Tänk att få ha Mat-Tina som mamma. Få hemlagat varje dag. Jättegott! Eller? I Söndag avslöjar Tina Nordström att hennes barn, Albin, 5, och Elsie, 2, inte gillar hennes mat. Hur är det möjligt tänker vi här på redaktionen. 

Hade du en bra semester, eller lyckades du pricka in de regnigaste dagarna med magsjuka och gräl med partnern på köpet? Lugn, du är inte ensam. Söndags läsare delar med sig av sina värsta semesterminnen. Vad sägs om maskar i magen i Bulgarien, pistolhot på Autobahn och en husvagnssemester som slutade i ett totalt bajskaos? Läs och förfäras!

Härom veckan hade vi på Söndag den stora äran att bli bjudna på kräftskiva hemma hos vår matredaktör Johan Gunnarsson. Och det var inte bara kräftor på det uppdukade bordet i den gunnarssonska trädgården. Här fanns klassiker som Västerbottenpaj och nubbe men även laxrullar med feta och basilika, calamares med saffransaioli och mycket mer gott! Allt för den perfekta kräftskivan. Recepten hittar ni så klart i Söndag!

Hon gick från att vara framgångsrik popstjärna till att bli pank, hemlös och självmordsbenägen. För Söndags reporter Linus Fremin berättar den forna Army of lovers-medlemmen Camilla Henemark om sitt liv som hemlös, om när hon var inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning och om varför hon ville ta sitt liv. Och om den tuffa vägen tillbaka till livet. ”Jag kan nu ta mognare beslut och sluta straffa mig själv”, berättar hon.

Dessutom: Back to work – så blir du snyggast på jobbet, Vilken After sun-kräm är bäst? – stort test, Bröllop på festival och mycket, mycket mer!

Firar du semester i Sverige i sommar? I så fall gör du som många av våra folkkära kändisar!
Zlatan kan du träffa i Stockholms skärgård, Gry Forsell i Luleås skärgård och världsstjärnan Robyn i Gnesta.
– Sverige har allt, säger programledaren Linda Lindorff som semestrade i Falsterbo i år.
I Söndag listar vi kändisarnas svenska sommaridyller. 

På måndag börjar Stockholm Pride och det uppmärksammar vi med en fin krönika som paradoxalt nog hyllar den heterosexuella mannen, signerad Mats Strandberg. Dessutom träffar vi Robin och hans pappa Peter som har mer gemensamt än blodsbandet: Båda har kommit ut som bi- och homosexuella. 
– Pappa fick mig att våga vara mig själv, säger Robin.
Precis så borde alla föräldrar få sina barn att känna, tycker vi här på Söndag.

Dessutom: Stor intervju med artisten Svante Thuresson, drinkmästarens läckraste drinkar, glamoröst mode och mycket, mycket mer! Bara i Söndag!

Trevlig läsning!

Genom åren har jag kategoriskt tackat nej till utvik. Både Slitz, Café och FHM har vid flera tillfällen kontaktat mig. Ett av magasinen erbjöd mig till och med att bli Sveriges sexigaste kvinna – OM jag ställde upp på lite lättklädda bilder. När jag inte ville vara med i trosor åkte jag kana långt ner på listan. Självklart bekom ned-graderingen mig inte, jag såg ju igenom det kommersiella intresset. Tidningen riktade naturligtvis in sig på småkåta killar som gillar både snygga bilder och brudar.

Ett år blev Pernilla Wahlgren utsedd till Sveriges sexigaste. Hon var snygg på bilderna. Minns hennes förföriska och smittande leende under en text om att hon var stolt över att vara landets sexigaste kvinna trots att hon var trebarnsmor. Jag förstod då inte det där lilla ordet trots. Vad kunde moderskapet ha med stoltheten att göra?
I dag fattar jag mer.

Jag inser plötsligt varför kvinnor som fött barn tycks vara mer benägna att ställa upp på att sexa sig framför kameran eller på en scen. Jag fattar varför många utstrålar: Haha, kolla på mig! Jag har jättejättekort kjol och en urringning ända ner till naveln. Och please kolla hur välbevarad och flirtig jag är. Trots mina tjugofyra ungar. Jag fattar varför det ofta är så att småbarnsmorsan ballar ur först av -alla på firmafesten. För vem har inte sett henne vifta in shotsbricka redan vid niotiden? Eller hört henne hojta efter Lena PH:s ’’Ont det gör ont’’ för att få visa upp att hon minsann lärt sig mikrofondansen? Jag har förundrats åt spektaklet och himlat med ögonen. Men nu hänger jag plötsligt med. Jag unnar småbarnsmamman denna tillfälliga dekadens.

