1984 fick Tim Burton sparken från Disney, som ansåg att han slösat bort deras resurser på Frankenweenie, en kortfilm om en pojke som lyckas återuppväcka sin hund från de döda. Filmen var alldeles för otäck för barn, menade Disney. Men tiderna har förändrats. Frankenweenie har nu blivit animerad långfilm, och är en av Disneys stora satsningar i år. (I Sverige har den premiär först i januari.)

Skräckfilm för barn låter kanske som en omöjlig genre, men det är en tydlig trend. I Hotell Transylvanien, som har premiär på fredag, har greve Dracula skapat en luxuös fristad för sina vänner och kollegor. I hotellets korridorer trängs monster, varulvar, skelett, häxor och mumier. Och i bioaktuella ParaNorman blir den unge Norman, som kan tala med döda men har desto svårare att kommunicera med sina jämnåriga, en hjälte när zombies attackerar staden.

ParaNorman är på sina ställen så läskig att jag förmodligen hade fastnat i en grimas om jag sett den när jag var barn. Men jag hade älskat den. Vi hade Scooby Doo, men jag minns hur besviken jag blev när varje avsnitt slutade med att det bara var skurkar som klätt ut sig till spöken. ParaNorman backar inte för otäckheterna. Men regissören Sam Fell säger i The Guardian att filmen, om man ser bortom alla zombies, handlar om ett utstött barn som försöker hitta sin plats i tillvaron. Som liten var han själv mer rädd för att gå till skolan än för att se på skräckfilmer:
– Jag ville sätta ihop påhittade monster med den högst verkliga skräck man känner som elvaåring.

Och det är just därför jag hade älskat de här filmerna. När folk säger att barn är såna oskyldiga små änglar så förstår jag inte vad de pratar om; barn kan vara riktiga monster mot varandra på skolgården. Och mörkrädsla, mardrömmar och monster under sängen är en del av vardagen när man är liten. Hur gärna föräldrar än vill tro att de kan skydda sina barn mot tankar och funderingar på ondska, så går det inte. Skräck är något man bara måste få bearbeta i sin fantasi. Med lekar, med spökhistorier som viskas på pyjamaspartyn. Och med film.

Så här kan det se ut en vanlig tisdag på redaktionen. Redigerare Hanna och Marlene i full koncentration.

När jag presenteras för min mans kompisar utbrister de unisont: ”Eeerika-ka-ka” och börjar asflabba. What?! Är de elaka, korkade, eller drabbade av ett mycket märkligt talfel?
Ingetdera. Året är 1993 och de gör bara som resten av Storbritanniens 30-åringar: Refererar till Shooting stars, en toktramsig show på BBC2, där allt som programledarduon Vic Reeves och Bob Mortimer gör och säger får snöbollseffekt i hela landet. En stående gäst i programmet är den svenska blondinen Ulrika Jonsson och varje gång Vic eller Bob hänvisar till henne utbrister de: ”Ooolrika-ka-ka”. Så när jag möter min makes vänner, kan de inte hejda sig. Jag är blond. Jag är svensk. Jag är ”Eeeeerika-ka-ka”.

Fascinationen för den girl next door-fräscha för detta väderflickan fortsätter i 20 år framåt. För Ulrika levererar. Inte bara i tv-rutan, utan även privat. Hon berättar öppet om sina kärleksaffärer (”Svennis var som en roddbåt i sängen) och viktpendlande (”Jag är fet när jag är lycklig, pinnsmal när jag är ledsen”). Hon outar sin bröstreduktion (”Jag har hatat sina jättebröst i två decennier”) och skämtar: ”Skjut mig inte, den här gången ska äktenskapet hålla”, när hon gifter sig med make nummer tre, Brian Monet.

2009 stiger hon in i Big brother-huset och tippas bli såpans förlorare. Men bettingfirmorna får backa. Ulrika kniper 60 procent av rösterna och gör sorti som ”årets chockvinnare”. Varför? Jo, tittarna älskar henne, trots att hon dubbats till en ”4×4″ (fyra barn med fyra män).

Eller kanske just därför. För att hon inte bara visar upp sin glamorösa sida, utan också den krackelerade och sårbara, en egenskap som blir allt ovanligare. Inte bara bland kändisar.

Sladda in på Facebook, så får du se.

