”Jag har upplevt saker som inte går att förklara.” Det säger Terry Evans, medium och tv-stjärna. För Söndag berättar han om sin tuffa barndom, om när han som fyraåring fick kontakt med den ”andra sidan” och om livet. Vad det blev av. Och om döden. 

För några veckor sedan berättade vi att Terry Evans kommer att svara på läsarfrågor här i Söndag. Och breven har rasat in.
Nu svarar Terry Evans signaturen Gunilla som undrar om stegen hon hörde efter sin fars bortgång. Han svarar Annika om anden i glaset. Och han svarar Helena och Theresa. Om vad? Läs det i Söndag!

Dessutom: Så bor de svenska kändisarna, vårens vackraste underkläder, brunchrecept för lata dagar, så får du vårfina ben och EXTRA MÅNGA KRYSS! Ja, och så mycket mer så klart.

Glad påsk! 

Lady Gaga kallar kärleksfullt sina fans för ”små monster”. Men på nätet är många av dem den värsta sortens troll. De har ett enda syfte med sin tillvaro: att sprida budskapet om Gagas storhet och samtidigt sätta käppar – eller kanske disco sticks? – i hjulet för andra kvinnliga artister. Det är idoldyrkan i ordets ursprungliga betydelse. Det liknar religiös fanatism. Lady Gaga kallar sig ”Mother monster”, men kanske vore ”Trollmor” mer passande.

När Madonna i början av våren erkände att hon var måttligt road av Gaga vässade de små monstren sina näbbar och klor. Mest ambitiös var sajten The Lady Gaga Project, som under en vecka delade ut till pengar till alla som kastade skit på Madonna på nätet.

Målet var att få den allmänna opinionen att verka vara mot Madonna. Gagas monster uppmanades att gå in på nyhetssajter och nättidningar och skriva bland kommentarerna att: 1) Madonnas singel är en flopp och får dåliga recensioner. 2) Madonna är en föredetting, Lady Gaga är relevant. 3) Madonnas film ”W.E.” får dåliga recensioner. 4) Det är Madonna som är en härmapa, inte Lady  Gaga. 5) Madonnas Superbowl-show var hemsk. 6) Madonna är ful och har groteska armar.

Det har alltid funnits fans som vill försvara sina förebilder till sista blodsdroppen. Elvis Presleys fans krigade med Tommy Steeles beundrare. Rolling Stones med Beatles. Hårdrockare och synthare skrev om varandra i OKEJ:s brevspalt så att pennorna glödde ikapp med hatet. 

Men de mest blodtörstiga av Lady Gagas små monster vill bränna ALLA popkvinnor på bål, helt enkelt för att de inte är Lady Gaga. Jag undrar hur man kan dyrka någon så mycket och ändå missa hela poängen med sin idols budskap. Medan Gaga startar ”Born this way”-stiftelsen för att motarbeta mobbning, och besöker Vita huset för att prata om ämnet, är hennes fans den största skräcken på internets stora skolgård. Och jag vet, Gaga kan knappast hållas ansvarig för vad hennes fans sysslar med. Men ju mer de liknar en sekt, desto mer backar jag undan från hela fenomenet – inklusive Gaga själv.

Mats Strandberg

När man ser listan här nedanför är det lätt att känna en viss hopplöshet. Men det finns faktiskt uppföljaridéer som är så dåliga att de stoppas i tid. Några exempel:

Efter succén med Se7en dammade filmbolaget av ett manus om en synsk läkare som hjälper FBI att fånga seriemördare. Manuset skrevs om så att det handlade om -Morgan Freemans karaktär från Se7en, och projektet döptes om till Ei8ht. Varför han -skulle ha tigit om sin använd-bara förmåga under -hela originalfilmen framgick dock inte. 

Steven Spielberg ville göra en uppföljare till ET. Han måste ha tröttnat på småputtrig familjefilmsfeeling, för i ET: Nocturnal Fears dyker plötsligt onda albinovarianter av ET upp. De dödar gulliga djur i skogen med sina mentala krafter, och när de träffar syskonen från den första filmen blir det rena skräckfilmen. 

Tim Burton ville inte tvingas göra en uppföljare till Beetlejuice, så han föreslog den sämsta idén han kunde föreställa sig: Beetlejuice reser till Hawaii och vinner en surftävling! Men filmbolaget nappade till en början, och Winona Ryder och Michael Keaton var villiga att ställa upp igen.

