Ni har väl inte missat vår läsarkryssning? Kom ombord med oss på Söndagsredaktionen, gå på storseans med Terry Evans, få smink- och stiltips och prova på att sjunga i kör med artisten Gabriel Forss! Varmt välkomna!

Min farbror på Balkan är en fridfull man, som tycker om att promenera. En dag när han vandrade genom sin lilla stad fick han sällskap av en hund. En hund utan ägare, som följde min farbror lite på avstånd. Någon dag senare anslöt ytterligare ett par hundar utan halsband, och sedan några till. Så fortsatte de i månader, min farbror och de herrelösa. Ungefär samma tid varje dag, i samlad trupp, förbi kyrkor och majsfält. Kom det en bil eller cykel eller fotgängare drog sig hundarna undan för att lämna plats. Den där första hunden fick följa med min farbror hem, de andra lunkade efter förrättat promenadvärv iväg till olika lador eller parker där de för stunden huserade.

Tills en dag, när min farbror fick gå ensam på promenad. Någon eller några hade hällt ut gift på hundarnas restauranger – den lilla stadens sophögar och soptunnor – och min farbrors promenadsällskap dog.

När Rumäniens diktator Ceausescu rev närmare en tredjedel av huvudstaden Bukarest för att bygga sig ett vräkigt palats blev många hundar utan hem. Genom åren har de anpassat sig till storstadslivet. Vid övergångsställen stannar de vid rött ljus och väntar med att gå över tills det har blivit grönt. Liknande trafikvett har observerats bland gatuhundarna i Serbiens huvudstad Belgrad.

Jag och en kollega besökte Sarajevos filmfestival för ett par år sedan. Efter några dagar tyckte vi oss känna igen stadens hemlösa hundar, som ofta umgicks parvis. Sista morgonen i staden, i taxi på väg mot busstationen, bevittnade vi deras morgonmöte. På de helt folktomma gatorna, alldeles nära filmfestivalens högkvarter, hade ett trettiotal hundar samlats. Som om de delade upp staden mellan sig, ”ni två får patrullera gamla stan, ni fyra tar OS-byn”.

Det här är mina upplevelser av gatuhundar. Mestadels skygga och ödmjuka med bra vett i trafiken. Men visst finns det hundar som biter människor, smittar människor med sjukdomar, och till och med dödar människor.

Varje år massavlivas miljontals gatuhundar (det heter avlivning för mord och avrättning är bara människan förunnat) över hela världen. Vilket kan tyckas orättvist då det är människan som ligger bakom deras situation. Om inte människor gjorde sig av med oönskade vovvar, eller startade krig och kaos som gör hundarna hemlösa, eller väljer en valp från en kennel i stället för att adoptera en hemlös, eller – för att ta i ordentligt – aldrig domesticerade hunden för sisådär 15 000 år sedan och gjorde den beroende av oss, skulle vi inte ha gatuhundar.

Men det finns folk som försöker ge dem en drägligare tillvaro.

I Kubas huvudstad Havanna klär lokalbefolkningen gatuhundarna i tröjor för att de ska slippa frysa. Åtminstone i januari, även om temperaturen ligger runt 20 grader på dagtid. På sistone har några hemlösa hundar också fått jobb på statliga myndigheter, bland annat för att vakta stöldbegärliga aggregat för luftkonditionering.

I Costa Rica finns ett hundhem för omkring tusen gatuhundar som kan springa fritt, har sovplatser och matstationer. Hundhemmet söker aktivt efter adoptivhussar och -mattar till dem.

Vilket ger begreppet hundliv en mer positiv innebörd.

Veckans krönikör

Namn: Sylvia Balac. Ålder: 42. Bor: I Hägersten. Gör: Skriver och redigerar.

3 x tankar i mitt huvud

1. Mitt hjärta slår lite extra när … 

… jag är nervös eller stressad. Det vill säga för det mesta.

2 . I högstadiet var jag … 

… i ropet en dag när det gick ett rykte om att jag rökte. När jag dementerade det var jag inte längre i ropet.

3. Jag mår som bäst när…

… jag har fått in en öl och väntar på maten och ser ut över havet på ”min” restaurang i Kroatien.

Du är en glutenmupp. Ja, så sa han som inte trodde att gluten kan göra en sjuk. Han som tyckte att jag bara var en känslig person som hakade på en trend. Lite gluten hit eller dit, vad spelar det för roll?

