Det blir aldrig som du tänkt dig. Kom ihåg det nu när den ljuva sommaren slår upp sin ljusa port. Stora planer, krav och ambitioner garanterar att den hett efterlängtade semestern blir ett fiasko.
För så här är semestern, på riktigt.
1. ”Man ångrar aldrig ett dopp”, säger svärmor. Därför måste alla släpa sig till stranden trots att det bara är 16 grader varmt i vattnet och 20 i luften.
2. Cancer. Allt du gör om sommaren är dödligt. Solen, grillkolet, tändvätskan, vinet och köttet skadar din hälsa. Vi vet det. Ändå pressar du i solstolen och försöker njuta av din grillade fläskkarré.
3. Självsprickor i fötterna. Dyker upp efter två, tre veckor av bad och barfota. Eller är det bara jag?
4. Regnet. Det regnar under den svenska sommaren. Det kanske du glömt eftersom det var så ­soligt senast. Och om det blir ännu en toppensommar finns all anledning till oro – då är klimatförändringarna redan här och vi kommer alla att dö.
5. Insekter. Myggor, bromsar, getingar. Dem ­hade du också glömt, eller hur?
6. Spriten. Eller rättare sagt lådvinet. Du dricker för mycket bag-in-box. Bibben är en förrädisk kartong där det är omöjligt att se och därmed lätt att förneka att det faktiskt blev fem glas, inte tre, eller kanske mer. Vilket hänger ihop med nästa punkt:
7. Tröttheten. Barnen är hänsynslöst ointresserade av att du unnade dig att titta djupt ner i bibben medan den ljumma sommarnatten sänkte sig i går kväll. Barnen vaknar klockan sex i alla fall.
8. Läsa i kapp. Alla böcker du inte hunnit läsa under året – dem måste du läsa nu. Annars är du värdelös.
9. Kroppen. Du tvingas ständigt se din egen kropp. Det är inte roligt.
10. Dåligt samvete. Nu kan du göra allt du vill – ändå vill du egentligen bara ligga inne och kolla på tv-serier. ”Men inte ska du ligga inne när det är så fint väder”, säger vän av ordning då. Och omvänt:
11. Du vill gå med barnen till badet – barnen vill bara stanna inne med läsplattan. ”Du kan inte ligga inne när det är så fint väder”, säger vän av ordning då som är du.
12. Inget sex. Det är för trångt, klibbigt och barnen­ sover i samma rum.
13. Pengar. Här skulle du ha det så härligt, ändå är det så här … mediokert. Och samtidigt rinner pengarna i väg. Bensin, grönsaker, kött, vin, badringar, stughyror, zoobesök, biljetter, vattenland – allt kostar, och alltid mer än väntat.
14. Bråk. Det finns alltid saker att bråka om när man plötsligt umgås 24 timmar om dygnet med ­familjen. Arbetsplatser, förskolor och skolor ­räddar oss från överdrivet umgänge under vinterhalvåret.
15. Instagram och Facebook. Alla jävlar som postar sina åh så ljuvliga bilder på hur otroligt fina maträtter de äter, hur underbart de har det och vilka perfekta familjer i vackra ­välstrukna kläder de har.

Så här är det om sommaren. Skjut ­inte budbäraren! Det är viktigt att du ­påminns nu innan den så otroligt hajpade semestern börjar, för då går det att parera.
Tänk så här: Det blir en skitsommar. Det kommer bli bråk, stök, stress, förorenat dricks­vatten, oväntade sjukdomar, ­alkoholångest, algblommande vatten, regn, solbrända barn, gnälliga partners och över allt detta kommer ständigt ilskna myggor att surra.
Okej?
Så. Puh. Då så. Andas ut. Sänk kraven. Ta det piano. Det blir som det blir. Okej?
Bra. Nu kan det bara bli bättre. Nu kan det bli härligt. Sänkta krav och låga förväntningar är nödvändigt för att kunna njuta av semestern.
Och kom ihåg: Man ångrar aldrig ett dopp.

