Mexikansk nationaldryck.

Före internet fick man åka till andra länder för att träffa folk från andra länder. Till exempel till Mexico City.

– Är du från Europa? 

Jag är 20. Han är äldre, riktigt gammal, kanske 27.

Min flickvän är kvar på hotellet men det bryr jag mig inte om när han föreslår att vi ska åka hem till hans syrra, att åka hem med en riktig mexikan till en riktig mexikansk syrra i en riktig mexikansk förort. Ni förstår själva.

– Tequila! 

Vi är hemma hos syrran. Vi dansar till mariachimusik. Trumpeterna låter som en revolution till häst med dragna bajonetter. 

– Nu hälsar vi på mamma, säger mexikanen, Rodrigo. 

Mamma lagar mat: enchiladas.

– Är det inte lika bra att du sover över, säger Rodrigo.

Nån gång under natten vaknar jag och jag har en hand runt pungen och jag tar fram mina händer och håller upp dem i mörkret och de är där, bägge två, med alla tio fingrarna, och i det läget är jag tvungen att dra vissa slutsatser.

– Jag gillar kvinnor, säger jag till Rodrigo.

Så där håller det på, jag somnar, tafs, jag vaknar, jag-gillar-kvinnor-argumentet…

Till slut mister jag tålamodet och brottar ut honom på balkongen. Då börjar Rodrigo skrika spanska ordkaskader och jag fattar nada (vi har dittills tragglat oss fram på dålig engelska).

Förresten, ett ord förstår jag:

– Mamma! 

Jag vänder mig om och där kommer hon i nattlinne med stekpannan i högsta hugg. Jag duckar.

Allt slutar med att jag står utslängd i kalsingarna och ser mina övriga plagg singla ut från balkongen på tredje våningen i tredje världen. 

Tack gode Gud för internet.

Mitt stamhak och så när min dödsplats: Den Röda Båten Mälaren – krog och vandrarhem i ett – på Kajplats 6 på Söder Mälarstrand…

Förutom jag och han är det tomt i den stora ölhallen på Söder i Stockholm. Jag läser en bok. Han är runt 15 år äldre och dricker öl. Det har pågått en stund när han, som inte direkt utstrålar ett intresse för klassisk balett, kommer över till mig:

– Va fan är det du sitter och läser? 

– Dostojevskijs ”Brott och straff”. 

– Du är för fan bög. Du ska inte sitta här och läsa och tro att du är nåt. 

– Jag… 

– Håll käften, stick. 

Jag lyder och går ut på Götgatan och upp för Götgatsbacken och ner för Götgatsbacken och vidare ner till Södermälarstrand och tar till vänster i kanske 200 meter och når mitt mål: båten Mälaren. Vid denna tid mitt andra hem.

Pub och vandrarhem i ett med fin utsikt mot Riddarfjärden.

Förutom jag och han är det tomt på det lilla stället. Jag börjar läsa igen. Dostojevskijs ”Brott och straff”. Det har pågått en stund när han – som inte direkt utstrålar ett intresse för klassisk balett han heller – kommer över till mig. 

– Du sitter där med ett äckligt leende på läpparna, försjunken i din bok. 

– Jag… 

– Håll käften. Lyssna. Jag går nu. Men jag kommer att vänta utanför. Vänta på dig. Länge om det behövs. Och när du kommer ut ska jag märka dig. För livet.

Jag har i ögonen på en halv- och helpsykopat blivit representant för en exkluderande och därför så provocerande finkultur. Det är det folk inte fattar, tänker jag, att det grundläggande skälet till att ge sig i kast med Dostojevskij och annan finkultur, det är inte dess finhet, det är dess UNDERHÅLLNINGSVÄRDE. 

Det fina drar sig inte ens för yxmord. Om bara halv- och helpsykopaten hade vetat. 

De hade kunnat få låna mitt ex av ”Brott och straff”. 

Allt började med att jag blev polare med Paolo Roberto på Facebook. Jag minns inte hur det gick till. Men en dag dök hans statusuppdateringar upp på min vägg.

”God jul alla mina 4 858 närmaste vänner!!!” (24 december)

Trevligt, oförargligt, ja, men det var lugnet före stormen från helvetet.

”Nu ska jul fettet brinna!!! LÖPNING 07.18!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” (26 december).

Jul fettet ska inte särskrivas. Man skriver: julfettet. De tre utropstecken rubbade min själsliga balans, klockslaget fick mig att börja gråta och på det TJUOGFEM utropstecken. Jag var tvungen att ta mig en stänkare, nåt jag aldrig annars gör till frukost, inte ens på annandag jul.

Vad skulle hända härnäst, skulle Paolo sjunka till nästa nivå och förgripa sig på små oskyldiga husdjur?

