Senast jag fick breda ut mig på den här platsen skrev jag om stundande pappaledighet.
Nu är jag mitt i den.
Eller ledig och ledig. Nej, man är fan inte ledig.
Man är pappa.
I stället för en kvällstidning i solen på en uteservering blir man stående vid ett mycket spännande hål i marken.
Just där och då, samtidigt som Vladimir Putin håller på att invadera Ukraina, när Manchester United precis har sparkat sin tränare, då är det där hålet världens mest intressanta händelse.
Lunchmöte?
Tyvärr, krockar med sångstunden.
Det där med att spika på altanen, skriva på en bok, eller vad det nu heter – glöm det.
Vardagslyx?
Det är att hinna steka ett ägg.
Tillfredsställelse?
Att lyckas packa en väska med nödproviant, klä på sin dotter, fixa en flaska välling, knöla ner henne i vagnen (har gjort det på 4,46 min) och dra iväg innan hon tröttnar och lackar ur.
Får man ett leende innan hon somnar har man fått bekräftelse så att man står sig i två år. Så, för guds skull, ta ut alla era pappadagar om ni har möjlighet.

Jag tror aldrig att man ångrar en pappaledighet. Bara att man aldrig tog pappaledigt. Jag har varit hemma ganska exakt fyra månader. Det har gått bra.
Och jävlar vad vi har … gått. Man går mycket.
Och långsamt.
Det finns inte en enda adress i Stockholm (ett par kranskommuner inräknat) som vi inte har tittat förbi. Jag och Vera har till och med gått Olof Palmes mördares förmodade flyktväg. Tunnel­gatan in, upp för trapporna, över Malmskillnadsgatan, David Bagares gata ned.
Det finns dåligt med fik just där. Märkligt.
Promenaderna till affären är ett psykologiskt spel. Vera vill alltid gå åt ett annat håll. Så när vi ska gå till affären går jag bort från affären, då går Vera till affären. När vi ska gå tillbaka hem går jag bort från vår lägenhet, då går Vera hem.
Till slut.
Frågan är hur det ska gå med ”återanpassningen” till livet där ute. Dagen då man börjar jobba igen. Kommer jag att gå åt motsatt håll för att kollegorna ska gå till lunchstället jag vill till? Väl där, hur reagerar de när jag, på ren ­instinkt, skär upp och delar deras mat i pyttesmå ­bitar?
Kan bli konstig stämning.

Hur tar chefen det när jag sticker till ­honom två Mariekex under ett möte? Tyckte han var lite högljudd, kexen brukar hjälpa en stund.
Vad säger läsarna när jag ­svarar i tipstelefonen och bara säger ”Hallå!? Är det Vera? Haaaalllåååå?” sjutton gånger på raken?
Jan Helin chefredaktörs­svajar över redaktionsgolvet och hans ­iphone plingar till.
– Sssccchhhh!!!!!
Presskonferens med Erik Hamrén? Satan, missade den, kollade på Trazan och Banarne.
Det som talar till min ­fördel är att det är en sportredaktion jag ska komma tillbaka till. Bröl i stället för prat, ingen lyssnar på vad man säger, alla är uppe om nätterna – och ingen plockar i ordning efter sig.
Precis som hemma.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera.
Bor: Birkastan, Stockholm.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.

7 snabba:
Helvetet på jorden måste vara…
… Syrien. Hur i helvete kan alla andra bara se på, och låta det pågå?
En person jag gillar skarpt är…
… min fästmö Lina för att … hon gör mig bra.
Jag ångrar aldrig …
… att jag tog pappaledigt. Om det nu inte har gått fram.
Mitt vackraste drag är …
… en grön wobbler som jag aldrig vågat fiska med, för att det är så fint.
Rättvisa för mig betyder …  
… jämlikhet.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag…
… kompa ut och aldrig mer komma tillbaka.
Om jag var univer­sums alls­mäktige härskare skulle jag…
… fixa fred på jorden, kompa ut och aldrig mer komma tillbaka.

