Så har man överlevt ytterligare en sommar. Det är något en man i mitt läge bör vara tacksam över. Det blir ju liksom bara färre och färre kvar med åren. Så är det förvisso för alla andra också.

Men matematiken tenderar att bli allt mer glasklar med tiden har jag kunnat konstatera. Fast jag klarar mig fram till nästa sommar. Det vet jag.

Hur jag vet det?

Jag tar alltid mitt första dopp i havet i april. Om inte isen ligger kvar ute vid hälsingekusten. Jag kan inte påstå att det är en upplevelse som får mig att ­rysa av välbehag direkt. Men ryser gör jag. Jag har ingen aning om hur kallt vattnet var i år heller. Jag har aldrig vågat mäta.

Min fru, som är läkare och expert på ond bråd död, brukar stå uppe på bryggan och betrakta mig med blicken hos den som iakttar en idiot.

– Ja, ja, säger hon trött.

– Överlever du det här så klarar du dig ett år till också.

Och hittills har det ju stämt.

Apriltestet är alltså viktigt. Viktigare än bilprovningen. Klarar man inte apriltestet så blir det inte körförbud. Det blir skroten direkt.

Men alltså inte i år.

En annan given fördel med apriltestet är att det aldrig mer blir lika kallt i vattnet. Det spelar ingen roll hur sommaren blir. Man behöver aldrig ­bekymra sig om vattentempen. Det funkar i alla fall.

Just den här sommaren har det varit ett jävla gnäll om vädret. Inte minst i den här tidningen har man kunnat läsa sig tårögd om eländet.

Men själv tycker jag att det har varit kul och ­stimulerande med dimman, störtskurarna och ­snålblåsten. Jag har känt mig märkvärdigt hemma i sommar. Fast det kanske beror på att man är någon slags halvislänning. Däruppe på Island motsvarar nämligen en svensk skitsommar ett finväder man bara kan drömma om.

Jag kravlade upp på den nya vulkanen på V­estmannaeyjar för ett par år sedan. Det blåste väl en 30-40 sekundmeter och det kändes som om jag skulle blåsa iväg när som helst.

Men det gjorde jag inte. Däremot höll jag på att dränkas av regnet. Som ”föll” UPPÅT på krater­kanten.

Tycker du att det låter konstigt, att jag kanske har fått för mig att dra en skröna? Då har du fel.

Regn som faller uppåt utgör bara ett av de mindre märkliga inslagen i den isländska vardagen. Badkulturen är annorlunda också. Där badar man året runt i skållheta källor så något apriltest kommer aldrig på tapeten.

Årets badsommar härhemma blev onekligen lika omväxlande som de isländska väderleksrapporterna­ brukar vara. Salt och kallt på västkusten. Bräckt och kallt i Bottenhavet och strömt och kallt i diverse norrländska åar och älvar.

Det är något visst med de strömmande vatten­dragen. Dels kan det hända spännande saker i dem som kräver god simkunnighet och dåligt omdöme. Dels kan man dricka badvattnet. Bara en sån sak.

Bara Sverige svenska älvar har.

Jag simmade över Ganges i Indien en gång. Det skulle jag inte ha gjort. Den simturen var en starkt bidragande orsak till att jag senare fick uppleva några minnesvärda veckor på infektionskliniken i Gävle. Till läkarnas stora förtjusning. Jag ­hade nämligen allt utom pest och ­spetälska.

Semestern må vara slut. Men inte badsäsongen – den slutar samtidigt som kajaksäsongen, nämligen när isen lägger sig.

Och det bör väl dröja några månader.

Sedan är det bara att dra på sig något varmt och invänta nästa års apriltest.

Och kanske få grönt ljus för ett år till.

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Ålder: 63 år.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustrun Maria. Sönerna ­Magnus och Einar.
Bostad: Lägenhet i Uppsala.

4xtankar i mitt huvud:

1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… det säger jag inte. Men den jäveln snodde den som då var kvinnan i mitt liv ifrån mig. Vänta bara.

2Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är sätta upp utrustningen och tömma ut hela packningen så att stället liknar ett slagfält efter mindre än fem minuter.

3 Vill du få mig på fall …
… säger du vad som helst. Jag är redan upptagen. Men tack för försöket.

4 Jag reser ­ingenstans …
… utan min isländska torshammare som hängt runt halsen de senaste 41 åren.

Den plötsliga mobben mot förorten gör mig oändligt trött.

Alldeles nyligen har debatten blossat upp igen, förståsigpåare redogör för ett hätskare klimat, och out of the blue har homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism skrivits upp på agendan.

Som om det vore något nytt. Som om förorten i ett svep bytt skrud – från lummiga radhusplättar och plaskdammar till något ont och smutsigt.