Jag kastade mig ner på knä hemma i trean på Kocksgatan, tryckte pannan mot mitt vita trägolv och bad i desperation:

– Jesus, hur ofta ska jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Upp till sju gånger?

Då hördes en röst:

– Jag är Jesus och jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger.

– Herre, jag hade IG i matte, hjälp mig, jag är i nöd, vad blir det?

– 490 gånger, svarade Jesus.

Jag låg i feber och yrade i elva dar. Den tolfte dagen stapplade jag fram till datorn med tårarna rinnande ner för kinderna.

”Klockan är 06.37 och vad kan man göra en tidig morgon..? kanske… jo… LLLLLLLLLLLLLLLLLLLÖÖÖÖÖÖÖÖPPPPPNNNNNNINNNGIIIIGGGGGGGGGG” (30 december).

”Släpat mig ur sängen och så var det dags… 06.53 LÖPNING!!!” (2 januari).

”06.28. Har lite funderingar på att gå till gymmet…” (3 januari).

”06.07. VAKNA!!!!! LÖPNING!!!!!” (5 januari).

Jag förlåter dig Paolo. Men bara 490 gånger. Sen kommer jag, beväpnad!

Steffes höghus i Farsta:

Min farsa hade tagit oss en eller två gånger i veckan till Eriksdalsbadet. Jag var en snabbsimmare, men Steffe var snabbare. Jag slog honom dock i bordtennis och en sund terrorbalans byggd på ömsesidig respekt var etablerad.

Fysiska utmaningar var kicken. Hoppa från tian i hopptornet på Eriksdalsbadet? Vi gjorde det. När vi var 10.

Två år efter det här flyttade finnen Pekka in i Steffes hus på Larsbodavägen i Farsta.

Pekka var 14 och gick på en särskild skola för losers. Han kunde bara hävda sig genom att vara bäst på att vara värst.

Det fanns ingen kalkyl bakom Pekkas handlingar. Vad är det sämsta som kan hända om jag gör det här, och vad är det bästa som kan hända, står risken i proportion till den möjliga vinsten? Pekka ställde sig aldrig sådana frågor. Han var, med andra ord, dum i huvudet och dåliga nyheter.

Den här vackra vårdagen kom jag cyklande över bron som skilde mitt hus från Steffes. Jag såg Steffe och tog vänster vid brofästet och cyklade nerför backen och under viadukten och fram till hans port. Pekka var där och exalterad.

Han hade slagit av plasthöljet till en stickkontakt och höll i spröten. När han körde upp dem i hålet uppe i framkanten av hissgaveln var det som att dörren hade slutit till. Fast den var öppen… Sen tryckte Pekka ner hissen till våningen under och Steffe satte sig på huk på hisstaket på våningen ovanför. Pekka stod i hissen och tryckte på knapparna. Steffe åkte på taket.

– Tore, prova, det är superhäftigt, sa Pekka till mig.

– Kan inte, jag är på väg till fotbollsträningen och måste sticka nu, sa jag.

När jag senare var på väg hem och cyklade över bron från andra hållet såg jag Steffes mamma stå på knä med händerna för ansiktet bredvid ambulansen utanför porten. Folk hade samlats runt omkring och glodde. Pekka syntes inte till. Steffe hade tappat en sandal, böjt sig ut över hisstaket, tittat efter den och fått skallen krossad av en mötande bjälke.

Han blev 12 år.

Som så många gånger förr bjöd jag i dag redaktionen på lyx-ost-fika inhandlad på the only cheese place that counts: Wijnjas. På tallriken fanns en Testun Vino Al Barolo, en Banon av märket Le Vache De Chalais, och, naturligtvis, Roquefort Société lagrad i 9 månader i grottorna i Mont Combalou… Gå till Wijnjas butik: www.wijnjas.com

Hästhagsskolan i solsken:

Hästhagsskolan i blues-ljus:

Höghuset Sonny bodde i och gick till i jakt på nikotin:

Han är 10 år gammal och ny. Han har kommit från Södermalmsskolan på Mariatorget till klass 4B i Hästhagsskolan i Farsta. Till min klass.

Det blir frukostrast.

– Häng med hem, säger Sonny, för det är så han heter.

Han bor i ett av de vita höghusen 200 meter från skolgården. Han har egen dörrnyckel. Jag får inte ha egen dörrnyckel för mina föräldrar. Han öppnar dörren och när den ännu bara är på glänt hörs en kvinnoröst, som är hans mammas:

– Jag har tömt alla askkoppar, det finns inga fimpar!

– Får jag släppa in?

– Nej!

En del barn, som Sonny, får aldrig släppa in.

Jag får alltid släppa in – utan att fråga. Det är öppet hus. Morsan brukar själv bjuda hem några av tonårstjejerna som går i lekparken där hon jobbar och ge dem saft, smörgåsar, bullar… Sen spelar de Alfapet och Mahjong i köket.