Jag har tagit det uttrycket själv nu, gjort det till mitt eget: Hej, jag är en glutenmupp. Men oftast säger jag: Hej, jag är glutenintolerant och undrar om jag kan äta den här rätten? Det är lustigt. Jag som brukade äta allt. Här var det inget tjafs. Aldrig att jag bad kocken att ta bort något. Aldrig att jag skickade ut en tallrik för att jag inte gillade det jag åt. Aldrig. Mat som mat.

Jag brukade skämmas om någon av mina vänner krävde att rätten skulle göras om: kan jag få den utan sås men med tomater? Och nu är det jag som är den besvärliga. Den där som alltid måste kolla med servitören som i sin tur måste springa iväg och dubbelkolla med köket. Den som sinkar beställningen för mitt sällskap runt bordet. Den som generar vänner som glömt bort att jag inte tål gluten och lagat pasta till middag. Jag fick min diagnos för 5–6 år sedan och jag får ofta tala om att jag har just en diagnos. Att jag inte är en sån som bara har fått för mig att det är onyttigt med gluten. Hallå! Onyttigt?! Jag älskar onyttigt! Jag är som kakmonstret om kakmonstret hade haft glutenintolerans: Vad vore livet utan (glutenfri) kaka?

Och det går ganska bra att vara den där kaktokige blårufsige muppen i dag. Numera kan man hitta restauranger med glutenfri pasta och pizza. Det finns glutenfria semlor på stans bästa konditori och det författas kokböcker och bakböcker där alla recept är glutenfria. Och som att det inte vore nog: På sidorna 52–57 har vi dukat upp med massor av godsaker, allt utan gluten.

Hurra för oss gluten­intoleranta!

Nu ska jag bara acceptera att det är okej att vara besvärlig, i alla fall i väntan på att rätterna på menyerna märks ut som glutenfria.

Vad tycker du?” säger Dave stolt. ”Är det inte bra?”

Min man visar entusiastiskt upp datorskärmen.

Han tillhör den där skaran av outtröttliga ­dokumentärfilmare som alltid tycks ha mobilkameran redo när familjen ska göra något kul. Han har precis satt ihop ett 30-tal filmsnuttar som han fångat under vår och ungarnas uppväxttid.

Jag sitter där och fascineras över den ­redigerade bilden som växer fram. Ljuva bakgrunds­stråkar och svartvita foton i fade-in. Första ­reaktionen är – OJ! Är de där barnen verkligen ­mina? Har de sett ut så där? Jag känner inte igen dem, varken till utseende eller beteende. Jag känner knappt igen mig själv heller.

De glada ansiktena på skärmen lever ett till synes perfekt liv. De vuxna ler mot kameran. Ibland snuddar de kärleksfullt vid varandra. Barnen skrattar, leker. Ingen skriker, drabbas av vredesutbrott eller gråtattacker.

Familjen i filmen gör aldrig tråkiga saker. Den tillbringar sitt liv antingen ätandes tårta på födelse­dagar eller skrattandes på nöjesfält. Den åker på skidsemestrar till Orsa, får medaljer vid motionslopp, utforskar vulkaner på Island, ­spanar på valar från en båt i Atlanten och ser på lunnefåglar vid Englands kust.

Wow. Var det verkligen så där idylliskt?

Det är inte förrän jag rensar resväskan som de andra minnena gör sig påminda.

Kvittona från den hysteriskt galet dyra mat­butiken i Reykjavik. Det svider fortfarande i snåltarmen när jag tänker på det – där gick halva reskassan och hela familjefriden.

Och där, där ligger biljetterna från hemfärden – resan då min kompis Rachael plötsligt får kräksjuka i hyrbilen på väg till flygplatsen. I ­panik tvingas vi sanera sätena, kasta till­baka nyckeln till hyrfirman och springa innan någon upptäcker den sanitära olägenheten.

Jag rotar i alla facken. Aha-fläckarna av ­choklad som fortfarande finns kvar sedan tåg­resan till Leeds. En mardrömsfärd på ett knökfullt tåg där jag står med två gnälliga barn och bagage och en mugg med varm choklad, och ­letar desperat efter någonstans att sitta. I brist på bättre idéer ställer jag muggen på hatthyllan och upptäcker försent att den lutar inåt. Och inte ­bara det, hyllan är även försedd med små lufthål. I slow motion ser jag hur den överfyllda koppen välter och passagerare längs hela vagnen tittar uppåt i ett slags surrealistiskt ­drama. Ett drama där de långsamt inser att det strilande regnet som träffar dem inte är vatten, utan varm choklad med grädde och chokladsås.