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Virtanen.
Ålder: 42.
Familj: Fru Karolina Ramqvist, författare. Tre barn, 2, 4 och 10 år.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Yrke: Nöjes- och ledarkrönikör, programledare.

5 snabba:
Helvetet på jorden måste vara …
… Europa om tio år om inte de bruna partiernas framfart stoppas.
Jag ångrar aldrig ett…
… dopp.
Mitt vackraste drag är …
… min enorma ödmjukhet.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… gå under av lättja.
Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag …
… bjuda alla på korv.

Att tillbringa midsommarafton i Stockholms innerstad är en mycket mysko upplevelse. Jag har gjort det två år på raken (i fjol och i förfjol) och andra gången lovade jag mig själv: Aldrig mer.

Det är kusligt som efter en zombieattack.

Staden är folktom, alla byggnader står kvar, men är tömda på liv. Visst, det sitter ett och annat picknickande kompisgäng i parkerna, men 99 procent av huvudstadens invånare har dragit utanför tullarna. De är ”på landet”.

Vi, som varken har lantställe eller släktingar att dundra in hos lagom till sillen, nubben och Små grodorna, har blivit kvar i stan. Hukat på balkongen (utom räckhåll för zombierna, man vet ju aldrig), dukat upp matjes, gräddfil och nypotatis. Intalat oss att det är helt okej: ”Det är ju bara en helg”.

Fast det är det ju inte. Det är MIDSOMMAR. Då det ska grillas nyfångad abborre, sippas rosévin, badas från bryggor och fikas sju sorters kakor i syrénbersåar.

Och allt ska instagrammas. Helst med hashtaggen ”no filter”.

Efter förra årets fiasko, bestämde jag mig för att årets version skulle tillbringas bortom betongen. Helst i ett litet torp utan internetuppkoppling. Så, vi har hyrt stuga i fabulösa Flen, och dansat runt stången med familjen Westerberg, Frejas bästis Bea och vovvarna Mumin och Monty.

Vi har rott över sjön, tävlat i bomben, backgammon och boule. Vi har frossat i jordgubbar, skålat i bubbel, kliat myggbett, plockat fästingar och ängsligt spanat efter huggormen som lär husera vid stenröset alldeles bortom tomtgränsen.

Och jag har instagrammat allt.

Utan filter.

 Torpet, där vi firade midsommar – utan uppkoppling. Instagrammade således inte i realtid. 

Det är söndag. Valdag.
Några timmar innan det har rapporterats ­att högerextrema Nationella fronten fått rekordsiffror i Frankrike i EU-valet och ett dygn efter att fyra judar har skjutits ihjäl på judiska museet i Bryssel.
Det är första gången jag känner en rädsla över att stå mitt i en judisk folksamling.
Är det så här det ska vara nu?
Jag har en stor klump i halsen.
Mest för att min sexårige systerson har följt med. Och för vilken typ av Europa han ska växa upp i.
Vi står i utkanten av en ganska blygsam skara människor.
Min farmor Cyla är i sällskap med några få ­andra i hennes ålder, överlevare precis som hon.
Några minuter tidigare blev vi stoppade av två vakter vid den nybyggda tegelmuren med järngrindar. De vill veta vad vi heter och varför vi åker in på den judiska kyrkogården.
När vi säger att vi ska på invigningen av den södra judiska begravningsplatsen släpps vi in.
En av invigningstalarna inleder med att prata om det som just hänt. Att det är extra viktigt att vi alla samlas här i dag, med tanke på dödsskjutningarna i Bryssel.

