När jag efter några dagar, som av olika anledningar skavt mer än vanligt, läser Veckans vassa-intervjun med Sonja Aldén, börjar jag fundera på hur jag själv skulle svara på frågorna. Så här kommer några exempel:

Har du någon yrkesskada? 

– Ja, jag blir extremt irriterad på felsyftningar i texter, samt när ”innan” och ”före” används fel. FÖRE solnedgången, och INNAN solen går ner, ska det vara. Nu vet ni det.

Vad vet du i dag, som du inte visste när du var 15? 

– Att det inte är en rättighet att få vara frisk.

Vem spelar huvudrollen i filmen om ditt liv? 

– Pernilla Wahlgren, eftersom många säger att vi är så ­lika. Men jag är minst 15 kilo tyngre och 15 centimeter längre än hon, så hon skulle behöva växa på alla ledder först.

Vad skulle du vilja trolla bort? 

– Fysisk och själslig smärta hos mina nära och kära.

Vad vet inte folk om dig?

– Att jag kan vifta på öronen. Med båda samtidigt och ett i taget. Det blir något för Pernilla att öva på!

Vilket är det grövsta brott du begått? 

– Jag skulle kunna dra till med fortkörning, eller att jag snattade en chokladbit när jag gick i fjärde klass, men eftersom jag är usel på att ljuga passar jag hellre. Trots att olagligheten gjordes i ungdomlig dumdristighet och är preskriberad för länge sedan, känner jag att så länge ingen har bett mig bli USA:s president, är det en byk jag helst behåller för mig själv.

Vilket är ditt favoritcitat? 

– ”Life is what happens while you are busy making other plans”, sagt av John Lennon. Det drabbar mig i magen varje gång jag läser det. Och framför allt efter några dagar som, av olika anledningar, skavt mer än vanligt.

Hej jag heter Marcus och jag är… en ”Lotto-Åke”.

Ni kanske kommer ihåg reklam­filmen för Lotto som snurrade friskt i slutet på 90-talet? Den fiktiva kontorsarbetaren Åke drar in en storvinst och stampar in på chefens kontor och säger nej till det beordrade övertidsarbetet – ­genom att förlöjliga honom med grimaser. ”Lotto-Åke” blev en folkhemshjälte, förstås, och jag tror att en si så där sju, åtta miljoner svenska riksdaler hade räckt för att helt kopiera hans upplägg.

Nu undrar ni kanske om jag verkligen skulle börja med att be folk dra åt helvete om jag vann en massa pengar?
Det är precis vad jag skulle göra.

Vid flera tillfällen har jag svängt förbi tobaksbutiken på förmiddagen, lämnat in några rader och skrockande kommit hem och berättat att ”i kväll smäller det till på kontot”. På eftermiddagen har jag packat en liten väska och förbokat en taxi ut till Arlanda. Lite på skoj har jag och Lina pratat om vad vi skulle hitta på OM det skulle hända, och vi ­resonerar väldigt olika.

Lina drömmer om lång ledighet, en parad­våning och en stor gård på Gotland, jag pratar uteslutande om hur skönt det skulle vara med lite ”fuck off”-pengar.

Självklart skulle även jag göra allt det där som alla säger att de ska göra, skänka till välgörenhet, göra nära och kära skuldfria, sticka i väg en sväng, bo alldeles för stort, köpa dyra prylar. Men först efter att jag bett några dra. Det är den största lyxen. Jag har till och med en liten lista på folk som ligger pyrt till. Av olika skäl kan jag inte precisera exakt vilka som kommer att ta plats under bilan men det rör sig om allt från svenska mediepersonligheter till lokala affärsmän, självupptagna nötter med ­konstiga åsikter, folk som beter sig alldeles för dumt helt enkelt.

Det kan förstås låta som att jag är en mycket ­bitter människa, som blivit orättvist behandlad, överkörd, haft en svår uppväxt och som dag ut och dag in tvingas tillbringa tid med en massa ovänner.
Så är det inte.

Jag har det bra, jag har en underbar familj, ett fast arbete som jag tycker är kul, en lön som ­täcker det jag behöver, chefer som går att prata med, kollegor som är hyggliga. Men jag får inte göra precis vad jag vill, när jag vill, och det är det jag vill.