För nu sitter jag själv i båten. Med slapp mage, ringar under ögonen efter många sömnlösa nätter. Jag lever i mjukisbyxor och längtar efter en natt på stan. En kravlös afton då jag får vara hur pubertal jag vill. Jag längtar efter att äga dansgolvet och sjunga med i Martin Stenmarks ’’Sjumila kliv’’. Jag vill -också skita i allt och göra något sjukt. Jag vill vara piffigt uppklädd, på gränsen till utklädd.

En graviditet tär så satans mycket på kroppen. Småbarnsföräldraskapet likaså. Livet är alldeles oglamoröst när man lever med soppåsar fulla av -blöjor och snorsugar. Man kokongar och älskar -sina barn så att det gör ont. Man vill göra allt för -sina guldklimpar och i den strävan blir ens egna behov oviktiga.

Det är så jäkla lätt att bara ge upp all den guldkant tillvaron tidigare bringat. För att bli praktisk, för att orka vara den -bästa -tänkbara föräldern. Jag har -kommit på mig själv att tänka: Varför ens -spara andra kläder än bekväma mjukis-overaller?

Men så ibland får man en utblick, en förnimmelse av livet utanför tvättstugan. Som de gånger jag ser bloggbilder på en förförisk Carolina Gynning och känner: Den som ändå var lite het!

Så Café, Slitz och alla andra: Allt är förlåtet. Ring, jag bokar barnvakt och kommer som en pil. Nu kan jag tänka mig de där tråd-tunna stringisarna ni presenterade. Eller brasiliansk bikini. -Bara ni kommer ihåg att släta till min rumpa och göra den mindre blek i efter-bearbetningen. Jag lovar att kisa med ögonen och pluta och puta. Gör om mig. Snälla, jag ber. Gör mig till milf! 

Josefine Sundström

Efter mina två kejsarsnitt har jag ett litet ärr på magen som ser ut som ett leende. Det är ett svagt ärr, ett blygt men stolt leende. Det sitter långt ner på magen och syns knappt men jag tänker ofta på det. Och då blir jag glad. Kanske beskriver det där ärret min upplevelse av att få barn allra bäst. För jo men tänka sig, jag är NÖJD med att ha gjord två planerade kejsarsnitt. Och håll i er nu; jag är inte bara nöjd jag är MYCKET nöjd. Jag är otroligt jättenöjd och jag hade aldrig velat byta mot så kallade vanliga förlossningar! 

Ändå möter jag ganska ofta beklagande blickar och sorgsna miner då jag berättar om mina förlossningar.

– Jaså, oj och fy. Blev det snitt? Lilla gumman huuuur känns deeeet?

När jag då förklarar att det känns fint händer det ganska ofta att personen i fråga lägger huvudet på sned som för att markera att han eller hon ändå tycker synd om mig. 

Efter mitt första kejsarsnitt brydde jag mig. Jag gick till och med på bilden av att det skulle vara synd om mig, att jag gått miste om något underbart. Men så blev jag gravid igen. Ännu en komplicerad graviditet med en hel del bekymmer och sjukskrivningar. Nio månader av sjösjuka, extremt lågt blodtryck, struma, anemi och kraftiga foglossningar med kryckor som följd för att nämna en liten del av eländet. Det enda som var trösterikt var att barnet i magen mådde prima. Jag var så dålig att jag inte orkade förbereda mig på att barnet en vacker dag skulle komma ut. 

Men tack och lov började jag tänka tillbaka på min första förlossning. Och allt jag kunde minnas var att det var en alldeles underbar upplevelse. Jag var skraj som fan, speciellt när jag kände hur nålen med bedövning gick in mellan kotorna i ryggraden. Var riktigt rädd för mitt och barnets liv. Men så fort benen blivit gelé och de spänt upp skynket mellan mitt ansikte och magen blev jag lugn. Jag var i trygga händer och allt var otroligt proffsigt. Jag vågar påstå att det var mysigt trots det stora allvaret som vilade över rummet. För även om personalen skär upp magar och lyfter ut bebisar flera gånger var dag lyckades de förmedla en känsla av hur unikt det var när just min lilla dotter kom till världen. 