Jag hatar sällskapsspel. Jag vill läsa serietidningar – X9, Buster, Läderlappen och, när Mike Nomad är med, Seriemagasinet – och jag vill lyssna på Rolling Stones. Och Velvet Underground. Och Zappa. Och Who.

– Du röker, säger jag till Sonny.

– Ja, men jag har lagt av med hasch, säger han.

Det är en inte alldeles vanlig konversation som här utspelar sig mellan två tioåringar. Jag delar med mig av mitt liv.

– Jag spelar hockey – i Bajen. Och bordtennis – i Farsta BTK. Och fotboll – i Farsta AIK. Och simmar – i SPIF. Det betyder Stockholmspolisens idrottsförening, säger jag.

– Hasch är en baggis. Men det är skitsvårt att lägga av att sniffa. Men jag var tvungen, morsan hittade min favorit-thinner-trasa och blev asförbannad. När man sniffar säger det tzing-tzing-tzing i huvudet och man skrattar som sjutton och ser saker som inte finns, jätteroliga saker, säger han.

– Om du vill kan du få låna pengar till cigg av mig, säger jag.

– Schyst. Jag behöver bara till ett litet röda Prince, säger han.

Vi handlar ciggen och går tillbaka till plugget. Rasten är slut. Jag har just träffat min bästa kompis.

Glömde fota entrén till Hotel Mazarin, fast det gör inget, det ser ut som en sliten portuppgång, men vintern i Paris i natten sedd från rumsfönstret var vacker…

Jag bor där jag alltid bor när jag bor i Paris. På hotellet som är S:et och U:et och N:et och K:et i SUNK. Men det är så billigt – 290 pix natten – och ligger så bra till på 3 Cour Petites Ecuries, en smal tvärgata till huvudstråket Rue du Faubourg Saint-Denis. Det heter Hotel Mazarin. Det är långt under betyget en stjärna. Men jag älskar det, som jag älskade den trebenta, enögda hunden jag under en månad för ett antal år sen gav ett hem i min palmhydda i Las Islitas i Mexiko.

Jag tog hit Jenny i fjol. Vi hade träffats två veckor tidigare, men jag tyckte att det var dags: Paris! Ibland försöker man mörka sidor av sig själv, till exempel att man gillar att bo på Hotel Mazarin. Nu kände jag, lika bra att visa vem jag är från dag ett.

Vi kom in på rummet och Jenny sa:

– Tore, det finns ingen dörr?

– Ehh…

– Det finns ingen dörr till toaletten.

Jag kunde inte låta bli att imponeras av hotellägaren. En 45-åring med gangsterutseende. Hur tänkte han: Toalettdörr? Fuck it!

Nåväl, jag försökte byta rum.

– It’s the önly rööööööm we have, sa han.

Så – jag och Jenny fick turas om att bajsa på mornarna medan den ena av oss väntande i korridoren. Okej, men inte idealiskt. Fast det är sånt man minns och kan skratta åt efteråt, eller hur?

Jag är tillbaka nu. Jag anländer och möts av nattportiern. Samma gubbe som alltid, 147 cm lång, krum i ryggen, fet, och klädd i badtofflor, mysbyxor och en t-shirt som var gammal och otvättad med såsfläckar på när den inhandlades. Jag får min nyckel och går in på mitt rum. Ingen toalett, inget handfat, kort sagt: inget rinnande vatten. Jag påpekar saken.

– Aaah, you wönt ö rööööm with ö tööilet?

– Yes, and a shower too, please.

Jag får förklarat för mig att jag dagen efter kan få ett rum med toalett och handfat och fyra dar senare ett rum med dusch. Att älska det, är att älska på riktigt.

Rue du Faubourg Saint-Denis

Chez Jeannette

Jenny på Le Sully.

Ernest Hemingway:

Tore S Börjesson på Läder, Latex och S&M-hak i Le Marais i Paris…

Jag älskar journalistiken men försök, jag skriver det igen, försök, bara gör det, försök att komma i väg på semester utan jobb med i bagaget. Nu är jag pervers på det sättet: Jag gillar att skriva på semestern. Det är roligare att skriva på ledig tid än på arbetstid. Man börjar och slutar när man vill och inte på schemalagd arbetstid. Ordet schema ger mig ett påtagligt obehag. Ett minne av nåt som hette ”att gå i skolan”. I 12 år satt jag och tittade ut och jag visste, allt kul händer på andra sidan av fönstret.

Ja, och man slipper att varje dag vid lunchtid känna lukten av 118 matlådor som värms upp i mikron, mitt inne på redaktionen. Allt blandat till en kakofoni för näsan.

