På tisdag visar SVT dokumentären Drottningen av Versailles, om miljardären David Siegel och hans 30 år yngre fru Jackie, som är mitt uppe i byggandet av sitt drömhus. Den vräkiga monsterskapelsen är inspirerad av franska slottet Versailles, och ska bli USA:s största privatbostad (till exempel har huset 30 badrum, och mitt hem skulle lätt få plats i Jackies garderob).

I början är det lätt att skratta åt paret. De överdådiga oljeporträtten av familjen. Guldtronerna. Stöv-larna i alligatorskinn för 17 000 dollar. Flockarna av knähundar som bajsar inomhus. Om huset är ett nytt Ver-sailles är Jackie Siegel definitivt en modern Marie Antoinette. Men mitt under filmandet slår finanskrisen till. Från ett slags jumbo-variant av Svenska Hollywoodfruar hamnar vi nu i det mest extrema avsnittet av Lyxfällan någonsin. Av 19 anställda i hushållet har paret nu bara råd att behålla fyra. Drivorna med hundbajs blir allt större i huset. Jackie erkänner att hon aldrig skulle ha skaffat åtta barn om hon vetat att hon inte skulle ha råd med barnflickor. Och när barnen flyger reguljärt första gången undrar en av sönerna vad alla främlingar gör på ”deras” plan. Till slut måste paret Siegel försöka sälja sitt halvfärdiga Versailles. Ingen är intresserad, trots att de dumpar priset till en halv miljard kronor.

Det hade varit så enkelt för regissören Lauren Greenfield att bara spela på vår skadeglädje. Särskilt eftersom David Siegel, som tjänat sin förmögenhet på timeshare-fastigheter, säljer drömmen om lyx till medelklassmänniskor som egentligen inte har råd. Nu bråkar paret Siegel själva om det slösaktiga med tända lampor i tomma rum! Ha! Där får de allt vad de förtjänar! Men i stället är det en rörande berättelse, om en familj som är förvånansvärt lätt att tycka om och oroväckande lätt att känna igen sig i. Du och jag har kanske inte byggt ett eget Versailles, men säkert ett och annat luftslott.

Marie Antoinette hade inte behövt oroa sig för en revolution idag, när
pöbeln tror att vi också kan bli kungligheter om vi bara tar tillräckligt många lån.

Jag älskar att åka bil med min man. Speciellt på sommaren då han bär t-shirt. Jag sitter alltid bakom honom. Han kör, ett barn fram i passagerarsätet, jag och det andra barnet i baksätet. Min man håller ena handen på växelspaken och det enda jag ser av honom är hans arm, nacken och ibland möter jag hans blick genom backspegeln.

Vi brukar lyssna på radio. Barnen håller sig nöjda då de hör musik, så det får bli program som pumpar låtar.

Min man och jag brukar morra lite åt hitmusiken, säga att det vore kul att lyssna på något annat ibland. Som P1. Eller något annat som inte är så kommersiellt. Men vi fortsätter att girigt ratta fram hitsen – för för barnens skull.

Fast i slutet av sommaren gjorde jag upptäckten att det inte alls bara är ungarna som går igång. Det visade sig att min man visst uppskattar den lättsamma musiken. Han till och med njuter. Jag tog honom på bar gärning, kan man säga. Mitt i en plingplongig Christina Aguilera-låt ser jag hur håret på min mans armar reser sig. Det är varmt i bilen, så han kan inte ha frossa. Slutsatsen jag drar är att han njuter.

Jag fortsätter tyst följa håren på hans arm. En ny låt spelas, håren lägger sig. Nästa låt är en rockballad, Bed of Roses med Bon Jovi. Den är
ju ganska fin. Men på Klas arm händer ingenting. Jag kollar igen i en Mauro Scocco-refräng, en låt jag vet att han gillar. Jadå, håren har rest sig just där Mauro sjunger med mest inlevelse. Nu är jag säker, min make njuter. Jag påpekar detta och vi skrattar.

Sedan dess roar jag mig med att kolla in min mans verkliga musiksmak.

