Den 3 april hade jag och min make, Dan, 14-årig bröllopsdag. Hur vi firade?  Inte alls. Vi glömde båda bort den, och insåg inte misstaget förrän efter en vecka.

Om försummelsen utlöste kris och katastrof i relationen? Nope. Däremot ett ganska stort gapskratt och: ”Nåja, vi drack ju bubbel i går”.

Sanningen är att vi är rätt kassa på det där med romantiska gester. Vi skriver sällan gulliga köksbordslappar, köper inga Alla hjärtans dag-rosor och skulle aldrig uppdatera med kärleksharanger på Facebook. Ingen av oss minns det heligaste datumet av dem alla: Dagen då vi träffades. Jag vet bara att det var en söndag (eller möjligen måndag?) i augusti 1992. Dan har troligtvis tappat bort årtalet också, men inte platsen: Praia da Rocha i Portugal.

Jajamän, det var en riktig ”holiday romance”, som få i vår närhet trodde skulle hålla. Men i sommar är det 21 år sedan jag föll pladask för den stilige engelsmannen och jag är fortfarande djupt förälskad i min man. Visst, vi hade några snåriga, såriga år, men grundglöden vägrade falna och känslan att komma ut på andra sidan av en kris, blåsa lite på elden och få den att blossa upp är fantastisk.

I dag är, tycker jag, vår relation bättre än någonsin och jag får min känsla bekräftad av Malena Ivarssons ”skilsmässotest” på sidorna 38–39 genom att hamna i poängspannet 10–30. Enligt facit betyder det att jag och min äkta hälft litar på varandra, är ärliga och kan lösa konflikter. En bra grund för ett lyckligt äktenskap. Då spelar en bortglömd bröllopsdag ingen som helst roll.

Det kommer ju flera.

En tysk terrorpolis som blev korvtillverkare på Öland. En 15-åring som blev vår tids största popfenomen. Och testet som visar om du lever i en bra relation – eller om det är dags att bryta upp.

Det är bara några exempel på vad du hittar i Söndag den här veckan.

Dessutom får du chansen att hylla din mamma i tidningen inför Mors dag. Kolla på sidan fem så får du reda på hur du ska göra.

Ha en bra vecka!

Vid sin tredje skilsmässa sa den amerikanske komikern Don Adams (1923–2005): ”Jag gillar att gifta mig, men tycker inte om att vara gift”.
Och han är sannerligen inte ensam, den gode Don. Särskilt inte i Hollywood. För äktenskapsförbund som ingås mellan kändisar har en tendens att gå i kras, lite oftare än då vi vanliga Svenssons svär varandra evig trohet. Ett faktum som ungerska skönheten och citatmaskinen Zsa Zsa Gabor (för övrigt världens första ”it-girl”) gjort odödligt genom att slå fast: ”I Hollywood är ett äktenskap en succé om det håller tills mjölken surnat”.

Zsa Zsa borde veta. Hon har avverkat hela nio äkta makar.

Men det är inte bara det korta livsspannet som Hollywoodrelationer har gemensamt. Själva bröllopsfestligheterna kostar också, med få undantag, sinnesjuka summor.

På sidorna 26-31 i veckans Söndag har Hanna Radtke Bergström gjort en djupdykning i Hollywoods monsterbröllop och kan konstatera att en normal prislapp på en Beverly Hills-vigsel är, i runda slängar, 20 millar, men när tv-stjärnan Kim Kardashian sa ”I do” till basketproffset Kris Humphries landade slutnotan på 70 miljoner kronor. Äktenskapet varade i 72 dagar och kostade alltså cirka en miljon om dagen.

Så varför celebriteterna fläskar på är helt obegripligt. Det krävs ju knappast en Nobelpristagare i ekonomi för att räkna ut att en mångmiljoninvestering på en vigsel i ”La la-land” är en tämligen usel placering. Vi som har lärt oss någonting – alls – om livet har också fattat en grundläggande sanning: Kärlek går varken att köpa eller befästa med pengar.

Om man inte heter Zsa Zsa, förstås: ”Jag vill ha en snäll och förstående make. Är det för mycket begärt av en miljonär?”.

