”Har du en smartphone? Grattis, då har du världens bästa kamera i fickan”. Det slår Söndags duktiga fotograf Anna Flemmert fast i veckans tidning.

För så är det ju, aldrig tidigare har det varit så lätt att knäppa av en bild som det är nu. Tyvärr använder i alla jag den möjligheten alldeles för sällan. En av anledningarna är att jag inte tror att bilderna blir tillräckligt bra.

I nya filmen Project X, som producerats av Baksmällans Todd Phillips, bestämmer sig en 17-årig kille för att ordna en födelsedagsfest. Hans föräldrar har lämnat honom ensam hemma i lyxkåken över helgen. Gissa om det spårar ur? Jodå. Klipp till gigantiska folkmassor i kvarteret, en bil på botten av swimmingpoolen, och repliker som Det är en dvärg i ugnen! Det är helt urflippat. Men är det orealistiskt? 

Två av mina mest traumatiska minnen från tonåren handlar om fester. Som tonåring i lilla Fagersta behövde man inte en lyxkåk för att folk skulle vilja komma. Det räckte med att ha en lägenhet inom krypavstånd från Folkets Park. Man behövde inte ens vara populär. Faktum är att det var just därför jag så gärna ville ha en fest. Jag blev själv aldrig bjuden på några, så jag bestämde mig för att ha en egen. Skitsmart, eller hur? Och eftersom min familj bodde en bit utanför stan, lyckades jag övertala min farmor att få låna hennes lägenhet. Så att jag kunde ha en liten stillsam födelsedagsmiddag med några vänner. 

Klipp till gigantiska folkmassor i farmors trapphus. Någon stal hennes smycken. Andra dansade på bordet så att det gick sönder. De pajade stereon och repade alla hennes skivor med Vikingarna. Katten slängdes in i en garderob. Det kräktes och röktes överallt. Och en tjej som hatade mig hade tejpat upp mitt skolfoto från sexan på insidan av toalocket, så att folk lättare skulle kunna spy. 

Jag hade hur kul som helst. Jag gick raka vägen hem från Folkets park mitt i natten, drog täcket över huvudet och låtsades som om inget hänt. Nu när jag tänker på hur pappa och farmor väckte mig på morgonen, när jag tänker på deras blickar, kan jag fortfarande känna samma förlamande ångest. Förlåt farmor! Och förlåt- -Sotis, katten som flög ut ur garderoben när farmor öppnade den, och sen gömde sig under soffan och inte kom fram igen på hur länge som helst. Jag fattar inte hur jag kunde göra- så mot er! Och jag fattar ännu- mindre hur jag kunde göra om exakt samma sak igen nåt år senare, fast den här gången hemma hos mammas kompis Annika. Förlåt Annika! Jag dör nästan av skam nu. Måste. Komma. Ihåg. Hur. Man. Andas. 

Mats Strandberg (på bilden 17 år och sugen på fest!)

Förra söndagen gick sista avsnittet av AT-läkarna på SVT. Den brittiska realitysåpan om ett gäng nyutexade doktorer i engelska Newcastle har trollbundit mig under sex veckor. De gångerna jag missat ett ordinarie avsnitt har jag playat ikapp under veckan för att inte gå miste om en enda intubation, suturering eller blodprovsprovtagning. 

Varifrån min snudd på osunda fascination för droppnålar, kirurgkläder och stetoskop kommer, vet jag inte. Bara att sjukhusserier som Grey’s anatomy är oändligt mycket mindre spännande än de som följer verklighetens Meredith, Derek, Cristina och Owen. 

Och jag behöver inte oroa mig för att få abstinens. Till min förtjusning har Kanal 5 fattat dragningskraften i att se riktiga människor rädda liv. Efter tre avsnitt av kanalens nya serie Unga läkare är jag fast. Snudd på beroende.

