Det var en smaksensation. Gräddat bröd toppad med tomatsås, ost, skinka och, så klart, ananas. Det var 1970-tal och vi satt i gillestugan i kedjehuset på Konvaljevägen och fredagsmyste. Jag minns inte vad som visades på tv:n, men min första pizza glömmer jag aldrig.

En extra pikant detalj är att den var hemlagad. Av min pappa. Han och en bunt manliga lärarkolleger träffades regelbundet i Östbergsskolans hemkunskapskök och gick en kurs i matlagandets ädla konst. Det var skolans hushållslärare, Ingrid Hemmingsson, som höll ordning på karlarna och lärde dem tillreda nymodigheter som chili con carne, coeur de filet provençale, lasagne, filet mignon black and white – och pizza. De rätter som pappa lärde sig, fick sedan vi i familjen njuta av under någon av helgens middagar.

Så här i efterhand är det lätt att bli lite full i skratt. Då tyckte vi att carbonara och capricciosa på restaurangmenyn var exotiskt och vågat, medan i dag slänger sig moderna kockar med termer som tamago, chalupa, tamarind och umami.

Kort sagt: Utvecklingen går framåt, men vill du kika i backspegeln, och göra en nostalgitripp, bläddrar du till sidorna 32–33 i veckans tidning, där Söndags Gunilla Granqvist har nördat ner sig i vår moderna mathistoria.

Om vi i stället spanar i kristallkulan, är min gissning att kökstrenderna blir lite som klädmodet: Allt funkar. I dag blir ingen designer utbuad på catwalken på grund av ”fel” kjollängd. Nej, alla stilar är inne under etiketten ”personligt och quirky”.

Så jag tror att den pågående slowfood-trenden med pulled pork och långkok på högrev är kvar för att stanna, men att raketosten också är redo för en revival.

Syskon, man måste ha syskon, ­annars blir man konstig”. Jag ser paniken i min kompis ögon. Hon är över 40 och det är bråttom om hennes son ska bli någons storebror och ­ slippa bli ”konstig”. Jag vill lugna henne med att inga beter så sig konstigt – eller elakt – som just ­syskon.
Syskonskaran är en urgammal hierarkisk struktur.
Det är storasystern som delar ut lördagsgodiset efter devisen tre bitar till mig, en bit till er andra.
Det är mellansystern som förbjuder lillasystern att vara med på partyt i gillestugan trots att hon är jättekär i en av killarna som är bjuden.
Och det är lillasystern som går med lillebrodern genom den beckmörka skogen och lyser upp med ficklampan på sitt eget galet grimaserande ansikte så att han skriker av fasa och kramar systern jättehårt för han VET ju att det är hon EGENTLIGEN men han är livrädd för det där ansiktet.
Jo, den där sista var jag. Berusad av makt körde jag det tricket på min fyra år yngre lillebror ända tills han var stor nog att inte längre vara rädd. Ondskefullt, och definitivt konstigt.

Det är ju tyvärr så, att det är lättare att sparka nedåt. Sällan blir det tydligare än i uppväxande syskonskaror, där de yngre bokstavligen är ­mindre och svagare.
Men jag hade tydligen inneboende ondska och konstighet nog att även sparka uppåt, har jag fått berättat för mig.
En sommar, jag ska ha varit ungefär tre, fick jag och mina två äldre systrar varsin identisk nallebjörn. Vi sov över i mormors och morfars sommarstuga och på morgonkvisten gjordes den fasansfulla upptäckten: Ena systerns nalle hade glömts kvar i regnet under natten och var nu alldeles tovig och ful. Vad gör då den onda skräckfilms-treåringen (jag, alltså)? Jo, hon tar syster nummer 2:s nalle och sköljer den under kranen i köket, för att även den ska bli tovig och ful. Lillasysters nalle allena ska glänsa i all sin otoviga skönhet.
Konstigt är bara förnamnet.