Jag vänder bagen ut och in, skakar fram ­resterna av våra samlade semestrar. Ut ramlar godispapper och ett par mynt med hål i. Sannolikt från senaste tågresan till Danmark. Den där då jag la datorväskan på hyllan ovanför vår sittplats och Dave sarkastiskt konstaterade att det kanske var lika bra att jag kontaktade hittegods i Köpenhamn redan nu och larmade om att en dator var på väg. ”Du kommer att glömma den, så är det bara”.

När vi kom fram var jag förstås noga med att se till att väskan kom med. ”Men din väska då?” säger jag till Dave. ”Var är ditt bagage?” Min mans ansikte när han ­inser att han har glömt sin egen resväska och tvingas åka till hittegodsavdelningen – tro mig, den bilden är oförglömlig. Det behövs ingen mobilkamera för att memorera den.

Jag småler för mig själv när jag ställer tillbaka ryggsäcken i ­förrådet. Inget ont i idylliska minnen, men det är de dråpliga jag är mest stolt över.

Jag ser redan fram emot nästa familjehaveri.

Veckans krönikör

Namn: Sara Milstead. Ålder: 40. Familj: Maken Dave, 47, samt ­sönerna Arvid, 7, och Ambjörn, 3. Bor: Stockholm. Yrke: Reporter.

3 x tankar i mitt huvud

1. Min dröm om paradiset består av …

… en säng, en sällskapssjuk katt, en kopp te.

2. Mitt livs soundtrack är… 

… Big mouth strikes again med the Smiths.

3. På sociala medier lajkar jag mest … 

… djur, men helst inte alls.

Konsten att vara tvärsäker. Du kan komma undan med nästan vilken lögn som helst bara du låter tvärsäker. Ungefär så stod det i boken om retorik som ingick i B-kursen i etnologi som jag läste för alldeles för många år sedan. Om jag minns rätt. Jag höftar nog lite. Men intressant! Jag tar och testar tvärsäkerheten nu på redaktionen: Jag skakar av mig snön från axlarna, stampar med stövlarna och gör mig allvarlig i hissen upp. När jag kliver in låter jag rösten sjunka två oktaver: Hej, vet ni vad? Det står en älg ute på gatan! Kan ni tänka er! Tystnad. Men var är alla? Bara Johan syns till och han sitter med hörlurarna på. Vilket fiasko! Jag är ett totalt haveri i ljug. För upptagen av mitt påhitt för att ens uppmärksamma om det finns någon som kan tänkas lyssna. Och lät jag tvärsäker? Jag tvivlar på det.

Ibland händer det att jag säger saker som  ”jag är helt säker”, men ååh vad jobbigt det blir om det visar sig att jag hade fel sedan. I samma stund som jag säger ”helt säker” blir jag osäker.

Min kille är rätt bra på att låta tvärsäker ibland. Det kommer helt naturligt: Nej, vi ska inte ta det här tåget, vi ska ta det som går till Hjulsta, sa han en dag när vi skulle till Husby. Jag kände mig en aning skeptisk. Tvärsäkerhet har alltid gjort mig misstänksam. Efter en snabb titt på SL:s informationstavla tog vi det där tåget som vi inte skulle ta. Det gick inte mot Hjulsta men det tog oss helt rätt – till Husby.

Bombsäker. Bergsäker. Vi slänger oss med sådana adjektiv i vardagen. Det är oskyldigt. Ingen stor grej.
I dag vet vi att vem som helst kan uttala sig tvärsäkert och ändå ha fel. Att vara bergsäker betyder inte längre att man har rätt och en snabb googling på mobilen räcker för att avslöja en auktoritär röst som för en så där 20 år sedan var van vid att stå oemotsagd.

Men sedan finns det en annan tvärsäkerhet. Den som stänger in och får oss att leva mindre och bli själsligt fattigare. Den där människor sätter etiketter på varandra, på dig och mig. Vi och dem. Den är svårare att värja sig mot. När tvärsäkerheten är paketerad och levererad utan returrätt och när eftertanken blir som en gammal vävtapet – oönskad, krymper vi.