När jag jobbar på ledig tid kan jag sitta på den eminenta bistron Chez Jeannette på Rue du Faubourg-Saint-Denis i Paris och skriva. Och känna mig som Hemingway. Det är det jag gör nu. Det luktar käk också här. På ett underbart sätt.

Jag ser när jag skriver detta två kvinnor värda att författa diktsamlingar om. Två män i 50-årsåldern delar en karaff rött. Det gör de rätt i, det är när allt kommer omkring tisdag klockan 13.30. Vid baren hänger väl valda representanter från de forna franska kolonierna.

Rakt över gatan ligger Passage Brady. Går man in där är man i Indien.

Jag älskar min gata i Paris. Det är som om nån blandat Rosengård i Malmö med SoFo på Söder i Stockholm och fått det att funka. De unga och halvunga hippa tar över Chez Jeannette på kvällstid. Maten är topp. Musiken är öronbedövande: Prince, Bowie, LCD Soundsystem, Tom Waits, Joy Division…

Tycker man om en hårdare stil finns Bar Le Sully en bit bort.

Stamgästerna bara sitter där, dag efter dag, år efter år, som skjutna med bultpistol, men leende… Också här tar det mera partysugna, men, på ett skönt sätt, risigare folket över stället på kvällarna.

Hälsa på nästa gång du är i Paris.

1) The Lady Killer – Cee Lo Green

Gillar ni Temptations, Supremes, Four Tops, Marvin Gaye… Kort sagt det bästa från skivbolaget Tamla Motowns himmelska 1960-tal? Svarar ni nej på den frågan – och jag skriver det här på fullaste allvar, utan glimt i ögat – är ni helt dumma i huvudet. Svarar ni ja kommer ni att ÄLSKA den här plattan. Det här är soul. Det här är skiten. Cee Lo har den bästa röst jag hört på den här sidan Marvin Gaye.

2) Kärlek på svenska – Charlie Engstrand

Den mest egensinniga och bästa låtskrivaren i det här landet. Jag har inte hört nåt liknande sen jag 12 år gammal blev hypnotiserad av John Holms debutalbum ”Sordin” (1972). Charlie har samma skörhet i rösten. Och herregud, vilka låtar, som Tom Waits bästa sentimentala ballader och texterna står i en klass för sig i det här landet: ”Ingen rör mig längre/Vad ska jag med hud/Man sjöng väl inga psalmer/Om det inte fanns en Gud…”

3) Ibland kallar jag det kärlek – Toni Holgersson

Toni är back in business big time efter X antal år som hemlös pundare. På scen brukar han säga efter sin minst melankoliska låt: ”Gladare än så här blir det inte”. Det tackar vi för. Med en innerlig och alldeles egen röst full av själ som aldrig höjer volymen över samtalston griper han tag i lyssnaren. De musikaliska insatserna, med Martin Hederos på klaviatur i spetsen, är briljanta, lyhörda, exakta. Ett mästerverk.

4) I feel like playing – Ronnie Wood

Årets överraskning. Trodde inte det gamla fyllot hade det här i sig längre: en perfekt tillredd cocktail av rock, blues, funk, reggae, soul… Ronnie sjunger lika fantastiskt som Bob Dylan och gitarren brinner.

5) Clapton – Eric Clapton

Hans bästa soloplatta sen klassikern ”461 Ocean Boulevard” (1974). Han gräver fram sina gamla älsklingslåtar från 1930-talet framåt och framför dem med 100 procent värdighet och musikalitet.

6) Halcyon digest – Deerhunter

Bradford Cox är ett geni och det bevisar han här igen. Som hos ett sent Beatles är låtarna omedelbart tillgängliga men samtidigt lagom doppade i psykedeliska substanser.

7) Before today – Ariel Pink’s Haunted Graffiti

Lyssna bara på ”Round and round”. Den låter som ett leende moln av bomull framburet av en basgång som har Michael Jacksons ”Billie Jean” en hel del att tacka för. Det är POP! Allt spricker upp. Min själ. Mitt universum.

8) Clinging to a scheme – Radio Dept.

”Never follow suit” har en basgång som hänger som ett patronbälte runt höfterna. ”A token of gratitude” är gryningsdimma i bukten. Det här albumet är färgfilm för biosalongen i ditt huvud. Lunds finaste grabbar, lätt.

9) Soldier of love – Sade

Sade är en älskling och det är inte ofta man hugger direkt på första singeln innan första albumet har kommit ut och tänkt: JA! Men så inleddes mitt förhållande till Sade för 26 år sen. Och. Hon. Har. Hela. Tiden. Blivit. Bättre.

10) For the ghosts within – Wyatt, Atzmon, Stephen

Titelspåret på den här skivan är en mix av fransk chanson, gatufest i Marrakech och böneutrop från en moské i Alger. Då förstår ni hur bra det är! Dessutom bjuds en fantastisk tolkning av ”What a wonderful world”.