Innan jag fick det här jobbet var jag specialtidningschef på Amelia. Det var alltså jag som ansvarade för magasinets så kallade ”one shots” om bröllop, graviditeter, bebisar och andra trevligheter som jul, sommar och höst.

När jag tackade ja till tjänsten var det, bland annat, för att dagligen få andas samma trycksvärta som Sveriges vassaste magasinsmakare, Amelia Adamo. Min ödmjuka förhoppning var också att något av hennes makalösa branschkunnande skulle gnugga av sig på mig.

Om jag under mina två år på Bonnier Tidskrifter blev några gnuttor skarpare, överlåter jag till andra att avgöra. Jag och Amelia jobbsnackade inte varje dag, direkt, men Adamotänket genomsyrade samtliga titlar hon satt till världen.

Så, vilken är den väsentligaste ingrediensen i det amelianska framgångsreceptet? Jo, att göra tidningar som folk inte kan vara utan. Hon menar att läsare inte är lojala, utan alltid undrar ”what’s in it for me?”. Hon är dessutom ”en kompromisslös perfektionist med intuitiv känsla för vad kvinnor vill läsa”, som Magda Gad skriver i sin intervju, publicerad i Söndag den 27 april.

Det var just den intuitionen som gjorde att hon 1984 lyckades få Aftonbladets högsta chefer att släppa till ett gäng miljoner för att lansera en söndagsbilaga som låg ibladad i kvällstidningen. Några år senare gjordes den om till en mer ”magasinig” version och så småningom kunde Aftonbladet börja ta extra betalt för den.

Amelia hade gjort DET. Skapat en produkt som läsarna inte ville vara utan. För det belönades hon 1986 med medievärldens finaste utmärkelse, Stora journalistpriset. Juryns motivering: ”För hennes förnyelse av service- och underhållningsjournalistiken i Aftonbladet, speciellt dess söndagstidning, där hon på ett lyckosamt sätt förmått förena det bästa ur vecko- och kvällspress”.

I dag, 30 år senare, lever Amelias geniala tidningsidé fortfarande.

Tack Amelia.

Tack alla läsare.

Nu kör vi 30 år till!

Amelia Adamo grundade Aftonbladet Söndag 1984. Bilagan blev en omedelbar succé. Foto: Maria Östlin. 

När jag vaknar vid 08.00-rycket har min man redan dragit på sig lycrabrallorna och kastat sig ut på cykeln. Själv sträcker jag lojt på mig, hasar ur sängen, brygger kaffe och gör en ost- och skinkmacka. Sedan brer jag ut Svenska Dagbladet på frukostbordet och slår på tv:n. Zappar förbi SVT:s och TV4:s morgonprogram och fastnar i TV8:s Million dollar listing New York.

Detta är ingalunda en slump. Att mixa min lördagsmorgon mellan så kallade fin- och fulmedier, är mitt ”guilty pleasure” och det bekommer mig föga att maken samtidigt trampar sig svettig runt Djurgården.

Vi är olika, helt enkelt, och medan han investerar i sin hälsa, bläddrar jag förstrött genom tidningen, samtidigt som jag ogenerat njuter av mäklarproffsens bisarra bitchighet.

Särskilt cynisk känns svenske Fredrik Eklund. I programmet porträtteras han som en fullblodsnarcissist med en fascinerande förmåga att reta gallfeber på sina två kolleger i tv-serien, Ryan Serhant och Luis Ortiz.
Framför allt på rikingen Ryan, som blir smått bindgalen så fort Fredriks namn nämns. I andra säsongens sista avsnitt fullkomligt flippar han och drar till med den ytterst genomtänkta (välregisserade?) kränkningen:

– I am the American dream, and you are just a cheap, shiny import.

Kommentaren får Eklund att kippa efter andan och efteråt berättade han hur han ”gick sönder inombords”. Själv tycker jag att den unge Ryan är ute och cyklar minst lika mycket som min make. I Magda Gads intervju får vi lära oss att Fredrik Eklund kom till New York med knappt 400 kronor på fickan och är i dag USA:s mest framgångsrike fastighetsmäklare med en personlig lön på fyra miljoner kronor.