Så är det naturligtvis inte. Det har aldrig varit svart eller vitt.

Jag var sex år gammal och bodde i Rinkeby när jag såg en död person för första gången. Han bars ut ur huset mittemot. Mördad. Och bara ett par månader senare mördades vår granne av sin man. Han ströp henne, ångrade sig och tog med liket till polisstationen.

Strukturerna, våldet och hederskulturen har alltid funnits, men nya förståsigpåare verkar ha upptäckt problemen alldeles nyligen. Och nu skriker dom högt att något måste göras.

Har ni ens varit i förorten undrar jag? Det har ju sett ut så här sen 1970-talet. Men då var det ingen som brydde sig.

I Rinkeby gick jag på ett dagis med barn från jordens alla hörn och redan som fyraåring hade jag lärt mig mina första fraser på finska och spanska. Min bästa vän hette Antonio och arbetade som städare på dagiset, han hade flytt från diktaturen i Chile. Antonio var 17 år då. Och jag fyra. Jag var alltid kvar tills stängning, och då kom han med sin skurhink och sin mopp. Han pratade spanska och jag svenska. Sen dess har vi följt varandra genom livet.

Så kan det också se ut. För i förorten finner man otippade vänner och blir berikad. För livet.

Allt är inte bara svart. Eller vitt.

Men förståsigpåarnas uppfattning verkar skifta.

För några år sedan åkte många av dem ut till för­orten och betongturistade. Man skrev reseliknande reportage om fruktstånd, exotisk mat och om hur fint det var i den mångkulturella samvaron. Vi som vuxit upp i områden som Rinkeby, Husby och Tensta, ­fattade ingenting. Vi kände inte alls igen oss.

Men sen började det brinna i Husby. Och pendeln svängde omedelbums, för nu förvandlade skribenterna betongförorterna till något ont som hemsökts av jävulen.

Svart eller vitt.

Nu i sommar har debatten dragit i gång igen. ­Temat för stunden handlar om att det är så hemskt synd om kvinnorna som trycks ner, om bögarna som tvingas flytta och om ungarna som ingen ser.

Problemet är att problemen alltid har funnits. Men att ingen någonsin brytt sig. Ungarna i förorten fick klara sig själva redan på 1970-talet. Kvinnor ­mördades redan då. Och bögarna vågade knappast gå hand i hand över Rinkebytorg. So, whats new?

Jag har barndomsvänner som har mördat, begått självmord och knarkat ihjäl sig. Jag har också klasskompisar som lever bra och välordnade liv i dag.

Det bara blev så. Och så kommer det alltid att ­vara. Några klarar sig, andra inte.

Tanken med miljonprogrammets förorter var god. Billiga lägenheter i områden där köpcentrum och skolor fanns samlade. Brilljant, på papperet.

Men politikerna tog snabbt sin hand ifrån dem som bodde där.

Jag var åtta år när jag flyttade ifrån Rinkeby. Två veckor innan flyttlasset gick till Kista mördades en av min mammas bästa väninnor av sin man. Det var ett hedersrelaterat mord, ett i raden av många, som ingen ­pratade om.

I Kista, dit vi flyttade, var allt lite finare, men problemen tog sig dit också.

Att beskriva situationen som mer kvinnofientlig i dag är en skam mot alla som fick sätta livet till redan för 40 år sedan. Att beskriva kidsen som mer vilsna i dag är en skam mot ­alla som knarkade ihjäl sig ­redan för 30 år sen.

Det finns, och har alltid funnits, fantastiska människor i förorten. Det finns, och har alltid funnits, både och.

Så, snälla sluta mobba eller hylla förorten, om vartannat. Det är som det alltid har varit.

Inget har hänt.

Veckans krönika:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 43.
Familj: Tre döttrar som är 19, 17 och 12 år. Katterna Selma och Svea.
Bor: I Årsta.

5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag …
… spöka för alla politiker som förstört framtiden för barnen som växer upp i Grekland i dag.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att kolla sängarna. Och välja den som är minst obekväm.

3 Jag blir rädd när …
… mina tonårsdöttrar är ute på nätterna och inte hör av sig.

4 Vill du få mig på fall …
… säger du något roligt som får mig att skratta.

5 Jag reser ­ingenstans …
… utan mitt ­älskade Lypsyl.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag ganska värdelös på det mesta. Det mesta praktiska alltså.

Jag får höjd puls bara jag ser en borrmaskin, och tanken på att sätta upp en hylla gör att jag vill fly landet. Det är horribelt.

Tro inte att jag inte har försökt! Jag har borrat, skruvat, spikat och slipat! Resultatet blir ofta… väldigt, väldigt dåligt. En gång skulle jag sätta upp en String-bokhylla, ett projekt som slutade med att jag fick spackla och måla om hela ­väggen. Givetvis blev spacklingen ojämn och jag råkade få färg på en dörr som verkligen inte ­behövde få några stänk blått på sig.