Efteråt promenerar jag, pappa, min syster, systerson och farmor runt bland gravstenarna.
Farmor berättar som vanligt historier om ­hennes och farfars vänner som nu ligger i jorden vi går på.
Hon pekar på vännens matta sten, läkaren som såg nazisterna kasta ut bebisar genom sjukhusets fönster för att efter många meter landa på ett hårt lastbilsflak som var på väg mot Auschwitz. En av många händelser som gjorde att han själv aldrig ville få egna barn.
Min systerson letar febrilt efter en slät sten att lägga på toppen av min farfar Lejbs gravsten, ett judiskt sätt att visa att vi har varit och hälsat på.
– Jag önskar att farfar levde, säger han.
Jag med.
Vi sätter oss i skuggan på parkbänken. Fyra generationer ­Trus, med en sexåring som gång på gång frågar: ”Varför förintade man en massa människor?”.
Till och med min farmor, som en barsk öststatsdam som alltid gör sin röst hörd, är tyst.
För det finns ju inget svar på den frågan.
Men förhoppningsvis kommer han, precis som jag, att känna ett enormt ansvar att sprida farmors familj Biermans och farfars familj Trus tragiska ­berättelser vidare.

Några timmar senare står jag med EU-valsedeln i handen i Brunns skola ute på Ingarö. Och visst står vi alla där i tron och hopp om att rösta på en bättre framtid i Europa.
I dag frontar var och varannan kändis politiska kampanjer. På sociala medier strösslar vi med bilder på oss själva med en valsedel i handen och uppmanar varandra att ta vara­ på demokratin.
I tider när rasism, nazism, fascism och homofobi präglar Europa trotsar vi rädslan genom att desto tydligare visa vem vi är, vad vi står för, vårt ­ursprung och vår identitet.
Själv gör jag det genom att alltid bära min farfar Lejbs Davidsstjärna runt halsen. Och att gråta floder när en skäggig dam vinner Euro­vision.
Där i valbåset tänker jag på det farmor sa några timmar tidigare på parkbänken på kyrkogården. Att det som hänt i Bryssel är avskräckande. Att folk blir allt mer rädda att gå på judiska tillställningar.
– Det är precis som i början av 1930-talet i Polen, säger hon.
Farmors tjusigt klädda, judiska ­väninna som går förbi oss nickar ­instämmande:
– Det tar aldrig slut, säger hon.

Veckans krönikör:
Namn: Eva Helena Trus.
Ålder: 32.
Bor: Skärgården.
Yrke: Reporter, krönikör, program­ledare.
Familj: Gift med Mattias.

4 snabba…Helvetet på jorden måste vara …
… morgontrafiken i Stockholm för oss bilister.
Rättvisa för mig betyder…
… att om jag kokar kaffe till ­frukosten, lagar maken middag om kvällarna.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… köpa ett sekelskiftes­trähus med stor glasveranda vid havet till mig och maken.
Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag …
… förbjuda rökning. Först då blir luften fri.

Inget skrämmer mig mer än ordet ”superkroppen”.
Det har länge varit en populär försäljningsmarkör i media.
Ordet brukar framför allt dyka upp när en ­skådespelare av något slag tränat extra duktigt ­inför en roll.
Av någon anledning brukar det kopplas ihop med Michael Persbrandt.
Och det bästa av allt – du kan få samma kropp. Jo, rubrikerna påstår det:
”Så kan du få Mikael Persbrandts superkropp”.
Varje gång jag ser liknande rubriker letar jag förgäves efter tillägget som berättar att alla ­varken kan få eller ha en superkropp.
En superkropp kräver extremt mycket träning. Och gärna också ett liv och en ekonomi där man kan lägga ner extremt många timmar och ­extremt mycket pengar på personliga tränare. Plus den rätta kosten. Allt det och lite till för att bygga om torson till en avbild av Adonis eller ­Venus.
Alla som inte beredda på att späka sig ordentligt måste annars ha lika bra gener som en ­grekisk eller romersk staty från antiken. Ni vet ­vilken modell jag menar. Den som står på museum, med liten snorre och perfekt tvättbräda.
Man behöver inte vara Einstein för att begripa att svenskar tränar mycket. Det räcker att lyssna på hur hitlistorna har låtit de senaste åren. Det är ett soundtrack för ett land som dukar under på löpbandet till David Guetta.
Den populäraste elektroniska dansmusiken på Spotify har ett perfekt bpm för roddmaskiner och övningar där man står på ett golv, gör avancerade kroppsrörelser och stönar i grupp.
Det är inget fel på att träna. Vissa gör det säkert av andra anledningar än att ha en perfekt  ­”kom-och-ligg-med-mig”-bild på Facebook ­också. ­Hälsan, till exempel.
Men varje gång jag stöter på ”superkroppar” och hälsofreaks börjar den amerikanske ­komikern Bill Hicks klassiska ståupprutiner om rökning dåna i huvudet:
”Jag hatar er ickerökare av hela mitt lilla svarta hjärta. Enda anledningen till att jag inte slutar ­röka är att jag är rädd för att bli som er.”
Hicks menade att ickerökare var ett gäng ­gnälliga, omänskliga moralister.

