Hela mitt liv har jag önskat att jag kunde sjunga. Det är frustrerande att älska musik så mycket men inte ha något utlopp för alla känslor som musiken ger. Tänk att öppna munnen och bara SJUNGA, bli en del av låten tills låten blir en del av mig. 

Jag föreställer mig att det skulle kännas som de där få kristallklara ögonblicken då jag stått på ett dansgolv, alldeles lagom full och på lysande humör, och (om än helt felaktigt) tänkt ”shit pommes frites, jag dansar så himla snyggt nu, verkligen perfekt i takt och dansar texten automatiskt, det här måste vara världshistoriens bästa tolkning av den här låten!”. Tänk att ALLTID ha tillgång till den känslan. 

Jag kan på rak arm komma på två-tre kroppsdelar jag skulle vara beredd att offra för en enormt mäktig sångröst – för skulle jag inte ha större glädje av den än, säg, en mjälte eller min högra bröstvårta? 

Caroline af Ugglas påstår att det frigörs en massa lyckoämnen i kroppen när man sjunger, och jag tror henne. Men till skillnad från Caroline tycker jag inte att ”alla kan sjunga”, särskilt inte när jag sjunger det finaste jag kan i duschen och hör gälla Scooby Doo-ylanden eka tillbaka mot mig från kaklet. 

Det är inte särskilt njutbart eller lyckoframkallande ens för mig själv. Jag älskar väl, tyvärr, musik för mycket för att vilja utsätta den för min röst. 

Vad har hänt med svenska kändisar de senaste åren? Jag är så trött på dessa priviligerade människor som ynkar om hur orättvist världen behandlar dem. Helena Bergstöm skriar att Colin Nutley är mobbad eftersom nya ”Änglagård”-filmen inte guldbaggenominerades. Som om det var en mänsklig rättighet. Colins filmer, som varit kassa sen 1993, får alltid miljoner i filmstöd. Till och med kalkoner som ”Queen of Sheba’s pearls” har fått guldbaggar. Men det räcker visst inte. Och det är väl jättebra för Björn Ranelid att han har fantasi, men han borde använda den i sitt författarskap i stället för att ständigt inbilla sig nya hån, kränkningar och oförrätter. Det är alltmer tragiskt uppenbart att Ranelid inte kan föreställa sig att världen är engagerad i något annat än Ranelid. 

Sen har vi Birro, alltid lika … Birroig. De andra författarna som kastar sand på varandra. Skådisarna som rasar när (enligt dem) mindre begåvade kollegor får beröm. Föredettingarna som tycker folket har fel som inte röstade på dem i Melodifestivalen. Den är djupt obehaglig, denna kombo av övertro på sin egen relevans och ett bräckligt ego. Allt som är mindre än en hyllning riskerar att punktera den uppblåsta självbilden och måste genast slås tillbaka mot. Jag vet inte vad de tror att de ska åstadkomma med sina dadda-hink-och-spade-utspel. Försvara sin heder? Låt oss konstatera att de inte lyckas. 

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 13 FEBRUARI:

En journalist gav mig nyligen frågan om vilka böcker som förändrat mitt liv. Och alla böcker jag kom att tänka på var sådana som jag läste innan jag fyllt 25. Tio år sen.

Resten av dagen gick jag runt med en diffust oskön känsla. Det var på kvällen, när jag släckt sänglampan, som jag identifierade- den. Sorg. Inte den sönderstrimlande jag-kommer-inte-överleva-paniksorgen, men den hopplösa saknadssorgen efter något man aldrig kan få tillbaka. Jag var 17 när jag läste Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Den öppnade nya rum inuti mig, romantiserade sånt som jag inte ens känt till och förändrade mitt liv. 

Och jag har oöverskådliga mängder bra böcker kvar att läsa, de kommer att uppsluka mig och ge mig nya insikter, men jag lär knappast bli så omskakad från grunden igen. På samma sätt kommer det hela tiden nya låtar jag verkligen gillar, men det var länge sen jag lyssnade på dem en hel natt och grät för att de handlade om PRECIS JUST MIG, eller en film fick mig att vilja byta både vänner och klädstil.

Aldrig i livet att jag skulle vilja vara tonåring igen. Det var tillräckligt jobbigt första gången. Jag tycker om att veta vem jag är, att jag inte kan slängas runt hur som helst i känslostormarna för att allt är så nytt och ofattbart. Men det här är baksidan av att bli vuxen, det här är sorgen: att de största läsupplevelserna med största sannolikhet ligger bakom mig.

/Mats

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 6 FEBRUARI

Regissören David Fincher, som filmar amerikanska ”Män som hatar kvinnor”, har gjort Lisbeth Salander mer aggressiv och Mikael Blomkvist mindre ”promiskuös”. Det är lätt att tolka som ännu ett exempel hur sex skrämmer amerikaner mer än våld. Äktenskapsdramat ”Blue valentine” (svensk premiär i april) fick 18-årsgräns eftersom Ryan Gosling utför oralsex på Michelle Williams – medan våldtäkt, blod och död är vardagsmat i filmer med lägre åldersgränser. 