Flera år senare tog systrarna, eller åtminstone en av dem, en gruvlig hämnd.
På genomresa i dåvarande Jugoslavien stannar vi till i Sloveniens huvudstad Ljubljana för att handla. Jag är i den mest pinsamma ålder av alla, 11, då precis allt är genant, jobbigt och skämmigt. Jag är precis på väg att gå in i bilen när det händer. En av systrarna drar ner mina Adidas-shorts (de var väldigt ­populära på den tiden) och min bara ­ända blottas för hela grönsaksaffären. Och kunderna asgarvar och mina ­systrar, de asen, garvar ännu mer och jag vill bara dö och än i dag är det jobbigt att tänka på det.
Så syskon, de gör konstiga saker de. Och ondskefulla. Men jag måste tyvärr erkänna att jag nästan tycker om dem nu, i vuxen ålder. Visst, en och annan spydig kommentar kanske fälls, men vi har det så trevligt när vi ses, så. Men det förstås. Min lillebror, när ska han ta ut sin hämnd för ficklampan och grimaserna i skogen?
Är nog tryggare att vara ensambarn ändå.

Veckans krönikör:
Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 39.
Bor: I Hägersten.
Gör: Redigerar och skriver.

3 tankar i mitt huvud:
1 Ibland tänker jag att det …
… vore praktiskt att ha en fjärrkontroll att stänga av människor med när de är för intensiva och pratiga och man behöver en paus …

2… och då inser jag att …
…  jag stulit den tanken från Jonathan Coes bok What a carve up! (Huggsexa på svenska) i vilken en enslig figur försöker göra just detta med tv:ns fjärrkontroll när han får oväntat besök …

3… och då tänker jag …
… att Jonathan Coe, åtminstone i Sverige, är en -underskattad författare som fler borde upptäcka.

Ett enda Sommar-program lyssnade jag på i år. Det var Christian Falks. Jag sparade det till en dag då jag klarade av det. Jag sprang sju kilometer asfalt, med lätta steg, inte mitt vanliga klampetiklamp, utan försiktigt, som för att inte störa, medan han pratade i mina lurar.
Det finns något som lockar med dödssjuka människors berättelser. Något vi både vill höra och inte. Som om vi tror att de har insikter som vi saknar, vi som känner att vi är mitt i livet.
Och det har de ju också. Som att det plötsligt kan visa sig att man inte alls är mitt i livet, utan i slutet.
Jag vet inget om hur det är att veta om att tiden är utmätt. Jag har suttit bredvid två gånger när and­ra människor, mig väldigt närstående, fått sina dödsdomar. Det är inget jag vill tänka tillbaka på. Fast ändå är tanken ofta där. Det är inget som lärde mig något värdefullt. Det bara förvirrade och komplicerade livet.
Fast det gav nog livet starkare färger. Svartare svärta och ljusare ljus.

I det ena fallet var det ändå så att döden lämnade walk over. Den uteblev, utan något meddelande om ny ankomstdag. Inte upphävd, inte inställd. Den bara dröjer.
Och de flesta tror nog att den som benådas vid galgen ska hjula därifrån i lyckorus.
En läkare kvittrade glatt att vi alla minsann lever­ i ovisshet eftersom vi kan bli överkörda och dö när som helst.
Helt sant, men ändå helt fel.
Att ha en dödlig sjukdom är nog mer som att få veta att du kommer att bli överkörd, men inte när. Så får du gå där med fladdrande hjärta och aldrig sitta lugn.
Att leva med någon som fick livet fråntaget sig och sedan det givet tillbaka är inte heller som ett lyckligt filmslut.
Leva som om varje dag är den sista låter fint, men det är stört omöjligt, prova får ni se. Det är att inte ha framtidsutsikter, att inte kunna längta till sådant som är långt borta i rum eller tid, att inte kunna göra planer. Och säga vad man vill, utan planer blir det oftast pannkaka.
Att leva för dagen, det suger helt enkelt.
En enda sak lärde jag mig av allt det där: att ransonera mitt lidande. Jag stängde av när filmer eller tv-serier började slå an vissa strängar. Jag ville inte gråta över att Lynette i Desperate housewives fick cancer, inte sörja fiktiva personer. Jag spar mina tårar till äkta sorger.