Vad händer rent intellektuellt med en människa med superkropp? Och vad händer med ett ­samhälle som tillber fotoretuscherade över­människoideal i reklam, film och media? Hur ser en sådan samtid på lata och feta och rökare och alkoholister och tiggare och narkomaner och fattiga?
En svensk politiker har redan föreslagit att tjocka människor ska betala högre skatt. Nej, hen har fortfarande inte rullats i tjära och fjädrar.
Och i P1 berättas det om föräldrar som vill ge tillväxthormoner till sina barn eftersom de är ­rädda för att barnen ska bli kortväxta och få sämre förutsättningar att hävda sig i skolan och arbets­livet.
Allt det, inklusive framgångsrika ”superkroppar”, är en sorts manifestation för en otäck norm, den starkes rätt.
I boken Vårt förakt för svaghet analyserar den norske filosofen Harald Ofstad ­nazismen. Han kommer fram till att ­nationalismen och judehatet inte var ­nazisternas grundämnen – det var den starkes rätt, Adolf Hitlers enfaldiga men mer allmängiltiga och militäriska förakt för svaghet och förlorare.
Den som undrar varför fascismen växer i Europa och kan bli en avskyvärd och inflytelserik politisk faktor igen ska helst börja med att titta sig själv i spegeln.
Några av svaren kan finnas där.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 37.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Rockjournalist på Aftonbladet. Samlar årgångsjazz på vinyl.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 snabba:
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
…springa skrikandes åt andra hållet.
En låt alla borde lyssna på är…
…Cedar lane med First Aid Kit därför att stämsången kan krama fram tårar ur en sten.
En bok alla borde läsa är…
…Stefan Zweigs Världen av i går. Österrikaren Zweig skrev självbiografin efter att ha upplevt två världskrig. Det är en varning för kommande generationer. 1942 tog han livet av sig, oförmögen att leva med Hitlers och samtidens barbari.

’’Hej Aftonbladet, jag har kommit på min man med att vara otrogen med en kvinna i min närhet. Ska jag göra slut?”.
Svar: Allvarligt, slänga ut honom för lite otrohet? Enstaka prassel är väl inget att förfasa sig över, det är mänskligt. Det gör ont ett tag men ni reder ut det. Men hämtar han barnen på dagis? Hjälper till vid insamlingar till skolresan? Köper klänningen till avslutningen? Om inte: Dumpa asap.
Så brukar jag förstås inte svara när folk mejlar om sina kriser, men – vad är värst? Ett enda felsteg av okontrollerat begär, eller en livstid av tjat, skitiga toasitsar, diskberg och bitterhet?
För övrigt är det ena inte sällan orsak till det andra. Ni vet, hon lackar ur för att han inte gör sina 50 procent, han lackar ur för att hon aldrig slutar kritisera, hon vägrar släppa till förrän disken är borta och han drar igen dörren och besöker Victoria Milan eller någon annan tvivelaktig sajt. (Ja, det kan förstås vara omvända roller också, men för enkelhetens skull gör jag en ful generalisering).