I månaden.

Det räcker för att förtjäna epitetet ”the American dream”.

Åtminstone i min värld.

Vårens första dag. Det har man tänkt förut, men den här lördagen är det ”no mercy”, så jag räfsar löv ur häckarna, ­river ner trassel av torkade luktärter och drar upp stänglar av fjolårets jätterams och löjtnantshjärta. Jag kan egentligen inget så jag klipper ned lavendeln och hoppas på det bästa.
Sedan chippar jag i väg i foppatofflor och prassliga byxor, med en korg i famnen, över bron över ån in i dungen, och så här i efterhand är jag rätt säker på att jag ler medan jag går där. Bredvid stigen vänder jag upp och ned på den gröna ­korgen, skakar ut klipp och ryck och räfs och riv. Sådärja.
Jag börjar gå tillbaka. Hör ett skrik. Ser en man, en hund, ett barn, ett övergångsställe. Så inser jag att det är mannen som skriker. På mig.
– VAD TROR DU HÄNDER OM ALLA GÖR SOM DU? HUR TROR DU DET SKULLE SE UT, VA?! HUR FAN SKULLE DET SE UT?
Han kommer över gatan och jag mumlar att det förmultnar ju, och fast jag är uppfostrad att aldrig skylla ifrån mig ens när det är befogat så stammar jag att så gör alla, och han skäller och barnet på hans arm vill ha uppmärksamhet, ­”morfar! morfar!”, och han skäller och jag är vagt medveten om hans okopplade brednackade hund eftersom jag är rädd för okopplade brednackade hundar.
– Du behöver inte låta så otrevlig! säger jag.
Han lugnar sig. Och då händer det märkliga att hans nyvunna lugn gör mig förbannad. Gråten dallrar i svalget när jag på väg därifrån gallskriker:
– BYT LIV MED MIG DÅ SÅ FÅR DU SE HUR KUL DET ÄR!!!

När jag kommer hem ångrar jag att jag inte påpekade att han hade en okopplad byracka. Idiot!
Senare repar jag nytt mod, eftermiddagssol, jag räfsar mera löv och, visst, gubben har rätt. Det är förbjudet att dumpa skräp i skogen.
Han har till och med moraliskt rätt. Vad får vi för värld om ingen vågar säga till den som gör fel? Om ingen hejdar dem som smashar upp buss­kuren? Om ingen griper in när en gravid kvinna
i slöja misshandlas?
Detta kanske är mannen som skulle ryta ifrån om han såg någon sparka undan muggen för ­tiggarkvinnan på Klarabergsviadukten.

Någon gång mellan 1970-talet och nu hände det något. Vi blev superindivider, satelliter vars ­banor ingen jävel får rubba. Så blir jag skogstokig av en tillrättavisning. Och i just mitt huvud går en slinga på repeat. Den om hur illa jag en gång for i samhällets omänskliga maskineri men hur jag som en superhjältinna reste mig och jonglerar och trollar och betalar skatt och ­köper ekologiskt och skänker 2 000 till Hjärnfonden varje jul och sopsorterar ner till minsta tepåse.
Då ska ingen tala om för mig hur jag ska göra. Jag är så god så att jag får ­begå ett brott. Jag har liksom sopsorterat ihop till det. En klassisk martyr, alltså.
Som en spegling i fönsterrutan ser jag att någon står på grusgången. Det är arga gubben. Som inte längre är arg. Och hunden är inte längre okopplad.
– Vilken tur att jag hittade dig, jag ­måste be om ursäkt, kan du förlåta mig? säger han.
Självklart förlåter jag honom, herregud vad jag förlåter honom, det var ju jag som var dum.
Och nu hade allt kunnat vara frid och fröjd. Men alla krönikor slutar inte med att skribenten får sig en näsbränna, gör en lustig poäng av det och – häpp – blir en bättre människa.
Jag ger mig själv sista ordet och ni kan ­inte hejda mig. För som jag sa till gubben med hunden: Var försiktig med vem du skäller ut, för du har ingen aning om vad den människan varit med om.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: Utanför Stockholm.
Gör: Redaktör på Aftonbladet.