Jag har också börjat samla på stunder som ger välbehagsrysningar. Finns det något bättre egentligen? Glädjetårar? Gapskratt? Nja, jag tycker nog att välbehagsrysningar knäcker. De överraskar mer eftersom de liksom inte kan framkallas.

Tyvärr är min kropp inte lika generös med dessa rysningar som min mans. Färre låtar funkar på mig. Men de som gör det får varenda fjun att stå i givakt. Till exempel Gasoline Vad gør vi nu lille du? från 1975. Och Michael Jacksons Man in the mirror. Och Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå.

Men det finns annat som också kan ge ståpäls. En liten larvig uppfinning som masserar skallen, till exempel. Jag tänker alltså på den där stålprylen som ser ut som en spindel på jättelånga ben. Åh, vad den är härlig!

Men den bästa välbehagsrysningen kommer då folk gör storslagna saker i grupp. Jag tänker inte på en kör, även om det också kan funka ibland. Den mäktigaste rysningen, enligt mig, kommer då en stor samling människor går samman och gör något gott. Ibland ser man det i filmer.

Någon reser sig och går emot etablissemanget. Så följer en efter en och plötsligt står alla upp för den goda sakens skull.

Tyvärr händer det alldeles för sällan. Både i film och i verkligheten. Som
oftast får jag nöja mig med att avundsjukt titta på Klas små rysningar. Och så har jag ju alltid min spindelliknande skalpmassör.

Jag älskar ordning och reda. Och inte bara ”var sak på sin plats”, utan hemmet ska vara rent, sängarna bäddade, och de manglade lakanen prydligt insorterade i det ärvda jämtländska linneskåpet.

Jag skriver alltså inte under på det putslustiga påståendet: ”Hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete”. Nej, för jag hatar lort och hamnar jag, när den dagen kommer, hos hin håle så nog fan (ha ha)
kommer jag se till att det är skinande blankt därnere. Faktum är att jag gillar städning, går i gång på att byta sänglinnet, vädra täcken och kuddar, skrubba toaletter och blöttorka ­golven tills varje vrå av
lägenheten doftar tallbarssåpa.

Men Dan, mannen jag delar mitt liv med, kan utan problem kliva över skohögar i hallen, ignorera ett ­frukostsmuligt köksbord och fattar verkligen inte vitsen med att bädda en säng: ”Den ska ju rivas upp igen i kväll”. Beundransvärt. Jag blir nämligen stressad av röra, och är fysiskt oförmögen att sjunka ner i soffan mitt i ett pryl- och dammkaos, alla ”lev i nuet”-råd, till trots.

Resultatet blir att jag, så fort jag kommer in genom ytterdörren,
plockar, torkar, dammar och röjer. Frivilligt, för Dan förväntar sig
inte att det är jag som ska ­sortera och polera. Tvärtom, han städar
gärna – när han tycker det är dags. Tyvärr är hans och ­mina
toleranströsklar helt osynkade, vilket innebär att jag med jämna
mellanrum får höra att jag är osedvanligt pedantisk och en krävande
person att leva med.

Tycker Dan, ja, som inte har läst om Lars-Gunnar. På sidorna 40–43
avslöjar L-G bland annat att han måste plocka i och ur diskmaskinen på
samma sätt. Varje gång. I jämförelse med ­honom är jag en superslarver.

Tack och lov.

De senaste åren har varit minst sagt omtumlande för mig. Jag och Sara Bergmark Elfgren har skrivit de första två böckerna (Cirkeln och Eld) i en trilogi om en grupp tonårshäxor i Bergslagen som måste samarbeta för att stoppa apokalypsen. Vi skrev helt enkelt böckerna vi själva ville läsa. Vi hade, naturligtvis, aldrig kunnat ana att böckerna skulle bli sålda till över 25 länder.

En fråga som har dykt upp i många intervjuer, i alla länder där vi hittills pratat med journalister, är varför våra huvudpersoner är tjejer. Samtidigt som jag kan förstå frågan, så är den lite sorglig. Det finns ju massor av berättelser om ett gäng killar, utan att någon undrar varför de är just killar? Och få reagerade på att det bara fanns en kvinnlig superhjälte i Avengers, där jorden återigen räddades av ett gäng vita hetero-killar (Obs: jag älskade ändå Avengers.)