Jag har lagt ner många timmars research för att hitta ett botemedel på detta. Till rotorsaken, som det heter på corporate-språk. För finns det över huvud taget någon kur som biter på en lat, ojämnställd man?
En psykolog ger mig följande råd:
1. Håll huvudet kallt. Kritisera aldrig hur någonting görs, utan beröm själva handlingen. Om din man inte har gjort ett perfekt jobb med att städa upp i tvättstugan, bit ihop och fokusera på målet: Att han ska vilja göra det igen.
2. Undvik ”aversiv kontroll”. Det är en härskarteknik som bygger på att du ständigt övervakar det som sker. Jämför med fartkontroller längs vägarna – hur många snigelkör när polisen inte längre står kvar? Just det, ingen.
3. Reflektera. I stället för att direkt freaka ut över att han inte tar itu med städningen efter jobbet, försök att upptäcka mönster i ert samspel. Hur såg er dag ut innan ni kom hem? Var du arg över något? Var han trött? För övrigt visar forskning att brist på fysisk närhet gör matrester i diskhon och smutsiga tvätthögar ännu mer enerverande.
4. Bannlys ordet ”inte”. I stället för att säga vad som inte ska göras, säg vad du vill ska göras.
5. Och slutligen: Håll ett respektfullt tonläge, även i praktgrälen.

Men då är det ju ändå jag som kvinna som får göra typ allting, tänker du argt. När ska jag slippa använda diplomatisk list och psykologiska strategier för att det självklara ska inträffa? När ska disken diskas för att det behövs, och inte för att jag ber om det på rätt sätt?
Rimlig invändning. Att förändra ­beteenden är ingenting som görs över en dag, menar psykologen. Vi kan ­skriva listor, spela genusspel, ladda ner jämställdhetsappar, sexvägra, kasta porslin och dela ut guldstjärnor, men framstegen kommer ändå lika snabbt som inlandsisens höjning.
Så, har du redan ägnat tio år åt att sköta ruljansen och är ett vrak av leda, återstår bara en quick fix: Att fylla i advokatens ­papper. Då först blir det 50/50, på riktigt.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead.
Ålder: 36.
Familj: Maken Dave, 43, och sonen Arvid, 3,5.
Bor: Haninge utanför Stockholm.
Yrke: Reporter.

4 snabba:
Helvetet på jorden måste vara …
…Brasilien under fotbolls-VM. Boy, det kommer att bli kaos.
Mitt vackraste drag är …
…ett fiskedrag som min pappa har gjort och föreställer en mus.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
…köpa ännu fler dressyrhästar och vilka hästar sen!
Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag …
…vrida tillbaka klimatförändringen.

Läkaren pumpar upp trycket med blicken fäst på manometern innan han släpper ut luften ur blodtrycksmanschetten och pekar på britsen:

– Vet du, hoppa upp där och vila en stund.

Instruktionen tyder på en enda sak: Jag har för högt blodtryck.
Och jag är långt ifrån ensam. Hypertoni, som är den medicinska termen, är snudd på en folksjukdom. Enligt Vårdguiden har cirka en tredjedel av Sveriges vuxna befolkning diagnosen och de allra flesta knaprar piller.

Det vill inte jag.

Så jag lyder läkarordern och yogaandas i några minuter, vilket gör att nästa mätning är bättre, men ändå på gränsen.

Hur är det möjligt? undrar jag. Övervikt och brist på motion är de främsta orsakerna till att man drabbas. Visst, jag kämpar visserligen med fem trilskande trivselkilon, men tränar kampsport på tisdagar, knatar till jobbet så ofta jag kan och i går kutade jag 6,5 kilometer. Borde inte mitt blod flyta på finemang?

– Jag gissar att du är stressad, svarar läkaren.

– Ha! Bettskenan är beställd! hojtar jag.