I badhuset som vi brukar gå till råder tropisk värme. Tjugoåtta grader står det på en stor digital tavla på väggen, men det känns ännu varmare. Den klormättade luften som fyller lungorna är lika fuktigt som den i en ångbastu. Jag träningssimmar aldrig och äger därför ingen baddräkt. Min paljettbeströdda bikini är väl egentligen mer anpassad till en badstrand och jag känner mig lite överklädd. Men låt gå. Jag är här för barnens skull och skiter i om folk glor.

Här i Sollentuna har man satsat på ett äventyrsbad för de allra minsta. Satsningen består av flera småbassänger uppbyggt i spännande terasser. Mellan varje terass går en pytteliten rutschkana, barnen tjuter av lycka då de plumsar i vattnet. Två svanar sprutar vatten. En fiskeskuta av minimodell bjuder små utforskare på äventyr. En bubblande pool och små vattenfall. Mina barn kan lätt hänga i poolen i två timmar utan att bli uttråkade eller frusna.

Jag brukar gå hit med mina tjejer på vardagar. Då får vi ha bassängen nästan för oss själva. Men i dag är det söndag och halva Sollentuna har tydligen bestämt sig för badlek. Mina barn blir lyckliga av allt folk och då vi kliver i bassängen hinner jag tänka att det här måste vara det perfekta helgnöjet.
Sekunden senare pajas allt av en pajas.

Jag ser honom då han kommer ut ur herrarnas. Han går självsäkert över kaklet. På armen håller han en liten bebisflicka i en tvådelad bikini som liknar min. Han har fågelben och en mage som påminner om en stor tunna. Han kommer mot vårt håll. Jag noterar hans åtsmitande badbyxor. Ännu närmre. Bebisen sänks ned i poolen i närheten av mig och han kliver efter. Då ser jag att de åtsmitande badbyxorna inte alls är badbyxor. Karln har valt att bada i vanliga kalsonger! Jag försöker att inte bry mig. Men jag kan inte låta bli att tänka på det jag läste för en tid sedan om att man uppmätt högre halter av avföring i simhallars vatten. En av de främsta orsakerna anses vara trenden bland unga killar att använda kallingar i vattnet. Och medan jag tänker på att inte tänka på avföring slår sig kalsongmannen ner en meter från mig. Han har valt att sitta på en ramp alldeles framför ett vattenfall. Vattnet sprutar över hans svank och landar därefter i hans kalsonger innan det sipprar ut i poolen där mina barn brukar få kallsupar.
 

Jag ser bromsspår framför mig. En dåligt torkad bajsrumpa som hela förmiddagen gnidits mot tyget i de där kalsongerna. Jag ser ett geggigt anus och lite strävt könshår som lossnat och fastnat i bomullens täta fibrer. Jag tänker på pungsvett och jag ser framför mig hur intorkade kissdroppar eller annan kroppsvätska nu återfuktas av det tjugoåttagradiga vattnet. Jag ser brunögat i vitögat och jag mår illa.
Mannen ställer sig upp för att hjälpa sin bebisflicka upp på en av svanarna. Det droppar från kallingarna hinner jag uppfatta innan jag sträcker mig efter mina döttrar.
– Kom nu går vi och duschar, säger jag och tänker att jag borde skriva en arg krönika om eländet.

Mitt första starka minne av aids är en sommar i Ångermanlands myggtäta skogar. De vuxna smorde in oss med Djungelolja, tände myggljus och klappade panikslaget omkring sig i luften. Det fanns en dödlig sjukdom som smittade genom blod. Och myggor sög ju blod. Det här var samma år som Tjernobylolyckan, och vi kunde inte längre fiska för det fanns något som hette becquerel. Mänskligheten verkade ligga mycket risigt till.

Jag vet inte när jag förstod vad aids var. I tidningarna såg de smittade ut som fångar från koncentrationslägren; spöklika, utmärglade, med alldeles för stora ögon, omgivna av läkare i rymddräkter. Det pratades om att aidssmittade borde tatueras, eller stängas in i kolonier. Mammas väninna hade en son som blev sjuk i Paris. När han dog visste hon inte ens ifall han fick begravas. Jag låg vaken om nätterna, skräckslagen av skräckpropagandan. På dagarna ägnade vi oss åt skämt om Sighsten Herrgård i skolan. Vilken ost får man aids av? Herrgårdsost! Vad betyder AIDS? Aj Inte Där Sighsten! Bögar var detsamma som smitthärdar, och det kändes som en dödsdom att inse att jag själv blev kär i killar. Att visa kärlek var att riskera livet.