I kväll (söndag) börjar Kanal 9 sända sjätte säsongen av Mad men. Huvudrollen spelas som vanligt av Jon Hamm, men den senaste tiden har en uppstickare stulit hans stjärnstatus. Alltsammans började när några paparazzibilder, där det ser ut som om Hamm inte har på sig kalsonger under byxorna, fick internet att explodera. Nu finns det hela bloggar tillägnade bilder på hans skrev. Kalsongtillverkarna Fruit of the Loom och Jockey har erbjudit honom årsförbrukningar av småbyxor. Jonah Falcon, mannen som med sina 34 cm anses ha världens största penis, ger i intervjuer goda råd som: ”Han kan lägga den uppåt, som europeiska män.”
Skvallertidningarna är fulla med motstridiga rykten om Hamms gåtfulla, gäckande snorre; ena dagen gör han allt för att visa upp den. Nästa dag vill han bara bli plåtad från midjan och uppåt. Den globala snoppfeber Hamm orsakat har till och med blivit föremål för långa analyser
av ­”redan de gamla grekerna”-typ på kultursidor.
Jon Hamm försökte till en början hålla god min, men det är uppenbart att han börjat slakna. I podcasten The Nerdist snoppar han av ryktesspridarna: ”Jag använder kalsonger varje dag. Jag har aldrig inte använt kalsonger. … Jag har vänner med femåriga söner som ägnar sina snoppar mindre uppmärksamhet än internet bestämt sig för att ägna min. Det är barnsligt och löjligt.”

Jag kan förstå hans ståndpunkt. Uppmärksamheten är löjlig. Men Hamm har bara råkat ut för samma sak som tusentals av hans kollegor, med den enda skillnaden att de är kvinnor. Exempelvis hans Mad men-kollega Christina Hendricks, som är en av seriens bästa skådisar men mest uppmärksammas för sina bröst. Eller Anne Hathaway, som vann en Oscar för Les Miserables, men dagen efter var det hennes klänning som diskuterades världen över. Hade hon bh under? Såg man inte lite bröstvårta?
Tidigare i våras fick hon en papa­razzi­­kamera uppkörd i skrevet och fick sedan finna sig i att prata om sitt under­liv i intervjuer. För skådespelerskor har det här länge varit en del av paketet. Det är bara ovant att det handlar om just ett paket den här gången.

Mina möten är över. Stressen från gårdagen är ett minne blott, det är
i alla fall vad jag tror. För jag har
sovit på dunbolster, i nästan tio timmar, och ska nu njuta av en stillsam hotell-frukost. Solen har letat sig in i frukostmatsalen och det luktar nybakat bröd och espresso. Folk ler mot varandra.
– Morning, säger en dam och nickar.
– Morning, säger jag och sträcker mig efter en tallrik.
Så börjar plockandet. En liten gurkskiva här, några melonhalvor där. Ett hårdkokt ägg och en slev äggröra.
Det är så mysigt där i matsalen. Jag hör lugna stråkar ur någon högtalare, så tyst att jag nästan kan tro att musiken endast finns i mitt huvud. Allt är lugnt. Och inget kan rubba harmonin – tror jag. 
Det finns massor av tesorter och färskpressad juice. Ja, hela buffén är enorm och man har dukat med vita dukar, tjocka servetter och putsade bestick. 
Jag tar två morgontidningar till min plats och går bort till brödet. Det blir en grov fralla men så vill jag rosta en formfranska också. Det är en sån där brödrost som är som ett rullande band. Man lägger brödet på grillgallret och ser hur det sakta kryper genom ugnen tills det släpps ut på andra sidan, färdigrostat. Jag placerar mitt bröd i mitten men tänker inte stå och titta på medan mitt bröd blir gyllenbrunt. Jag vill disponera min lediga morgon effektivt.
Så jag plockar pålägg istället och hinner ta juice också. Sen går jag tillbaka till rosten. För att
hämta mitt bröd. Men en medelålders mycket välklädd herre hinner före mig.
– Morning, säger han till mig och ler vänligt.
Jag ska just svara ”good morning” när jag ser hur han ledigt plockar åt sig brödtången och fiskar upp min skiva ur rosten. Jag ser det som i slow motion. MITT bröd! Stråkarna har slutat spela. Jag ser rött. Känner för att slåss, kriga för min sak och kanske gråta. Herrn fortsätter le då han vänder sig från rosten med MITT PERFEKT ROSTADE BRÖD på SIN tallrik. Mitt blod rusar genom min kropp och ja, jag är rasande. Tusen alternativ strömmar genom min hjärna. Ska jag säga honom att man inte får ta andras bröd? Eller ska jag kanske skälla ut honom. Vem fan tror du att du är egentligen? Eller ska jag bli lite mer handgriplig? Kanske ska jag helt enkelt bara ta tillbaka brödet? Eller ska jag be personalen ställa allting till rätta?