Jag älskar att Fanny inte bara är AT-läkare utan också fantasyfreak, att akutläkaren Björn berättar: ”Jag är riktigt dålig på att läsa och skriva” och att underläkaren Elly, som höll på att bli förortsgangster, övertalades av sin mormor att tänka om och satsa på att hjälpa, istället för att stjälpa, andra.  Det berättar hon i Annika Malmstens intervju på sidorna 12–15 i dagens Söndag.

Elly och de andra läkarna på Skånes universitetssjukhus är befriande långt ifrån mina doktorsstereotyper ”60-årig skäggig gubbe” och ”kyligt, supersmart snille” och skulle jag hamna på akuten är det någon av dem jag vill bli ompysslad av.

Tills dess får jag ta i trä.

På fredag börjar TV4 sända New Girl, en amerikansk komediserie som du antingen kommer att älska eller hata. Det beror helt på om du älskar eller hatar en ”manic pixie dream girl”. Du kanske inte känner till uttrycket – som kan översättas till ungefär ”manisk älvliknande drömflicka” – men du känner garanterat igen henne när du ser henne. 

Hon är den där kvinnan som är som en liten flicka som är som ett litet väsen. Hon är vacker på ett sätt som inte är hotfullt. Hon är supernaturlig och jättespontan och använder aldrig för mycket smink. Ibland har hon lite lagom svåra psykiska problem men det gör henne bara mer bedårande och speciell. Hon har inga jobbiga ätstörningar men är gulligt liten och bräcklig, som en liten fågelunge ungefär. Hon ställer inga krav. Är nöjd så länge hon kan svepa in i en manlig huvudpersons liv och hjälpa honom att hitta tillbaka till sig själv. Och som en bonus gillar hon samma indierockband som han.  

Uttrycket ”manic pixie dream girl” myntades 2005 av filmkritikern Nathan Rabin när han sett Kirsten Dunst i filmen Elizabethtown. Han beskriver rollfiguren som ”den bubblande, ytliga filmskapelse som lär grubblande unga män att omfamna livet och dess oändliga äventyr och mysterier, men bara existerar i känsliga författares och regissörers feberaktiga drömmar.” Nöjessajten Jezebel har beskrivit henne som en ”idealiserad musa” som är gullig och ”utstuderat excentrisk”. 

Själv tycker jag att det finns något djupt obehagligt med dessa maniska älvflickor. Dels för att fantasibilden inte ger henne utrymme för egna tankar och mål med livet. Dels för att jag undrar vad som finns bakom hennes fnittriga mask. Finns där svarta hål av sorg som måste döljas till varje pris? Rycker hon vingarna av flugor när ingen ser henne?

Och nu kommer alltså New Girl, en tv-serie där en ”manic pixie dream girl” för ovanlighets skull får vara huvudperson. Zooey Deschanel spelar solstrålen som blir rumskompis med tre killar. Hon är som ett förvuxet barn, ständigt konfunderad och storögd. Och när hon vill muntra upp sin omgivning – vilket är hela tiden – brister hon ut i sång. 

Så himla tokigt! 

Mats Strandberg

Rival på Mariatorget i Stockholm är näst intill fullsatt. På scenen: mediumet Benny Rosenqvist. I salongen: Kvinnor i alla åldrar, ett fåtal karlar, samt kändisar som Agneta Sjödin och Regina Lund.

Enligt en färsk Sifo-undersökning tror hela 20 procent av Sveriges befolkning att människor kan gå igen efter döden. Några av dessa troende har köpt biljett till kvällens storseans på Rival i hopp om att få kontakt med nära och kära som gått bort. Andra har tagit kontakt med oss på redaktionen.

Varför då? Jo, i februari avslöjade Charlotte Perrelli i Söndag att hon i ren desperation vänt sig till en spågubbe för att få en förklaring till sin son Angelos huvudvärk. Medan läkare hade klämt, röntgat och tagit prover i månader, utan resultat, såg mediumet direkt orsaken till pojkens problem.

Sedan ”kloka gubben”-intervjun har vi fått massor av mejl, brev och telefonsamtal varje vecka från er läsare – alla i behov av att, liksom Charlotte, få hjälp och vägledning i frågor där vetenskapen gått bet.