En annan vanlig fråga är om det betyder att våra böcker är tjejböcker. Men vem skulle påstå att böckerna om Harry Potter bara är för killar, eftersom de har en manlig huvudperson? Det tas för givet att om en film, tv-serie eller bok handlar om killar, så är det riktat till både en manlig och kvinnlig publik. Men det som handlar om tjejer är bara intressant för tjejer. Som om killar är känslomässigt utvecklingsstörda och har noll fantasi, så att de absolut inte kan leva sig in i kvinnlig hjältes äventyr.

Den så kallade sanningen blir alltså: Det som handlar om killar är allmän-giltigt. Men berättelser med kvinnliga hjältar, som Katniss i Hunger
Games, är en egen liten udda genre. Som om inte kvinnor utgjorde hälften av jordens befolkning.
Och det börjar redan i barnkulturen. Skådespelerskan Geena Davis bildade 2007 ett institut som arbetar för att kvinnor ska representeras mer rättvist i medierna. Deras senaste forskning visar att bara 17 procent av karaktärerna i amerikanska filmer och tv-serier för barn är tjejer. Det ser faktiskt ännu värre ut i populärkulturen för vuxna.
Det här är inte en fråga som bara rör USA, eftersom vi här hemma konsumerar så oerhört mycket därifrån. Det borde vara en tankeställare för oss alla.

Jag är sju år gammal och går i ettan. Jag sitter i skolmatsalen och har på mig min nya tröja, en vit med en mintgrön triangel på magen. Jag är mycket nöjd just den här dagen, för jag har hamnat vid samma bord som min klasskamrat Fredrik. Jag är förtjust i Fredrik, i största hemlighet förstås.

Vi äter risgrynsgröt. Jag tycker inte om mjölk och har bara kanel på gröten. Fredriks gröt badar i mjölk. Jag tittar på honom. Vågar inte säga något, men tänker att han är söt.

Jag tar en tugga av min leverpastejsmörgås och tappar samtidigt min saltgurka på golvet. Jag vänder huvudet för att se om vår lärare har sett att jag spillt.

Plötsligt känner jag att jag blir alldeles varm i ansiktet. Liksom ljummen över ena kinden. Då jag tittar upp igen ser jag att Fredrik sitter med sina händer för munnen och samtidigt känner jag att kinden är fuktig. Därefter upplever jag stanken och inser att Fredrik har spytt. En kaskad-spya över bordet och rakt över mig och min mat.

Jag minns inte exakt vad som hände sen. Jag minns bara att lärare snabbt tvättade av mitt ansikte och att min nya fina tröja stank sur spya resten av eftermiddagen. Dessutom slutade jag vara kär i Fredrik.

Sedan den dagen lider jag av kräkfobi. Jag vet, det låter som ett skämt men jag klarar faktiskt inte av att se någon kräkas. Om jag råkar göra det signalerar min kropp ”livsfara” och jag blir yr. Jag fixar inte ens att se en spya på marken. Jag är en sån som mår illa av blotta tanken på att må illa.

Min kräkfobi har gått så långt att jag är livrädd för vinterkräksjukan. Och så här års är det givetvis en oerhört bökig rädsla.

Jag tvättar mina händer flera gånger om dagen. Vilket såklart är en onödig åtgärd. Jag menar – jag skulle aldrig få för mig att greppa ett handtag på offentlig plats. Om jag måste öppna en dörr är jag kreativ. Armbågen funkar fint, likaså en servett. Eller så ser jag helt enkelt till att inte vara först ut genom dörren. På kortautomater, där man ska knappa in koden, använder jag knogarna. Och jag står aldrig i någons utandningsluft på tunnelbanan.