Som icke-miljonär är det svårt att ägna sig åt det jag tycker om mest av allt – att inte göra någonting alls. Att bara skrota runt, bläddra lite i en bok, dricka kaffe, umgås med de jag tycker om, ta dagen som den kommer. Pengar kan förvandla människor till riktiga svin, det finns det många exempel på, och jag ger förmodligen inget sympatiskt intryck just nu. Men jag är faktiskt en ­ganska sympatisk person, och skulle fortsätta vara det även om jag vann snuskigt ­mycket pengar. Jag skulle antagligen bli ännu mer sympatisk om jag fick göra precis vad jag vill. I alla fall mot de som är sympatiska mot mig och mot andra.

Resten kan dra åt ­helvete.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby. Ålder: 33.Familj: Sambon Lina och dottern­ Vera. Gör: Sportjournalist på ­Aftonbladet. Bor: I Fredhäll, ­Stockholm.

6 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… om vi ska ha betong- eller -furugolv i vår nya lägenhet.

Jag är otippat bra på …
… att vika kläder.

Alla borde läsa …
… Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare för att alla borde känna till vilka dårar som varit delaktiga i den där soppan.

Senast jag grät var … 
… när jag lyssnade på Kristian- Gidlunds sommarprogram -eftersom det var hemskt, och är hemskt.

Jag skulle vilja bjuda …
… Christer Pettersson på middag för att fråga lite om hur han hade det, vad han gjorde, och så.

På min gravsten bör det stå …
…  Vi hörs!

Plötsligt pekar Gunilla Persson med ett illavarslande finger på den filippinska hemvårdaren:

– Look at that pyjama dressed woman, who is so lazy!

Ungefär där får min make nog av höstens första avsnitt av Svenska Hollywoodfruar, säger: ”Jag kan inte titta, de är alla tokiga”, innan han går och lägger sig. Jag och Freja, däremot, skrattar hysteriskt åt Gunillas alltmer märkliga beteende. Kiknar när hon ställer tidtagaruret på telefonen och hotar sköterskan:

– Du får tre minuter på dig att öppna dina väskor och visa vad du har stulit från mig!

Innan dess har Gunilla konstaterat att filippinskan har en ”evil spirit” och i affekt hävt ur sig:

– Can you imagine? Evil taking care of my mother, that’s serious!

Ja, redan efter ett par avsnitt av Hollywoodfruarna känns årets säsong minst lika skruvad som när Anna Anka knaprade kycklingbrosk och sextipsade om hur hon höll dåvarande maken Paul lika go’ och gla’ som kexchoklad.

I år är det nykomlingen Siv Cotton som står för the dirty talk. Hon har redan avslöjat att hon lånar ut sin dildo till kompisen Nina, och tvekar inte att bjuda in tv-kamerorna när hon fotas spritt språngande. Om ”Bomullstussen” (som Maria Montazami kallar henne) har något annat än älskog på hjärnan? Döm själva, hon är intervjuad på sidorna 10–11.

Själv är jag mest nyfiken på programmets andra debutant, Britt Ekland. Hon kallar sig oförblommerat för ”the original Hollywood wife” och vågar kritisera Gunillas dåliga hållning.

Brittan känns som en frisk fläkt, tycker jag. En tvättäkta Bondbrud borde kunna konkurrera med Gunillas tokerier.

Go Britt!