Huvudkaraktären Maximus dör visserligen i slutet av Gladiatior, men depprockaren Nick Cave skrev manus till en uppföljare där Maximus görs odödlig av romerska gudar och sedan deltar i världshistoriens största krig, från korstågen till Vietnam, och till slut får jobb på Pentagon. 

Det finns massor av liknande vansinnesprojekt: Brazzaville, en fortsättning på Casablanca som helt skulle förstört originalets perfekta slut. En uppföljare till Bodyguard, där man hoppfullt utgick från att prinsessan Diana ville spela den kvinnliga huvudrollen. 

Och Ghost 2: Second sight, Twins 2: Triplets, Min kusin Vinny 2, Con Air 2: Con Airport, Seriously dude, where’s my car?… och helgerånet Wild at heart 2: Sultans of Africa – utan Nicolas Cage, Laura Dern och David Lynch!

Galet? Ja. Men ingen av dessa filmer har blivit av. Trots filmer som Speed 2 finns det alltså gränser till och med i drömfabriken. Det är åtminstone en tröst. 

Mats Strandberg

Ingen som har koll på Hunger games skulle beskriva fenomenet som ”det nya Twilight”. Alla som använder det uttrycket – och de är många, nu när biopremiären närmar sig – avslöjar sig som antingen okunniga eller fantasilösa. På det allra översta lagret av den yttersta ytan kan det kanske verka som om Hunger
games och Twilight har en del gemensamt. Båda är ofantligt framgångsrika bokserier med en tonårsflicka som huvudperson. De dyrkas av läsare världen över, främst unga tjejer. Det är allt. I själva verket är Hunger games raka motsatsen till Twilight.

Twilight har vampyrer som glittrar i solljuset, Hunger games har en blodtörstig diktatur som varje år roar sig med att låta tonåringar slåss mot varandra tills bara en ensam överlevare står kvar på arenan. I Hunger games går ingen säker. Vi kan aldrig hoppas på det prydligt lyckliga slut som vi hela tiden vet att Twilight rör sig mot.

Och Twilight-Bella och Hunger games-Katniss är så olika som två huvudpersoner kan bli. Bella är en helt passiv deltagare i sitt eget liv. En vampyr och en varulv slåss med varandra om ynnesten att få älska henne och skydda henne mot allt ont. Därutöver har hon en överbeskyddande pappa. Katniss måste däremot försörja och försvara sin mamma och sin lillasyster. 

Medan Bella är den klassiska damen i nöd är Katniss en överlevare, som tar sitt öde och sin pilbåge i egna händer. Och till skillnad från Twilight-sagans svartvita moral har Hunger gamestrilogin lager på lager av moraliska gråzoner. Visserligen slits Katniss, liksom Bella, mellan två killar som betyder mycket för henne. Men den ena, Peeta, är hennes motståndare på Hunger games-arenan; för att själv överleva måste hon förr eller senare döda honom. Den andra, Gale, vill ha hennes hjälp att starta en revolution. Ingen av dem skulle komma på tanken att försöka bli Katniss beskyddare. Hunger games är faktiskt inte bara en motsats till Twilight, utan ett motgift. 

Om vi nu nödvändigtvis måste jämföra dem, alltså.

Mats Strandberg

I år är det 30 år sedan Madonna släppte sin första singel, Everybody. Sedan dess har hon kallats ”ute” och ”över” ungefär hur många gånger som helst. Men de senaste åren har hånandet av Madonna blivit en internationell extremsport. Hon tycks provocera mer än någonsin, helt enkelt för att hon blivit över 50 och vägrar gå i pension.

Hon fortsätter att jobba hårt. Hon låtsas inte om att hon blivit äldre. Hon fortsätter klä sig, eller klä av sig, på samma sätt som under sina glansdagar. Hon samarbetar med unga, heta producenter för att förnya sitt sound, och hennes senaste förhållanden har varit med personer som inte ens var påtänkta när hon släppte sin första skiva. Kort sagt, hon gör precis det som manliga rockstjärnor på ett självklart sätt får ägna sig åt.  Och för det kallas hon för ”desperat”, ”patetisk” och ”vampyrliknande”. 