Men när jag flyttade till Stockholm var den värsta aids-paniken redan över. En som däremot levde mitt i mardrömmen är Jonas Gardell. I år kom första delen i hans romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Och i morgon börjar SVT visa miniserien med samma namn, som Gardell också skrivit manus till. DN:s Jens Liljestrand skrev i sin recension av boken: ”Visst kan man anmärka på den övertydliga symboliken och den publikfriande tonen. Men samma kritik riktades en gång mot Mobergs utvandrare och Fogelströms söderkisar.” Jämförelsen är på pricken. 80-talets aidspanik är en viktig del av allas vår svenska historia, men ingen har dokumenterat den på det här sättet tidigare. Jag är glad att Gardell har gjort det, och dessutom med sådan bravur. Och jag är glad att Torka aldrig tårar utan handskar hyllats av både kritiker och läsare. Den här berättelsen förtjänar att nå ut till så många som möjligt.

Mats Strandberg

Mitt första starka minne av aids är en sommar i Ångermanlands myggtäta skogar. De vuxna smorde in oss med Djungelolja, tände myggljus och klappade panikslaget omkring sig i luften. Det fanns en dödlig sjukdom som smittade genom blod. Och myggor sög ju blod. Det här var samma år som Tjernobylolyckan, och vi kunde inte längre fiska för det fanns något som hette becquerel. Mänskligheten verkade ligga mycket risigt till. 

Jag vet inte när jag förstod vad aids var. I tidningarna såg de smittade ut som fångar från koncentrationslägren; spöklika, utmärglade, med alldeles för stora ögon, omgivna av läkare i rymddräkter. Det pratades om att aidssmittade borde tatueras, eller stängas in i kolonier. Mammas väninna hade en son som blev sjuk i Paris. När han dog visste hon inte ens ifall han fick begravas. Jag låg vaken om nätterna, skräckslagen av skräckpropagandan. På dagarna ägnade vi oss åt skämt om Sighsten Herrgård i skolan. Vilken ost får man aids av? Herrgårdsost! Vad betyder AIDS? Aj Inte Där Sighsten! Bögar var detsamma som smitthärdar, och det kändes som en dödsdom att inse att jag själv blev kär i killar. Att visa kärlek var att riskera livet. 

Men när jag flyttade till Stockholm var den värsta aids-paniken redan över. En som däremot levde mitt i mardrömmen är Jonas Gardell. I år kom första delen i hans romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Och i morgon börjar SVT visa miniserien med samma namn, som Gardell också skrivit manus till. DN:s Jens Liljestrand skrev i sin recension av boken: ”Visst kan man anmärka på den övertydliga symboliken och den publikfriande tonen. Men samma kritik riktades en gång mot Mobergs utvandrare och Fogelströms söderkisar.” Jämförelsen är på pricken. 80-talets aidspanik är en viktig del av allas vår svenska historia, men ingen har dokumenterat den på det här sättet tidigare. Jag är glad att Gardell har gjort det, och dessutom med sådan bravur. Och jag är glad att Torka aldrig tårar utan handskar hyllats av både kritiker och läsare. Den här berättelsen förtjänar att nå ut till så många som möjligt. 

Mats Strandberg

Jag och min kille har gått i parterapi. Det var vidrigt, jobbigt, och bland det bästa vi gjort tillsammans. Vi hade fastnat i våra respektive roller och slutat se varandra som individer. Vi hade gått vilse i allt trassel, både praktiskt och känslomässigt, som uppstår när två personer ska försöka leva med varandra. Och då har vi inte ens barn att ta hänsyn till. Dessutom hade vi en helt okej ekonomi. Vi hade till exempel råd att gå i parterapi. Det svåraste var att våga öppna sig. Det är sjukt många spärrar man måste ta sig förbi. Man måste visa sina fula sidor. Säga förbjudna tankar högt. Och man måste våga lyssna, i stället för att försöka få rätt till varje pris. I början ville jag vinna över terapeuten till min sida. Så hur skulle det vara att försöka vinna över sin terapeut OCH hela svenska folket? 