Läkaren skrattar skrockande. Han tror att jag skämtar. Det gör jag inte.
Doktorn föreslår blodtryckskontroll en gång i veckan under sex veckor, ”för att vara på den säkra sidan”, innan han ordinerar medicin. Jag kontrar med undringen hur jag i hela friden ska hinna hänga så ofta på vårdcentralen?

Utan att kika upp från journalen konstaterar läkaren krasst:

– Där har du förklaringen. Negativ stress. Du måste tagga ner.

Jamen, hur?

Jo, konsten är, läser jag på sidorna 42–44 i veckans Söndag, att ha lite tråkigt. Mellan motionspass, jobbmöten och familjelogistik.

Alltså: Bara vara. Vila. Andas.

Och det, mina vänner, går ju alldeles utmärkt att göra på vårdcentralen.

En gång i veckan.

Under sex veckor.

Dödade du någon under första världskriget? frågade jag.

Pappa väste åt mig att vara tyst, men farfar höjde sin darriga hand och sa att det var ok.

– I don’t know, svarade han.

Talade Tom Cantwell sanning? Han tillbringade kriget i skyttegravar. Kanske dog folk av hans kulor. Kanske inte. Kanske hade han ingen aning. Jag var runt åtta år då vårt samtal utspelade sig. Familjen var, som varje sommar, på besök hos grandma och grandpa i Dublin.

Farfar föddes 1898 i grevskapet Kerry i västra ­Irland och avled 80 år senare. Hans far var något så fint som stins, modern födde ytterligare nio barn och skötte hushållet. Irland var vid denna tid en brittisk ­koloni.

Tom avskydde engelsmännen, vilket inte ­hindrade honom från att 17 år gammal söka sig till kung Georg V:s armé. Året var 1915, världen stod i brand och London hade gett ett vagt löfte om självständighet för Irland om undersåtarna tog värvning.

– Du är för ung, sa ett befäl. Men vi utbildar dig till sjukvårdare.

Efter slaget i Somme i Frankrike, där 1,5 miljoner soldater dödades, var läget annorlunda. Britterna slängde in allt de hade. Snart låg farfar själv på franskt slagfält. Han älskade senare att berätta om den katolske prästen som gick runt och bjöd mannarna på whisky.

– Jag tog min första klunk och tittade efter det aldrig bakåt.

Han skadades av skott i benet och tysk gas i lungorna och var hemma i Kerry igen efter vård i London först 1919, året efter freden. Tom ­anslöt raskt till den irländska republikanska ­armén (IRA), som hade inlett gerillakrig mot den brittiska regeringen. Efter frihetskriget, som slutade med viss irländsk självständighet, bröt inbördeskrig ut. Han pratade ogärna om dessa år, men ett och annat har sipprat ut.

Då jag, min bror och våra söner förra sommaren åkte runt i västra Irland fick vi höra att IRA någon gång 1920 tipsats om att några typer från Black and tans, den paramilitära styrka som skickades till Irland för att slå ner upproret, söp på en pub. Farfar, 22 år gammal, la sig i bakhåll. Åtta män sköts ihjäl då de kom ut, däribland olyckligtvis en sjöman som slagit sig i slang med britterna. Den irländska staten betalade livslång pension till änkan.

Han upplevde fruktansvärda saker. Han gjorde­ fruktansvärda saker. Jag har så svårt att få ihop hans ungdom med den tystlåtne lille mannen med de nikotingula fingrarna som hela min barndom satt i fåtöljen i köket vid öppna spisen i huset på 97 Leinster Road och reciterade dikter på iriska. Men krigen har så många ansikten. Krigen är inte ­endast generaler som ställs inför rätta i Haag.

När Tom var 25 hade han deltagit i tre krig och skulle aldrig mer hålla i ett gevär. Han flyttade till Dublin och blev tjänsteman på Dublin castle med oklara arbetsuppgifter. Han tycks ha tillbringat 40 år med att skjuta gummisnoddar över ett rep som hade spänts mellan två väggar. Det gällde att komma över repet, men inte nudda taket.