Men varför då lyssna till berättelser från livs levande – fast inte så länge till – personer?
Jag vet inte. Jag hör ofta människor säga att sådana berättelser ”gett dem en tankeställare” och att de i fortsättningen inte ska gnälla över små­saker.
Då undrar jag alltid: Hur länge känner du så? Till nästa gång din dator börjar krångla? Till nästa gång du är förkyld och tycker mest synd om dig själv i hela världen?
Jag lyssnade på Christian Falk och mindes förra sommaren. Då sprang jag till Kristian Gidlunds program, andades så där försiktigt, försökte att inte svettas. Kände mig helt tagen efteråt.
Och när jag tänker efter minns jag min känsla från då: Att han inte ­ville berätta hur hemskt det är att dö. Utan hur fint det är att leva.
Ska se om jag kan hålla kvar den tanken till nästa sommar.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: I Stockholm.
Familj: Ja.
Gör: Redaktör för Wendela, Aftonbladet.

3 tankar i mitt huvud:

1 Först tänker jag …
… på att det nu börjar komma böcker om lyckliga pessimister och att exakt vad som helst kan – och kommer att – utropas till trend i ett samhälle som bara handlar om stålars, stålars, stålars.

2  Sedan tänker jag …
… att det väl är precis så jag alltid levat: förutsatt det värsta – och sedan blivit lite lycklig när det inte blivit fullt så illa.

3  Och så tänker jag …
… att det inte är så dumt, nu när matematiker i en obskyr forskningsstudie räknat ut att det är när saker överträffar vår förväntan som vi upplever den största lyckokänslan.

Den 29 juli 1964 gick Gunvor W in på apoteket Fasanen i Högdalens centrum och hämtade ut en jättestor burk med gasdämpande piller.
Brunfärgat glas, 28 centimeter hög, en omkrets på 40 centimeter och till brädden fylld med tabletten Leocoal.
2–4 tabletter vid behov mot gaser – flera gånger dagligen.
Ordinerat av doktor Tallberg.
Ett av sommarens bättre loppisfynd var just Gunvors gigantiska medicinburk.
Den kostade tio spänn hos Ingvar utanför
Rone på södra Gotland, och jag gillar den av lite olika anledningar. Den är fin, passar i vårt kök, dock osäker på om den lämpar sig för förvaring av müsli.
Det bästa med burken är att den bär på en historia. Vad var det som gjorde Gunvor så orolig i magen? Det kanske är läge att ta sig tillbaka till juli 1964.

Dagen före Gunvors apoteksbesök kom Beatles till Sverige för att ge fyra konserter på Johanneshovs isstadion. Redan där kan det finnas en förklaring. I övrigt då?
I slutet av juni hade Nikita Chrusjtjov, som första sovjetledare, genomfört ett fem dagar långt besök i Sverige. Några veckor tidigare
hade ANC-ledaren Nelson Mandela dömts till livstids fängelse för sin politiska verksamhet och skickats till Robben Island. Upptrappningen i Indokina hade pågått i många år och i början av augusti inträffade Tonkinbuktsintermezzot vilket i sin tur ledde till att USA började bomba Vietnam tillbaka till stenåldern. Kalla kriget pågick för fullt och oavsett åt vilket håll vi vände oss mötte vi rustning och upptrappning.
Det kanske inte var så konstigt att Gunvors mage var lite laddad.
Senare samma höst, i september 1964, var det andrakammarval i Sverige. Sossarna och SKP, Sveriges kommunistiska parti, i dag Vänsterpartiet, behöll majoriteten och Tage Erlander fick sitta kvar som statsminister.
83,9 procent av Sveriges röstberättigade gick till vallokalerna den här hösten. Jag är helt övertygad om att Gunvor var en av dem.

I dag, 50 år senare är det val igen.
Världsläget nu då? Ja, det är fan inget vidare, alltså. Sovjetunionen har blivit Ryssland, mycket har förändrats men dessvärre är en hel del sig likt. Inskränkningen av mänskliga rättigheter, vapenskramlet, diktaturfasonerna.
Det pågår inbördeskrig i Ukraina, IS är skoningslösa i sin framfart i Mellanöstern,
Syrien bombas sönder och samman, 50 miljoner människor är på flykt. Ebola-
epidemin sprider sig, arbetslösheten stiger, kreditbubblan spricker nog snart, och runt om i Europa bröstar brunskjortorna upp sig.
Vi kan förstås inte förändra världs­läget över en natt, eller på egen hand, men vi kan visa vad vi vill, vad vi står för och vilket samhälle vi vill leva i.
Du går väl och röstar på söndag? Kom igen, stig upp från sofflocket, snör på dig dojorna, och ge dig i väg.
Och sedan, efteråt när du
ändå är ute på stan: Köp med dig någonting hem för magen.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Gift med Lina, har en dotter, Vera.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.
Bor: Lägenhet i Vasastan, Stockholm.