Det gjorde naturligtvis ohyggligt ont att resa sig upp efteråt och det stramade i buken en tid. Men jag kände mig ändå riktigt pigg. Piggare än de som legat och kämpat med värkar i flera dygn. Och betydligt piggare än de som först pinat sig genom ett värkarbete för att sedan tvingats göra akut snitt. 

När jag tänkte tillbaka på de där intensiva timmarna på Danderyds sjukhus så kände jag bara stor glädje. Och jag längtade tillbaka. Så när det blev beslutat att jag skulle göra ännu ett planerat kejsarsnitt gick jag på fjäderlätta steg från barnmorskan. Kände ett wow i hela kroppen. 

Mitt andra snitt blev en lika fin upplevelse, det kan mitt leende ärr intyga. 

Så nu tar jag härmed chansen att ge tillbaka. 

Till er som bara upplevt vaginala förlossningar: Stackare, ni har verkligen missat något alldeles underbart! 

Josefine Sundström

Min man Klas kollar på tv-programmet ”Leilas kök”. Det tillagas lamm med chèvresås och Klas vill kopiera rätten till middag.

– Kom igen, kan du inte äta samma som oss? Jag köper ekologiskt. Det vore kul om alla i familjen åt samma för en gång skull!

Klas har tröttnat på mina kostvanor. Han har tjatat på mig i flera år. Jag börjar falla för trycket och är beredd att göra som han vill. Jag kanske ska testa lammet, för familjens skull. När min man gått och handlat zappar jag runt. Plötsligt ser jag de där plågade ögonen igen … 

En gång i tiden var jag köttkonsument av rang. Käkade cheeseburgare, köttfärssås, biff och drypande korvar alla dagar i veckan. Fisk fanns knappt på menyn, inte grönsaker heller. Kött var något som kom från förpackningen, längre än så tänkte jag inte. Tills för tio år sedan. Då, hux flux, drabbades jag av det dåliga samvetet. Jag såg ett tv-program om plågsam slakt. Såg bilder på kor upphängda i fötterna som skrek i panik eftersom de såg hur andra kor blev uppskurna. De djur som försökte fly blev slagna med käppar tills benpiporna stack ut. Där på slakteriet fanns ingen tid till värdighet, tid är ju pengar. 

Kort därpå råkade jag få syn på en lastbil full med grisar. Det var ohyggligt trångt. Grisarna stod huller om buller och försökte hålla balansen. Flaket var så fullt att jag inte blivit förvånad om djur blivit nedtrampade. Ögonen jag såg var plågade och livrädda. Några grisar var märkbart utmattade, andra tycktes kämpa vidare och mot bättre vetande höll de huvudena högt. 

Hade de där ögonen inte varit så mänskliga hade jag kanske kunnat vika undan blicken och satsat på lunch på närmsta Mc Donald’s. Men nu var ögonen så plågade. Jag kunde inte ducka. Så jag bestämde mig där och då: jag slutade med kött. Tappade inte suget, inte alls, men jag kände att jag inte ville vara en del i vidrigheten. Jag gjorde det dock halvdant och slutade endast med rött kött. Jag äter alltså fortfarande fisk, och ekologisk fågel. Jag behöver inte avstå lasagne eller någon annan av mina favoriter eftersom det ju finns kycklingfärs, kalkonbacon och kalkonsalami. Har mitt liv blivit trist? Jo, kanske lite. Men min mage mår bättre och det känns fint att inte vara en del i den miljöförstöring som nötköttsindustrin innebär.

Jag önskar fler skulle tänka på vad man stoppar i sig. Kanske fundera lite över hur det kommer sig att kött aldrig någonsin varit billigare än det är i dag. Det är upp till envar vad man vill äta. Jag dömer ingen som äter kött. Samtidigt finns det folk i min närhet som stör sig på mitt val. De tycker jag är ”pk” och ”präktig”. Min man till exempel. Han tycker det är tråkigt att vi aldrig äter samma grillbit. Det är inte första gången han kör tuffa hard core-påtryckningar. 

Men när jag åter ser de plågade djurens ögon i ännu ett inslag om slakt får Klas äta sitt lamm i fred, även i fortsättningen.

” Mäh! Den där Josefine är en jäkla dubbelmoralsmänniska”, tänker du kanske nu. I så fall har du ju rätt. För hur kan jag tycka synd om kor och grisar samtidigt som jag äter kyckling? Jag har inget bra svar. Okej, jag försöker välja ekologiskt, men kan jag verkligen vara säker på att kycklingen jag mumsar lever på större yta än den här tidningssidan?