4 snabba:
Helvetet på jorden måste vara …
… en ormgrop. Och då menar jag verkligen en grop fylld av ­gift­ormar och ingenting annat.
Jag ångrar aldrig …
… hmm, svårt. Ångrar det mesta. Och sen ångrar jag mig igen.
Mitt vackraste drag är …
… ännu oupptäckt.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… skänka massa pengar till väl valda människor och organisationer, åka på en grym resa med alla de bästa och sedan leva precis som vanligt. Jag är så extremt o-extra­vagant.

Inom loppet av ett och ett halvt år var jag och min man på tre begravningar. I samtliga fall hade döden dykt upp på tok för tidigt.

Nick, 35, drabbades av levercancer och levde bara i två veckor efter sin diagnos.

Sam, 8, gick bort i akut leukemi. Det som läkarna först trodde var en ovanligt aggressiv influensa, visade sig vara varje förälders värsta mardröm. Även Sam försvann på ­fjorton dagar och efterlämnade en familj i fullständig chock.

Bara någon månad efter Sams jordfästning fick vi veta att Suzannes hjärntumör hade nästlat sig tillbaka. Den här gången gick den inte att operera och hon hade precis fyllt 37 när onkologen gav henne ett år kvar att leva.

Tre dödsfall – tre familjer i oändlig sorg.

Och så alla vi andra.

Vi som var nära, men ändå inte direkt drabbade. Vi som så gärna ville hjälpa, men inte visste hur. Vi som ville trösta, men var rädda för att vara för påflugna.

Vi som hade behövt sorgexpertens Anders Magnussons råd på sidorna 17–18.

Vid Suzannes bortgång hade vi, tyvärr, fått lite ­rutin. Vi visste var vi vågade sätta oss i kyrkan och att Stephen, hennes man, inte skulle bli arg eller kränkt över en kram. Vi hade också förstått att fram till själva begravningsdagen är de anhöriga om­ringade av hjälpande händer, men efteråt ­slutar ­telefonen att ringa och hembesöken med matiga middagslådor uteblir.

Det blir tyst och tomt, då omvärlden, av missriktad hänsyn, drar sig till­baka för att ­lämna den som sörjer i fred.

Helt fel strategi, enligt Anders ­Magnusson, som menar att man ska tänka på den efterlevande som en skadad person:

– Skulle du säga till någon som ­blöder: ”Ring om du behöver hjälp med ditt sår?”, säger han.

Nej, självklart inte.

Våga vara nära, lyssna och krama.

Det räcker så.

Häromdagen hamnade jag i en diskussion med en vän. Hans barn ville inte­ gå till fotbollsträningen­ för att det regnade ute. Det tyckte­ min vän var ett ­acceptabelt skäl, och barnen fick stanna hemma framför tv-spelet.
Jag tar i lite och över­tolkar detta som att svenskarna – framför allt stockholmarna – har blivit väderkräsna på allvar. Från att prata om dåligt väder till att abdikera ­inför det. Från ord till handling.
Själv kan jag inte ­minnas att jag under uppväxten (strax utanför Göteborg) hoppade över en enda fotbollsträning för att det regnade. Inte på grund av kyla eller värme heller.
Vid något enstaka tillfälle ställdes träningen in när vaktmästaren misslyckats med att ploga bort all snö från grusplanen. Annars körde vi utomhus i ur och skur. Då fanns inget dåligt väder, ­bara dåliga kläder.

Nu vill ungarna inte träna fotboll på uppvärmda konstgräsplaner för att det regnar?
Det är för klent. Det är väl bara att skicka ut barnen. Inget att ha dåligt samvete över.
Regn är ofarligt om nu någon trodde annat.
Kyla? Se så, mössa på.
Värme? Drick vatten.
Här finns inga undanflykter, ingen diskussion, bara fakta.
Väl ute på planen tar det tre minuter att glömma att det regnar eller är kallt. Vi lever trots allt i ett land där det är ganska uselt väder för det ­mesta. Det kan inte ens växthuseffekten ändra på (det kanske den kan men det dröjer ­åtminstone).