3 x saker just nu…
Läser jag…
…Dan Josefsson och Egil Linges Hemligheten, en form av relationshandbok.
… tittar jag på en dokumentär…
…om ett ungerskt vattenpolo-lag i OS i Melbourne 1956.
… lyssnar jag på…
…P3-dokumentär-poddarna OS som förändrade världen. Otroligt välproducerat och bra.

Sommaren 2014 blev sommaren då svenska folket kastade ut sina tv-apparater.
Jag förstår varför.
Det fanns en tid då jag älskade tv-bilagan. Som barn och tonåring planerade jag veckan genom att markera olika program med färgpenna. Sedan var det bara att följa schemat. Att se på tv var ett av mina största intressen.
Senaste åren har jag inte tittat särskilt mycket alls. Jag hyr hellre film eller följer serier på dvd.
Den här semestern tillbringade jag av olika ­anledningar flera kvällar framför tv:n.
Jag trodde knappt mina ögon. När blev det så här?
Jag zappade runt bland kanalerna utan att hitta något som intresserade mig. Jag fick känslan att det som visades – utöver nyheter och sport – är billigt skräp som köps in eller produceras för att kvalitetsprogram är för dyra.
Resonemanget är svårt att leda i mål eftersom det i grund och botten handlar om smak. Det som får mig att byta kanal kan uppskattas av ­andra. Själv står jag inte ut med alla matprogram, naturprogram, allsångsprogram, Hundra procent bonde, The Mentalist, Scrubs och allt vad det nu är som visas dag ut och dag in.
Min subjektiva analys är att kanalerna gett upp. Tablå-tv ska snart vara ett minne blott, och i väntan på sista sucken får tittarna stå ut med sådant som ingen egentligen vill se.

Jag är inte ensam om att fundera kring det här. Efter att Förvaltningsdomstolen i mitten av juni slog fast att en dator inte är en tv-mottagare har 40 000 svenskar krävt licenspengen tillbaka. Fler står på tur: Enligt Medierna i P1 väntas totalt 100 000 hushåll göra samma sak närmaste tiden.
En som kastat ut tv:n i sommar är moderate riksdagspolitikern Gunnar Axén. Han är ordförande i Socialförsäkringsutskottet och blev så upprörd över iransk-svenska poeten och dramatikern Athena Farrokhzads Sommar i P1 att han inte vill betala licenspengar för vänsterpropagandan, som han uttryckte det. Sedan dess har Axén – som alltså inte är 107 år gammal utan nyligen 47 fyllda – följt SR, SVT och andra kanaler via ­datorn.
Den bisarra nyheten blev stort uppslagen men hur många har egentligen lyssnat på Athena Farrokhzads sommarprogram?
Jag hör en engagerad människa som ifrågasätter hur världen kan vara så orättvis och ojämlik, och människor så egoistiska och giriga. I en och en halv timme beskriver Athena sin världsbild ­utifrån fakta, siffror, dikter och vacker musik. Varje spark är riktad uppåt, varje slag för att en annan och bättre värld är möjlig.

I en tid då snart sagt alla Sommar i P1 handlar om människor som börjat med två tomma händer, för att sedan förverkliga drömmen om framgång, är det befriande att lyssna på någon som brinner för allt annat än sig själv, oavsett var du står i själva sakfrågorna.
Jag är inte dummare än att jag begriper att visa uttalanden ligger på gränsen. Över 70 anmälningar till Granskningsnämnden är rekord för ett sommarprat. Men det blir komiskt när en del av upprördheten riktas mot covern på en av Ebba Gröns allra bästa låtar, Beväpna er, från 1979. Som om det inte redan är för lite punk i radion.
Sedan några år tillbaka följer SVT upp ­sommarprogrammen med tv-serien ­Sommarpratarna där några av årets ­sommarvärdar samtalar i olika omgångar. Men personen som levererade årets mest omdebatterade Sommar i P1 får inte medverka.
Det är väl den stora skandalen i sommarens tv-härva. Hur kan en ­public service-kanal på eget initiativ välja bort en på förhand spännande diskussion om varför just Athena ­Farrokhzads ­tankar var så provocerande? Hur ser hon själv på kritiken och uppståndelsen? Vad ska vi med SVT till om sådana samtal inte längre tillåts?
Jag landar i slutsatsen att moderaten som ­kastade ut sin tv gjorde helt rätt, trots allt. Och att man borde göra samma sak själv. Det visas ju ändå aldrig något bra nu förtiden.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Yrke: Journalist.
Ålder: 38.
Bor: Solna.
Familj: Singel.

4 tankar i mitt huvud:
1. Fredagsmys för mig är …
… en bättre påse löst och På spåret. Ett av få guldkorn i dagens tv-utbud.

2. Alla borde se …
… Christopher Nolans Batman-trilogi som handlar om vad som händer med ett samhälle där inkomstskillnaderna blir för stora.

3. Om jag satt i riksdagen skulle jag …
… höja skatten ordentligt för oss som tjänar över 40 000 kronor i månaden.

4. När jag blir pensionär ska jag  …
… flytta till Brasilien. Där är det inte lika mycket gnäll om trivialiteter.

Nu är jag innerligt förbannat less på vardagsprofeter. Alla dessa människor som snöat in på att livet ska ­levas på ett visst sätt. ”Du måste detoxa ­fyra gånger om året”. ”Du måste sluta äta vitt mjöl”. ”Du måste använda de här produkterna till ditt ansikte”. ”Du måste få i dig mer protein”. ”Du måste köra intervallträning”. ”Du måste äta en sked kokosolja om dagen”.
Jaha? Jag måste än det ena och än det andra ­annars … annars vad då? Kommer min kropp att försurna och slutligen lösas upp till en neon­grön slajmig klump som rinner ner i avloppssystemet, eller vad då?
Du har säkert stött på en vardagsprofet. De finns lite överallt och kommer i alla möjliga olika former och åldrar. Ett säkert bevis på att du har med en att göra är dock att kolla deras aktivitet på Facebook. Där skriver de milslånga inlägg och lägger en halvtidstjänst på att bråka i olika kommentarsfält. Vardagsprofeterna älskar att tycka till om kost. Och precis allting som rör barn. Träning gillar de också.
Kanske är det bara en känsla jag har. Möjligtvis är jag rent av paranoid. Men det känns som att vardagsprofeterna förökar sig i en rasande takt just nu. Och de känns påstridigare än någonsin.
Här om dagen stötte jag på en kvinna som spärrade upp ögonen som golfbollar när hon fick höra vilken mat jag ger min hund. Hon gick på om att det var alldeles för högt proteinvärde och allt vad det nu var. Om hon lyssnade på när jag försökte förklara varför min hund äter just det fodret? Nix pix. Givetvis inte. För vardagsprofeter funkar inte så. De vill bara pracka på sina livssanningar och sedan valsar de vidare till nästa offer.

Minns ni tv-shop? Jag minns tv-shop mycket väl. Det var nämligen framför de här reklamfilmerna jag tillbringade ett par timmar efter att skolan hade slutat, i väntan på att den riktiga TV 3-tablån skulle dra igång. Det lömska med tv-shop var att det till slut blev hjärntvätt. Samma långa reklamfilm loopades om och om igen. Vid första anblick kändes ett par anticellulitbyxor eller ett midjeminskande värmebälte skrattretande. Men efter att ha matats med samma information gång på gång så började det kännas … rätt rimligt. Vartefter ­minutrarna gick blev jag mer och mer förundrad över att jag faktiskt lyckats klara mig så många år utan ett par anticellulitbyxor. Turligt nog var det inte jag, utan min mamma som hade hand om hushållsekonomin på den tiden (eftersom jag var nio år och dessutom cellulitlös).
Hur som helst. Det jag försöker säga är att vardagsprofeterna har samma effekt som tv-shop. ­Låter du dem mala på för länge så kommer du förr eller senare att övertygas. Och du kommer nog inte att ta skada av det. Det är väl troligtvis jättebra att detoxa och intervallträna. Problemet är att du matar monstret. Vardagsprofeten får ännu mer underlag för sitt predikande – ”se! Jag omvände den här personen. Nu är det bara några miljarder människor kvar att snacka omkull”.

Problemet med vardagsprofeten är att hen ­lider av akut brist på ödmjukhet och förståelse för andra människors livsval.
Jag känner så här: Tipsa gärna, dela gärna med dig av dina erfarenheter. Men kom inte och sälj på mig en livsstil. Kom inte och påstå att jag måste saker hit och dit.
Gå hem och häll i dig din ­kokosolja och skriv något rabiat blogginlägg i stället. Sedan kan jag ta del av det någon dag när jag känner för det.
Om jag känner för det.
Tack på förhand.

Veckans krönikör:
Namn: Zandra Lundberg.
Ålder: 26.
Gör: Frilansjournalist.
Bor: Lägenhet i Enskede i Stockholm.
Familj: Hunden Stoffe.

3 tankar i mitt huvud…
1. Just nu …
… är jag så otroligt gla’ över att jag fått gå på yogaklass och föreläsning med Malin Berghagen.
2. Jag funderar på att …
… köpa ett litet torp vid ­havet och ha en likadan ­veranda som min mamma.
3. Tänk att …
… jag är inne på min andra månad utan kaffe och alkohol.

Jag växte upp vid Älven. Strandbrinkarna var livsfarliga lekplatser och för den stackare som halkade i på fel ställe kunde det lätt bli det sista han eller hon gjorde i livet.

Vattnet var snabbt vid forsnacken i Sollefteå där vi bodde. Åkte du i där och inte kunde simma var det färdigt.

Vattnet var strömt och kallt och det fanns inga garantier för att du skulle klara dig även om du hade tagit simborgarmärket. Och då ska du veta att simborgarmärket på den tiden togs i strömmande älvvatten och inte på något fjolligt inomhusbad.

Den svinkalla Ångermanälven var ingen lekplats. Och ändå var älven och strandbrinkarna de bästa lekplatserna jag någonsin haft.

Varken jag eller mina kompisar var simkunniga.Och åtskilliga vuxna var det inte heller. Farsan, som jobbat i flottningen och skröt om att han kunde kuta över älven om bara timmerstockarna låg tillräckligt tätt, hade naturligtvis inget simborgarmärke.

Jag trodde att hans pinsamma skrönor om ­timmerrusningen över älven var dravel tills jag såg honom rusa över stockarna som samlats i Edan, den stora bakström där massor med timmer hamnade sedan det åkt ut för Sollefteåforsen.

Farsan behövde inget simborgarmärke; han kunde springa på älven. Han hade bara en ordnings­regel:

– Kommer du hem och har drunknat får du stryk!

Döden fanns hela tiden i närheten. Det var inget vi tänkte på, det bara var så.

Farsan växte upp på ett tun mellan Laseleforsen och Holaforsen några mil uppåt älven.

Jag lärde mig gå där.

Det var en trakt med en närmast gotisk skönhet. Den långa Laseleforsen slutade med ett några hundra meter långt sel, där farfar bodde. Sen kom den våldsamma Holaforsen som delades av en ö i mitten. Duktiga och dödsföraktande roddare som farsan, farfar och hans bröder rodde ner till holmen i fallet ibland. Den som missade ön gick under.

Älven var fortfarande till stor del otämjd på 1950-talet och farsan berättade om hur han rodde folk över älven för en 10-öring när han var grabb.

– Var dom packade kunde man lura till sig en 25-öring ibland.

Det gällde att kunna ro snabbt. Det var inte långt ner till Holaforsen. Reservåran var bokstavligen en livförsäkring.

Men alla ville inte skiljas från 10-öringen.

En i bygden välkänd snåljåp smög sig ner till farfars forsbåtar en natt, sköt ifrån och hoppade i.

Han glömde årorna … Ingen hörde honom när han började yla på hjälp.

Det är oklart huruvida han slog ihjäl sig eller drunknade i Holaforsen. Eller om han dukade under lite längre ner efter rådbråkningen i fallet.

 I vilket fall som helst hittades han framåt hösten när det blev lågvatten, fastkilad bland några klippblock i Nämforsen någon mil nedströms. Precis ­utanför stranden där en del överviktiga gamla ­hippies envisades med att bada näck under Urkultfestivalen i Näsåker för några veckor sedan.

Han hade fortfarande sina snitsiga skor på sig, ett par svartvita spats. Det var skorna de tog honom på. Han var så uppsvullen att han fick begravas i en fläsklår från slakteriet. Inga kistor räckte till.

– Undrar vart båten blev av, undrade farfar.

Båten var borta och snart försvann forsarna också. Under flera decennier byggde vattenrallarna kraftverk överallt. 49 stycken tystade landskapet.

Farfar Emils liv krossades när Lasele kraftverk byggdes på 50-talet. Han drevs från gård och grund och förvisades till en liten skitkåk uppe på nipkanten där han satt och stirrade ut över den torrlagda älvfåran tills han dog.

Och så ramlar jag på Hampe Svanbergs fantastiska olja ”Holaforsen, Ådalsliden” ­uppe på Stadsauktion Sundsvall och får se farfars och farsans forsar igen. Och farfars gård där jag lärde mig gå. Det är den lilla röda fläcken till vänster.

3 tankar i mitt huvud:

1 Just nu läser jag … 

… To hell and back av Audie Murphy. Sådana böcker behövs ibland för att påminna en om att vardagsproblemen i jämmer-dalen just är … vardagsproblem.

2 På min gravsten ska det stå …

… ”Aldrig i livet!”

3 I mitt kylskåp finns det aldrig …

… ansjovis när jag vill förädla min nattliga äggmacka till en kulinarisk upplevelse i yppersta världsklass.

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén.  Ålder: 62 år. Yrke: Reporter på Aftonbladet. Familj: Maria, läkare på Akademiska ­sjukhuset. Två vuxna barn. Bor: Lägenhet i Uppsala.

På knagglig spanska frågar jag affärsbiträdet om ”pan sin gluten”, varpå hon, bokstavligen, tar mig på en guidad tur i den mallorcanska supermercadon för att visa mig korvar, skinkor, bröd, chips och färdigmat, som är tydligt märkta med den glutenfria matsymbolen.

Jag häpnar. Det är bara ett par år sedan som samma fråga bemöttes med ett undrande: ”Que?”, och jag fick nöja mig med att knapra riskakor. Nu har måhända Spanien också ett växande antal medborgare som får diagnosen celiaki – den medicinska termen för glutenintolerans.

Eller så har de bara fattat att den glutenfria trenden är här för att stanna. För det är inte bara vi som faktiskt blir sjuka av att äta vetemjöl, korn och råg, som numera anammar en glutenfri diet. I Hollywood snackas det om ”The new star diet craze”, sedan ”alla” A-listkändisar, från Jennifer Aniston till Zooey Deshanel, bannlyst baguetterna vid frukostbordet och ”go gluten free”, har blivit ett sorts mantra bland  initierade ”foodies” – mateliten som har ett sorts upplyst tänkande kring vad de stoppar i munnen.

För tennisesset Novak Djokovic är det mer än ett tänk. Det är hans metod för att bli bäst i världen. Sedan han slutade äta gluten har han blivit lättare, snabbare och vaknar mer fokuserad på morgnarna, skriver han i sin bok Serve to win som kom förra hösten.

Och för er som tror att glutenfritt är lika med trist, tänk om. I boken Bröd och kakor – baka utan gluten (Ordalaget) av Mekti Ganic finns smarriga recept på allt från muffins och bakelser till pitabröd och amerikanska pannkakor.

Så det har hänt en del sedan 1992 då jag fick veta att jag hade celiaki. Då var det många som ansåg att glutenintolerans var lite av ett hittepå, inte minst humorgänget Lorry, som gillade att driva med diagnosen.

Men jag är inte bitter.

Jag har ju fått drygt 20 års försprång av upplyst ätande.

Precis så skrev jag i ett kärleksbrev till ex-maken någon gång våren 1994. Vi hade träffats på en strand i Thailand ett halvår tidigare – han från Australien – jag från Sverige. Och nu skulle vi minsann bevisa för oss själva, varandra och världen att vi hörde ihop.
Jag var 22, han 26 och vi skulle göra allt vi kunde för att få vara tillsammans. Men på varsin sida om vår envishet och obstinata ­kärlek fanns två helt olika kulturer, olika språk och ­sociala koder.
På varsin sida fanns också varsin orolig mamma och pappa som ville något annat och kämpade emot, försökte tala oss till rätta, förklarade att det här kunde bli komplicerat.
Men jag och ex-maken såg bara varandra. Det andra viftade vi liksom bort.
Och naturligtvis blev det som vi ville. Vi gifte oss, fick tre fantastiska döttrar och flyttade fram och tillbaka mellan två väldigt olika platser i ­världen.

Våra barn växte upp i två olika kulturer – ibland gick de i skola i Sverige och ibland i Australien. De rörde sig tidigt fritt mellan sina världar, hade kompisar och stor släkt på bägge sidor och fick ”the best of both worlds’’.
Ett toppenliv, helt enkelt.
Trodde vi.
Men det var just det, för ”best of both worlds” har naturligtvis också en baksida: den konstanta längtan efter det andra.
Efter farmor i Australien, mormor i Sverige, dagiskompisar och kusiner, det andra sättet att leva.
Häromdagen blev det tydligt. På pricken 20 år efter mitt kärleksbrev till ex-maken, kommer orden tillbaka igen:
”Avståndet kommer aldrig att skilja oss åt.”
Den här gången är det barnens äldsta kusin i Australien som förevigat det svåra i att behöva längta och sakna – genom att tatuera in orden på magen.
På svenska. Förstås.

Självklart hade jag aldrig kunnat föreställa mig att det var så här det skulle bli. Att det som började som en semesterflirt för 20 år sedan skulle ge ett sånt eko för framtiden och innebära så mycket för en senare generation. Men när kusinen lägger ut en bild på Instagram och skriver om sin frustration och kluvenhet, om sorgen att inte jämt kunna få vara tillsammans med sin ”svenska” släkt, växer klumpen i magen.
Kusinens manifestation med evighetsstämpeln på magen, gör att verkligheten kommer i kapp.
Vissa beslut ger eko långt senare än vi kan ana – och på helt andra sätt.
För helt andra människor.
Det är min lärdom för ­dagen.

Veckans krönikör:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 42.
Bor: I en funkis-sexa i Årsta, med storfamilj och katter varannan vecka och bara katter varannan vecka.

3 snabba…
Om jag fick möjlighet att bli superbäst på något jag aldrig gjort…
…skulle jag vilja bli en fena på att renovera gamla möbler.
Just nu är jag tacksam över…
…att barnens farmor inte stannande en vecka till i Sverige. Hon skulle då ha flugit med planet som sköts ner i Ukraina.
Om jag vore en seriefigur…
…skulle jag helst vara söta, starka Bamse, förstås.

Det är dags för 16-åringen att söka in på gymnasiet och eftersom jag vet att framförhållning inte är hans bästa gren, krattar jag grundligt. Tar fram listor på program, skolor och intagningspoäng. Ger förslag på hur han ska sortera och prioritera.

Ungen undrar utan att ens kika upp från Ipaden:

– När är sista ansökningsdagen?

– Om tre veckor, men det hör inte hit, få det bara gjort, svarar jag, aningens skarpt.

– Ta det lugnt, morsan! säger Joel.

– JAG ÄR LUGN, hojtar jag affekterat och lämnar hans rum med irriterade hälstamp.

Medan jag själv är en tidsfascist som har svårt att slappna av och njuta av en kopp kaffe om jag har en uppgift hängande över mig (som att skriva den här krönikan, till exempel), är Joel raka motsatsen. Så länge det är minuter kvar till en deadline, är läget under kontroll i hans värld.

Under de kommande veckorna tjatar jag tre-fyra gånger om dagen och får givetvis samma svar: ”Det är lugnt, morsan”. Till slut säger jag, med värsta domedagstonen:

– Nu släpper jag det här. Du får klara dig själv.

Självklart gör han det. Men inte med en veckas eller en dags marginal, utan med en kvarts.

Jag pustar ut och Joel kontrar:

– Jag sa ju att det var lugnt.

Ja, i hans värld är det nog det. Som en klok människa påpekade för mig: Tonåringar kan reta gallfeber på oss, men de lever helt och fullt i nuet, så kanske är det jag som ska lära av Joel, i stället för tvärtom. Det anser i alla fall mindfullnessprofeten Eckhard Tolle, som på sidorna 14–17 predikar här och nu-tänket och menar att stress, negativitet och ångest uppstår när vi vänder oss bort från nuet.

Så NU ska jag ta en kopp kaffe.

SEDAN ska jag ge mig på nästa veckas krönika.