Samtliga alternativ känns fullt rimliga.
Medan jag funderar får herrn en ilsken blick. En blick som hade dödat honom om jag bara haft förmågan. Jag ser en förvirring i hans ögon nu. Sen har han passerat. Jag står fastfrusen kvar, känner hur jag skakar. En sådan fruktansvärd orättvisa jag utsatts för! Jag går fram till rosten för att kasta in mitt andra rostbröd för dagen. Precis när jag gör det märker jag hur ännu ett rostbröd trillar ur rosten. Jag inser att det var mitt.
Behöver jag säga att jag känner mig dum? Jag menar, tänk om lättkränkta tokstollar som jag hade haft tillgång till vapen! Vilken skrämmande värld.

När tv-stjärnan Kim Kardashian gifte sig med basketproffset Kris Humphries 2011 var det extra-allt som gällde. Notan för bröllopet slutade på 70 miljoner kronor och ett filmteam dokumenterade allt för en fyratimmars tv-special.

72 dagar senare var skilsmässan ett faktum.

I veckans Söndag listar vi bröllopen i Hollywood som började med lyx och överdåd och slutade med otrohet, droger, våld och svek.

Mer då? Ni får också träffa Eva som bestämde sig för att bli nunna när hon var 19 år. Drygt 30 år senare klev hon ut genom klostrets murar – till en förändrad värld.

Vad är det som får en ung kvinna att frivilligt avstå från familj och frihet? Och ångrar hon åren i klostret? Missa inte Eva Wrige Larsens berättelse!

I tidningen får du också svaret på vad vår nöjeskrönikör menar med att vi lever i snopparnas tid.

Mer att längta efter: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Josefine Sundström, Mat, Resor och massor av kryss & pyssel!

Under nästan hela sitt vuxna liv levde hon i tystnad och stillhet innanför klostrets murar. Efter 30 år kom Eva Wrige Larsen ut – till en förändrad värld.
– Jag visste inte vad Abba var. Jag hade inte läst tidningar eller sett tv på 30 år, säger hon.

Läs Eva Wrige Larsens spännande berättelse i Söndag.

Som barn ville hon antingen bli skådespelerska eller cirkusprinsessa. Men Annika Lantz blev i stället ­Annika Lantz, radioprataren, med svenska folket. För Söndag berättar hon om sitt mest minnesvärda telefonsamtal, om den gången hon blev sårad och vad hon skulle göra om hon var osynlig. Och så får vi reda på hur många procent av hennes liv som är rock’n’roll.

På måndag börjar Kanal 5 visa Hannibal, en tv-serie så pinfärsk att den hade premiär för bara några dagar sen i USA. Mads Mikkelsen spelar Dr Hannibal Lecter, seriemördaren med smak för livets goda; klassisk musik, fina viner och människo-kött. Att döma av det förhandsmaterial jag sett skulle jag gissa att du inte vill äta middag i tv-soffan framför just det här programmet. Scener med blodstänk, köttyxor och inälvor varvas med bilder av gourmeträtter upplagda på finporslin och Hannibal som njutningsfullt sätter gaffeln till munnen. Det är som om Per Morberg och ­Dexter körts tillsammans i en matberedare med mycket välslipade knivar. Dexter, ja. Serien om seriemördaren med ett hjärta av guld var definitivt något nytt när den kom. Han mördar visserligen folk, men bara om de FÖRTJÄNAR det! Han är visserligen psykopat, men han FÖRSÖKTE i alla fall förstå vad hans gnatiga fru egentligen ville! Dexter hade premiär 2006 och blev genast en tittar- och kritikersuccé. Och när serien var bra var den genial. Konstigt nog är det först nu som Dexter startat den tv-trend som Hannibal bara är det senaste exemplet på. Så här besatta har vi inte varit av seriemördare sedan det tidiga 1990-talet. Den gången började det med just Dr Hannibal Lecter i När lammen tystnar, den enda skräckfilm som tagit hem storslam på ­Oscarsgalan. Sedan kom en blodflod av filmer om ­seriemördare, allt ondare, med allt mer bisarra metoder, där Kevin Spacey i Se7en slog ­alla rekord.