Hatet kan verka besinningslöst och fradgatuggande, men jag får en känsla av att det, som så ofta när det gäller hat, i själva verket är rädsla som ligger bakom. Så får ju inte en kvinna bete sig! Hon måste stoppas till varje pris! Skadeglädjen är faktiskt rent häpnadsväckande, trots att den ofta griper efter halmstrån. Singeln Give me all your luvin toppade Itunes-listan i 49 länder, men kallades ”flopp” när den dalade på den amerikanska Billboard-listan efter en vecka. Låten Masterpiece från filmen W.E. vann en Golden Globe, men händer gnuggades på ett Gargamel-aktigt sätt när den inte nominerades till en Oscar. 

Men allra tydligast blev det under den spektakulära Superbowlshowen. Twitter fylldes av sexistiska ”skämt” om att hon borde operera höftlederna, om hennes äckliga ansikte, om hennes uttjänta underliv, till och med från twittrare som jag dittills respekterat. Det gjorde mig både sorgsen och illa till mods. Har vi inte kommit längre än så här? 

Själv har jag blandande känslor för Madonna numera, men hon verkar aldrig kunna låta bli att ösa ännu mer fotogen på lågorna. På omslaget till nya singeln Girls gone wild -poserar hon i minimala underkläder igen. 

Älska eller hata henne, men i vår kan du inte ignorera henne ens om du försöker. 

Mats Strandberg

Barn respekterar inte personliga gränser. De klättrar på dig, slår dig eller skriker dig rakt i örat för att få uppmärksamhet. De börjar gråta högljutt när de inte får som de vill. De är egoistiska – frågar till exempel aldrig hur DU mår. Och det är som det ska vara. De är ju trots allt barn. Det är föräldrarnas uppgift att hjälpa dem att bli fungerande människor som kan samsas om utrymmet här i världen med andra människor. 

Tyvärr finns det många föräldrar som inte inser att deras små solstrålar kan vara orosmoln för oss andra. De ser lugnt på när barnet nyser mig rakt i ansiktet på bussen, eller sparkar med snöslaskiga stövlar på mina byxben. De märker inte att deras barn skriker som mistlurar på fiket där jag försöker föra ett samtal med en kompis. Jag antar att det är en överlevnadsinstinkt som ger föräldrar selektiv hörsel. Problemet är bara att vi andra inte fått denna gåva. Feg som man är säger man förstås inte till, utan kastar ilskna blickar åt deras håll och hoppas att de ska förstå. Det gör de aldrig.  

Läser i New York Magazine om att en ny ”ism” är född i USA. Enligt psykoanalytikern Elisabeth Young-Bruehls bok är ”childism” (”barnism”) lika illa  som rasism, homofobi och sexism. Och jag håller med om att barns integritet kränks alldeles för lättvindigt, till exempel i tv-program som ”Nannyakuten” och ”Mammor & minimodeller”. Men Young-Bruehl går alldeles för långt. Hon gör ALLT till övergrepp, inklusive saker som läxläsning. Och jag tänker att det borde vara tvärtom. Att INTE vägleda sina barn är väl att kränka dem? Hur ska de annars lära sig att de måste anpassa sig efter världen, och att världen inte måste anpassa sig efter dem? Vill man utsätta dem för att växa upp och bli som tonåringarna i SVT:s ”Ung & bortskämd”? 

Men artikeln om ”childism” får mig ändå att tänka till. Det tog alldeles för lång tid innan jag fattade att det inte var de skrikande barnen jag skulle bli arg på, utan på de tysta föräldrarna. Hur många gånger har jag, och många med mig, kastat ilskna blickar på de där barnen? Hur många av dem har märkt det? Vilka spår kan det ha satt hos dem? 

Hjälp, jag får sån ångest av att tänka på det.

Mats Strandberg

Det var först i efterhand som jag förstod att varningsklockorna funnits där länge. Som att jag inte kunde ligga på mage i sängen längre, eftersom hjärtat dunkade så hårt mot madrassen. Eller att jag ibland inte kunde andas för att lungorna verkade ha krympt. Och så svindeln. Kallsvetten. Overklighetskänslan. Stickningarna i huden. Jag hade liksom vant mig. Men en natt brakade jag igenom totalt. Verklig panikångest är svårt att beskriva, men det var ganska likt att sitta på ett flygplan i rejäl turbulens. 