”Tvärsäkra krafter är otäcka”, säger författaren Louise Boije af Gennäs i veckans Söndag. Läs om vad hon menar på sidorna 48–53.

Det är aldrig för sent att lära sig språk. Jag läste nyligen att det även är bra för hjärnan, som växer och håller sig i trim av språkstudier. Dessutom är det ett utmärkt sätt att bygga broar, har jag upptäckt. Numera försöker jag alltid säga några ord på det lokala språket när jag reser någonstans, hur lite jag än kan.

I min ungdom åkte jag på en ”Forrest Gump-resa” genom dåvarande Sovjetunionen. Jag och en kompis tog Transsibiriska järnvägen ända bort till Vladivostok. Det var på den tiden föräldrar inte var särskilt oroliga för att skicka iväg sin 17-åring över halva världen. Det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden, så vi skickade ”OK” via telegram då och då, vilket lugnade mamma och pappa.

När vi gick ombord på tåget i Moskva kunde vi inte ett ord ryska, men hade med oss en tunn, rysk parlör som skulle bli vår räddning och brobyggare. Med hjälp av den lärde vi oss att kommunicera med våra medpassagerare som var uteslutande ryssar. Några ord fastnade allt eftersom, och en gång när tåget stod still vid en sommaräng ett bra tag och alla gick av för att plocka blommor, förstod vi att det inte var loket som var sönder utan tåget låg före i tid. Helt utan parlör. Likaså begrep vi anledningen till att man inte serverade vodka på tåget – det var helt enkelt för många passagerare som blev kvar på fel perrong på grund av vodkaintag. I stället serverades hela tiden te från samovaren allt medan Lenin (statyer i silver överallt) blickade ner mot oss på samtliga stationer vi stannade vid.

Efter fem dagar var vi framme i Irkutsk mitt ute i Sibirien. Tåget tuffade in på stationen klockan fyra på morgonen och när vi skulle gå av försökte vi tassa tyst för att inte väcka våra medpassagerare. Snart upptäckte vi dock att alla i vagnen var uppe och fyllde hela korridoren – för att ta farväl av oss! Det blev många kindpussar och en och annan tår. Vi hade blivit nära vänner, och lärt oss lite ryska på köpet, så vi kunde säga farväl på rätt språk.

Lika bra gick det inte när jag på 80-talet reste till Brasilien för att jobba och bo där några månader. Första kvällen var jag ute och åt med ett par kollegor på den berömda restaurangen Garota de Ipanema (Flickan från Ipanema) i Rio de Janeiro. En ung herre kom fram till mig och ställde en fråga på portugisiska. Jag som då inte kunde ett ord svarade att jag bara talade engelska. Det var gnistan. Han blev så arg att han skällde ut mig, då kom ett gäng från ett annat bord till mitt försvar och snart flög stolar och bord över hela restaurangen…

På den tiden var militärpolisen aldrig långt borta i Brasilien, och den dök snart upp och kastade in bråkstakarna i en buss och försvann. När dammet lagt sig kom en av mina ”räddare” fram till mig och sa uppfordrande på engelska: ”Lär dig portugisiska, och det fort!”.

Nästa dag gick jag till Skandinaviska Sjömanskyrkan som hjälpte mig att hitta en snabbkurs. Den hade jag oerhörd glädje av; resten av vistelsen blev lugn.

 Det är som sagt aldrig för sent att lära sig nya språk. Jag har exempelvis länge velat prata spanska, och häromåret kom den oväntade lösningen. Jag och min man träffade, genom en spansktalande vän, ett spanskt killpar som var på besök i Stockholm. De är grönsaksodlare från södra Spanien och vi hade mycket trevligt ihop, men vi var hela tiden ”beroende” av vår vän som tolkade.

Så vi bestämde oss för att ta tjuren vid hornen och hälsa på dem nere i Spanien, trots att vi inte kunde spanska och de ingen engelska. Vi gjorde upp en plan med vår spansktalande vän i Stockholm. Vännen skulle under vistelsen vara redo att via Whatsapp svara på eventuella språkfrågor – det vill säga om vi inte kunde lösa dem genom språkappar eller Google translate, som vi såklart hade utrustat oss med.