Mot slutet av sitt liv tog farfar käppen och gick varje kväll klockan kvart över nio till Healy’s på andra sidan gatan. På puben fick de rulla ut old Mr Healy från köket. Tom ansåg att young Mr Healy, en man i 60-årsåldern som hade stått bakom bardisken sedan han var 12, inte helt behärskade konsten att ­krana Guinness.

Allt medan farmor varje kväll stod i fönstret och var orolig för att hennes man skulle bli överkörd på sin darriga väg hem över den hårt trafikerade Harold’s cross road.

4 snabba

Helvetet på jorden måste vara …
… tysk hårdrock.

En person jag gillar skarpt är …
… min son för att han finns.

Rättvisa för mig betyder…
… anständighet.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… icke säga upp mig.

Läser Veckans vassa med Anders Timell och blir glatt överraskad. Han, som är mest känd som Mix Megapols morgonspelevink och Martins bångstyrige lillebror i TV4:s matlagningsprogram Timells skärgårdsskök, visar plötsligt en mycket djupare sida.

Vassa-intervjun är ju annars ett format som låter kändisarna bjuda på sina mer crazy drag, men i herr Timells fall blir resultatet det motsatta. Han skippar clownrollen och svarar befriande eftertänksamt på de lite skruvade frågorna. Dessutom är hans svar, för mig, fyllda av igenkänning.

På frågan ”Vilket är ditt mest minnesvärda telefonsamtal?” svarar Anders:

– När jag ringde mamma och pappa och berättade att jag skulle få en son.

Copy that. Samtalet som jag ringde till mina föräldrar i Jämtland från ett brittiskt BB för att säga att det just skänkt dem en dotterson, har för evigt etsat sig fast i hjärnans minnescentrum, trots att det snart är 17 år sedan.

Anders avslöjar också att Yasar Kemals Låt tistlarna brinna är den bok som förändrat honom mest och jag är enig. Boken var en fantastisk läsupplevelse även för mig när jag gick i mellanstadiet.

Och Timells lågmälda: ”Att jag finns och känner saker”, som svar på ”Vad är du tacksam för?” hade jag inte själv kunnat formulera bättre. Kanske är det för att jag, liksom Anders, har ett år kvar till 50-årsstrecket och för att nu gör livet sig påmint, varje dag och hela tiden.

Det är nu föräldrar blir krassliga, tonåringar strular, nära går bort, jag själv och drösvis av bekanta får cancerdiagnoser.

Samtidigt: 14-åringen vill fortfarande kramas, jag skrattar högt varje dag på jobbet, min make vet att göra mig lycklig, jag har vänner som värmer och vår vovve är vackrast i världen.

Livet gör sig påmint.

Varje dag och hela tiden.

Välkommen till medelåldern.

Först är man ung. Sedan medelålders. Och till sist gammal. Inga konstigheter med det. Men när man inte följer normen och gör det där som hör just medel­åldern till – alstrar barn, gör karriär, köper hus – så är det som att gå direkt från ungdomen in i pensionärsåldern utan att passera gå.Och det kan vara lite förvirrande.

Jag märker att de nya vänner jag får antingen är 20 år äldre eller 10–15 år yngre än jag. Vilket är föga förvånande eftersom mina jämnåriga är fullt upptagna med att skjutsa till fotbollsträning, jobba övertid eller köpa dörrknoppar till den nya villan.

Och även om jag älskar att jag får diskutera idéer, tankar och skeenden i stället för vällingtemperatur, ledningsgruppsmöten och parkettgolv så förstärker åldersskillnaderna känslan av att befinna sig i limbo mellan ungdom och begynnande ålderdom.

Nu är det ju för all del inte så stor skillnad mellan unga vuxna och pensionärer längre. Resor och korsord och god mat står högt i kurs hos båda grupperna. Och jag VET, ”ålder är bara en siffra” … Men när jag går och lyssnar på en ny dj med min 27-åriga kollega känner jag mig ungdomlig, medan jag pushar pensionsåldern när jag äter påskmiddag med mina 60-åriga quizvänner.