Om vi lär kommande ­generationer att regn och ­kyla är besvärliga saker ­riskerar vår befolkning att i fram­tiden hamna i en livslång konflikt med det egna klimatet. Vi kommer att bli fetare, slöare, dummare, ­sjukare och dö tidigare (det finns garanterat ­undersökningar om sådant).
Det är en farlig utveckling, och ­bara en tidsfråga innan Sverige­demokraterna gör politik av vädret. Den svenska vikingen är under ­attack. Snart är det invandringens fel, mer genomtänkta brukar det partiets ­utspel sällan vara.
Låt oss mota Olle i grind innan han sitter i soffan med en ­värmande whisky. Härda barnen i snö och slask.
Vi kan gott hänga med ut själva förresten.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 38.
Gör: Reporter Sportbladet.
Familj: Singel.
Bor: I Solna.

4 snabba!
En person jag gillar skarpt är … 
…Batman för att han besegrar alla skurkar utan superkrafter.

Jag ångrar aldrig att … 
… jag tror på fotbollens kraft i samhället.

Rättvisa för mig betyder …
…hur resurser och makt fördelas.

Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag… 
… ta kontroll över internet.

Jag vet inte när det hände.
Jag vet bara att jag är väldigt ledsen att det hänt.
Kanske är det allt stressande hit och dit – från bussen, hem, till gymmet, via affären. Det är som att jag sakteligen, ju äldre jag blivit, varsamt monterat ner min tankeverksamhet. I stället har jag satt på autopiloten och lutat mig tillbaka och låtit livet sköta sig självt.
Det här blev väldigt tydligt när jag insåg att jag slutat drömma.
Jag gick en kurs i personlig utveckling för ett år sedan. På kursen blev vi ombedda att skriva ner våra drömmar. Vi fick skriva ner precis vad som helst! Ingen skulle se vad vi skrivit ner efteråt, det var bara för vår egen skull.
Redan här fick jag problem.
Jag kände mig nämligen tvungen att vara realistisk.
Så jag skrev att min dröm var att ha råd att ­köpa en tvåa i stället för en etta. Det här motiverade jag med att det ju ”vore så skönt med ett ­extra sovrum”. Det här var en rimlig dröm, tyckte jag. Genomförbar inom åtminstone ett år.
”Skriver ni ner vad ni innerst inne verkligen drömmer om? Brer ni på vad allt vad ni orkar?” frågade kursledaren.
Jag tittade ner på mitt papper.
Äh, vad fan tänkte jag för mig själv och strök tvårummare. Trerummare vill jag ju egentligen ha. Med högt till tak och öppen spis. Nu kände jag mig nästan generad som svävat ut så mycket.

Nu i efterhand inser jag ju att det där inte var min dröm. Jag vågade helt enkelt inte ta i mer! ­Inte ens i mina stackars tankar vågade jag drömma stort. Jag var så fast i tänket med att jag måste utgå från mina förutsättningar för stunden. Jag måste tänka kritiskt och förnuftigt. Det är viktigt.
Ju mer tillåtande och snällare jag blev mot mig själv desto mer vågade jag. Jag klämde i med att jag skulle vilja ha ett gult hus på landet. En lummig gård med äppelträd och lupiner. En stor ­veranda där jag kunde dricka morgonkaffe i ­solen. Ett litet kontor där jag kunde sitta och skriva på dagarna.
Men det dröjde inte länge innan drömmen ­dödades av andra tankar: Var skulle den här gården ligga? Vad skulle den kosta? I Stockholmsområdet kan den ju inte ligga, det är JÄTTEDYRT där! Ska du i så fall flytta? Vad ska du försörja dig på där? Och hur ska det bli på vintern, när det är snorkallt och inte ens plogbilen kommer fram? Börjar du bli hagalen?