I SVT:s Par i terapi rynkar psyko-terapeuten Poul Perris inkännande sin panna medan svenska par berättar om sina förhållanden. De gör övningar där de talar ut med döda föräldrar. De pratar om sexlivet, om skuld och skam. De beskriver varandra som ”kylskåp” och ”klädd i rustning” och ”kontrollant”. Det är många inklippsbilder på händer som hålls. Och som om det inte vore nog förhöjs allt med dramatisk musik.

Jag vill tycka om Par i terapi. Jag vill gilla allt som visar att de flesta av oss tampas med liknande problem. Men jag kan inte. Det här är människor i kris. Och när man är i kris är det nästan omöjligt att hålla koll på sina gränser. Hur kommer paren att må när deras grannar och kassörskan på ICA sett programmet? Hur kommer deras barn att må? Vad tänker eleverna till läraren som berättat i tv att han inte vill ha sex med sin fru?

Poul Perris är kanske en bra terapeut, men här är han också en tv-personlighet. Han ligger själv bakom idén till programmet, och har därför mycket att bevisa inför sina uppdragsgivare. 

Han vill inte bara hjälpa paren, utan också göra bra tv. Han kanske borde analysera sig själv. Ta reda på varför han egentligen vill göra detta. Och om han verkligen skulle ställa upp i tv om det var han själv som var i desperat behov av hjälp.

Mats Strandberg

I badhuset som vi brukar gå till råder tropisk värme. Tjugoåtta grader står det på en stor digital tavla på väggen, men det känns ännu varmare. Den klormättade luften som fyller lungorna är lika fuktigt som den i en ångbastu. Jag träningssimmar aldrig och äger därför ingen baddräkt. Min paljettbeströdda bikini är väl egentligen mer anpassad till en badstrand och jag känner mig lite överklädd. Men låt gå. Jag är här för barnens skull och skiter i om folk glor.

Här i Sollentuna har man satsat på ett äventyrsbad för de allra minsta. Satsningen består av flera småbassänger uppbyggt i spännande terasser. Mellan varje terass går en pytteliten rutschkana, barnen tjuter av lycka då de plumsar i vattnet. Två svanar sprutar vatten. En fiskeskuta av minimodell bjuder små utforskare på äventyr. En bubblande pool och små vattenfall. Mina barn kan lätt hänga i poolen i två timmar utan att bli uttråkade eller frusna.

Jag brukar gå hit med mina tjejer på vardagar. Då får vi ha bassängen nästan för oss själva. Men i dag är det söndag och halva Sollentuna har tydligen bestämt sig för badlek. Mina barn blir lyckliga av allt folk och då vi kliver i bassängen hinner jag tänka att det här måste vara det perfekta helgnöjet.
Sekunden senare pajas allt av en pajas.

Jag ser honom då han kommer ut ur herrarnas. Han går självsäkert över kaklet. På armen håller han en liten bebisflicka i en tvådelad bikini som liknar min. Han har fågelben och en mage som påminner om en stor tunna. Han kommer mot vårt håll. Jag noterar hans åtsmitande badbyxor. Ännu närmre. Bebisen sänks ned i poolen i närheten av mig och han kliver efter. Då ser jag att de åtsmitande badbyxorna inte alls är badbyxor. Karln har valt att bada i vanliga kalsonger! Jag försöker att inte bry mig. Men jag kan inte låta bli att tänka på det jag läste för en tid sedan om att man uppmätt högre halter av avföring i simhallars vatten. En av de främsta orsakerna anses vara trenden bland unga killar att använda kallingar i vattnet. Och medan jag tänker på att inte tänka på avföring slår sig kalsongmannen ner en meter från mig. Han har valt att sitta på en ramp alldeles framför ett vattenfall. Vattnet sprutar över hans svank och landar därefter i hans kalsonger innan det sipprar ut i poolen där mina barn brukar få kallsupar.
 

Jag ser bromsspår framför mig. En dåligt torkad bajsrumpa som hela förmiddagen gnidits mot tyget i de där kalsongerna. Jag ser ett geggigt anus och lite strävt könshår som lossnat och fastnat i bomullens täta fibrer. Jag tänker på pungsvett och jag ser framför mig hur intorkade kissdroppar eller annan kroppsvätska nu återfuktas av det tjugoåttagradiga vattnet. Jag ser brunögat i vitögat och jag mår illa.
Mannen ställer sig upp för att hjälpa sin bebisflicka upp på en av svanarna. Det droppar från kallingarna hinner jag uppfatta innan jag sträcker mig efter mina döttrar.
– Kom nu går vi och duschar, säger jag och tänker att jag borde skriva en arg krönika om eländet.