Om det finns andar, änglar och himmelska energier, det vet inte vi på Söndag. Men att längtan efter en annan sorts andlighet än den Svenska kyrkan erbjuder är stor, det har vi fattat. Och att ni läsare inte alltid köper den verklighet som går att förklara med matematiska formler, har vi också begripit. 
Därför har vi knutit ett av Sveriges mest efterfrågade medium till oss. Från och med i dag svarar Terry Evans på läsarfrågor. Många av er har redan hört av er och i dagens tidning får ni veta om ni har fått svar.

Om inte, skriv och mejla igen. Terry är beredd. …
Liksom – hoppas vi – alla vänner på ”den andra sidan”.

”Jag har upplevt saker som inte går att förklara.” Det säger Terry Evans, medium och tv-stjärna. För Söndag berättar han om sin tuffa barndom, om när han som fyraåring fick kontakt med den ”andra sidan” och om livet. Vad det blev av. Och om döden. 

För några veckor sedan berättade vi att Terry Evans kommer att svara på läsarfrågor här i Söndag. Och breven har rasat in.
Nu svarar Terry Evans signaturen Gunilla som undrar om stegen hon hörde efter sin fars bortgång. Han svarar Annika om anden i glaset. Och han svarar Helena och Theresa. Om vad? Läs det i Söndag!

Dessutom: Så bor de svenska kändisarna, vårens vackraste underkläder, brunchrecept för lata dagar, så får du vårfina ben och EXTRA MÅNGA KRYSS! Ja, och så mycket mer så klart.

Glad påsk! 

Det italienska paret dröjer med blicken på utsikten från Slussen mot Djurgården. Tar ett ouppmärksamt steg från trottoaren in på cykelbanan och håller på att fastna i en 55-årig kvinnas pakethållare. Cyklisten tvingas till en lätt inbromsning, paret hoppar åt sidan med ett: ”Ci scusi!”, men det räcker inte. Precis när kvinnan passerat, vänder hon sig om och väser vasst: ”Cykelbaaaaaana”!

Jag, som har lärt mig att det inte längre är bindgalna bilister som hötter med näven, utan att cykelburna fartdårar är stockholmstrafikens värstingar, ler urskuldrande mot de italienska turisterna. Och skäms. Den mindre inbromsningen kan inte att sinkat den kvinnliga cyklistens personbästa med mer än en halvsekund. Ändå glöder det ett hat i hennes ögon. Ett hat, som jag inte förstår och som gissningsvis är ännu mer obegripligt för de stackars italienarna.

Tyvärr är kvinnans beteende ingen engångsföreteelse. Så här års invaderas Stockholm av övertaggade cyklister, som inte bara vardagsmotionerar till och från jobbet, utan kör tuffa träningspass där varje tiondel räknas. De fuskar vid rödljus, respekterar varken högerregeln eller gångtrafikanters företräde vid övergångsställen.

Kort sagt: De är livsfarliga. Och otroligt otrevliga. Särskilt mot turistskockar som inte lärt sig att huka för sura cyklister.

Så, för alla er som planerar en stockholmsvistelse under semestern: Välkomna hit, men se upp i backen, annars kan ni verkligen få hål i nacken. Och för er andra som är rädda om livet: Kolla in sommarens charternyheter på sidorna 66–70.

Det tänker jag göra.

Lady Gaga kallar kärleksfullt sina fans för ”små monster”. Men på nätet är många av dem den värsta sortens troll. De har ett enda syfte med sin tillvaro: att sprida budskapet om Gagas storhet och samtidigt sätta käppar – eller kanske disco sticks? – i hjulet för andra kvinnliga artister. Det är idoldyrkan i ordets ursprungliga betydelse. Det liknar religiös fanatism. Lady Gaga kallar sig ”Mother monster”, men kanske vore ”Trollmor” mer passande.