Det har varit några goda år för rojalister – och för republikaner. Prinsessbröllop,  förlovning och födsel är rena ­festen för dem som med ivrigt intresse följer ­våra kungligheter.
Lika fint är det för en del motståndare till ­monarkin att få visa att de liksom står över massans fåfänga fjäsk.
Det lustiga med de här representanterna för god smak och omdöme är att de ofta gillar en viss sorts kungligheter.
Nämligen döda.
De briljerar gärna med kunskaper om vem som levde när, vem som var gift med vem, vem som var släkt med vem och vilken gubbe (eller, i fåtal förekommande fall, gumma) som efterträdde vilken. Och vem som drog ut i krig mot vem.
Döingar är historia – medan intresset för livs ­levande kungligheter anses vara något för intellektuella lättviktare.
Kan så vara. Eller så är det precis samma gamla mekanism som vanligt; det som är traditionellt manligt – historiska fakta, kalenderbiteri, krig – är högstatus medan det som alltid ansetts som en kvinnlig intressesfär – skönhet, kläder, relationer – är lågstatus så det bara slaskar om det.
Tycka vad man vill – dagens majestäter är ändå nutidshistoria. Du behöver inte precis sticka ­Estelles kofta enligt veckotidningarnas mönster (Vem GÖR för övrigt det?), men det kanske är värt att utan sarkasmer notera hennes existens.
Och även om kungahuset inte har samma ­betydelse som kungarna som drog ut i krig, rumlade om och hade ihjäl varandra, så fyller de en funktion.
För om hela internet och Twitter och hela tjottaballongen skulle explodera så att det inte fanns så mycket dokumentation kvar för eftervärlden, då skulle framtida forskare kunna studera barnen ­Bernadottes öden och äventyr kring millennie­skiftet. (Jag förutsätter som ni märker att kunga­huset lämnar dokument på vattenstämplade, ­syrabeständiga pappersark efter sig.)
De – eller deras val av livspartner – är som en snabbkurs i tidens anda:
Hade vi behövt ytterligare bevis på den extrema kroppsfixeringen och hälsohetsen hade vi haft ett
i Victorias make, den personlige tränaren och ­gymägaren.
Svärson nummer två är en kapitalist av modernt snitt, ingen tändstickskung eller möbelmogul som byggt ett imperium på fysisk tillverkning och med sina bara händer. Utan en fondförvaltare som bollar med fiktiva värden.

Och lika 2000-tal är personen som kan stå näst på tur, prins Carl Philips flickvän Sofia.
Dokusåpakändisarna är Kändissveriges meta­inslag. Inte kända för att ha skidat, sjungit, hoppat eller skrivit sig till berömmelse, utan helt enkelt kända för att vara kända.
Hade de alla varit i giftastagen ett eller ett par ­decennier tidigare gissar jag att de äktat i tur och ordning: en it-entreprenör från Silicon Valley, en journalist – troligen ett nyhetsankare känt från tv-rutan, vilket för övrigt var vad den spanske kronprinsen gjorde –, och en videojockey från MTV eller ZTV. En ­”supermodell” hade också kunnat komma på fråga.
Frågan är hur Estelle, hennes eventuella syskon och kusiner kommer välja att leva. Kommer de leva i regnbågs­familjer, gifta sig med en klimatforskande transa eller dottern till Östasiatiska unionens president?
Kanske gör de revolt – och ­skrider till altaret med ättlingar till andra kungahus?
Då kommer det bli riktigt goda år för rojalister.
Och republikaner.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 43.
Familj: Normalstor.
Bor: I Stockholms västra förorter.
Gör: Chef för nyhets­feature och Wendela på Aftonbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… salta bad! Missade dem den här sommaren. Och Östersjön räknas inte! Men barnen fick åtminstone fiska krabbor på Västkusten.
Jag är otippat bra på …
… att komma ihåg namn på personer. En väldigt opraktisk ­talang, eftersom folk ibland tror att jag har en hang up på dem eller är en stalker.
En bok alla borde läsa … 
… är Frihet av Jonathan ­Franzen för att det är en sådan härligt pladdrig relationsroman som nästan aldrig tar slut.
Senast jag grät …
… var för väldigt länge sedan. Sparar numera mina tårar till katastrofer,­ slösar inte dem på små motgångar.
På min gravsten bör det stå …
… ”Här under vilar ­stoftet av en tant som blev över 100 år ­gammal och dog lycklig – omgiven av alla de bästa människorna hon­ ­visste.”

Så när som på vårt bord är den flotta restaurangen helt tom. Tre steg bakom oss står de två söta servitriserna och viskar bakom kupade händer.

Maten är utsökt, betjäningen på tå, vinerna serveras perfekt tempererade. Det borde vara en alldeles underbar kväll, men jag minns representationsmiddagen mest som plågsam.

Situationen är krystad, men kutymen dikterar att efter dagens affärssnack ska vi umgås ”mer privat” under kvällen. Problemet är att ingen av oss vill vara där.

Vi skulle alla hellre dra på oss mysbyxorna och krypa upp i tv-soffan med ett glas billigt rödtjut, än att fortsätta konversera stelt över den välmörade oxfilén och Châteauneuf-du-papen.