Det visade sig vara en utmärkt metod som “tvingade” oss att lära oss spanska. Nu har vi hälsat på tre paret gånger, och senast åt vi en hel middag och konverserade utan att använda vare sig Google translate, apparna – eller vår vän i Stockholm, som på Whatsapp undrade: ”Behöver ni mig inte längre?”

För att fortsätta trimma min hjärna – och bygga ännu fler internationella relationer – ska jag nästa vecka åka på språkkurs i Frankrike. Det är aldrig för sent att lära sig språk!

5 x tankar i mitt huvud

1. Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …

…säga att du skulle må bra av lite semester.

2. Det äckligaste jag vet är …

…plastpåsar som flyter omkring i vattnet.

3. Världen vore bra mycket vackrare om …

… vi slapp galna män vid makten.

4. Ett ord jag använder alldeles för ofta är  …

…ja.

5. Jag rodnar när …

…folk frågar om min ålder verkligen stämmer.

Veckans krönikör

Namn: Nils Franchell. Yrke: Printredaktör. Ålder: 60 år. Bor: Hammarby Sjöstad, Stockholm men trivs bäst i stugan i Sörmland. Familj: Maken Pär, också journalist.

Stockholm. Jag har bott här sedan jag var några och tjugo. Broarna och Mälaren. En Vaxholmsbåt ut till någon skärgårdsö om sommaren. Gamla stan när den första snön singlar ner och julbelysningen gnistrar i mörkret. Ett glas rosé under kastanjeträdet på Brända tomten den första värmande vårdagen. En promenad genom stan ut till Djurgården alla dagar utom de blåsiga. Bio eller teater på kvällen. Eller en poesiafton i Skarpnäck. Ingenting blir tråkigt här. I mitt Stockholm.

Men ibland går allt för snabbt. Väldigt ofta faktiskt: Var effektiv! Stå inte i rulltrappan, nej gå. Eller spring! Skynda dig! Tryck in dig på den överfulla tunnelbanevagnen, annars blir du sen. Stanna inte upp. Tänk inte. Bara gör!

Om morgonen, när vi morgontrötta och påbyltade står packade som sillar på tåget på väg till jobbet biter jag ihop och svär inombords. Över att tåget var försenat. Över att tåget kryper fram. Över att folk står i vägen – ja de tänker säkert samma om mig. Över att det är varmt och svettigt. Samma sak händer när jag ska hem igen.

Det är då jag tänker att jag vill hoppa av. Stanna världen en liten stund. Om man skulle flytta? Sälja allt och dra till landet. Eller i alla fall till en mindre stad där allt går i ett lugnare tempo. Där ljudvolymen är så låg att man kan höra trädkronornas svajande i vinden. Dit hetsen inte har hittat än. Kanske kan jag ­leva så. Kanske skulle jag bli en annan då.

Men vad skulle jag leva av? Och mina ­vänner, när skulle jag träffa dem? Ja, tänk om det blir jättetråkigt?

Jag är inte redo än. Jag tror att jag ­skulle sakna mer än vad jag skulle njuta. Det får bli när jag är 65. Då minsann. Då ska jag downshifta. Då ska jag sakta ner på stegen. Jag ska skaffa en hund och en hammock. Och ja, ett munspel! Jag ska så mina egna ­tomater och aldrig, aldrig ska jag vara effektiv. Jag har många tåg­resor att bita ihop och planera min framtida pension på.

Den som lever får se.

På sidorna 12–17 träffar vi två ­familjer som tänkte lite som jag men gjorde slag i saken redan i 40-årsåldern. De sa upp sig från sina jobb och flyttade till landet.

De saknar ingenting.

47 miljoner. Jag vet inte hur just den summan kom till men jag tror det var en lottovinst jag läste om för många år ­sedan. Nu har den blivit standard. Numret 47 har fastnat i min hjärna. Vad skulle du ­göra om du vann 47 miljoner har jag frågat vänner, kollegor och mig själv över tiden. Ingen av oss kommer ­någonsin vinna 47 miljoner. Inte ens 20 spänn. Vi ­spelar inte. Vi tippar inte. 47 miljoner är en så svindlande ­summa att alla måste tänka efter länge. För vi tar ­ändå frågan seriöst. Ja tänk om! Vad skulle jag göra? Vem skulle jag bli?

Det händer igen. Frågan ställs under kaffe med dopp på fiket i stan.