När Madonna i början av våren erkände att hon var måttligt road av Gaga vässade de små monstren sina näbbar och klor. Mest ambitiös var sajten The Lady Gaga Project, som under en vecka delade ut till pengar till alla som kastade skit på Madonna på nätet.

Målet var att få den allmänna opinionen att verka vara mot Madonna. Gagas monster uppmanades att gå in på nyhetssajter och nättidningar och skriva bland kommentarerna att: 1) Madonnas singel är en flopp och får dåliga recensioner. 2) Madonna är en föredetting, Lady Gaga är relevant. 3) Madonnas film ”W.E.” får dåliga recensioner. 4) Det är Madonna som är en härmapa, inte Lady  Gaga. 5) Madonnas Superbowl-show var hemsk. 6) Madonna är ful och har groteska armar.

Det har alltid funnits fans som vill försvara sina förebilder till sista blodsdroppen. Elvis Presleys fans krigade med Tommy Steeles beundrare. Rolling Stones med Beatles. Hårdrockare och synthare skrev om varandra i OKEJ:s brevspalt så att pennorna glödde ikapp med hatet. 

Men de mest blodtörstiga av Lady Gagas små monster vill bränna ALLA popkvinnor på bål, helt enkelt för att de inte är Lady Gaga. Jag undrar hur man kan dyrka någon så mycket och ändå missa hela poängen med sin idols budskap. Medan Gaga startar ”Born this way”-stiftelsen för att motarbeta mobbning, och besöker Vita huset för att prata om ämnet, är hennes fans den största skräcken på internets stora skolgård. Och jag vet, Gaga kan knappast hållas ansvarig för vad hennes fans sysslar med. Men ju mer de liknar en sekt, desto mer backar jag undan från hela fenomenet – inklusive Gaga själv.

Mats Strandberg

När man ser listan här nedanför är det lätt att känna en viss hopplöshet. Men det finns faktiskt uppföljaridéer som är så dåliga att de stoppas i tid. Några exempel:

Efter succén med Se7en dammade filmbolaget av ett manus om en synsk läkare som hjälper FBI att fånga seriemördare. Manuset skrevs om så att det handlade om -Morgan Freemans karaktär från Se7en, och projektet döptes om till Ei8ht. Varför han -skulle ha tigit om sin använd-bara förmåga under -hela originalfilmen framgick dock inte. 

Steven Spielberg ville göra en uppföljare till ET. Han måste ha tröttnat på småputtrig familjefilmsfeeling, för i ET: Nocturnal Fears dyker plötsligt onda albinovarianter av ET upp. De dödar gulliga djur i skogen med sina mentala krafter, och när de träffar syskonen från den första filmen blir det rena skräckfilmen. 

Tim Burton ville inte tvingas göra en uppföljare till Beetlejuice, så han föreslog den sämsta idén han kunde föreställa sig: Beetlejuice reser till Hawaii och vinner en surftävling! Men filmbolaget nappade till en början, och Winona Ryder och Michael Keaton var villiga att ställa upp igen.

Huvudkaraktären Maximus dör visserligen i slutet av Gladiatior, men depprockaren Nick Cave skrev manus till en uppföljare där Maximus görs odödlig av romerska gudar och sedan deltar i världshistoriens största krig, från korstågen till Vietnam, och till slut får jobb på Pentagon. 

Det finns massor av liknande vansinnesprojekt: Brazzaville, en fortsättning på Casablanca som helt skulle förstört originalets perfekta slut. En uppföljare till Bodyguard, där man hoppfullt utgick från att prinsessan Diana ville spela den kvinnliga huvudrollen. 

Och Ghost 2: Second sight, Twins 2: Triplets, Min kusin Vinny 2, Con Air 2: Con Airport, Seriously dude, where’s my car?… och helgerånet Wild at heart 2: Sultans of Africa – utan Nicolas Cage, Laura Dern och David Lynch!

Galet? Ja. Men ingen av dessa filmer har blivit av. Trots filmer som Speed 2 finns det alltså gränser till och med i drömfabriken. Det är åtminstone en tröst. 

Mats Strandberg