Det har tagit ett år. Men i dag har jag kommit så långt att jag vågar uttala min riktiga, verkliga, innersta dröm.
För visst, jag skulle vilja ha ett litet hus på landet. Men om jag verkligen fick drömma precis hur stort och galet som helst skulle jag vilja bo i en liten stuga i en bergsby kring medelhavet. Ha en veranda där jag kunde sitta på kvällarna med ett glas rött och se vågorna rulla in från havet. Jag skulle vilja bli yogalärare, skriva ­romaner och ha minst tre hundar.
Det är ingen märklig dröm. Den är s­äkert rätt vanlig. ­Ändå tog det ett års jobb för mig att uttala den för mig själv.
Det kanske aldrig blir så. Det är fortfarande bara en dröm.
Men jag har i alla fall ha en.
Och drömmar kan slå in.

Veckans krönikör:
Namn: Zandra Lundberg.
Ålder: 26 år.
Familj: Sambon Christian och valpen Stoffe.
Gör: Frilansande reporter och krönikör.
Bor: I en lägenhet i Enskede.

4 snabba:
En person jag gillar skarpt…
… är författaren Elizabeth ­Gilbert för varje gång hon öppnar munnen säger hon någonting klokt.
Jag ångrar aldrig att…
… jag skaffade hund. Mitt liv är 200 procent roligare numera (orkar knappt minnas tillbaka på den torftiga tillvaron innan).
Vann jag en kopiös mängd pengar…
… skulle jag öppna ett självhjälpsbokskafé bara för att testa om det skulle funka.
Om jag var universums allsmäktige härskare…
…skulle jag para ihop alla människor så de fick leva med den de passar allra bäst ihop med.

Det händer mig ett par gånger per år. En enda felaktig vridning … och pang! Musklerna krampar, smärtan smäller till (det är väl därför som det kallas ”ryggskott”) och gör att jag vill sjunka ihop i en liten hög, helst rulla ihop mig på golvet i fosterställning. Det är bara det att jag inte kan. Jag förmår över huvud taget inte göra något alls, annat än att hasa till naprapaten och bita i en kudde samtidigt som hen trycker, bänder och vrider ryggraden rätt.

När jag drabbas av lumbago acuta är det inte bara själva värken som plågar mig. Även kotknackarbesöket är förknippat med ångest. Medan många av er säkert njuter att det knakar och sprakar, är jag livrädd. Skraj för att naprapaten ska rycka sönder min nacke och göra mig förlamad från armhålorna och nedåt. Huruvida det någonsin har hänt, vet jag inte, men blotta tanken på att det skulle kunna hända (kan det?!) försätter mig i en sorts kallsvettspanik.

Efter varje episod, lovar jag mig själv att det är sista gången. Att det är slut på slarvlyften och hafssittandet. Att jag ska stå upp oftare när jag jobbar, bara baxa lådor med korrekt böjda knän och självklart skippa alla fort och fel-vridningar, som gör att det plötsligt ­säger ”pang!”.

Enligt sajten netdoktor.se är jag långt ifrån ensam om mina besvär. Cirka en tredjedel av alla svenskar drabbas varje år av diverse ryggproblem. Om du är en av oss, tycker jag att du ska läsa Nneka Amus artikel i veckans Söndag om medicinsk yoga, ­eller ­”mediyoga” som det också kallas. Genom att regel­bundet göra fyra ­enkla övningar, kan du ­inte bara ­undvika trassel med kotorna, utan också ­läka en ­redan sjuk svank.

Jag kommer i alla fall att andas djupt, göra rörelserna och samtidigt, enligt yogadoktorns ­ordination, humma mantrat ”satnam” (”jag är sann”).