Gissar jag. För alla ser mer eller mindre besvärade ut. Efter varje: ”Åh, vilket fantastiskt kött” blir tystnaden allt obekvämare och jag, som blir kollrig av långa pinsamma pauser, tar på mig rollen som kvällens cirkushäst. Jag trippar in i manegen och krumbuktar mig genom att bli extremt intresserad av en av kostymmännens fäbless för norskt djuphavsfiske. Vilken är den största firren han fångat? Exakt vilka vatten föredrar han och hur är det med flugfiske? Är det så där rysligt spännande som det verkar?

Storfiskaren svarar artigt, men kortfattat. Kommer inte med några motfrågor om mina eventuella hobbies. Jag vänder ut och in på mig själv för att samtalet ska leva förbi den snofsiga desserten.

Efteråt känner jag mig utmattad, tömd. Längtar ännu mer efter mjukisbrallor och lådvin och tänker: ”Aldrig mer”, trots att jag malligt brukar skrävla om hur extrovert och härlig jag är.
Men så gör jag testet i veckans Söndag och svarar ett rungande ”ja” på 15 av 20 frågor. Jag är alltså en introvert typ, egentligen, och nu är det dags komma ut ur garderoben. Under nästa affärsmiddag tänker jag hålla snattran.

Utan att bli kollrig.

Ett besök hos frisören fick mig att förstå att det inte är taxichaufförerna det är fel på, det är vi kunder som är problemet.
Här kommer ett försvarstal för alla kedjepratande taxichaffisar världen över:
– Jag ber alla mina kunder att dansa efteråt, sa tjejen med saxen på den lilla frisörsalongen i ­Solna.
– Då får jag tänka ut något då, svarade jag.
– Nej, jag bestämmer vad, sa frisörskan och rabblade några förslag som jag på nätt och jämnt kände igen till namnet.

Sedan klippte hon mig, och hon pratade oavbrutet.
Jag är en ganska lättklippt person, det tar 20-30 minuter på sin höjd, och när det var klart visste jag allt om henne. Att hon gymmade på Sats och gick på LCHF-diet för att ”få lite rumpa”. Att hon var skild sedan länge och hade en 14-årig son som precis varit på första dejten. Att hon, för inte så länge sedan, hade blivit utbränd och gått hos psykolog i ett år. Vad hon tycker om sommarens oroligheter i Turkiet. Att hon själv kom hit som tvååring, är muslimsk kurd men uppskattar den svenska ”mentaliteten”:
– Ni är konflikträdda, ni blandar er inte i men det är bra, här är tryggt.

Jag fick också veta att hon har gått från att dricka flera koppar kaffe om dagen till att skaffat en termosmugg som gör att kaffet håller värmen. Nu tar hon sig en mun då och då i stället för att brygga kopp på kopp.

Jag försöker inte beskriva något unikt, alla som har klippt sig någon gång känner igen det här. Vi pratar ganska mycket med våra frisörer. Vissa av dem frågar om ditten och datten, andra drar historier av allehanda slag.
Min poäng är att en babblande frisör är ganska trevligt.

Annat när vi sitter i en taxi. Jag kan påminna mig oräkneliga resor där jag velat spetsa personen framför med harpun genom sätet bara för att få tyst på fanskapet. Men konflikträdslan förhindrar mig att ens be honom dra igen limpsaxen.

Så jag frågade frisörtjejen rakt upp och ner:
–Varför störs vi av malande taxichaffisar men roas av samtal under en klippning?
– Det är för att det är tjejer som klipper er, sa hon med ett gapskratt.

Det är möjligt att det finns något erotiskt över det, en stunds beröring av en kvinnas hand.
Å ­andra sidan uppskattar jag mina stunder även med manliga frisörer.

Så jag tror att det handlar om något ­annat. När du sätter dig i en taxi är du i regel stressad, du är alltid på väg till något annat. Karin Boye hade fel, det är inte ­vägen som är mödan värd, åtminstone inte när det kommer till taxiresor. Hos de flesta av oss sitter det djupt inpräntat att det är ­onödiga pengar och ska helst gå så snabbt som möjligt. Tänk på det nästa gång du sätter dig i en taxi: Det är inte den pratande chauffören som är problemet utan det ligger hos dig.