Josefine Sundström

När jag presenteras för min mans kompisar utbrister de unisont: ”Eeerika-ka-ka” och börjar asflabba. What?! Är de elaka, korkade, eller drabbade av ett mycket märkligt talfel?
Ingetdera. Året är 1993 och de gör bara som resten av Storbritanniens 30-åringar: Refererar till Shooting stars, en toktramsig show på BBC2, där allt som programledarduon Vic Reeves och Bob Mortimer gör och säger får snöbollseffekt i hela landet. En stående gäst i programmet är den svenska blondinen Ulrika Jonsson och varje gång Vic eller Bob hänvisar till henne utbrister de: ”Ooolrika-ka-ka”. Så när jag möter min makes vänner, kan de inte hejda sig. Jag är blond. Jag är svensk. Jag är ”Eeeeerika-ka-ka”.

Fascinationen för den girl next door-fräscha för detta väderflickan fortsätter i 20 år framåt. För Ulrika levererar. Inte bara i tv-rutan, utan även privat. Hon berättar öppet om sina kärleksaffärer (”Svennis var som en roddbåt i sängen) och viktpendlande (”Jag är fet när jag är lycklig, pinnsmal när jag är ledsen”). Hon outar sin bröstreduktion (”Jag har hatat sina jättebröst i två decennier”) och skämtar: ”Skjut mig inte, den här gången ska äktenskapet hålla”, när hon gifter sig med make nummer tre, Brian Monet.

2009 stiger hon in i Big brother-huset och tippas bli såpans förlorare. Men bettingfirmorna får backa. Ulrika kniper 60 procent av rösterna och gör sorti som ”årets chockvinnare”. Varför? Jo, tittarna älskar henne, trots att hon dubbats till en ”4×4” (fyra barn med fyra män).

Eller kanske just därför. För att hon inte bara visar upp sin glamorösa sida, utan också den krackelerade och sårbara, en egenskap som blir allt ovanligare. Inte bara bland kändisar.

Sladda in på Facebook, så får du se.

Alla mina bästa barndomsminnen handlar om böcker. Lyckan när semestern på campingen vid Siljan regnade bort, så att jag kunde ligga och läsa Sidney Sheldon hela dagarna medan det smattrade mot husvagnstaket. Nätterna då jag bet mig själv i armen för att inte somna ifrån incestsyskonen i Virginia Andrews-böckerna. Njutningen i att skrämma livet ur mina yngre släktingar genom att återberätta handlingen i Stephen King-romanerna. Min mamma var sjuk och ofta sängbunden, så att läsa samma böcker och prata om dem efteråt var vårt sätt att uppleva äventyr tillsammans. Och efterhand utvecklades min smak också. Jag var både ett fan och en samlare. Jag älskade inte bara att läsa böckerna, utan också att se på dem, ta på dem, ställa upp dem i hyllan efteråt. Och nej, jag hade inte särskilt många kompisar.  

Det är svårt att säga att mina föräldrar uppmuntrade mig att läsa, för det var ju inte som att det behövdes. Däremot kommer jag alltid att vara tacksam för att de fattade ett tidigt beslut: Eftersom jag hatade all form av sport med stor inlevelse skulle de inte heller tvinga mig att hålla på med det. Pengarna de skulle pungat ut på dyr hockeyutrustning eller ridlektioner lät de mig köpa böcker för. Och tiden som de skulle lagt på skjuts till och från matcher, träningar och läger la de på att åka med mig till bokmässan. Det var förstås en magisk plats för mig. Mitt eget Narnia. När jag var femton blev hembränt och hångel mer spännande än böcker. Men boktravarna från min barndom blev en grund att stå på för livet. 

På torsdag åker jag till mässan för att konkurrera med andra författare om uppmärksamheten i en mässhall med hundratusen besökare, alldeles för många decibel och alldeles för få syreatomer. Det är otroligt, och inte så lite fantastiskt, att så många frivilligt kastar sig in i det öronbedövande kaoset bara för att de älskar böcker. Och inget gör mig gladare än de föräldrar som är lika bra och kloka som mina, som hålögda låter sig släpas runt mellan montrarna av sina boknördjuniorer. Heja er!

Mats Strandberg