Det är inte så konstigt att jag gick in i den berömda väggen. Jag är manisk, perfektionist, jättebra på att strunta i hur jag mår så länge jag får beröm för det jag gör. Särskilt på jobbet. Och mitt jobb var att sköta ”Farmen”-sajten (ni vet, TV4-dokusåpan – den kommer för övrigt tillbaka i höst). Jag trodde att allt som försiggick på ”Farmen” var det absolut viktigaste i världen just då. Det var med andra ord ett enormt ansvar att rapportera allt om Naken-Janne, kaninslakter och potatisåkrar.

Jag var sjukskriven i nästan ett år. Jag kunde inte fatta hur jag nånsin skulle kunna bli frisk. Men sakta, sakta, hela tiden två steg fram och ett steg bak, blev jag mig själv igen. Och för första gången på länge kunde jag känna saker igen, känna efter vad jag verkligen ville. Jag vågade ta beslut som jag inte vågat förut. Inte för att jag blev modigare, utan för inget var mer skrämmande än att gå tillbaka till livet som gjort mig sjuk. Och jag vet att många av er som läser detta just nu är i samma svarta hål som jag befann mig i. 

Jag kan inte komma med några universallösningar, för jag tror inte på sådana, men jag hämtade styrka i insikten om att jag inte var ensam. Det som hänt var obegripligt för mig, men för läkarna var såna som jag vardagsmat. Och jag lärde inte bara känna mig själv bättre, utan också mina vänner. När jag slutade hålla masken visade det sig hur många i min omgivning som gått igenom samma saker. Det är sorgligt att så många mår dåligt, men det var tröstande att inte vara unik. Erfarenheten gjorde mig mer empatisk och mindre dömande. Det svarta året är det värsta jag varit med om, men också det bästa som hänt mig.

Mats Strandberg

Vi 70-talister växte upp i en värld som ville skydda oss från allt ont. Vi betraktades som helt omdömeslösa och okritiska varelser, så oskuldsfulla att vi när som helst kunde förledas, förvandlas till monster.
    Det var moralpanikens guldålder. Hårdrockare ville omvända oss till satanister.  Det hemska videovåldet gjorde oss så avtrubbade att vi själva kunde bli mördare. Och kampsporter var inte sporter – nej, karatelektioner utbildade oss ju till våldsverkare av värsta sort! En affisch hos vår skolsyster föreslog att vi i stället skulle ägna oss åt ”kamrate” och ”bjudo”. Det är nästan rörande i efterhand. Att någon som Alice Cooper kunde väcka så mycken fasa i föräldrahjärtan. Att så många trodde att de billiga skräckfilmerna var fyllda med riktiga mord – myten om snuff-filmer var lika seglivad som myten om att varenda ton-åring gick runt med en kaststjärna i bakfickan. 

Moralpaniken genomsyrade naturligtvis de tv-serier som var riktade direkt till oss. Där visste föräldrar alltid bäst. Särskilt när det gällde sex, som alltid ledde till oönskade graviditeter. Störst på moralkakebuffén var ”Beverly Hills” – vi är en hel generation som formades av serien. Postnummerområdet 90210 var en tätbevuxen skog av pekpinnar, särskilt när det handlade om missbruk. Att dricka en öl fick vem som helst att bli alkoholist. Knarkare försökte alltid få oskyldiga på kroken. Och minsta Triss-lott kunde göra en spelberoende. Det var förstås behjärtansvärt på många sätt. 

Problemet var bara att ”Beverly Hills” sedelärande historier med grova förenklingar fick motsatt effekt. Så fort vi insåg att en folkparksfylla med häxblandning inte gjorde oss till Christer Pettersson över en natt, så började vi misstro ALLT. Vi trodde inte längre att det fanns några faror med någonting– vi hade ju genomskådat lögnen. Det är det som är så farligt med alltför stabbiga moralkakakor.  Något att tänka på, nu när det pratas nervöst om skörlevnaden i dagens tonårsserier som ”Gossip girl”. 

Mats Strandberg

Här kommer ett svindlande faktum. Håll i er. Rihannas nya skiva, ”Talk that talk”, är hennes sjätte på sex år. Därmed har hon släppt lika många album som Michael Jackson hann med före sin död. Produktionstakten i popfabriken är skyhög. Ingen vågar ta en paus längre, inte ens en kafferast, för inget skrämmer musikindustrin så mycket som ett ögonblicks tystnad. Inte ens när Britney Spears bröt samman 2007 märktes det på topplistorna. Skiv-bolaget hade knappt slutat släppa singlar från senaste skivan förrän hon gjorde ”comeback” med ett helt nytt -album. Det var uppenbart att det var alldeles för tidigt. Och under Britneys senaste turné märktes att hon fortfarande bara är en skugga av sitt forna jag. 