Skulle vi bli tuffare, våga ta för oss mer, kräva mer? Med pengar i fickan växer självsäkerheten. Skulle vi bli odrägliga eller fortsätta vara de vi är nu?

Vi är ganska lika, mina vänner och jag. Olika men lika. Vi skulle ge bort en del, konstaterar vi. Till våra familjer. Någon till Cancerfonden, en annan till Läkare utan gränser. Till vänner. Vi skulle säga upp oss och våga ­göra det där vi har velat göra så länge. Eller så skulle vi börja studera. Lära oss saker. Resa så klart, det skulle vi. Och vi skulle flytta. Bort från förorten in till stan. Till Gamla stan och Söder och Vasastan. Till större lägenheter. Men inte för stort. Nej, det är minsann alldeles för opraktiskt!

– Jag tycker att en trea eller en fyra räcker, större ­orkar man ju inte städa ändå, säger Karin.

– Som om miljonärer städar sina hus och 8-rums­våningar själva, inflikar vi andra.

47 miljoner är mycket men vi drömmer smått.

Ett slott? Kom igen, vill ingen dra iväg och köpa ett slott? Slå på stort! Vara lite galen?

– Äh, jag skulle vara mörkrädd varje natt. Tänk så många dunkla rum.

– Ja, vad omysigt med ett slott, och så mycket att ta hand om.

– Ja, slott är överskattade. Men jag kommer på balen om du köper, och jag lovar att dj:a på ­eftersläppet.

Jaja. Jag tror vi klarar oss bra utan 47 miljoner. Och stora drömmar. Hittills har det gått rätt bra i alla fall. Och vad är väl en bal på slottet?

Men även om vi själva inte vill bo storslaget är det ändå kittlande att kika in hos dem som gör det. På ­sidorna 62–63 kan ni se hur kronprinsessan Victoria och prins Daniel bor på Haga slott.

Undrar om de dammar bokhyllan själva?

Den senaste tiden har det känts som om vi närmat oss tidens ände. Som om man stått i vägen för apokalypsens fyra ryttare. I ett sånt läge ­känner man sig så liten och obetydlig som man ju också är.

Tillvaron, alltså den utanför en själv, får plötsligt ett eget liv och där står man, mitt i det oförutsägbara kaoset.

När jag tänker tillbaka på året är det egentligen bara tre artiklar jag kommer ihåg. Och
ingen av dem publicerades i Aftonbladet.

Det var runan över Tony Carlsson, en makalös journalist som jobbade på Nya Norrland
i Sollefteå och tidvis bodde hemma hos oss.

Det var runan över Bo Präntare, min mors livskamrat sedan farsan dog för en evighet sen. Bo var en av våra största tidningsmän och en man som jag hade daglig kontakt med in i det sista. Och in i det sista var det Tidningen vi
pratade om.

Det var runan över min bäste vän, min bror om man så vill, Ulf Söderberg. Vi liftade till Nepal tillsammans. Jag var 20 och han skulle snart fylla 19. Jo, du läste rätt. Vi liftade dit. Och hem igen, fast var för sig.

Varför jag skriver det här? Jo, därför att det äntligen på allvar gått upp för mig att inget varar för evigt.

Det är förvisso ingen ny insikt för de flesta, men för mig.

Under en nattsvart dag i somras gick jag som vanligt runt nere vid Sandöbrons södra fäste i Lunde. Det var där kapten Nils Mesterton beord­rade eld mot obeväpnade demonstranter. Hade inte så många av soldaterna haft civilkurage att skjuta i luften, eller att inte skjuta alls, hade det blivit ett blodbad av bibliska proportioner.

Nu fick bara fem sätta livet till.

Bron är ett ingenjörstekniskt mästerverk. Ett enormt betongband spänner sig i en elegant båge över Ångermanälven.

Man tröttnar aldrig på att titta på den. Jag åkte under bron åtskilliga gånger när jag var liten och vi skulle bort till Bönhamn eller ut till Ön i havsbandet.

Och redan långt innan vi kom in under bron spände jag mig i barnslig förväntan inför ekot som skulle komma från vår tändkulemotor när vi körde under.

Lita på att det hördes. Farsans tändkula, en tio­hästars Bolinder Munktell, hade ingen ljuddämpare så oljudet från kolvslagen studsade tillbaka ner till oss som kanonskott.

Bron byggdes i ett av Sveriges på den tiden mest industrialiserade områden: Det röda Ådalen.