Till sist: Vilken dans blev det? Ingen alls, det tycktes hon helt ha glömt bort när vi kom till betalningen. Men som alltid efter ett frisörbesök gick jag hemåt med lite lättare steg. Och det slog mig, att det kanske var det min frisörska egentligen syftade på.

robert.laul@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 37 år.
Familj: Singel.
Bor: I Solna.
Gör: Journalist och krönikör på Sportbladet.

5 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… hur det ska gå i allsvenskan – fotbollsligan som aldrig upphör att förvåna, fascinera och engagera.

Alla borde läsa …
… Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare för att förstå hur stor den här rättsskandalen verkligen är.

Senast jag grät var…
… när jag såg The Dark Knight Rises eftersom slutet är så fantastiskt bra i kombination med vetskapen att det inte tycks bli några fler Batman-filmer av Christopher Nolan.

Jag skulle vilja bjuda …
… Lars Lagerbäck på middag för att få veta hur en så begåvad och framgångsrik man kan ha så liten respekt och förståelse för medier-nas arbete kring svensk fotboll.

På min gravsten bör det stå …
… härunder ligger stoftet av ett jävla fylle-svin.

Segelbåtarna trängdes nere i hamnen. Så tätt att de gnuggade varandras sidor. Jag promenerade längs kajen i Mariehamn och såg turisternas silhuetter i kvällssolen. De var samlade på däck, skramlade med besticken och skålade. Himlen var skrikigt orangegul och de små krusningarna i havet glittrade. Jag var 20 år och jag hade nyligen fått mitt drömjobb som chefredaktör för en nöjestidning.

Det var bara veckor sedan jag flyttat till den mysigaste vindsvåningen man kan tänka sig. Högt i tak, vita väggar och fransk balkong. Allt fint hände på samma gång, och som om det inte var nog hade jag släpat hem min drömkille från krogen och nu var han min. Samtidigt föll tunga, varma tårar nerför mina kinder.

Jag grät för att jag var tom.
För att jag hade det så bra, men absolut inte kände någon mening.
Kontrasterna var stora. Det var en ljuvlig sommar­kväll, kanske den absolut vackraste den sommaren, men det enda jag kunde lägga fokus på var att jag inte kunde känna.

Jag visste ingenting om att vara deprimerad.
Och det skulle dröja ännu två år innan jag skulle ta reda på det.

Långsamt, långsamt sjönk jag djupare ner i meningslösheten. Jag såg människor göra saker, men jag kunde inte förmå mig att förstå dem. Jag ville absolut ­inte göra någonting. Förutom att sova. Så jag sov. Jag gick till jobbet. Jag ägnade dagen åt att undvika folks blickar så gott jag kunde. Sedan gick jag hem och sov till nästa morgon.

När det var som värst var jag tvungen att gå hem och sova på lunchen. Vännerna frågade om jag ville träffas. Det ville jag inte. Jag orkade inte. Så jag ljög. Det var snåriga lögner om att jag var tvungen att hjälpa någon avlägsen släkting att flytta eller att jag skulle röja ut mitt vindsförråd. Jag kom aldrig ihåg vilken lögn jag hade dragit till vem, så jag satte mig i den ena konstiga situationen efter den andra.

Allt bara för att få vara ifred.
Som många som är deprimerade längtade jag efter döden. För när det inte finns någon mening, vad är det då för syfte med att bara finnas till?

Det kändes som att jag existerade för andra. För jag visste att mamma och mormor aldrig skulle orka med att jag försvann. Jag ältade tankarna gång på gång på gång. Vad var det för mening? Varför gör folk saker? Hur orkar andra finnas till? Kommer det alltid att vara så här? I så fall orkar jag inte. Jag orkar knappt en dag till, hur ska jag orka flera år?

Det tog, som sagt, två år innan jag fick hjälp.
Tre år innan jag kunde känna lycka och livsglädje.
Men nu skrattar jag igen. Nu lever jag igen.

Många tror att psykisk ohälsa är någonting konstigt. Många som drabbas av depressioner skäms. Jag gjorde det. På två år tänkte jag inte ens tanken på att söka hjälp, för jag var ”ingen sån”. Jag hade ju jobb, ­lägenhet med fransk balkong och kille. Till slut tvingade mamma mig till en psykiater.