Att vara ”händig” är så att säga inte riktigt min grej.

Vilket egentligen är ganska konstigt, för jag växte upp i ett hem där det mekades och fixades och donades nästan hela tiden. Jag var förvisso helt ointresserad av sånt och föredrog att stänga dörren och läsa fantasy-romaner, men någonting borde jag väl ha snappat upp? I förbifarten, liksom?

Men nej, mina föräldrar lyckades inte lära mig särskilt mycket alls, och jag verkar inte vara den ende. När jag ser mig om i min bekantskapskrets, bland bekanta och kollegor, så verkar ­denna praktiska inkompetens vara normen bland människor födda, säg, efter 1975. Oavsett kön och härkomst så sitter tummen ofta mitt i handen.

Hur kan det komma sig? Tog alla 40-talist­föräldrar ett kollektivt beslut att strunta i att lära sina barn hur man lagar en läckande tvätt­maskin,­ byter däck på en bil, lägger upp ett par byxor eller skarvar en lampsladd? Det känns nämligen inte som att samma kunskapstapp skedde mellan 40-talisterna och deras föräldrageneration – där tycks väldigt mycket ­använd­-
bar kunskap förmedlats vidare.

En förklaring skulle kunna vara att den här typen av kunskap förlorade sin status i och med den snabba tekniska utvecklingen under 1900-talets andra hälft. Varför bemöda sig med att lära ungen fålla gardiner, det kan ju personalen i butiken fixa.  Nej, då är det bättre att hen lär sig programmera videobandspelaren. För det kommer vara viktigt i framtiden!

Ett sorgligare alternativ, ett som jag tror stämmer mycket i mitt fall, är att svenskar är väldigt dåliga på att umgås mellan generationerna. Jag kan inte påstå att jag umgicks särskilt mycket med mina föräldrar, jag hängde mest ensam i mitt rum eller med kompisar, så hur ska jag då ha kunnat snappa upp deras färdigheter? Det enda jag lärde mig av farsan var ett gäng ­skrönor från hans uppväxt i Ö-vik, samt att det bara är idioter som har solglasögon ­inomhus. Och av morsan? Jag vet ärligt talat inte. Kanske att rutigt och ­randigt inte matchar?

Nog för att det är trist att jag aldrig fattade hur man bygger ett uthus eller vad det må vara, men den kunskap jag saknar mest är kunskapen om mina föräldrar. Vilka de var. Vad de drevs av. Jag var för upptagen med annat för att lära känna dem ordentligt – lära känna dem som människor, vänner – och nu är det för sent.

Allt jag har kvar är minnen, anekdoter, några foton och en total oförmåga att borra upp en hylla.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Fästmö, ­syster, styvkatt.
Bor: Telefonplan i södra Stockholm.
Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

5x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag …
… spöka för prinsessan Estelle, eftersom spöken hör hemma i slott. PS: Jag är ett snällt spöke.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att ställa ifrån mig min resväska.

3 Jag blir rädd när …
… jag tänker på klimathotet. Vi är rökta.

4 Vill du få mig på fall …
… bjuder du mig på ost.

5 Jag reser ingenstans …
 …utan en bok.

Den absolut bästa gilla-magneten på ­Facebook är ett nyfött barn: ”I går kom hon äntligen till världen!

3 950 gram, 51 centimeter och ­världens ­sötaste. Alla mår bra!”

 Gilla, gilla, gilla.

Det är ju förstås en underbar nyhet, att ett nytt liv har tagit sin början i vänkretsen. Och sedan fortsätter det: Trynande liten bebis, glad unge ­insmetad i barnmat, litet barn i tokig mössa, ­treårskalas och första dagen i skolan.

Gilla, gilla, gilla.

Detta är ingen omvälvande iakttagelse, men som barnlös har jag reflekterat över det. Missförstå mig inte, jag har inget emot dessa bilder, jag trycker tummen upp på dem lika ofta som någon annan – man behöver inte vara förälder för att gilla bilder på barn – men det är bara att konstatera att som barnlös har man inte samma möjlighet att sockra sin FB-sida.

Trodde jag. Tills jag för ett par månader sedan ­hade hjälp av mina föräldrar att tapetsera en vägg. Efter lite slit med mönsterpass och felskurna våder satt tapeten uppe och som alla moderna människor ville jag visa upp detta på Fejan. Jag bad mina föräldrar att ställa upp sig framför väggen och ­sedan smällde jag av några bilder med mobilen – några av dem utan att de ens var medvetna om att jag fotade. De som togs när de inte visste att de ­förevigades blev jättefina. De tramsar och skrattar tillsammans och pappa rättar till mammas frisyr. Jag lade upp en ­liten serie på Fejan.

Vilken tummen upp-raket! Gillanden rasade in och många kommenterade också. Inte sällan ­samma slags kommentarer som vid bilder på ­ny­födingar: ”Så himla söta!”

Gilla, gilla, gilla.

Det var fina bilder, men jag tror att en del av ­succén också låg i att de illustrerade något som alla som någon gång inlett en seriös kärleksrelation hoppas på. Att det går att bli gamla tillsammans –och ha roligt under tiden. En lyckad relation, helt enkelt.

En undersökning som företaget United Minds gjorde 2007 visar att såväl att vara en god förälder som att lyckas med ett långt och stabilt äktenskap finns på ­listan över sådant som vi svenskar tycker innebär hög status. Och så radikalt har nog inte dessa värderingar förändrats på åtta år.

Visst, det finns stolthet och kärlek ­bakom bilderna, men de är också ett sätt att visa för världen att vi är lyckade. Vi ­väljer vad vi lägger upp i sociala medier, våra vänner trycker på gilla och bekräftar att jo, det här ser ju bra ut.

Så om jag vill fortsätta att vara en Facebook-framgång bör jag lägga upp fler ­bilder på mamma och pappa: Här grillar de, här öppnas jul­klappar och här åker de båt. Men jag tror det får vara. För lite ­kändes det som om jag snyltade på deras status, som om min ­Facebook-status inte hade ­täckning i min verkliga status.

Det gnagde dock inte mer än att jag en månad senare, på deras 51-åriga ­bröllopsdag, la upp en ­bild igen, på Insta.

Gilla, gilla, gilla.

4 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag … … dra mig undan likt ett döende djur.

2  Jag dansar om … … rätt musik spelas (svängiga låtar, som jag kan sjunga med i), alternativt om jag  blir uppbjuden till tryckare.

3 Det skulle aldrig hända att jag … … tackade nej till en tryckare.

4 Som min sista ­måltid i livet skulle jag välja … … en blodig biff med något smör på, en stor sallad och ett glas rött till.

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson.
Ålder: 45.
Till vardags: Debattredaktör.
Bor: I en tvåa på Lilla Essingen.
Familj: Ingen egen familj.

Alla gör det.

Ingen pratar om det.

Särskilt inte nyförälskade par.

Ingmar Bergman hade egen toalett på Dramaten och behövde aldrig bry sig.

Vi andra vanliga dödliga tvingas sysselsätta våra tankar på det på tok för ofta.

För när, var, hur kan man göra det i hyfsad lugn och ro, utan att behöva oroa sig för arbetskamraters ­blickar och tankar eller köande kissnödiga.

När man har lämnat barndomens fnitterkänslor kring ämnet bakom sig, vill man inte att någon över huvud taget ska veta ens att man bajsar.

Hur många av oss har inte suttit och svettats på ­bussar, tåg eller flygplan, hållt oss till svimnings­gränsen, för att inte bli en pinsam människa som ­skapar kö och/eller sitter och låter och har sig?

Det finns förebyggande åtgärder.

Är man en globetrotter har man lokaliserat hotell, krogar eller varuhus på favoritorterna. Platser där man vet att man kan göra ifrån sig i lugn och ro. Ett slags internt nätverkande för magens och nervernas välbefinnande.

Jobbar man på ett lite större kontor, vet man att gå en sväng, något slags ärende, som för att prata skit med någon (kunde inte låta bli den vitsen…), innan man smiter in på någon annan avdelnings toalett. En före detta chef hajade aldrig detta. När hen försvann en kvart, förstod vi alltid att det väntade ett för den personen (och kanske för någon av oss) obehagligt samtal…

Sedan finns det ju läkemedel. Novalucol, Dimetikon, Moxalole och annat tveksamt trams. Men medan det med jämna mellanrum hävdas att ett glas rött om dagen motverkar hjärtinfarkter, har märkligt nog ­ingen läkarexpertis ännu anammat min vältestade tes om att ett par glas vitt vin liksom binder magen. Klart effektivaste sättet att inte behöva göra tvåan. Antar att metoden kanske inte är tillräckligt politiskt korrekt. Inte heller helt nyttig.

Och så var det det där med nyförälskade par.

Man undviker det in i det längsta, men till sist ­kommer tidpunkten när det inte finns någon återvändo.

Flickvännen slår alltid på TV4:s Nyhetsmorgon.

 Bättre än SVT:s morgon-tv, säger hon, utan att ­direkt verka bry sig.

Tar någon vecka att förstå varför. Morgonfixandet på toaletten börjar alltid, som av en slump, i något ­reklamavbrott. Reklamens högre ljud överröstar plopp i vattnet.

Kör själv alltid med Eldkvarn. Plura har skrivit låtar som passar alla tankar, känslor och lägen i livet. Din lilla hund, Nere på klubben och, kanske lite oväntat, Be-bop-a-lula-land, är de som mest effektivt över­röstar alla tänkbara stön, stånkanden, fjärt- och ­brakskitsljud.

Allt ställs lätt på sin spets under en semester i Grekland.

Flickvännen bosatt på Östermalm och bördig från Teherans finare kvarter öppnar dörren till toaletten och utbrister förfärat: ”Har du tagit mig på en tidsresa 70 år bakåt i tiden?”

Som Greklands-rookie, tittar hon ­förvånat på de tre (!) skyltar i det trånga badrummet som alla förmedlar ­samma sak:

Please, do not throw toiletpaper in the toilet. Thank you. Bitte kein Toiletten­papir in die Toilette. Danke Schön. 

Och samma fras på grekiska.

Även om den minoiska ­kulturen på Kreta lär ha haft ­vattenklosetter för 4 000-4 500 år sedan, är det grekiska kloaksystemet fortfarande ungefär lika undermåligt som landets ekonomi.

Sådant som kan få par som ännu inte känner ­varandra till hundra ­procent, att tvingas prata om det som är allra mest ­tabu …

Veckans krönikör:
Namn: Jan-Olov Andersson.
Ålder: 60.
Familj: Olle, 16, och Greta, 15, flickvännen Nicole Mahnaz Nia.
Gör: Krönikör, recensent och reporter på nöjesredaktionen.
Bor: I en 4:a på Södermalm i Stockholm.

5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle …
… jag spöka för Zlatan Ibrahimovic så att han förstod sitt eget bästa och skrev på för Manchester United.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att (Gud, så förutsägbart trist!) logga in på nätet.

3 Jag blir rädd …
… när svenska folket går till valurnorna.

4 Vill du få mig på fall …
… försöker du laga raggmunk enligt mammas recept.

5 Jag reser ­ingenstans …
… utan tidningar och böcker.

Han hänger semestertvätten när han plötsligt utbrister uppgivet:
– Hur kan vi ha så mycket kläder?!

Trots att vi har rest enbart med handbagage, fylls tvättlinan på ett kick och med tanke på vad man får rum med i de väskor som lågprisbolaget tillåter ombord, är plaggen så klart bara en promille av allt som hänger i klädkammaren.

– Nej, vi borde anamma Anna-Karins filosofi, fortsätter Dan, och syftar till att en av mina allra bästa väninnor, med få undantag, bär samma utstyrsel varje dag: Tajts från Falke, tunika från Boulogner och skor från Blundstone (nu på sommaren sandaler, alternativt gummistövlar) – samtliga persedlar är synkroniserade i färgen svart.

Faktum är att Anna-Karin har haft samma modetänk så länge jag har känt henne. Hon hittar några absoluta favvisar och sedan håller hon fast vid dem. På gymnasiet var det Levi’s 501:or, toppade med vita, krispigt nystrukna, herrskjortor, Busneltröja och ett magnifikt turkoshalsband (ibland pärlor) och faktum är att jag beundrar det minimalistiska förhållningssättet.

En kvick inventering bland mina egna galgar får mig att inse att jag har en rätt schizofren konfektionssamling. Inte nog med att den innehåller nyanser av allt från ceriserosa till gult (svårmatchat). Där hänger också lite för många favoriter från förr, i väntan på att de ska bli fashionabla, alternativt att mitt midjemått ska minska så pass att jag kommer i dem igen, vilket är helt emot den kloka principen att skänka bort allt som inte har använts på ett år.

En annan inspiratör vad gäller stringens är artisten Gunhild Carling. Hennes garderob är långt ifrån sparsmakad, människan äger drygt 100 klänningar och 500 baddräkter, men hon har en mycket tydlig retrostil:

– Jag vill se ut som en förfinad och förädlad cigarettflicka, sa hon i Aftonbladet Söndag när hon visade sin privata garderob för stylisten Ehva Löpp och fotografen Emma Mattsson.

Och nog har hon lyckats. Gunhilds look är som tagen från en filmaffisch från 1950-talet. Annat är det med min. Den andas – knappt alls.

Kanske är det dags att anlita en så kallad ”personal shopper”, som får mig att rensa,
slänga och skaffa nytt? Eller så kan jag kopiera Anna-Karin.

Om inte annat blir det toklätt att packa inför nästa resa.

Det var en gång en omedelbar kemi som uppstod mellan två personer.

Attraktion är en märklig företeelse.

Det var inget han valde. Inte hon heller.

När hon berättar om det för mig beskriver hon det som en skräckblandad förtjusning, att hon ­efter tio månaders självvald isolering drogs till ­någon som ett bi dras till nektar. Att hon inte kunde värja sig mot det, när hon värjt sig mot allt så länge. Känslan att det, hur mycket som än sades mellan dem den där kvällen, fortfarande fanns mer att säga.

Hon tyckte att det var märkligt att plötsligt se färger när hennes värld under många år hade varit väldigt svart och vit. Hon noterade hur gröna ­löven var. Hur vacker solnedgången var när den exploderade i rosa och lila. Och hon såg honom, när han satt bredvid henne och läppjade på en ­kaffe och skrattade.

Det är just det som har stannat kvar med henne från den där kvällen. Färgerna runt omkring. Och skrattet ifrån honom.

Hon kommer inte ihåg exakt vad det var hon sa, något snabbt skämt som undslapp hennes läppar innan hon hann tänka, censurera sig, men hon minns hur han skrattade åt det.

Hur äkta hans skratt var. Hon minns hur ­förvånad hon var åt hur äkta hans skratt var.

Hon var ju inte rolig?

Och om det var något hon hade fått höra av den man hon tillbringat majoriteten av det senaste ­decenniet med, så var det just det. Hon var inte ­rolig. Så hon satt mest där och tittade på honom, häpen över hans skratt.

Hon höll på att öppna munnen och säga något om det. Berätta om den före detta. Berätta om mörker. Hon ville ifrågasätta hans omdöme, fråga vad som var fel med honom när han tyckte att hon var rolig.

Men så log han igen, utstrålade ljus som trängde bort hennes mörker. Hon mindes en konversation om att man söker den partnern man tror att man förtjänar. Att när du själv inte är hel drar du till dig andra halvor. När du hoppas att någon annan ska fylla ett tomrum i dig dras du till människor som också har hål.

Hon mindes det och stannade sig själv. Sa inget. I stället gjorde han det. Han öppnade munnen och började berätta om en dröm han hade och hon ­insåg hur mycket hellre hon ville prata futurum än imperfekt.

Hon lät det förflutna vara just det.

Hon tyckte att det var för jäkla fint.

Det var en gång en omedelbar kemi – men det blev ingen traditionell askungesaga.

En värld av omständigheter gjorde att han försvann ur bilden lika snabbt som han kom in i den. Men den där kvällen fick hon känna sig smart och cool och rolig och vacker.

I hans ögon.

Men viktigare än så, i sina.

Hon fick se färger. Som till hennes glädje har stannat kvar, även om inte han gjorde det.

Hon insåg att hon, efter tio månaders rensning av hjärta och hjärna, hade ändrat något hos sig själv.

Hon ville inte ha en halva. Hon ville ha en hel.

Hon drogs till ljus, snarare än mörker.

När hon sitter på min balkong tindrar hon när hon berättar. Jag ser hur hennes ögon lyser och tänker att hon förlorade honom men hittade sig själv och att det var bra mycket ­viktigare.

Så på sätt och vis fick sagan, trots allt, ett lyckligt slut.

3 x tankar i mitt huvud:

1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att plocka undan de otäcka prydnadskuddarna och gömma dem långt in i en garderob.

2  Vill du få mig på fall …
… bakar du en kladd­kaka med ett toscatäcke. Eller ja, du får mig nog inte på fall, men du får mig garanterat att sitta still och äta i tio minuter.

3 Jag reser ingenstans utan …
… min laddare till mobilen. Vilket jag borde. Jag fantiserar om att bara lämna den hemma, till­sammans med telefonen. 

Veckans krönikör:
Namn: Carina Bergfeldt.
Ålder: 35.
Yrke: Reporter, kolumnist och författare.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Mamma, styvfar och deras respektive, samt fem bröder och deras familjer.

Det är lördag kväll, vi är på inflyttningsmiddag hos goda vänner när min mobil ringer. Displayen visar att det är vår 17-åring, Joel, som är i Köpenhamn över sommarlovets allra första helg med sin bästis, Johannes.

Hittills har han svarat, mycket kortfattat, ”ja” och ”nej” på mina mamma-sms, som jag skickat med metodisk regelbundenhet för att stämma av att grabbarna fortfarande lever. Så när telefonen nu trudeluttar med Joels signal är min första känsla ren och skär skräck. Att han över huvud taget hör av sig är illa nog. Att det är ett riktigt samtal kan bara betyda att han är på sjukhus, eller har slut på cash.

Möjligen både och.

Därför svarar jag, något abrupt:

– Hej älskling. VARFÖR RINGER DU?!

– Ja … eh … Jag ville bara checka in, liksom, svarar han med en lätt besviken ton.

Jag skäms lite, men är så van att han, som de flesta andra i samma ålder, hellre använder emojis än talat språk vid telefonikommunikation, så har förväntat mig total verbalskugga under den fyra dagar långa Danmarkstrippen.

– Det är ju … jättetrevligt av dig, svarar jag och försöker mildra mitt första utbrott genom att fråga hur de har det.

– Jättebra, vi har cyklat hela dagen och varit på loppis.

Nu är jag imponerad. Killarna har turistat. På vuxenvis. Kanske stämmer det där som många säger, att ungdomar faktiskt blir något så när ansvarstagande när 18-årsdagen annalkas? Joel fyller i september och det känns som att det har hänt en massa på mognadsfronten bara under våren.

Ändå kan jag inte låta bli att skicka med en förmaning om att han ska hålla koll på pengarna. Både vad gäller ficktjuvar och budget.

– Kom ihåg att ni inte kommer hem förrän sent på måndag kväll. Stålarna ska räcka i två dygn till.

Han svarar och jag hör hur han ler:

– Morsan, det är lugnt.

På måndag eftermiddag hör han av sig. Kontanterna är slut, så kan jag swisha ”nån liten peng för vatten och kanske nåt mindre att äta”?

Hur han kommunicerar detta?

Via sms.

Så klart.

Det är sommar och vi stadsbor förvandlas åter till naturromantiska badjävlar.

Vi packar in ungar, ekologiskt rosévin och designade badbrallor i proppfulla stadsjeepar och beger oss i tiotusental till våra hyrda, ärvda, lånade eller köpta torp.

Sakta kryper köerna ut från stan.

Få ägnar trafiken i mötande riktning en tanke när vi rullar ut till den landsbygd vi alltför sällan ser under resten av året.

Där väntar några veckors avkoppling bland ko­skit, skördetröskor och sädesfält.

Äntligen ska man få pusta ut och följa sin egen klocka.

Under några korta veckor ska barnen få chansen att uppleva vår undersköna natur och knyta an till den levande landsbygd vi själva upplevde som barn.

Det är åtminstone tanken.

Verkligheten ser annorlunda ut.

Instängd i stugan i hällregnet har man inte en chans att fly undan Nerfpistoler, Avicii, tjafs och tjat. Det är trångt och primitivt och myggigt och långsamt och vidbränt på grillen och det stinker skit på utedasset och inget bredband och fy fan vad man längtar tillbaka till stan redan efter ett par ­dagar.

Kanske är det då man tar på sig regnkläderna för att visa barnen det där magiskt levande kulturlandskapet som man själv upplevde i sin egen alltmer avlägsna barndom. Ni vet, de snälla kossorna i hagen. De fyra sädesslagen. Peka och förklara skillnaden mellan harv och skördetröska. Typ.

Om inte förr så lär man då upptäcka att landsbygden inte längre är vad den var. Tvärtom.

I all tysthet pågår en av de mest omfattande strukturomvandlingarna som landet upplevt:

Jordbruksdöden.

Ty dagens lantbrukare slåss på en världsmarknad där det enda konkurrensmedlet är priset. Och i den konkurrensen står sig det hårt reglerade svenska jordbruket rätt slätt. Som med det mesta i den globaliserade ekonomin är det de minsta ­aktörerna som dukar under först.

De senaste decennierna har tusentals smågårdar runt om i landet köpts upp av mer penningstarka grannar.

Resultatet: Lantbruken har blivit färre – men tio­faldigt större.

På 25 år har nio av tio jordbruk försvunnit.

Samtidigt: Mellan 1981 och 2010 ökade antalet jordbruk på över hundra hektar, alltså en kvadratkilometer odlingsmark, med 97 procent.

Den jordbruksmark som inte köpts upp har helt enkelt övergivits. Glöm allt det där med öppna landskap. Nu är det sly och snårig granskog som regerar på den bördiga mark våra förfäder bröt ryggen av sig för att röja.

De senaste 50 åren har den odlade åkermarken minskat stadigt i hela landet. I övre Norrland har den minskat med hela 37 procent, enligt Jordbruksverkets officiella statistik.

De lantbrukare som finns kvar tvingas specialisera sig. En enda gröda får dominera hela landskap. Man behöver inte längre kunna se skillnad på korn, vete, råg och havre. Glöm mångfald, på åkern lönar det sig inte längre.

Och i en tid när 60 procent av köttet ­importeras har djurhållning blivit en ­förlustaffär för de flesta jordbrukare.

För att inte tala om mjölkproduktion.

På 30 år har åtta av tio mjölkbönder försvunnit. På samma tid har antalet svenska mjölkkor halverats.

Den här förändringen går hisnande snabbt. I snitt avvecklas ett jordbruk någonstans i Sverige varje dag.

Fatta: Varje dag beslutar sig en jordbrukare för att det inte längre lönar sig att harva där i åkern. De ger upp, säljer gården de ärvde och tar sitt pick och pack och flyttar.

Vem vet. Kanske möter du några av dem när du köar ut mot semesteridyllen i sommar.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 48.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

3 x tankar i mitt huvud
1 Jag hoppas att …
… det fortfarande finns någorlunda levande landsbygd när ungarna når myndig ålder.

2 Det skulle aldrig hända att jag …
… själv började odla växter. Mina odlingsförsök har utan undantag slutat med fiasko.

3 Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… en köttbit och ett glas rödvin. Men risken är tyvärr stor att vi får hålla tillgodo med insekter istället.

Nio års passion.

Sedan stod det klart – åtminstone för mig – att vi hade nått vägs ände. Orsaken: En ny, dansk kärlek.

Så jag gjorde som i dåliga filmer, jag gjorde slut med ett mejl. Ett smärtfritt snitt, över på tio sekunder.

Reaktionen kom med vändande mejl. Mitt slut hade tagits emot med sorg. Kunde jag tänka mig att tänka om? Om belöningen bestod i ett nytt prenumerationserbjudande med fjärde numret gratis?

Jag klickade i nej-rutan.

Efter nästan ett decennium med landets bästa inredningstidning i min brevlåda har jag bestämt­ mig för att slut är slut.

Om man leker med den befängda tanken att allt har en mening så tog meningen med att masskonsumera inredningsmagasin tvärt slut en regnig eftermiddag i slutet av maj.

Efter några timmars vånda och dividerande med än försäljaren, än maken så lämnade jag över mitt Visa-kort och fick i gengäld fyra danska stolar som jag alltid drömt om. I alla fall i fem år.

Med dem slog inte bara ekonomin i botten utan också behovet av ständig jakt efter ny inspiration.

Ja, ja, fast det är löjligt att här påtala att det enda som räknas är tak över huvudet och mat på bordet. Det vet vi ju alla – det och att barnen är friska.

Men sedan skiljer sig preferenserna i ärlighetens namn åt. Någon går på krogen varje helg, byter bil varje år, firar jul i en svenskkoloni i Thailand, fyller garderoben med vin, skåpen med smink eller megamatvagnar med snacks varje fredag.

Det är ett fritt land och jag är trött på de som hånflinar åt kärleken till hemmet.

Jag älskar verkligen mitt hem. Längtar varje dag hem till den mörkgreigea hallen med kalkstensgolv från 1930-talet, till det vilsamma vardagsrummet med utsikt över fjärden och dotters havsgröna rum med otaliga gosedjur. Till tv-rummet med den turkiska trasmattan, badrummet i natursten som gör att det känns som att duscha utomhus, till vårt sovrum med ljusblåa väggar – och till köket.

Sedan de fyra danskarna med flätade sitsar flyttade in runt köksbordet är jag färdig.

Förmätet eller inte. Mitt hem är mitt hem och för mig nu perfekt.

Äntligen slipper jag köpa högar av franska, ­belgiska och danska magasin à hundra spänn på varenda flygplats jag besöker, och stapla inredningsböcker om venetianska palats och modernism i Los Angeles. Äntligen slipper jag ångestbläddra förbi korsikanska strandvillor med såpade sideboards som tar upp pinjeträdens magi, och den ena fulländade danska lägenheten i Köpenhamn efter den andra. Inte heller behöver jag plågas av att inte äga ett ombyggt stall i Toscana eller det moder­niserade byhuset insprängt i bergen ovanför Nice.­

Jag bor redan på den bästa av alla platser. Säkert du också!

I ett land som åtminstone är bland de sista ut i det nationalistiska haveriet, ett land med relativt balanserad ekonomi och alla förutsättningar att förbli civiliserat.

Omgiven av dem jag älskar, och nu även köksstolarna i mitt liv.

Skulle jag mot förmodan komma på andra tankar finns en hel vind full med makens gamla klenoder.

Nej, det enda som väntar fram­över är välkomna besparingar på tidningsutgifter – och naturligtvis de hånfulla kommentarerna. Om att det bara kommer att ta en vecka tills jag hittar ett nytt inredningsprojekt.

Den som hånar får se. Själv sitter jag bekvämt där jag sitter i mitt kök och tittar­ ut över ett hav av utslagna syrener som växlat över till sommargrönska.

Eller som stolarna skulle uttrycka det: ­Glædelig sommer!

5 tankar i mitt huvud

När jag är sjuk vill jag … bli frisk och få panerade zucchinis.

Jag dansar om … någon bjuder upp och musiken är à la vinyl. 

Det skulle aldrig hända att jag … blev imponerad av någon på grund av social eller ekonomisk status.

Jag önskar att jag hade skrivit… färdigt det jag skriver på.

Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … en middag på en restaurang med fånigt rullband så att livet aldrig tog slut. Alternativt panerade zucchinis.