ändå upplever många av oss fördomar så gott som dagligen. Det finns extrema (men ­inte ovanliga) varianter, som mobbning och hatbrott. Men det finns också små vardagssituationer, så vanliga att vi knappt tänker på det. Och fördomarna finns i hela populärkulturen. I karaktärer som är rena karikatyrer i filmer och tv-serier, i billiga stand up-poänger och i hatiska låttexter. Och när vi har mage att ha invändningar är det vi som är de jobbiga. De som ska hålla på och göra en stor grej av sin läggning. De som ska vara så ­politiskt korrekta jämt. De som ­inte kan ta ett skämt (ursäkten som alla mobbare använder på skol­gården). 

Men inga vore ju gladare än vi om det inte var en ”stor grej” att vara gay. Det är därför det är så viktigt med kändisar som kommer ut ur garderoben, från sportstjärnor till dokusåpadeltagare. Det är enkelt att ha fördomar mot en grupp ansiktslösa främlingar. Det är betydligt svårare när det plötsligt visar sig att man vet vilka några av ”de där andra” är. När man ser att de i första hand är individer, kanske inte så jättelika en själv men inte så himla olika heller. 

På tisdag börjar Stockholm Pride, och några av er undrar varför vi ska ha parader och egna fester om vi nu vill vara som alla andra. Jag vet det ­eftersom frågan brukar dyka upp i ilskna mejl. Och det ska jag svara på nästa söndag. 

Mats Strandberg

Det finns inget vaccin mot svält

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Sundström.jpeg

Det börjar med att vår ettåring river sig i nacken. Vi ser ilsket röda prickar runt halsen just där tröjan glipar, vi tror att vår dotter fått myggbett. Satans mygg, svär vi och smetar på en salva som ska lindra mot insektsbett.

Under natten sover Märtha oroligt och skriker i sömnen. Hon får komma upp till min säng men det tar ändå en stund innan hon blivit lugnare. Hon känns varm och vi sover utan täcke.

På morgonen vaknar jag med näsan mot hennes lilla rygg. Jag känner på henne för att kontrollera att hon inte fått mer feber. Hon känns inte varm längre. Men något är ändå fel. Märthas silkeslena bebishy är plötsligt sträv. Myggbetten finns nu över hela hennes rygg.

Jag drar upp rullgardinen och i dagsljus ser jag att prickarna ser ut som blåsor och då förstår jag att de inte kan vara myggbett. De flesta bölderna på ryggen är mörkröda med något som ser ut som en klar glaspärla i mitten. Några av bölderna saknar pärlan och är såriga eller fyllda med var.

Märtha vaknar och är arg. Hon sliter våldsamt i sin hud som om den vore ett klädesplagg man kan ta av sig. Jag försöker lugna, samtidigt som jag ser att bölderna finns precis överallt på hennes kropp. På magen, på armarna och benen. Och under fötterna. I hela ansiktet. Över och under ögat. I öronen och överallt i hårbotten.

Det ser så illa ut att jag blir orolig. Det är söndag och stängt på vår husläkarmottagning. Det blir en sökning på Google. Ser ett hundratal bilder på barn med bölder och blir alldeles dyster då jag tycker att Märthas bölder ser mycket mer brutala ut än de jag ser på nätet. Därefter blir det rådslag med barnens faster.

– Allt tyder på vattkoppor, säger hon. 

Jag googlar ”vattkoppor” och förstår att Märtha drabbats av en av de vanligaste barnsjuk-domarna.
Jag plockar fram zinkssalvan och potatismjölet och minns mina egna koppor. Några få på armarna och kanske ett tiotal i nacken och vid ena örat. Jag hade inte särskilt många alls, men minns än i dag hur elakt det kliade. Och trots att jag hade en lindrig variant har jag ett par ärr efter infekterade bölder.