Förr om åren var det enkelt att slippa vinter-kräket. Jag lyckades faktiskt undvika att spy under hela 20 år. Men så kom barnen. Och min äldsta dotter har verkligen varit min fobis stora skräck. Alltsedan hon var bebis har hon stoppat allt i munnen. Fingrarna, leksaker, skräp på marken, gammal mat, skor och ALLT äckligt man kan tänka sig. Jag vet inte hur många gånger jag fått nypa mig i armen för att inte skrika rakt ut i förskräckelse och äckel.

Nu har vinterkräket blivit tradition hos oss. Och min äldsta dotter kaskadspyr som i tecknade filmer. Jag trodde faktiskt inte att man kunde spy så kraftfullt horisontalt.

Jag misstänkte länge att jag var ensam om min noja. Och självklart har jag tänkt att jag bara är pjoskig. Men nu har jag läst mig till att min fobi är en av de tio vanligaste. Men eftersom den är förknippad med skam talar folk inte
gärna om att de lider av den. Och, ja just det, min fobi har ett namn. Mina damer och herrar – jag ger er ett ansikte till emetofobi!

När det gäller bjudmat är jag periodare. Har jag väl hittat ett recept som funkar för både stora och små gäster, hemfaller jag gärna åt favorit i repris i många månader.

Under 2012 var det min fabulösa ”Chicken ­surprise” (namngiven i ett högst ironiskt ögonblick av min make), som jag serverade vid redaktionspartaj, ­15-årskalas, sommarmiddagar och släktträffar.

För inte nog med att det är en alldeles utsökt anrättning, introducerad av min väninna Therese, den sköter sig snällt i ugnen och blir aptitretande gyllenbrun samtidigt som ­riset är färdigkokt, salladen sköljd och bordet ­vackert dukat.

Dessutom är ju kyckling en bombsäker huvud­ingrediens. Medan många
ogillar eller väljer bort rött kött och fläsk, tar de flesta mer än
gärna för sig av kycklingfilé. Enligt branschorganisationen Svensk
fågel ­sätter vi i oss runt 18 kilo matfågel per person och år. Då
­ingår visserligen även anka, gås och kalkon, men ­gissningsvis landar
det fler kycklingfiléer än ankbröst i ­våra magar.

Men nu är överraskningskycklingens dagar räknade hos familjen Scott.
Både ungar och äkta hälft har tröttnat, så jag kastar mig med iver
över Johan ­Gunnarssons mumsiga allt i en form-recept på sidorna 50–55
i jakt på ny reprisfavorit och jag måste säga den grekiska pytt i
pannan känns som en bästisbubblare.

Och som en nyårsbonus för ­alla er lyckliga som ännu inte smakat min
(numera) ”Chicken not such a ­surprise” hittar ni succérätten här på Söndags blogg. Scrolla neråt så får ni se.

Smaklig spis!

”Succéserien som blivit en livsstil”, står det på omslaget till dvd-boxen med Mad mens femte säsong. Jag hoppas att det inte stämmer. Kanske har personen som skrivit det inte ens sett serien. För det är en vanlig missuppfattning att Mad men handlar om snygga sextiotals-kläder, sexiga interiörer och tre-martinis-luncher.
I själva verket är Mad men en serie där ingen- är avundsvärd. Alla mår dåligt. Och den största boven är samhällets stränga normer, som håller dem alla så fastlåsta.

Hemmafruarna glider runt i vackra klänningar och kedjeröker, så understimulerade att explosionen ständigt ruvar under ytan. Männen har aldrig något utrymme att visa känslor och söker sina ventiler i älskarinnor och blöta kvällar på representationskontot. Män och kvinnor ser varandra som obegripliga väsen, för de har fostrats så olika. Alla lever i en fullständig känslomässig isolering. De skulle aldrig kunna berätta hur de mår bakom fasaden, ens om de ville, för de har aldrig lärt sig ett språk för det.

Mad men har nu nått fram till 1967, och männen på reklambyrån har just börjat vänja sig vid enstaka kvinnor i yrkeslivet. De anställer motvilligt sin första svarta sekreterare. Och en jude. De tvingas ha möten med några homosexuella män. Det är nästan rörande hur obekväma de blir av allt detta. Det är urläskigt att träffa människor som inte är exakt som de själva. Den största ljuspunkten är oväntat nog Don Drapers nya äktenskap. Megan är inte bara yngre, hon kommer från en ny era. Hon har drömmar, en egen vilja. Och han gillar det, fastän det är lite bökigt och ovant.

Mad men handlar inte bara om 60-talet, den handlar om varför vi är de vi är i dag. Serien utspelas för bara några generationer sedan. Det är våra föräldrar och morföräldrar. Mycket har hänt sen dess, men bakåtsträvarna blir allt fler, allt räddare och alltmer lättprovocerade. Minsta antydan om att till exempel sexism är ett problem i samhället och de känner sig personligt påhoppade. Samtidigt blåser otäckt konservativa och rasistiska vindar över hela västvärlden. Mad men påminner om vad bakåtsträvarna vill sträva tillbaka till. Det borde inte vara lockande för någon. Nu skriver vi 2013 i kalendern och strävar framåt i stället, okej?

Jag är 13 år när jag ser filmen Cocktail för första gången. Tom Cruises leende är vitt och busigt. Och oj så förföriskt, det har jag aldrig tidigare tyckt om en filmskådespelare. När Tom Cruise blandar drinkar flyger flaskorna i luften och drinkarna blir exotiska och minst lika förföriska som Toms breda leende.

Om jag blev kär? Bär tomten röd luva? Tom Cruise förblev min drömkille under hela tonåren.

Sen har det, som man säger, runnit vatten under broarna. Jag har inte riktigt förälskat mig i varken popstjärnor eller skådisar sedan dess och således trodde jag att min naiva Cruiseförälskelse lagt sig. Men den hade endast gått i mångårig träda, skulle det visa sig.

För cirka en månad sedan dök det upp en inbjudan. Till en biopremiär. Jag öppnade den blanka inbjudan och såg Tom Cruise i en inövad filmpose. Jag började läsa och hoppade till då jag upptäckte: ”I närvaro av film-ens huvudrollsinnehavare”. Tom, min Tom, skulle alltså komma hit!

På två röda hade jag övertalat min måttligt imponerade make att följa med mig. Och då dagen är kommen övertalar jag honom att vi ska komma först till eventet. Ja, faktiskt redan en kvart innan, för att få en riktigt bra plats i biosalongen.

Sagt och gjort. Vi hänger på låset till röda mattan. Det är ett himla ståhej utanför biografen. Poliser, vakter och hundratals skrikande fans. Min man som är lång berättar att det redan pågår viss aktivitet på röda mattan.
Jo, kamerablixtar smattrar och Mr Cruise är visst redan på plats. Omöjligt, tänker jag.
Stora stjärnor brukar ju glida in sist.

Så öppnas dörrarna och jag och Klas går, via vimmelfotograferna på röda mattan, in i biografen. Jag håller hela tiden min mobil i handen för att vara redo att fota Tom Cruise när han väl kommer.

När vi tagit av oss våra kläder säger Klas:

– Jag har ju hört att han är kort, men att han skulle vara så kort!

– Mm, det blir spännande att se, säger jag.

– Men vi stod ju alldeles intill honom där på röda mattan!  Jag trodde du såg det.

Det visar sig att medan jag skyndat över röda mattan har Tom stått och signerat autografer till sina fans. Vi har alltså bara rusat förbi honom. Och när vi så småningom tagit plats längst fram i salongen ser vi på bioduken i en direktlänk hur Tom jobbar på röda mattan. Och jag ska
säga att killen är fantastisk med fansen. Han ler vänligt, skakar hand, signerar, ler igen och småpratar. Lika trevlig är han mot pressen. Och
efter tre timmar kommer han så in till oss.

Mitt återupplivade tonårshjärta bultar från första raden, två meter från min ungdomskärlek. Jodå, snygg är han. Och duktig skådis, men min beundran handlar nu främst om hans vänlighet. Här har flera svenska stjärnor mycket att lära!

Lejon, uggla eller St Bernhard? Jag velar i några minuter innan jag placerar mig på en stol mellan de tvärsäkra lejonen och flocken med trofasta hundar.