Svaret är nej. Allt jag kan säga till mitt försvar är att jag försöker ha ett samvete. Och kanske är det så som köttindustrikritikern och författaren till ”Äta Djur”, Jonathan Safran Foer säger: Att göra lite, är bättre än att göra ingenting.

Josefine Sundström

Jag har fått nog av dålig service. Har tröttnat på att som kund bli illa behandlad. När jag skriver dessa rader är jag arg, något som kan vara bra att veta innan du ger dig in i läsningen.

Det finns ett bageri på Brunkebergsåsen på Regeringsgatan i Stockholm som jag brukar gå till. De har gott bröd och bullar med mycket socker. Jag har varit där ofta. Ibland stannar jag till med vagnen på vägen hem från lekparken. Ibland går jag dit för att i lugn och ro fika. Jag väljer alltid bord uppe på det ljusa loftet, sitter gärna där och läser. Bageriet är dessutom en perfekt plats för möten, jag har både träffat vänner och haft jobbmöten i lokalen. Härom veckan var jag där igen. Jag lassade brickan med ostsmörgås, kanelbulle och jordgubbsjuice. Dessutom köpte jag en dyr honungslimpa för att ta med hem. Kalaset gick på över 120 kronor och som vanligt betalade jag med kort. Medan jag satt och fikade ringde min mamma som varit ute och lekt med Maj-Lis. Jag frågade om hon också ville ha något från bageriet. Jorå, kanske en kanelbulle till fikat. Innan jag gick hem ställde jag mig åter i kö för att köpa en dagsfärsk bulle. Då händer detta:

Jag betjänas av samma expedit. Berättar att jag önskar en bulle. Expediten ler och stoppar bullen i en papperspåse och säger att det blir 20 kronor. Jag tar fram mitt bankkort igen och just som jag ska stoppa det i kortläsaren säger expediten:

– Vi tar tyvärr inte kort vid köp under 50 kronor.

Jag tror först att jag hör fel men ser att hon menar allvar. Så jag håller upp påsen med limpan och säger ursäktande:

–  Jag har tyvärr inga kontanter. Men eftersom jag just handlat både limpa och fika för över 120 så kanske?  säger jag utan att påpeka att jag dessutom är stamkund.

– Tyvärr, säger expediten och lyfter undan bullpåsen.

– Okej. Tack då, svarar jag artigt trots att jag blivit både ledsen och besviken.

Expediten vänder mig ryggen. Jag står kvar och ser bullen plockas fram ur påsen och in bakom disk. Jag lämnar bageriet med dyra limpan under armen och känner mig nedstämd, snudd på lurad. Det är först när jag är nästan hemma som jag kommer på att jag är arg. Jag har börjat räkna på det hela och kommit fram till att jag, enligt bageriets egna regler, borde ha rätt till två kortdragningar, eftersom jag ju handlat för 50 kronor gånger två. Sedan är jag arg för att jag betalat en massa för lyxlimpan. Men mest är jag arg över att konditoriet som jag lovordat visat mig så usel service.

Finns det inga gränser för hur fyrkantig man får bli? Nu tänker du kanske: ”Men det är inte småföretagarnas fel att de inte kan debitera låga belopp, skyll på bankernas avgifter för korthantering”. Okej, må så vara. Men det är egentligen en annan femma, en annan krönika.

Om vi bara ser till priset för bullen. Den är inte större än en knytnäve och kostar 20 kronor. Man behöver inte vara professor i ekonomi för att fatta att det ger hyfsad avans. Om expediten gått ifrån sina principer och låtit mig köpa bullen på kort, hade det efter bankens avdrag slutat med att hon sålt den för 15 kronor. Det bör alltså inte blivit någon förlust. Jag menar, vad är det att bråka om när jag redan handlat där? Och när jag dessutom handlar där ofta? Är det inte bättre att ha en nöjd och återvändande kund?

Nu har jag hittat ett nytt stamfik. Detta kafé är något mindre än bageriet på Brunkebergsåsen och drabbas också av bankernas kortavgifter. Men här har man den goda smaken att erbjuda mig att betala senare om jag råkar sakna kontanter. 

Sympatiskt och framförallt smart!