Varken jag eller min man får sova ordentligt under tre nätter. Märtha jämrar sig och vaknar och skriker efter lindring. Hon ser på oss med bedjande ögon och undrar säkert varför vi inte hjälper henne. 
Märtha lider i nästan sju dagar. Jag och min man undrar varför det inte är självklart att man ger vaccin mot denna plågsamma barnsjukdom. Som förälder är det fruktansvärt att se sitt barn lida, att bara stå bredvid och inte kunna hjälpa är smärtsamt.

Samtidigt: Vattkoppor är helt ofarligt. Tänk på alla riktigt stora plågor som drabbar barn världen över. Som nu den grymma svältkatastrofen i Jemen där 250 000 barn riskerar att dö. Tänk på föräldrarna där. Den maktlösheten!

Josefine Sundström

Texten jag inte kunde värja mig mot

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
Erika.jpeg

Det är vår reporter Annika Malmsten som hittar henne. Tjackhoran. Det är så hon kallar sig i sin blogg. Annika undrar om vi inte borde försöka få en intervju? Visst. Det tycker jag. För hennes historia är fantastisk. 

Och fasansfull, otrolig, förfärlig, fascinerande. 

När Annika kontaktar Ebba (som hon också kallar sig), får hon veta att den före detta gathoran gärna berättar sin livshistoria, men bara under förutsättning att hon får skriva den. Ebba läser numera till jurist, lever ett väl fungerande Svenssonliv, med man, bebis, villa och Volvo. Och hon är så rädd om sin anonymitet att hon, under inga omständigheter, vill träffa någon från redaktionen. 

Självklart får hon skriva själv, men jag förväntar mig inget mästerverk. 

– Går texten att publicera, får hon ett par uppslag i tidningen, säger jag till Annika, som ber Ebba att skriva mellan 6 000 och 8 000 tecken. 

Hon levererar 31 671. 

Och har mig fast redan efter ett par meningar. 

Texten är lång, men helt magisk. Så sorglig, så gripande, så osentimental. Den är krass, rakt på sak och driven. 

Det är sällan det händer, men den här gången säger jag: 

– Jag vill inte korta någonting. 

Så det har vi inte gjort, vi har lagt till ett komma här, en stor bokstav där, men annars är texten på 
sidorna 34–41 helt ofiltrerad. 

Läs den och försök sedan värja er. Det kunde inte jag.

Erika Scott

Möt spelarfruarna i veckans Söndag!

av Kristofer F Olsson, Aftonbladet
120610_sondagsettan_low.jpg

Äntligen – fotbollsfesten är igång! Elmander är hel och än så länge har vi inte förlorat en enda poäng. På måndag kommer tusentals svenskar att bänka sig på Olympiastadion i Kiev för heja fram Zlatan och resten av landslaget i första matchen mot Ukraina. På läktaren sitter också spelarnas fruar och flickvänner – men vilka är de egentligen? Och hur är det att leva med ett fotbollsproffs? I veckans Söndag har vi tagit reda på det.

För dig som inte bryr dig om svenskarnas framfart i EM finns det massor av annan bra läsning i tidningen. Vi berättar historien om tävlingen Fröken Sverige som är något helt annat i dag än på glansdagarna fram till 80-talet. I jakten på den historien hamnade vi i ett köpcenter i Löddeköpinge med dunkande dansmusik och åtta förväntansfulla unga kvinnor på en scen.
Vi har också pratat med stressdoktorn Tomas Danielsson som kommer med några riktigt smarta tips för hur din semester verkligen blir så där avslappnad och skön som du säkert hoppas på.
Vi bjuder också er läsare på en exklusiv förhandsvisning på den nya svenska komedin ”Cockpit” med Jonas Karlsson i huvudrollen. Ta med talongen i tidningen till de utvalda biograferna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping eller Lund så får du två biljetter till visningen den 18 juni så länge platserna räcker.
Ha en bra helg!
Sida 2 av 11
  • Tjänstgörande redaktör: Lina Thorén, Joel Holmgren, Aleksandra Wojcik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB