Plötsligt anade jag i ögonvrån att det stod någon i hallen. Jag blev inte rädd, snarare förvånad över sällskapet, eftersom jag på den här tiden varken hade man, barn eller inneboende. Rimligtvis borde jag alltså vara ensam. Men det var jag inte. Det stod en okänd kvinna i mitt hem och när hon märkte att jag uppmärksammat henne, hasplade hon ur sig:
– Andersson?
– Nej, de bor en trappa upp, svarade jag.

Det hela var över på några sekunder, och konstigt nog reflekterade jag inte speciellt mycket på händelsen. Tänkte att hon nog hade begått ett ärligt misstag, hyreshuset var nybyggt, våningarna många och dörrarna i trapphuset förvillande lika.

Inte förrän jag stod i Icakassan många timmar senare och saknade min plånbok, slog det mig att kvinnan inte alls hade gått fel. Hon hade snarare känt på ett gäng handtag i portuppgången, tills hon hittade en dörr som var olåst. Som min. Och bingo! Där hängde ju min handväska på en krok, precis inom räckhåll. För en fingerfärdig, fräck filur var det sedan en barnlek att fiska upp min plånbok. När jag stöldanmälde incidenten sa polisen att en liga härjade i mina Söderkvarter och att jag verkligen borde låsa om mig i fortsättningen.

Jag hade tur, ändå. Det jag förlorade gick att ersätta. Värre var det för Paula, som blev våldtagen av en främmande man som också hade traskat rakt in i hennes olåsta hem. Paula förlorade sin tillit, sin självkänsla och, till slut, sin vilja att leva. Läs hennes starka berättelse på sidorna 30–33.

Till sist: Glöm inte att låsa om er.

Solen har inte visat sig på flera dagar och det snöar horisontellt. Trots att jag kisar i motvinden, går det inte att värja sig mot snögloppet under den korta promenaden från pendeltåget till jobbet. Jag befinner mig visserligen på Klarabergsviadukten – inte K2 – men ett par skidglasögon vore på sin plats och jag undrar hur den propre mannen, som väntar på grön gubbe bredvid mig, skulle reagera om jag plötsligt fiskade upp ett par Bollé-brillor ur handväskan.

Inte alls, förmodligen. Möjligen skulle han snegla lite undrande på mig innan han klafsade vidare i sina orange Swims, gummigaloscherna som påminner om gigantiska ankfötter och har blivit en het modedetalj i den stockholmska saltsörjan.

Att det är fler än jag som längtar bort den här vintermorgonen blir tydligt när jag loggar in på datorn. Först får jag en virtuell örfil i form av en väninnas Facebookstatus: ”3,5 vecka kvar till värme, sol, palmer och milslånga stränder i Thailand”, och min man, Dan, har skickat ett mejl som tipsar: ”Mallorca – våning i första havslinjen”.

I vanliga fall brukar jag ignorera makens många Blocket-mejl, men i dag både klickar jag på länken och fastnar i ett eget sökande. Jag hittar direkt tre objekt i San Augustin, strax väster om Palma, där vi hade en underbar vecka i somras. Låter mig lockas av mäklartexter som manar: ”Passa på!” och: ”Fantastiska priser just nu på Mallorca”.

Och enligt experterna är det inte bara tomt säljsnack. Just nu är det billigare än på länge att köpa boende i solen, så jag fortsätter scrolla bland bilderna på solstolar, havsutsikter och det blågröna Medelhavet. Förflyttas i ett nafs från minusgrader, snöslask och gråväder till 30 plus, pinfärska skaldjur och iskall cerveza. Drömmer mig bort.

Till en tillvaro som varken kräver skidglasögon eller galoscher.

Här vill jag vara snart! 

Böcker kom först. Långt innan min stackars mamma tvingades leta ­efter fyra Neil Young-album – hon fick
en lapp med titlar och noggranna instruktioner – när hon åkte ner på jobbkurs
i Stockholm, var biblioteken världens bästa rum.
Kiruna hade flera stycken, men jag föredrog de mest välsorterade bokhyllorna på Lombolo­skolan och Stadsbiblioteket. Kunde stå i timmar och försöka humma på ett vuxet vis och fundera på vilka tegelstenar som skulle följa med hem.
Det var mycket att ta hänsyn till. Tjockleken, omslagen – blod, svärd och kusliga hus hade förtur – och om Stephen King nämndes någonstans på pärmarna.
Hmm. Hm? Huh-hm!

Kiruna var nere med sport. Man skulle, särskilt om man var just ”man”, helst jaga puck, joxa boll eller valla skidor. Prövade det mesta, till och med den undanskymda och rekylfria subkulturen luftgevär. Siktade som en get.
Jag förstod exempelvis aldrig riktigt poängen med folk som yrade runt på en avgränsad yta
i shorts. Att lyckas få en boll i nät flest gånger på konstgräs var ett fett: ”Jahapp?”, jämfört med att möta en eldsprutande drake under en läslampa.
Lånekortet var ett VIP-pass till demoner och spöken, trollkarlar och alver, varulvar och robotar, slott som färdades i tiden och intergalaktiska delfiner. Fördelarna med böcker var gränslösa. Att kunna färdas till Nangijala, Midgård eller Derry en helt vanlig tisdag i februari utan att ­behöva röra på fötterna, var kanske den mest ­bekväma förmånen.
En annan var att man kunde läsa om barn­förbjudna saker långt innan man tilläts se dem på bio (det var åtminstone en stor grej före internet). Läsning uppmuntrades av mina föräldrar. Det var det finaste de kände till. Och de kunde ju inte veta att deras välartade son satt och förkovrade sig i berättelser om clowner som slet armarna av barn.

Förut var böcker nyttiga. I dag har formatet, ­bara genom att våga vara sig själv, blivit samhällskritik.
Fritiden invaderas av Facebook, Twitter och ­Instagram – en totalitär rörelse där du kartlägger dina vänner och företagen kartlägger dig. Man ska, utöver att tvätta och städa och diska och träna och annan grundläggande markservice, helst vara uppkopplad via tv:n och telefonen och datorn och ”paddan” och fan och hans teknikmoster. Gärna samtidigt. Färre ska jobba för fler. Färre har fast anställning. Stressen härskar överallt. Tiden räcker inte till.
I det i-landsklimatet blir en person som lugnt sjunker ner i en bok, ett störningsmoment i klass med att någon drar naglarna över en ­jättestor svart tavla.
Vad håller hen på med? Mitt på dagen, dessutom. Hen verkar inte ens vara ansluten till ­internet? Kan man koppla upp en pocket? Vem tror hen att hen är? Hen kan inte vara riktigt klok.

Att läsa innebär i all sin enkelhet att koncentrera sig på en sak i flera timmar utan att kommunicera med omvärlden. Ja, ibland kan den perversa sysselsättningen ­pågå i flera dagar. Känn på det ett tag.
Alla som lydigt anpassar sig till samtiden riskerar att sluta som hårt piskade tidsslavar.
Men den som vågar försvinna in i en bok blir tjuren Ferdinand – en sann rebell med en egen korkek.

Veckans krönikör:
Namn: Markus Larsson.
Ålder: 37.
Familj: Mor, far, storebror, sambo.
Gör: Musik- och nöjeskrönikor i Aftonbladet. Samlar vinylskivor, gärna tillsammans med vännen och kollegan Joacim Persson.
Bor: I hyresrätt i Stockholm.

3 snabba:
Min vision av himlen är … 
… en värld där ingen tror att ­himlen finns.
I mitt kylskåp finns det alltid … 
… en och annan hylla.
Om jag var osynlig i en dag skulle jag …
… inte synas till på 24 timmar.

Det var veckan då det var tänkt att vårt andra barn skulle komma till världen. Därför hade svärmor Chris rest de 20 milen från sitt hem i Londontrakten, till oss i Somerset, för att ta hand om vår förstfödde, Joel, 2,5 år.  

Det var bara ett krux. Alla tre – svärmor, min make Dan och Joel – låg däckade i influensa. Att jag samtidigt skulle krysta fram en bebis var inte aktuellt. I stället ­vaggade jag mellan sjuklingarna som en gravidversion av nurse Nightingale och servade mina patienter med het citronsmakande paracetamoldryck, rena lakan och vatten.

Dan var nog krassligast och växlade mellan att duscha iskallt och desperat trycka sig mot elementet i vardagsrummet, invirad i ett täcke, påpälsad i dunjacka och mössa.

Eftersom det var februari och värsta flunsasäsongen, intervjuades en brittisk läkare i frukost-tv om vad som kännetecknar ”the flu”, egentligen.

– Du ligger i sängen och ser en 100-pundssedel på trottoaren utanför fönstret. Reser du dig upp för att hämta den, har du inte influensa, svarade doktorn krasst.

Beskrivningen är nog korrekt. Varken Dan ­eller svärmor hade masat sig utomhus ens för Pippis kappsäck med guldpengar, och själv har jag bara haft ”the real deal” två gånger i mitt liv. Hittills. Peppar, peppar och ta i trä.

Kanske slapp jag flunsafrossan då, för 14 år ­sedan, för att mitt så kallade ”BF” (beräknade förlossningsdatum) inföll mitt under epidemin. Kanske är kroppen så fiffig att den besparar dig skräckkombon 40 graders feber och värkarbete. Jag tror då det.

I år motar jag bacillerna genom att tillämpa proffsknepen på sidorna 26–30. Storken är ju inte på ­ingång.

När skådisen och komikern Will Ferrell strax före jul i en amerikansk talk show berättar om svenska jultraditioner på ett sätt som får oss att framstå som en hop förvirrade knallkorkar, fnissar vi förtjust.
För att inte tala om hur nöjt vi kluckar när ”Sweden” eller ”Swedish” nämns i en långfilm och det görs häpnadsväckande ofta.
Och det är aldrig, aldrig, aldrig i något smickrande ljus.
Nej då, vi är ett land av blåsta blondiner som heter Inga och inte lyckas få ihop deg nog för att köpa något att dra på sig över bikinin.
I lömska attacker har vi låtit resten av världen drabbas av Ikea-förbannelsen ’’det fattas tre ­mojänger’’ och vi har inte fantasi nog att äta ­något annat än köttbullar, än mindre att skämta.
Hade det inte varit för oss hade Stockholmssyndromet aldrig uppstått och när svenskar ­pratar säger de oftast ’’Helvete, helvete, helvete’’, vilket ju ligger helt i linje med vår bergmanska dysterhet.
Fast jag tycker nog att jänkarna har missat ett av de knasigare nationaldragen: Att ständigt referera till Astrid Lindgren och det på ganska oklara grunder.

Tänk dig någon som aldrig hört, sett eller läst något av Astrid Lindgren och ni tar en biltur ute på vischan och du utbrister hänfört:
– Åh, men titta! Det är ju rena Bullerbyn!
– Qué? Bullerbyn? Vad betyder det?
– Jamen, alltså … En by. Med tre hus och en massa barn.
– Jaha. En massa barn. Inga vuxna?
– Jo. En blind farfar, i alla fall.
– Jaså. Jaha. Och vad gör barnen då?
– Gör och gör … De köper falukorv. Eller de GLÖMMER att köpa falukorv. Så härligt.
Här kommer din bekanting att ge upp, möjligen snurra med pekfingret i höjd med tinningen och försöka prata om något annat.
Fast du tänker inte ge dig, särskilt inte om det råkar finnas en glimt glittrande vatten i närheten.
– Nej men, som Saltkråkan, då.
– Què? Saltkråkan? Vad betyder nu det, då?
– Saltkråkan är en ö med några hus och en massa barn. Och en hund.
– Jaha.
Suckar din bekanting tungt.
– Vad gör barnen då?
– Gör och gör. De lallar väl mest omkring och tittar på en gubbe som ramlar i vattnet.
– Låter ju fantastiskt.
– Du fattar inte. Det är ju typ som Kling och Klang.
– Kling och Klang?
– Poliserna i Pippi Långstrump, vet du väl. Väldigt roliga.
– Jaha, vad gör de, då?
– De jagar Pippi men kan inte få tag på henne.
– Och Pippi är …?
– En nioåring som är jättestark och bor ensam i ett stort hus.
– Gör hon något mer? Eller vänta, hon går mest omkring och så där?
– Ja! Just det! Hon letar saker och vägrar gå i skolan. Så härligt.
– Vi struntar i Bullerkråkan och Saltön nu. Ska vi inte äta?
– Jojomensan! Ett tabberas som skulle ha fått ögonen hos Kommandorans fattighjon att tåras.
– Kommandoran… ? Nej, glöm det!

 

Veckans krönikör
Namn: Karin Ahlborg
Ålder: 53.
Gör: Nyhetsreporter på Aftonbladet.
Familj: Fyra söner.
Bor: I Nacka.

4 snabba!
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en 20 år gammal flaska pepparsås från Grenada som bara blir ondare och ondare.

Min vision av himlen är …
… att det är rätt dött där.

Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… vänligt påpeka att säkerhetsnålar som örhängen ser rätt … efterblivet ut.

Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… hänga hemma hos folk för att ta reda på exakt hur mycket det ljugs på Facebook. Och snacka om att jag skulle ha en statusuppdatering med studs dagen efter.

Fler och fler väljer vego. För kroppens, plånbokens och, inte minst, planetens skull. Våra barn propsar på ekobananer och biodynamiskt ­odlade äpplen. En köttfri dag i veckan är på väg att bli en folkrörelse och i lågstadieklasser diskuteras vikten av att köpa fisk från MSC-listan. Bra så. Gräsrötterna har fattat galoppen sedan länge.

Makten? Inte förrän nu.

I mitten av januari beslutade EU-parlamentet äntligen att rucka på en av sina mest rigida regler: Den om att billigast är bäst vid offentlig upphandling. I fram­tiden får myndigheter välja bort leverantörer som, till ­exempel, inte har rätt miljöprofil eller saknar kollektiv­avtal. Oavsett hur mycket de lyckas pressa sina priser.

Men hittills har skolor, som valt att servera dyrare när­producerad, ekologisk mat till sina elever, alltså riskerat att bli anmälda för brott mot upphandlingsreglerna.

Befängt.

Om lagändringen kommer att leda till att ungarna får luncher som är miljö- och människovänliga? Låt oss hoppas det, men det är absolut ingen garanti. Som vi vet kostar krav- och rättvisemärkta köttbullar någon krona mer per portion än massproducerade köttklistervarianter. Och cash är tyvärr oftast king, det vet alla som sitter med ett budget­ansvar.

Troligtvis kommer majoriteten av landets skolbespisningar tvingas fortsätta servera besprutade grönsaker och pannbiffar som till största delen består av slaggprodukter, stärkelse och socker.

Det är inte bara befängt. Det – om något – borde vara brottsligt.

Om buss 59 vill jag berätta.
En linje med blygsam turtäthet som går från Norra Hammarbyhamnen i Stockholm, via östra söder till city, och vidare norrut genom stan.
Jag tar denna buss till och från jobbet varje dag. En färd som räddar det lilla som återstår av mina arma nerver. Ingen trängsel i underjorden, ingen kamp för överlevnad i gången mellan T-centralen och Centralen där tusentals människor i minuten väller fram med panikslagna ögon och vassa arm­bågar.
En buss med gott om sittplatser är så oerhört mycket mer civiliserat. Jag stiger på vid Östgötagatan och är två stationer och tio minuter senare framme vid Aftonbladet.
59:an puttrar långsamt fram i bilköerna över Centralbron. Utsikten hänför: Riddarfjärden och Stadshuset, Gamla stan, slottet, riksdagen och Rosenbad.
I ögonvrån ser jag Högsta domstolen. Där sitter säkert Göran Lambertz och filar på något nytt svårbegripligt försvarstal till sin inställning till cirkus Quick.
Per Ekberg, trafikplanerare på SL, visar sig ha nördkoll på bussarna. Han berättar att 59:an är en av Stockholms äldsta linjer. Den invigdes 1930 och hade redan då Hammarbyhamnen som en  ändhållplats. Märkligt nog var den andra Karolinska sjukhuset, trots att hospitalet invigdes först 1937.

Under åren har sträckningen ändrats elva gånger. Den kortades till exempel 1967 då Sverige
bytte till högertrafik. Och mellan 1989 och 2002 passerade den NK.
Så kom plötsligt något snille på att 59:an skulle hålla sig inom Söder, med ett dramatiskt tapp av passagerare som följd. Redan några månader senare lades rutten om igen. Bussen körde till Sergels torg. Och i augusti 2003 förlängdes sträckan till Karolinska sjuk­huset. Cirkeln var sluten.
På 59:an är klasskillnaderna så tydliga. På morgnar och eftermiddagar färdas innerstadens medelklass på väg till och från medelklassjobben
i innerstaden.
Mitt på dagen tar pensionärerna över. Inte den sortens uppenbart välbärgade äldre, som återfinns på Östermalm, utan de tanter och farbröder som befolkade Söder på den tiden stadsdelen
ännu tillhörde arbetarklassen, före gentrifiering och omvandling av hyresrätter till svindyra bostadsrätter.
Det är just dessa tanter och farbröder som håller 59:an vid liv. Jag har hela tiden upplevt den som en anakronism, som en rest från det förflutna, en linje som omöjligen kan löna sig och som SL behåller av romantiska eller nostagiska skäl.

En känsla som får näring av statistiken: En vanlig dag har den ungefär 5 000 passagerare, att jämföra med de 63 000 som per dygn färdas med 4:an.
Ingen föreställning kunde vara mer fel­aktigt, visar det sig. Obskyra linjer som min, fyller en ekonomisk funktion för Landstinget.
Pensionärer som inte orkar ta sig till tunnelbanan hoppar i stället på närmaste buss. På så vis hålls kostnaden för den dyra färdtjänsten nere.
59:an – det viskas i mitt öra att du hotas av den kommande förändringen av Slussen. Det gör mig nervös. Mitt kärleksförhållande till dig är för all del inte okomplicerat, jag orkar inte tänka på hur många gånger jag har stått i vinterkylan och svurit över hopplösa förseningar, men jag kan inte leva
utan dig.
Jag kan bara vädja till SL: Skona min buss. Jag älskar den.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 49.
Yrke: Journalist.
Familj: Sonen Henry.
Bor: Stockholm.

5 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… dijonsenap.
En låt alla borde lyssna på är…
…Caribbean wind, därför att den en gång för alla tar död på missuppfattningen att Bob Dylan inte kan sjunga.
Min vision av himlen är …
… att den har en bar.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… springa och gömma mig.
Jag skulle vilja skälla ut …
… Bobby Fischer, eftersom han slarvade så grovt med sin genialitet.

Svärmor Chris är på besök från England och har ett enda önskemål (förutom att få umgås med oss, förstås): ABBA-museet.

Jag blir jätteglad. För om inte Chris hade varit sugen på Mamma Mia-sing along, hade det sannolikt tagit minst ett år till innan jag pallrat mig i väg. I Stockholm har vi massor av kulturupplevelser precis runt knuten, men kommer jag mig för? Näpp. Jag har varken varit på Artipelag eller Fotografiska (ja, jag skäms) och duckar ofta teater, då jag är lite känslig för överdrivet salivutsöndrande och arrrrtikulerrrrande. Dessutom: Under helgerna geggar ju gärna livet ihop sig till en trasslig mix av mangeltvätt, läxläsning, träning och – möjligen – vila.

Men i dag har vi kulturfest, svärmor och jag. Vi testas i ABBA-kunskap, dansar på karaokescenen och förundras över scenkostymernas pyttestorlekar. Efter det interaktivintensiva besöket dricker vi kaffe i Melody hotels foajé och avhandlar viktigheter som sällan hinner blir sagda då vi bor i olika länder.

Inte nog med det: Jag, vars själ fått vingar av Björn och Bennys magiska melodier, bestämmer att nu ska det bli ändring – här ska upplevas! Jag tänker på Gunnika (sid 12–15), som bannlyste stugsittarhelger och lyckades trycka in 52 äventyr på lika många veckor.

Min ambition är något lägre. Tvätten måste ju manglas någon gång, så jag satsar på ett ”äventyr” i månaden och väljer att hålla mig till Wikipedias definition av ordet: ”En aktivitet som innebär risker eller osäkert utfall och som ofta ställer krav på deltagarna”.

Så dagens strapatser räknas, absolut. Jag uppträdde på scenen tillsammans med hologramversionerna av Björn, Benny, Anni-Frid och Agneta. Inte bara riskfyllt (publiken hade kunnat bua) utan också krävande (det gällde verkligen att hålla tungan rätt i tonarten).

Första utmaningen är således avklarad. Nu återstår bara elva.
Hörde jag ”Drrrrramaaaaaten”?

 

Svärmor Chris möter sina idoler på ABBA-museet. 

Jag har två kvinnliga kompisar som är 50 plus. De är coola, självständiga, och vågar stå upp för det de tror på. Typen som gärna sätter sig i en bar var som helst i världen, beställer in en whisky sour och obehindrat börjar konversera lokalbefolkningen. Trodde jag.
Men icke. Den ena berättar om sin tid på Kuba. Nej nej, jag var ute på dagarna, och jag åt lunch ute men middag blev det på rummet. Jag skulle aldrig gå ut på restaurang eller bar ensam, det är mest unga killar som kommer fram och snackar och då skulle folk tro att jag var ute efter att ragga eller köpa sex.
Den andra berättar om några ensamma veckor i Tyskland. Hur hon ringde dit sin man på helgen,­ bara för att ha någon att gå ut och äta tillsammans­ med på kvällen.
Om de här fräsiga fruntimren inte vågar sig ut på egen hand, tänk då hur många kvinnor som trycker i sina hus, lägenheter och hotell efter klockan 18 bara för att inte bli dömda.
Äh, det ligger väl hos dem själva, intalade jag mig själv, när jag härom året traskade ut ensam efter mörkrets inbrott i italienska Bari. Jag kom från en weekend i Rom med en kompis och var på väg till Kroatien där en pojkvän väntade. Så EN ynka kväll skulle jag väl klara av att gå ut och äta på egen hand?

Jag siktade in mig på ett enkelt ställe som ­ut­lovade pizza och pasta. Stegade fram till servitrisen som frågade hur många vi var i sällskapet. Uno sa jag. Hon såg lite konfunderad ut men ­visade mig till ett litet bord med utsikt över ­torget. När en servitör kom fram försökte jag ­beställa men då skakade han bryskt på huvudet.
No no, jag ska ha ditt bord. Resolut lyfte han upp mitt lilla bord och satte ihop det med ett ­annat längre bort där en barnfamilj väntade på att slå sig ner. När jag reste på mig tog han min stol också. Där stod jag, lätt handlingsförlamad och undrade vad som just hänt. När jag inte fick några indikationer på att jag skulle få en annan plats så gick jag, med svansen mellan benen ­(undrandes om att jag hade behandlats annor­lunda om jag fötts med penis mellan samma ben), tillbaka till hotellet.
Jag lade mig hungrig och ledsen den kvällen och förstod mina kompisar fullt ut.
Men det här var ju Kuba, Tyskland och Italien. Säkerligen är det annorlunda i världens mest ­jämställda (nåja, plats fyra) land Sverige.

Jag har en annan kompis som också är 50 plus. Han är man och hänger på en bar på Söder i Stockholm varje fredag och lördag. Han går dit ensam men slår sig alltid i slang med andra, både män och kvinnor, som glatt välkomnar hans sällskap.
Jag frågar honom om en ensam kvinna skulle få samma bemötande. Nja, då skulle folk dra öronen åt sig, det skulle verka desperat.
Jahaja. Givetvis finns det större problem. Som att många kvinnor inte får gå i skola, inte jobba, inte gå ­hemifrån överhuvudtaget. Men jag tycker ändå att det är deprimerande att halva jordens befolkning inte känner sig bekväm på egen hand i det offentliga rummet på kvällstid.
Jag vill ha en värld, ett Europa, ett Sverige där en ensam kvinna på krogen varken ses som patetisk, desperat eller potentiell sexköpare.
Och får behålla ­bordet hon sitter vid.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 38.
Bor: Hägersten.
Gör: Redigerar.

3 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… en stock snus.
En låt alla borde lyssna på …
… är The hardest walk med The Jesus and Mary Chain. 2:39 ­minuter man aldrig tröttnar på.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag … 
…trots att det skulle ­vara lite creepy, berömma min bakdel och säga till mig själv att sluta noja och ta bort skämskoftan från höfterna.

I morgon ska jag göra någonting jag aldrig gjort förut.
Och kanske aldrig kommer att göra igen.
Eftersom jag är sportjournalist till yrket kanske ni tror att jag ska åka på ett stort mästerskap någonstans långt bort.
Att jag ska se häftiga matcher, träffa stora stjärnor, bo på fint hotell, och kamma hem ett fett traktamente för ”besväret”.
Det är ju sånt sportjournalister gör.
Men nej, jag ska göra någonting mycket större och viktigare än så.
Jag ska gå på pappaledighet.
Koka gröt, byta blöjor, torka snor, läsa sagor, tvätta väldigt små kläder väldigt många gånger.
Jag ska vara borta i åtta månader, över vinter, vår och sommar.
Över OS, Champions League-finaler och VM
i Brasilien.
För mig känns det lite overkligt.
För många andra tycks det helt overkligt.
När jag berättat om mina planer har flera manliga sportjournalistkollegor tittat konstigt på mig och sagt: ”Ja, kul, men du ska väl fortsätta skriva?”.
Nej, jag ska vara pappaledig.
”Jo, men dina krönikor ska du väl fortsätta med?”.
Nej, jag tänkte vara helt ledig för en gång skull.
”Jaha, häftigt, men lite tv blir det väl ändå?”
Otroligt.

När jag lämnade in min ledighetsansökan dröjde det bara någon dag innan en överordnad ringde.
Han undrade om jag ändå inte skulle ta och jobba lite under pappaledigheten.
Gärna direkt, under de första veckorna.
Mest för min egen skull, förstås.
Jag har ingen säkerställd statistik på det här, men det är ganska uppenbart att manliga sportjournalister inte är överrepresenterade i kategorin pappor som tar ut längre, sammanhållande föräldraledighet.
Att förlänga semester med ett par veckor är ­däremot mycket populärt.
Vi föräldrar har det bra i Sverige, vi lever i ett föregångsland när det kommer till föräldraförsäkringen.
De allra flesta kan faktiskt dela föräldraledigheten rakt av.
Vad är det som är så uppseendeväckande med att just jag vill vara hemma?
Är det för att jag är man?
Sportintresserad?
”Medieprofil”?
Förmodligen en kombination av alla tre.
Och en ganska mossig syn på hur en sportjournalist är.

Om det fortfarande är någon som ­tvivlar så vill jag här och nu passa på att tala om en sak.
Jag kan inte komma på någonting som skulle kunna kännas ens i närheten av lika meningsfullt som det som nu ­väntar.
Jag ska leka med en gammal stekspade, leta efter den där strumpan som alltid försvinner, spola vatten i kranen, åka pulka, bada, äta potatismos med händerna, sova middag, räkna hur många gånger min dotter stänger av tv:n under en OS-femmil.
Och så ska jag vara högst delaktig och närvarande när vi tillsammans plockar ut allt ur en kökslåda, stoppar tillbaka allt igen, plockar ut, stoppar tillbaka, plockar ut, stoppar tillbaka – och ­plockar ut allt en gång till.
Vi ses.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.
Bor: Birkastan, Stockholm.

6 snabba:
I mitt kylskåp finns det alltid …
… flera liter mellanmjölk. Är jag på riktigt bra humör kan jag ensam dricka en hel liter till middag.
En låt alla borde lyssna på är …
… The Creeps, Right Back On Track.De här pojkarna vet hur man använder en hammondorgel.
Min vision av himlen är …
… att det är ljust och fint. Alla är gråhåriga och hyggliga.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag …
… säga åt den där heraluen att sköta sig i skolan, läsa mer böcker och ge fan i snuset.
Jag skulle vilja skälla ut …
… Olof Palme eftersom han inte borde gå ut i Stockholmsnatten utan livvakter.
Om jag var osynlig för en dag skulle jag…
… gå och hämta ut allt hemligstämplat material från ”Palmerummet”.