Josefine Sundström

Snart ska vi in i babybubblan igen

Vi sitter i bilen på väg mot sjukhuset. Med sommarsolen i ögonhöjd och -solglasögonen på. Vi är tysta och -betraktar världen utanför. Köer, stressade taxibilar och föräldrar med barn på väg till dagis. Känns märkligt att det är en helt vanlig måndag. För oss är det ju ingen vanlig dag alls. Vi är på väg mot BB för att bli föräldrar.

– Tänk om jag svimmar, viskar jag med blicken ut genom fönstret.

– Det kommer inte att hända, svarar Klas och -släpper växelspaken för att hålla mig i handen.

På sjukhuset får vi ett rum där vi hänger av oss -våra kläder. Vi tar några sista bilder på min gigantiska badboll till mage. Fnissar åt att vi just i dag ska ha barn. Jag får ett patientarmband och byter om till en sjukhussärk. Känns konstigt att vara patient, inlagd på sjukhus när solen skiner och jag är på fnisshumör. Plötsligt knackar det på dörren och vi får veta att det redan blivit vår tur. Klas och jag går in till sängen genom sjukhusets korridorer. I den sängen ska jag och bebisen ligga. Allt är overkligt, nästan filmiskt.

Men inne på operationsavdelningen kommer verkligheten ikapp. Jag får dropp och Klas byter om till kirurgliknande kläder. Jag försöker återkalla -fnisset, känner att jag behöver skratta. Men det går inte längre. Jag är ynkligare och allvarligare än jag någonsin varit. Plötsligt känner jag att det är dags. Jag vet att jag inte borde, men jag måste få det sagt:

– Tänk om jag dör! säger jag så avdramatiserat jag kan.

– Nej då.

– Men tänk om!

– Det kommer inte hända. Men om, tar jag hand om vår dotter så klart.

Jag ler och gråter samtidigt. 

– Bra. Hon måste få ha klänning ibland. Och inte -bara rosa kläder. Kom ihåg det. Lova!

I samma sekund öppnas dörren till operations-salen. Det är vår tur. Rummet är fullt med koncentrerade vänliga ansikten. Alla har en uppgift. Jag ger mig själv till sjukhuspersonalen. Jag bestämmer mig för att lita på dem och bara åka med. Ryggbedövning, jag lyfts upp och läggs ner. Jag känner hur jag tappar känsel. Kan bara vänta. Allt går så fort. Jag känner hur de sliter i magen. Brutalt. Hit och dit.

– Snart är hon här, säger barnmorskan, varpå min man sträcker fram kameran. Just då hörs ett vrål. En stark livsduglig röst som får hela salen att skratta. Vi fattar: Hon är här nu!

Maj-Lis ser inte alls ut som vi väntat oss. Hon är större och har mer hår. Dessutom är hon alldeles ren och blank. Jag hade fått för mig att alla nyfödda skulle vara inkletade i vit sörja.

Jag har gråtit mig igenom operationen och -fortsätter. Men nu är rädslan borta och jag har en ny och lugnare gråt. Gråter av lycka.

Maj-Lis mäts och vägs alldeles vid min säng -medan man syr ihop min buk. Jag släpper henne -inte med blicken. Hon får en liten mössa och blir min lilla tomteflicka. Vi rullas ut. Bland folk. Genom de vanliga korridorerna. Jag tänker att det är märkligt att det inte finns någon ”bakom kulisserna” på ett sjukhus. Vill inte att min dotter ska bli en del av samhället än.

Inne på vårt rum går vi in i bubblan. Ett vackert vakuum som endast finns där livet får sin början.

Jag tänker ofta på dagarna på BB. Snart ska vi in i bubblan igen. Den här gången är det också nervöst. Men det känns inte lika overkligt. Och den här gången vet jag vad jag längtar efter: Maj-Lis lillasyster. 

Josefine Sundström

Man vänder huvudet mot fönstret och ska just till att dra en djup suck när man stannar till mitt i rörelsen, munnen halvöppen och ögonbrynen höjda. Men, se där är ju solen! Kära älskade vän vad vi har längtat efter dig och dina varma strålar. Och efter allt som följer i deras spår. En piggare kropp, ett gladare humör och en brinnande iver att ta sig för saker. Man känner livet i sig liksom.