Omkring tio procent i befolkningen beräknas ha haft en ­depression under senaste året, ­enligt Vårdguiden. Det kan hända, och det händer, även den bästa.

Om jag hade vågat söka hjälp direkt kunde jag ha minskat min sjukdomstid.

Men jag var för feg.
Det var jävligt dumt.
För just den där sommarkvällen, den får jag aldrig igen.

zandra.lundberg@aftonbladet.se

Veckans krönikör:
Namn:  Zandra Lundberg.
Ålder: 25 år.
Familj: Sambon Christian.
Gör: Nöjesreporter/krönikör på Nöjesbladet.
Bor: I en lägenhet i Enskede.

4 snabba:
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… att jag och min kille ska åka till Mexiko och lära oss att surfa. Eller bara dricka tequila.

Jag är otippat bra på…
… bänkpress. Siktar på personbästa i augusti.

Senast jag grät…
… var när jag lyssnade på Jonas Gardells sommarprat. Jag var bakfull, hyperkänslig och satt på bussen.

På min gravsten bör det INTE stå…
…någonting. Det räcker med att kasta ut askan i havet. Billigare så.

5:2 – dieten alla pratar om. Sammanfattat går det ut på att äta som vanligt fem dagar i veckan och dra ner på kalorierna under två dagar. Enligt läkaren Michael Mosely ”går du ner i vikt utan att lägga om hela din livsstil”. Söndag reder ut alla frågetecken med en stor guide.

Maria, 54, var trött på sin ”snälla” stil och Söndags stylist Ehva Löpp ryckte ut. Se förvandlingen och Marias nya tuffare attityd. ”Det här är verkligen JAG”, sa hon efteråt.

Och nu när sommaren börjar lida mot sitt slut, vad är bättre än att kunna se fram emot en resa i vinter? Vi listar 40 nya charterresmål som garanterat är solsäkra!

… dessutom: Fråga Terry, Fråga Malena, veckans vin, korsord & knåp, inredning och mycket mycket mer.

Jag går ut från den gamla träkyrkan i Näsåker uppe i Övre Ådalen i Ångermanland. Tystnaden är bedövande. Nämforsen en bit bort är lika död som de som ligger här. Men tystnaden talar till mig. Ibland, beroende på dagsformen, formligen skriker den. För på något sätt är det här, bland alla dessa ­döda, jag hör hemma.

Just där, till höger om kyrktrappan under en ­liten svart sten, ligger N A Lidén och Sara, ”hans hustru.” Farsans farfar och farmor. Och till vänster: Gamla, gulliga, snälla Amanda. Farfars syster som alltid bjöd på nybakade bullar och källarkall mjölk från kossan uti fjöset. Bredvid henne Rickard, bildskön kraftkarl, som bar hem farfars gamla täljstensspis när Emil ­hamnade här. Och alldeles framför: En liten duva och namnet på min tremänning Gunilla. Hon blev två.

Runt hörnet finns Emil Lidéns familjegrav. Stenen är, som de flesta andra, liten och anspråkslös. Farfar Emil, skogsarbetare, flottare och torpare, ligger där tillsammans med farmor, sina svärföräldrar, faster Toras grabb som knappt hann öppna ögonen innan han dog och kanske ett par till. Sista bidraget var min far som kom dit som 52-åring 1970. Sen sprack det. Släkten försvann åt alla håll.

Runt omkring ligger grannarna, de flesta släktingar på ett eller annat sätt: Arvid som sköt sig i vedboden, Kalle som inte kunde gå – han sprang jämt. Överallt på stenarna: Lidén, Liden, Lidén. Och så de andra, de som Lidénarna gifte sig med.

Ingenstans känner jag så många människor som här. Och alla är döda men ändå oerhört närvarande skuggor som bildar en klangbotten i min tillvaro.

Det går en tråd från Näsåker ner till Östergötland. Morfar Nestor, statargrabb från Tidersrum, snodde värvning vid Smålands husarer i Eksjö 1909. Togs ut till guldlaget i truppgymnasik vid OS 1912. Gifte sig med skönheten Blenda, fick ­sonen Erik och förlorade båda två i Spanskan. Förkrossad sökte han sig norrut, vann högsta vinsten på penninglotteriet och träffade min mormor. De fick tre döttrar som hamnade på olika ställen.