Det blir rätt absurt när man sätter upp regelverk för något så godtyckligt som moral. En film kan innehålla ordet ”fuck” upp till fyra gånger utan att bli barnförbjuden i USA, men bara om ordet används som en svordom, inte i ursprungsbetydelsen ”knulla”. Åldersgränserna blottar också skillnaden på manlig och kvinnlig nakenhet: En stjärt anses oftare ”naturlig” om den sitter på en man – på en kvinna blir den genast ”sexuell”. Och när det gäller genitalier är det ingen tvekan: Dinglande och till och med erigerade snoppar syns i exempelvis ”Ciderhusreglerna”, ”Dumpad”, ”Baksmällan”, ”Bruno” och ”Jackass”-filmerna. Däremot har en snippskymt utan undantag inneburit 18-årsgräns på amerikanska biografer. 

Som svensk är det rätt fascinerande. Att amerikanska barnaögon till varje pris måste skyddas från kvinnobröst, medan söndersprängda kroppar är helt okej. 

Det är skillnad på bomber och bomber, så att säga.

/Mats

Jag kan alla siffrorna på mitt VISA-kort utantill numera. Det är ett rätt tydligt tecken på att jag shoppar för mycket på nätet. Samlaren i mig blir helt hagalen av att ha tillgång till precis allt, precis hela tiden. Det känns ändå inte som om den där summan på skärmen har något med riktiga pengar att göra, när jag ligger hemma i sängen med min laptop på magen.   

I min värld är det också ganska ovanligt att gå direkt från en fest till ett varuhus. Men nätet finns alltid där och väntar när jag kommer hem, och alkohol gör mig till en mästare på kreativ bokföring: ”Jag drack ju mest bara öl i kväll, det är mycket billigare än vin, alltså har jag SPARAT pengar, så nu kan jag UNNA mig! Och om jag sitter hemma och ser på den där ”Tillbaka till Eden”-boxen som jag just nu känner att jag bara MÅSTE ha, då kommer jag ju inte att göra något annat som kostar pengar de kvällarna, alltså är det en INVESTERING! Och förresten, om jag hade hållit på med slalom eller nåt hade jag ju varit tvungen att köpa massa dyr utrustning och liftkort och resor till Sälen och sånt, men det är minsann aldrig nån som ifrågasätter folk som lägger pengar på sport, och att kolla på tv och läsa böcker, det är MIN sport, bannemej!” 

Bli inte förvånade om ni ser mig i ”Lyxfällan” snart, gråtande och gnagandes på dvd-boxar eftersom jag inte längre har råd att äta.

/Mats

STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 23 JANUARI

Jag var i London i två veckor. En världsmetropol med ändlösa möjligheter varje dag, varje timme. Men det enda jag ville var att ligga på luftmadrassen på min kompis golv och läsa ”Hungerspelen”, en trilogi ungdomsböcker av Suzanne Collins. 

Nåja, de kallas ”ungdomsböcker”, men de är verkligen inga harmlösa Kitty-äventyr: Den 16-åriga Katniss lever i en fascistisk framtid. Varje år tvingas tonåringar medverka i en dokusåpa där de måste döda varandra tills bara en vinnare överlevt. En kärlekshistoria utvecklas mellan henne och en medtävlare, som hon enligt spelets regler måste döda för att själv klara livhanken. Det är som en brutal actionversion av ”1984”, så spännande att man vrider sig i vällustig vånda. 

I USA och England delar ”Hungerspelen”-trilogin många läsare med Stieg Larssons ”Millennium”-dito. Där är crossover-fenomenet stort – ungdomsböcker når numera långt utanför målgruppen. ”Harry Potter”-serien var banbrytande, med sina särskilda omslag för vuxna som inte ville skämmas för att läsa barnböcker på tunnelbanan. I Sverige har utvecklingen gått långsammare, men det finns så mycket fantastiskt, det är en genre som lever och sprudlar och utvecklas, från Johanna Thydells svidande vackra romaner till Philip Pullmans mäktiga ”Den mörka materian”-trilogi. Missa dem inte, bara för att de råkar stå på en annan avdelning i bokhandeln. 

/Mats

PS// Följ mig varje dag på min blogg!

STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 16 JANUARI

Det har varit mycket prat om curlingföräldrar sedan SVT-programmet ”Ung & bortskämd” fick svenska folket att tappa tron på framtida generationer. Jag vill inte tro att jag skulle curla mina barn om jag hade några, men jag har funderat på vilka slags förhållanden de där tonåringarna kommer att ha som vuxna. Vilka ska stå ut med dem? Och jag insåg, tyvärr: sådana som jag. 

Jag är en curling-pojkvän. Det är ju tråkigt och jobbigt att gnälla om vems tur det är att städa/diska/tvätta. Då är det mindre tråkigt och jobbigt att städa/diska/tvätta själv i stället. Men det är framför allt när det gäller känslogrejer som jag sopar så att isen glöder. Jag vill inte att min stackars älskling ska ha för mycket jobbigt att tänka på. Depp ska förvandlas till pepp! Jag vill vara lösningen på alla hans problem, och jag vill förutse hans framtida problem innan de uppstår. 