Med de första vårtecknen väcks också lusten att plocka fram lådan märkt med ”vårkläder”. Nätta skor, tunna byxor och kjolar, färgglada strumpbyxor och så den lilla vårjackan förstås. Har du tröttnat på din gamla kappa och är på jakt efter ny? Då ska du varken misströsta, eller missa veckans Söndag. Den innehåller hela åtta sidor fyllda till brädden med kappor och jackor: korta och långa, matta och glansiga, raka och insvängda. Och så massor av läckert småplock förstås. En liten försmak: rosa skinnstövlar, tvåfärgade träarmband och spräckliga sjalar.

För dig som redan har drömjackan hängande i garderoben finns en uppsjö andra sidor att vända blicken mot. Vår reporter Magda Gad har kikat in bakom de gyllene fasaderna till den övre medelklassen och gjort ett både kusligt och knivskarpt reportage om ”De nya lyxknarkarna”. Johan Gunnarsson hjälper dig att tjäna storkovan – utan att du ens behöver lämna hemmet. Det kan dölja sig en guldgruva bland dina gamla leksaker på vinden och i barnens lekrum. Spana av 5 i topp-listan på sid 47 och se vilka begagnade barnprylar som säljer mest just nu – på nätet. De där extra tusenlapparna till sommarens semesterkassa kan finnas bara ett litet klick bort.
Njut nu ordentligt av den annalkande våren och glöm för guds skull inte att köpa Söndag på söndag.

Nneka Amu, tf biträdande redaktör

Ärtig eller bara ärtgrön? Både och, säger vi här på Söndag och sneglar på redaktör-Erika och redigerar-Gunilla: Två trendsetters som vet var skåpet ska stå. Ärtgrönt alltså! Kom nu ihåg var ni hörde det först!

Som förälder måste man släppa taget

Lilla Maj-Lis applåderar då hon ser de andra barnen. Vi lyfter henne ur vagnen vid ingången till lekparken. 

– Mamma, stamp stamp, säger hon och ler sitt lyckligaste leende innan hon stampar i väg mot en hög hinkar och spadar. Jag och min man står kvar. Förvirrade. Jag vågar inte se honom i ögonen, är rädd för att han ska vara lika sorgsen som jag. Det skulle jag inte klara, jag behöver honom stark och glad. I alla fall starkare och gladare än jag för tillfället känner mig. Vi fokuserar på vagnen, vad ska vi göra av den?

En fröken kommer och hälsar oss välkomna, klagar lite på kylan och säger att det blivit dags att gå in. Jag ser några större barn rusa över gården. De må vara i treårsåldern men ser ut som hotfulla jättar i jämförelse, jag kallar på Maj-Lis.

Inne i kapprummet brister det. Det är något med den lilla hyllan och hennes namnskylt. Jag vill inte att någon ska se mina tårfyllda ögon och börjar packa upp väskan. Lyckas gråta ljudlöst för mig själv medan min man klär av Maj-Lis och hänger upp hennes overall. Jag samlar mig och vi går in i strumplästen. Innan fruktstunden börjar faller fyra andra nyinskolade barn i gråt. De skriker hjärtskärande efter mamma och pappa. Min dotters lilla hand söker min näve och klämmer åt. Jag stoppar impulsen att plocka upp henne i famnen och rusa hem. I stället säger jag så glatt jag kan:

– Mmm, vad gott det ska bli med äpple! 

Känner mig falsk men fortsätter min leende teater. Fruktstund blir sångstund som blir lunch som övergår i sovstund. Nästan alla barn är mer eller mindre nya och lite oroliga. De som lämnats av sina föräldrar för första gången är sorgsna. Personalen får trösta så gott det går, de är underbemannade och tycks precis som jag brydda över den stora grupp ettåringar som kommunen tvingat på avdelningen. Fröknarna är vänliga och kan sitt jobb, märker jag, men det är svårt för dem att hinna med att knyta an till Maj-Lis. 

Dagen känns lång och rörig. Märker att min man också är skärrad. Är det verkligen så här det ska kännas? Skulle inte inskolningen vara rolig? Vi håller ut, håller god min och gör om samma sak dagen efter. Vi märker att Maj-Lis hittar sina rutiner. Vi fattar att inskolningen förmodligen varit värst för oss. Att vara förälder innebär att man måste släpa på världens största ansvar samtidigt som man måste våga släppa taget. Smärtsamt svårt! Men så kommer den första dagisbacillen som en räddande ängel. Maj-Lis får snuva. Och jag kan inte låta bli att i hemlighet jubla över att vi två ska vara hemma. Mamma och Maj-Lis tillsammans igen! 

Josefine Sundström