Morsan, fick jobb på Östra Småland i Kalmar dit farsan hade kommit strax tidigare. Etablerade förlovningar slogs upp. Morfar laddade sin revolver.
Men det ordnade sig.

Varje år åkte morfar ned till Sjögestad och krattade föräldragraven. Jag följde med några gånger. Där stod Nestor, hårdingen, och grät. Jag också. Morfar tog tidigt med sig några ekplantor som han planterade hemma på Moråsen i Boden. Som genom ett herrens mirakel överlevde de krigsvintrarna och alla hemska Norrbottenvintrar. Nu har de planterats om och hamnat utanför kyrkan.

Så dog farsan, 52 år gammal, och hamnade i Näsåker.
Så morfar och mormor: Boden.
Farmors bror Oscar: Försvann någonstans i Minnesota.
Moster Märta: Karlstad.
Faster Tora: Skogskyrkogården.
Morsan: Minneslunden i Söderhamn.

Själv bor jag i Uppsala.
Trådarna från kyrktrappan i Näsåker leder lite varstans.
Vart ska de leda mig?
Tillbaka till Näsåker när det blir dags? Hem till familjen? Hem till släkten? Men familjen, släkten, finns ju överallt nu.

Fast Näsåker kallar. Allt ­högre ju äldre jag blir.
Det där får någon annan lösa.

Jag var nyss uppe i Boden och bröt en kvist av Nestors ek som jag tog med mig hem. Och här ­sitter jag och tittar på de torra ek­löven. Och tänker på Näsåker. Och på den skugga ur det förflutna jag snart själv kommer att bli.

svante.liden@aftonbladet.se

Veckans krönikör
Namn: Svante Lidén.
Ålder: 61 år.
Familj: Hustru Maria, sönerna Magnus och Einar.
Gör: Reporter på Aftonbladet.
Bor: Uppsala.

3 snabba
Just nu kan jag inte släppa tanken på …
… Reykjavik. När höststormarna drar i gång däruppe i min gamla hemstad kan jag inte komma på ett ställe jag hellre vill vara på.

En bok som alla borde läsa …
… Lusthuset av Torsten Blomqvist.  En lika rolig som fasansfull skildring av politisk vardagskorruption – med inslag av ruggigt ultravåld –  i en norrländsk stad som av någon anledning får en att tänka på Sollefteå.

På min gravsten bör det stå:
”Det var bättre förr!”

Det har gått fyra år. Ändå skriker hela min kropp ”nej!” när jag spänner på mig hjälmen, svingar benet över pakethållaren och sätter mig på cykeln.

Men det är dags nu. Dags att överkomma skräcken som har ridit mig sedan den 31 juli 2009, då jag dundrade med hakan rakt ner i asfalten, slog kroppen fyra nyanser av blå och bet sönder åtta kindtänder.

Min man, Dan, har fixat till min ärvda Crescent med nytt styre, fräscha däck och skinande blanka stänkskärmar. Min hoj är som ny, annat är det med mig. Olyckan sitter kvar i muskelminnet som ett svidande ärr, men enda sättet att bli trygg i sadeln igen är ju – som bekant – att hiva sig upp i den.

Hjärtat pickar lite fortare och handflatorna är svettiga när jag trampar iväg, påhejad av Dan. I Slussenbacken blir jag omkörd av både medelålders män i lycra och fartiga damer med korgar på styrstången, och jag tänker att de nog aldrig har dundrat rakt in i en trottoarkant med ansiktet först.

Att de nog inte vet att 70 procent av alla cykelolyckor resulterar i käk- och tandskador och att om de kände till den statistiken skulle de förmodligen tagga ner en smula.

Eller åtminstone skaffa en hjälm med integralskydd. För blåmärken bleknar, sårskorpor ramlar av, men tänder växer aldrig tillbaka och är överjävliga, snudd på omöjliga, att laga när de är så trasiga som mina.

Det är därför jag blivit Stockholms försiktigaste, och snällaste, citycyklist. Jag stannar laglydigt vid varje rödljus, respekterar högerregeln och släpper fram fotgängare vid övergångsställen.

Att inte göra det ovan nämnda, skulle vinna mig några minuter i tid. Det är det inte värt.

Tro mig.