Då känner jag mig som en god och fantastisk pojkvän, men i själva verket är det ju inte omtanke som driver mig, utan rädsla. Jag försöker sopa bort problem i min partners liv, så att de inte kan leda till problem i vårt förhållande. Jag måste lära mig sluta med det här curlandet. Det är så otroligt ansträngande att tänka för två personer hela tiden. Och vad vinner man? Till slut sitter man där med person som är så bortskämd att man inte står ut med honom längre. Som man sopar får man ligga. 

/Mats

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA, PUBL I SÖNDAG 9 JAN:

Min kompis Sara, som är filmvetare och feminist, introducerade mig nyligen för ”Bechdel-testet” och lovade mig att det för alltid skulle förändra hur jag ser på film. Det gjorde det. På ett rätt så deppigt sätt. För 26 år sen formulerade skribenten och serietecknaren Alison Bechdel tre genialt enkla frågor som avgör om en film är jämställd:

1. Har filmen minst två kvinnliga rollfigurer, och är de i så fall viktiga nog att ha varsitt namn? 2. Talar de någonsin med varandra? 3. Handlar samtalet om något annat än en man?

Deppigt, för trots att ribban är så fruktansvärt låg är det fruktansvärt få filmer som lyckas klättra över den. Alison Bechdel formulerade sitt test 1985 och det har inte hänt mycket sen dess. Faktiskt känns det som om utvecklingen går bakåt, då varannan kassasuccé verkar baserad på en manlig serietidningshjälte eller grabbig plåtleksak. Och Entertainment Weekly påpekar att åtminstone 5 av de 10 filmer som förra året nominerades till en Oscar för bästa film skulle kuggas i Bechdel-testet.

Nu kanske många säger att det här bara är ett symptom på hur samhället ser ut i stort. Men varför ser då tv-serierna helt annorlunda ut? Så gott som samtliga av 2000-talets största tv-succéer klarar Bechdel-testet med glans. Det måste finnas något filmbranschen kan lära sig här.

PS: En av mina absoluta favoritböcker är Alison Bechdels ”Husfrid”, en självbiografi i serieform.

Såhär beskrivs den av förlaget:

Den kylige och krävande familjefadern Bruce Bechdel var engelsklärare och begravningsentreprenör i familjens hemby. Först under collegetiden upptäckte Alison, som nyligen själv kommit ut som lesbisk, att hennes far var homosexuell.

Bara månader efter hennes upptäckt avled fadern och efterlämnade i sitt arv ett familjemysterium för sin dotter att lösa. I den här banbrytande, extremt kritikerrosade, bästsäljande grafiska memoaren kartlägger Alison Bechdel sin sköra relation till sin bortgångne far. I hennes händer blir familjens historia en kraftfull och subtil berättelse, återupplevd med humor, fylld med litterära anspelningar och hjärtekrossande detaljrikedom.

STRANDBERGS KRÖNIKA I SÖNDAG 19 DEC

Det bästa med julen är inte själva julafton utan det som kommer därefter, när alla klappar är öppnade, hyperaktiva barn har däckat och alkoholiserade mostrar har satts i en taxi. Den alluppslukande decemberstressen har nått sitt storslagna crescendo och man kan äntligen landa i stillheten – det vill säga, i tv-soffan. För mig är det själva sinnebilden av perfekt stillhet: Att ligga och dåsa bakom en driva av tömda knäckformar. Det är det jag längtar efter när jag längtar efter julen. Det är det jag helst skulle vilja se på julkorten, i stället för muntra tomtar som ivrigt släpar stora julklappssäckar förbi en gärdesgård. 

I det där perfekta lugnet under dagarna som följer kan jag titta på tv på samma sätt som jag gjorde förr. Jag letar inte upp något på nätet, behöver inga dvd-boxar. Behöver inte engagera mig i att göra medvetna val. På julen tar jag det som bjuds. Det är då jag verkligen kan uppskatta en halvdålig amerikansk film som inte kräver för mycket av hjärnan. Ta mig tid att se den svartvita matinén eller det långsamma kostymdramat som annars hade framkallat rastlöshetseksem. 

Och sedan slumra i soffan medan pappa
sitter i fåtöljen bredvid och tittar på någon ointressant vintersport – det finns inget som framkallar
sådan fulländad barndomsnostalgi, och mina ögon tindrar under de stängda ögonlocken.

/Mats

Paris Hilton är lika gåtfull som sfinxen i ett avseende. Trots att hon är en av världens mest bevakade kvinnor, har ingen lyckats ta reda på om hon är smart eller inte. Spelar hon bara dum? Är hon i själva verket en slipad affärskvinna? Och hur smart är det att spela dum?

I dagens Söndag skriver jag bland annat om boken ”Starstruck: The business of celebrity”, skriven av forskaren Elizabeth Currid-Halkett, som menar att Paris förtjänar mer respekt.

Jag vill passa på att rekommendera dokumentären ”Paris Hilton Inc.”, som finns streamad på nätet – gratis – på kanalen LogoTV:s hemsida. Här kan du se den!