Vart man såg, så såg man bara såg vid såg. Det var ett myllrande industrilandskap. Skepp kom från hela världen och de skulle snart få segla under världens största betongspann.

Sandöbron planerades av visionärer. Den byggdes för framtiden.

En framtid som kändes lika oändlig som min egen när jag och Ulf liftade till Asien.

Men den 31 augusti 1939 rasade bron. 18 byggjobbare dog, många av dem överlevde fallet ned, men spetsades när de grova ställningsstoc­karna, som först följt med ned till botten sköt upp till ytan igen.

Dagen därpå började andra världskriget och pressen fick annat att tänka på.

Men det kom en ny bro som invigdes sommaren 1943.

Bron var en sevärdhet i världsklass. Den växande trafiken på Riks 13, senare E4, dundrade fram på den.

Sen tog det tvärstopp när Högakustenbron en mil österut invigdes 1997. Det blev ekande tyst i Lunde när trafiken försvann och tog en annan väg.

Och det är ju precis så det är. För mig blev det också ekande tyst när trafiken försvann och tog en annan väg.

Nu går trafiken, livligare än någonsin, på den nya bron.

Men, det kanske finns en ny bro för mig också.

Någonstans nedströms …

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Ålder: 65 år. Bor: Lägenhet i Luthagen, Uppsala. Familj: Maria, läkare på Akademiska sjukhuset. Vuxna sönerna Magnus och Einar. Lön: Efter snart 30 år på Aftonbladet? Pinsamt usel.

4 x tankar i mitt huvud

1. Jag ska aldrig glömma … 

… första gången jag såg Maria.

2. Min dröm om paradiset består av … 

… vin, kvinna (Maria) och sång.

3. Mitt livs soundtrack är  …

… Mozarts Requiem, gnolar jämt på Angus Dei.

4. På sociala medier lajkar jag mest …

… artiklar som mina kollegor har skrivit.

”Våra hjärtans förlorade slag

alla drömmar 

som aldrig blev av 

och dom lögner vi levde

och stannade i

dom vi blev och dom

vi ville bli”

Jonathan Johansson i Psalm noll noll från albumet En hand i himlen

Vi ville så mycket. Mattias ville bli astronaut. Sara som skrev så snabbt på svarta tavlan skulle bli journalist som sina föräldrar. Jag tror det var Micke, han ville köra brandbil. Det var när allt fortfarande var möjligt.

Vi växte och blev tonåringar. Vi skulle förändra världen. Vi gick med i Amnesty och skrev brev till diktaturer: Släpp fångarna loss. Vi höll på ANC och svor på att aldrig bli som våra föräldrar. Vi ville bli psykologer och socionomer och volontärer och vi skulle flytta utomlands. Långt bort ifrån den lilla stad vi kom ifrån. Vi skulle inte vara dem som blev kvar.

Jag skulle göra dokumentärfilmer som berörde och upprörde. Filmer som skulle få folk att tänka till. Som skulle förändra. Vi läste Simone de Beauvoir och Sartre och vi skulle till Paris. Vi läste Suzanne Brøggers Crème fraîche och Fräls oss från kärleken och vi skulle vara fria och självständiga och vidlyftiga. Och aldrig skulle vi svika våra ideal.

Allt vi inte blev. Alla länder vi inte flyttade till. Alla drömmar som aldrig blev av.

Det tänker jag på nu. I den här mellantiden som går i baktakt. När julen är över och det känns långt kvar till sommaren kommer vemodet. Det är lätt att bli sentimental.

Jag tänker på hur jag för länge sedan kom hem från London efter ett halvår som aupair och svor att jag skulle flytta tillbaka.

Hur jag kom hem från Kapstaden efter några månader som praktikant och satt och grät på  mammas trapp. Hur jag lovade mig själv att återvända. Jag skulle bara jobba ihop lite pengar först.

Det blev aldrig så. Jag åkte inte.

Mattias blev inte astronaut. Jag blev inte dokumentärfilmare. Sara blev inte journalist. Men det är okej. Vi blev annat. Och vi drömmer nya drömmar. Så länge vi lever.

Men så finns det de som tar steget. Som har möjligheten. Som kan och vågar. På sidorna 12–16 kan ni läsa om Petra och Felix som lämnade Sverige och öppnade B&B och bageri i Brasilien.

Deras dröm blev av.