Aftonbladets alla chefer trummas igenom samma ledarskapskurs och Putte, kursledaren, har just bett oss välja hörna, beroende på vilken så kallad chefsarketyp vi identifierar oss mest med.

De extroverta lejonen jagar fort framåt, handlar ­intuitivt och ser sällan i backspegeln, St Bernhards­jyckarna är lojala och omhändertagande, medan de ­introverta ugglorna aldrig agerar utan att ­reflektera, ­fundera och kontemplera.

Jag är ett tydligt hundlejon, låter magen stå för 99 procent av alla beslut, men skulle också pulsa en mil i meterhög snö för att rädda en vän med hjälp av en ­kagge konjak.

Jag kikar runt i rummet och fnissar när jag ser att Kristofer, Söndags biträdande redaktör, slagit sig ner mitt i en skock ugglor. För Kristofer har dubbats till ”förnuftets röst” av redaktionen och ”Mr Introvert” av sig själv. Han gillar att verka i det dolda, snickra i sin friggebod och har inget som helst behov av sociala medier-bekräftelse.

Medan jag lägger ut skojiga bilder på ­familj och vovve på Facebook och hoppas på många tummar upp, uppdaterar han sin status en gång per år: På sin födelsedag, och då för att ödmjukt tacka för gratulationerna. När han avslöjar att han förlorat sin Twitteroskuld för ett par månader sedan, med tillägget: ”Men jag vet inte vad jag ska twittra om”, bryter arbetskompisarna ut i unisont gapskratt.

Skrattar bäst som skrattar sist. Enligt Gunilla ­Granqvists nyårs­spaning på ­sidorna ­44–45 är 2013 året då de ­introverta tar revansch. Eftertänksamhet, träslöjd och ruin­spaning är inne – ­skrikig ­exhibitionism helute.

Så, grattis Kristofer Forssblad Olsson. Nästa år tillhör dig och alla andra ­ugglor!

Bioåret 2013 är fullproppat med biopics, det vill säga dramafilmer om verkliga människors liv. Det handlar om så vitt skilda personer som prinsessan Diana, Janis Joplin, Picasso, Abraham Lincoln, Monica Zetterlund, Steve Jobs, porrstjärnan Linda Lovelace och maffia-bossen John Gotti.
Jag har aldrig varit något fan av genren. En biopic måste klara en nästan omöjlig balansgång, och för varje The Queen och The king’s speech, som lyckades med bravur, finns det en hel uppsjö som hamnar i fallgroparna.

En del av problemet är att det är svårt att göra dramatik av verkliga personers liv. Liv är röriga och svåra att överblicka och vägrar följa någon prydlig dramaturgi. Det blir lätt segt, mest en räcka viktiga händelser som måste avverkas, och dessutom vet man hur det ska sluta. Ingen kommer ju att undra om prinsessan Diana överlever bilkraschen. Och om filmmakarna har alltför mycket respekt för den verkliga personen blir det långtråkigt, men om de istället tar sig alltför stora friheter blir det inte trovärdigt.
Och var går egentligen gränsen för vad som känns okej? Meryl Streeps porträtt av Margret Thatcher i Järnladyn var förstås imponerande skådespeleri. Men filmen fokuserade mycket på Thatchers demens. Thatcher själv kände kanske inte ens till filmen, just på grund av sin demens, men det måste ha varit fruktansvärt för hennes familj (som också protesterade högljutt).

Ett annat problem med biopics är att de oftast får mig att längta efter något annat. När jag såg den ohyggligt överskattade My week with Marilyn blev jag bara sugen på att se en film med den riktiga Marilyn Monroe.
Andra biopics får mig att längta efter att se en dokumentär, i stället för att behöva undra vad som är sant och inte, och hur det egentligen såg ut.
Men ingen i Hollywood har ju frågat mig vad jag tycker. Förutom remakes och uppföljare tycks det mesta på biograferna nästa år vara biografier. En lång, och långrandig, lookalike-tävling.
Första priset? En Oscar, så klart!