Allt för att slippa bli kotknäckt igen.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, du går hand i hand med din älskling, ni matar varandra med mjukglass och…
Inte?
Du menar att du fortfarande tillhör skaran som är ensam och kärlekskrank?
Okej, men don’t you worry. Det här fixar vi snabbt. Doktor dejtingsajt står alltid i givakt, ­redo att plåstra om och lindra. Ett klick är allt som behövs – sedan breder ett smörgåsbord av egenskaper och leenden ut sig.
Får det lov att vara bruna ögon, krokig näsa och högskoleutbildning? Tatueringar, händighet, veganism, slottsherre eller låga handikapp i golf? Hm, frågan är ju bara hur man ska kunna välja bland alla snygga, rika och perfekta människor? Doktor dejtingsagt sitter på axeln, tröstar och viskar: Oroa dig inte, du kan alltid välja om – hur många gånger som helst. Till slut hittar du din prins eller prinsessa.
Men hm, något saknas ju – var är exempelvis alla som röker, vräker i sig chips och hatar sina jobb? Det vill säga – alla vanliga människor?
Puts väck borta. Förpassade till den verkliga världen.

För ett tag sedan intervjuade jag en forskare som studerar hur nätdejtande påverkar vår syn på varandra. Han var bekymrad, och menade att den fria kärleken – den som gör att tränings­freaket förälskar sig i kulmagen, och advokaten
i förskoleläraren, håller på att dö ut.
I sin forskning hade han kommit fram till att nätdejtande riskerar att leda till brist i integration eftersom vi väljer dejt efter egenskaper – och inte efter pirr i magen. Med andra ord missar vi ­liksom själva grejen med kärleken.
Klick, klick…, stora bröst, djurvän och bokmal. Bingo! lotta82 kanske verkar ha alla rätt enligt din kärlekskompass.
Men när du träffar henne är det ÄNDÅ något som saknas. Det som klickade så bra på nätet klickar inte i verkligheten.
Doktor dejtingsajt viskar och tröstar: Oroa dig inte, jag lindrar din ensamhetssmärta 24 timmar om dygnet.

Och under tiden – medan jakten på den perfekta dejten pågår – missar du kanske ett par ögon som dröjer sig kvar på bussen. Du kanske inte ser leendet som hade kunnat spöa lotta82 och hennes egenskaper med hästlängder. Kanske inte i fråga om antalet lästa böcker, djurskötsel eller bröststorlek, mer i fråga om pirret i magen.
Jag frågade forskaren hur det kommer att bli i framtiden. Jag menar, om vi redan nu reducerar varandra till en radda egenskaper och enkla paketlösningar. Hur blir det då med kärleken om fem år?
Han svarade att det bara är att plocka fram sina mest vulgära fan­tasier och tänka fritt. För i framtiden kommer allt att finnas.
Appar och nischade dejtingsajter för överviktiga, akademiker, kattälskare och gud vet vad ­– finns redan. Japp listan kan ­redan nu göras lång.
Men pirret i magen uteblir. Fler sajter, större smörgåsbord av egenskaper … och ännu mindre pirr. Nää tack.
Då är det bättre att promenera ensam i vårvädret. Och vem vet – bakom nästa krök kanske det där leendet som får kinderna att blossa, äntligen dyker upp. Helt befriat från massa dumma egenskaper.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 42.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med storfamilj och katter ena veckan och mindre familj och katter varannan vecka.

6 snabba!
Helvetet på jorden måste vara … 
… att bo i ett arbetsläger i Nordkorea.

En person jag gillar skarpt är … 
… min mamma för allt fantastiskt hon hela tiden gör för sina barnbarn.

Jag ångrar aldrig … 
… att jag blev mamma tidigt i livet. -Nu har jag två coola, smarta och nästan-vuxna döttrar. Och en tioåring. Det vore grymt jobbigt att behöva dra barnvagn som 42-åring.

Mitt vackraste drag är …
… förhoppningsvis det som finns på insidan.

Rättvisa för mig betyder att …
… alla har lika värde och behandlas på samma sätt. Att göra skillnad på människor är sjukt.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… ta ledigt vääldigt länge, jobba som volontär på ett skyddat boende, skriva en bok och åka till mitt fadderbarn i Ghana.