Och då alla vet att evig ungdom är en omöjlighet märker jag att jag i stället för att ljuga om min ålder neråt och springa på nattklubbar stup i kvarten i stället mer och mer omfamnar 60-åringen i mig. Och då jag är medveten om att alla är olika är det är givetvis helt och hållet baserat på mina egna förutfattade meningar och fördomar att jag känner mig 60 plus för att jag …
… finner att jag fyllt kylskåpet med otaliga burkar av inlagda grönsaker.
… klagar på ljudnivån på krogen.
… vaknar vid sju på helgerna fast jag inte måste.
… inte har börjat handla på Gudrun Sjödén ÄN men sätter bekvämlighet först i alla mina klädköp.
… sätter mig på fel tåg för att jag är en timme för tidig till stationen.
… ännu inte samlar kuponger men blir glad som en hamster i fröhyllan så fort jag får lägga vantarna på något som är ”gratis”.

På ett allvarligare plan längtar jag också bort från frågor som ”Jaså, varför har du inga barn?” eller det väldigt normativa ”Hur många barn har du?”. För att inte tala om ”Vad vill du med din karriär? ­eller ”Vill du inte bo större?”. 60-åringar slipper de frågorna, inbillar jag mig. Om inte alla då frågar om barnbarn i stället, förstås.

För ett tag sedan omfamnade jag min nyfunna ålderdom fullt ut. Japp. Gick ”pensionärsvarning” all in. Blev en äkta 60-plussare i ett enda svep. Manifesterade min mentala ålderstillhörighet på ett otvetydigt sätt.
Jag köpte en halkmatta till ­badkaret.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 39.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

4 snabba:
Jag ångrar aldrig …
… resor. Borttappat bagage eller ej, man lär sig alltid något.

Mitt vackraste drag är … 
… att jag vill att alla ska må bra. Lyckligtvis även jag själv, numera.

Helvetet på jorden måste vara … 
… ett evighetslångt seminarium där man ständigt måste redovisa saker man skrivit på små post it-lappar.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag … 
… ta tjänstledigt och åka till Costa Rica och titta på tvättbjörnar.

Bara det faktum att hemtelefonen ringer är skumt. Numera är det bara mormor, farmor och säljare som vill kränga ”personliga försäkringslösningar” som bemödar sig med att slå vårt fasta nummer. Och bedragarna som utger sig för att vara hjälpsamma it-tekniker från Microsoft.

Så när maken svarar på engelska och rör sig mot vår PC, viftar jag ivrigt i luften och mimar:

– Lägg på! Direkt!

Men Dan väser tillbaka:

– There seems to be a problem with our computer…

– Nej, hojtar jag, rycker luren ur hans näve och trycker på off-knappen. För jag har varit med förr. Hört den där rösten som bryter på så kallad ”pidgin English” och de slamriga bakgrundsljuden från ett call center som jag gissar ligger i Indien:

– Hello my name is Manish and I am calling from Microsoft. There seems to be a problem with your computer. If you turn it on for me, I will help you to sort it out.

Yeah, right.

I själva verket är mannen den modernaste sortens inbrottstjuv. Typen som tar över din dator, dina bankkonton, ditt liv. Om du släpper in honom, vill säga.

Birgitta, 77, gjorde det, men tack och lov anade hon ugglor i mossen, la på luren och ryckte ur alla datorsladdar innan hennes dator hann bli kapad och fjärrstyrd.

Och det finns många fler exempel på hur den nya tekniken inte bara underlättar vår egen vardag, utan också de kriminellas. På sidorna 22–27 har Söndags Monika Israelsson intervjuat flera människor som råkat ut för skurkarna som rånar dig med teknikens hjälp. Där får du också veta hur du bäst skyddar dig.

Mitt tips? Bli ytterst misstänksam så fort din fasta telefon ringer.