Nu har tv-rutan blivit seriemördarnas nya tillhåll. Jag är kluven inför styckmördare vi ska skrocka igenkännande åt, heja på, hoppas att de inte blir upptäckta. Och konceptet med en kannibal som antihjälte lämnar en lika dålig eftersmak som ett skrovmål hemma hos Hannibal. Däremot håller jag inte med om den kritik som framförts om att de här serierna har för mycket blod och ond bråd död på bästa sändningstid. Den kritiken kommer alldeles för sent, efter serier som CSI, Bones och Law & Order: SVU med ­deras grävande i en ändlös parad av anonyma lik. Jag menar, de har ju till och med närbilder inifrån kroppen.

Tunga axlar har jag. Stenhårda efter ­timmar med datorn i knät helt utan ergonomisk tänkande. Ibland ilar det mot skallen, ibland leder spänningarna till huvudvärk. Men det finns bot och det stavas massage. Så jag bokar in mig. Passar på att ta 85 minuter, det är ju många knutor som ska lösas upp. Jag kommer i god tid och mjuknar redan då jag hör den flummiga musiken. Valsång, panflöjter och buddistiska klangljud. Informationsbroschyren bedyrar utbildad personal och trevlig miljö. Den trevliga miljön levererar. Jag går över rena golv, en väldoftande rökelse pyr i någon vrå. Jag blir visad till ett litet rum och väntar in terapeuten.

Hon kliver in på indianfötter, hälsar viskande och vi skakar hand. Hennes näve känns slapp och det är som att hälsa på en fluga.

– Jag vill ha ordentlig massage, säger jag. Hon nickar försynt.

– Jag vill alltså att du tar i ­ORDENTLIGT, förtydligar jag och skrattar lite ursäktande.

– Visst, säger hon och visar med en svepande gest hur jag ska ligga.

Jag sluter ögonen, beredd att ge mig hän. 85 minu­ters mjukgörande knådning av mina ­ömma ­axlar har jag sett fram emot länge. Jag hör ett plaskande ljud då hon fyller sina händer med lavendeldoftande olja. Sen smaskar det till ­mellan skuldrorna på mig. Jag känner hur jag blir tung i hela kroppen, jag liksom sjunker ner i britsen. Hennes svala händer börjar röra sig i cirklar, runt, runt. Det hela känns knappt. Hade jag inte vetat att det faktiskt var hennes händer hade jag trott att det var fjädrar som av någon anledning svepte över mig.

– Du kan ta i, säger jag.

– Jadå, jag värmer bara upp först, svarar hon.

Uppvärmningen går in i nästa fas. Små tomtesteg med fingertoppar som traskar fram och tillbaka längs ryggraden. Taktilt, visst. Men ingenting hon åstadkommit har ännu nått mina muskler. En myra hade gjort jobbet bättre. Sen hör jag mer plask. Mer olja landar på min hud och jag funderar på om hon tänker fritera mig. Nu glider fingrarna hit och dit. På måfå. Det känns inte riktigt som om de vet vart de är på väg. Ibland halkar de ner längs revbenen eller så glider de över själva benet på skulderbladet. Men hon hittar ingen muskel. Glidandet håller på i nästan tio minuter. Jo, jag har faktiskt börjat snegla på min klocka för att ta tid. Jag känner mig riktigt irriterad nu och funderar på att säga till igen. Jag vill be henne gå loss på musklerna, lösa upp spänningarna.

Men nu håller jag tyst eftersom jag insett att vi inte kommer längre. Den här människan kan inget om muskler. Hon vet inte var i människo­kroppen musklerna finns och jag misstänker att hon inte kan något om massage alls. Man kan faktiskt säga att jag plågas. Jag ­ligger här nästan naken på en brits och blir smekt av en främmande kvinna. Jag vill skrika att jag inte ­behöver bli smekt, men jag biter ihop och ­varje ­fjäderlätt rörelse ilar som nålar.

Hon väljer att avsluta i förtid och jag pustar ut. Hal som en ål går jag fram till kassan och betalar, fast jag känner att jag borde sända en faktura! Det är få saker som gör mig så stressad som mesmassage. Och axlarna är mer spända än innan.