Madonna har ofta kallats för den hårdast arbetande kvinnan i branschen. Skivan hon jobbar på nu är visserligen hennes tolfte, men betänk då att det är 28 år sen hon debuterade. Med Rihannas takt hade hon varit inne på sitt tjugoåttonde album nu. Hade ”True blue” och ”Like a prayer” blivit klassiker i så fall? Svaret är, naturligtvis, nej. När Madonna och Prince och Jackson släppte skivor blev de världshändelser. Vi väntade på dem. Vi lyssnade på dem från början till slut, om och om igen. Det var just album, med en genomgående tanke, där låtordningen betydde något. Inte, som nu, en samling potentiella singlar. Jag är medveten om att jag låter som en nostalgisk dinosaurie här, men jag längtar inte tillbaka till hur det var förr. Den enorma tillgång vi alla har till musik numera är alldeles för spännande. 

Vad jag däremot saknar är pauserna. Tiden att skapa nya klassiker. Vad hade Britney inte kunnat åstadkomma om hon fått komma tillbaka med full kraft? Och Lady Gaga går, trots att hon är smart och begåvad, på tomgång. Hur mycket skulle hon inte kunna utvecklas om hon tog ledigt ett år? Hur skönt skulle det inte vara att sakna henne lite?

– Jag tror man blir utbytbar om man bara släpper en skiva vart tredje år, sa Rihannas manager Jay Brown häromveckan.

Jag tror att det är precis tvärtom. Jag tror pauser är bra. Och som en extra bonus så lär risken för att stjärnorna bränner ut sig, så att de till exempel ställer in konserter med bara några minuters varsel, bli mindre.

Förbluffande fakta från popfabriken*

Ke$has ”Tik Tok” har sålt i fler exemplar än någon Beatles-singel. 

Black eyed peas-låten ”I gotta feeling” har varit mer framgångsrik än någon singel av Elvis eller Simon
& Garfunkel. 

Katy Perry och Michael Jackson delar numera på rekordet för flest låtar från ett enda album som nått förstaplatsen på singellistan.

Tv-serien ”Glee” har haft fler hits på den amerikanska singellistan än Beatles.

*Ordet ”popfabrik” är ingen överdrift. Inför Rihannas skiva ”Loud” spottade 27 låtskrivare och 32 producenter ur sig 200 låtar för stjärnan att välja på.

Den 30 oktober publicerade vi recept från Pluras spanska kokbok. Om du har hunnit baka rulltårtan därifrån har du med all säkerhet också upptäckt att receptet innehåller alldeles för mycket mjölk. 

Ibland blir det fel, även i en kokbok. Vi ber er läsare om ursäkt, och för att det inte ska bli fler rulltårte-fiaskon får ni det korrekta receptet här:

Rulltårta med chokladfyllning 8–10 bitar

3 ägg

2 dl strösocker

2 dl vetemjöl

2 tsk bakpulver

0,5 dl mjölk, rumsvarm

200 g mörk choklad, finhackad

2 dl grädde

2 msk honung

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 250 grader.

2. Lägg chokladen i en bunke. Häll grädde och honung i en liten kastrull, koka upp och häll över chokladen. Rör med en plastslev tills det blir en homogen ganache.

3. Vispa ägg och socker fluffigt med en elvisp. Blanda bakpulver och mjöl och rör försiktigt ner det i äggblandningen omväxlande med mjölken. Rör till en jämn smet.

4. Lägg ett bakplåtspapper i en långpanna och slå på smeten. Bred ut den jämnt över plåten. Baka i mitten av ugnen i cirka 5 minuter. Pass på så att du inte bränner tårtbottnen. Använder du en varmluftsugn, sätt temperaturen på 200 grader och grädda i 8 minuter.

5. Ta ut plåten och strö 1 msk strösocker över bottnen, vänd sedan upp den på ett nytt bakplåtspapper. Bred på chokladganachen över kakan och rulla ihop den med bakplåtspappret medan den ännu är ljummen.