Att leva är att lida. Det tyckte Arthur Schopenhauer, tysk filosof som blev tänkaren på modet strax efter sin död 1860. Han kom fram till att vår strävan efter lycka är helt befängd. Varför? Jo, för att så fort vi uppfyllt ett mål som vi tror ska göra oss lyckliga (högre lön/finare hus/lydigare barn) rasar vi ner i deppig frustration över alla andra ouppnådda mål. Alltså: lyckan är förgänglig och högst tillfällig.

När jag nämner detta för min kollega, Kristofer, nickar han instämmande. Han har en fäbless för punkbandet Ramones gamla vinylsinglar. I sin jakt på dessa rariteter budar han (som besatt, faktiskt) på Ebay mot resten av världens alla Ramonesfans. Skivorna levereras per post och Kristofer säger att det är som rena julafton varje gång han ser ett platt paket i brevlådan.

– Så vad gör du med dem efteråt? undrar jag. 

– Ingenting, säger han och bekräftar Schopenhauers teori om att den stora tomheten sätter in i samma sekund som han är ny ägare till en eftertraktad skiva och det är då suget efter nästa singel sätter in.

Men istället för att tycka att Kristofer är en Schopenhauer-kille, väljer jag att tänka att han är mer Oscar Wilde, en av mina favoritpoeter, som sa: ”Jag kan motstå allt utom en frestelse”.

Och i veckans nummer av Söndag bjuder vi på massor av såna. Vi frossar i feststassar, smarriga sillinläggningar, svalt chardonnayvin och drömmer oss bort till glamorösa semesterön Capri. För – jag avslutar med ännu ett Wilde-citat:

”Ge mig överflödet, det nödtorftiga kan jag leva utan”.

Jag har varit kär till Waterboys. Deppat med Lucinda Williams och lullat hem full och glad med Ramones på ohälsosamt hög volym i öronen. Det finns en låt till varje sinnesstämning i livet och för Mona Sahlin är det Håkan Hellström som hållit henne uppe när det känts som svårast. Men tro för den sakens skull inte att Mona Sahlin sitter hemma och deppar nu när hon inte har ett parti att styra över längre.

Och då ser Kristofer ut så här. Vad säger ergonomen om arbetsställningen?

… ja, vadå?Jo, något jättejätteläskigt. Farligt till och med, så pass att hon behöver utrustas med tandskydd inför uppgiften. Vad uppdraget innebar kommer att avslöjas i ett Söndagsnummer så småningom.

Lady Gaga var precis vad världen behövde. En modern megastjärna som var personlig, prillig, provokativ, pretentiös och politisk. Bäst var att hon smittade kollegerna. Beyoncé, Rihanna och Katy- Perry blev betydligt roligare av Gaga-effekten. Och det gick så vansinnigt snabbt. 

Tyvärr känns det som om Lady Gaga lika snabbt har nått det farliga stadiet då superstjärnorna går på myten om sig själva. Blir alltför imponerade av sin egen existens. I den SVT-sända konserten såg jag de första tecknen. Kostymer som bara var knäppa för sakens skull. Evighetslånga mellansnack (där ”mother monster” rörde sig själv till tårar) om hur hon uppfyllt sina drömmar och nu kan berätta för alla ”little monsters” att de är lika vackra och lika mycket värda. 

Samtidigt, på en helt annan scen: Pjäsen ”En familj” är det bästa jag någonsin sett på Dramaten. Alla skådisarna gör ett fantastiskt jobb. Alla utom Börje Ahlstedt. Börje har nämligen inte spelat något annat än sig själv de senaste hundra åren. Inte här heller. Han plirar ut mot publiken, gör konstpauser, väntar in applåder mitt i repliker. Han förstör hela illusionen, för i Börjes värld finns inget viktigare än Börje. 

Messiaskomplexet är det Gaga och Börje har gemensamt. Men det verkar finnas en stor skillnad mellan kvinnliga och manliga stjärnors Messiaskomplex. Kvinnorna vill först och främst frälsa andra. Madonna, Oprah och Agneta Sjödin bankar glatt trubbiga livsvisdomar i huvudet på fansen. Berättar för världen hur man ska leva och tänka för att bli lyckad, lycklig, skitbra på relationer och fri från den materiella världens kedjor – fastän det inte känns som om de själva lyckas så bra. 

Männen vill mest bara få sina fötter smorda. Micke Persbrandt och dryckesbröderna från Dramaten, Robert De Niro, Anthony Hopkins och Al Pacino fortsätter göra precis samma sak år ut och år in tills de blir karikatyrer av sig själva. Den som ser sig själv som fulländad stannar förstås i utvecklingen. Går på tomgång. Allt större och yvigare gester, allt tommare innehåll. 

Svenska kyrkan krymper. För varje år under 2000-talet har antalet medlemmar minskat med i runda tal 65 000 personer.

Vi svenskar blir allt mindre religiösa, konstaterar jag. Men där har jag fel, säger Sara Duppils, Söndags senaste medarbetare. Enligt henne är det bara så att våra behov av andlighet tar sig nya uttryck. 

* Margot Wallström berättar i en stor intervju om livet i en etta i New York, om hemlängtan och om att åldras som kvinna.
* Vår stylist Ehva Löpp har plockat sju plagg som räcker hela semestern.

För några veckor skrev jag i min Facebookstatus: ”Tänker att ALLA borde köpa bikini på Detailsbutiken på Magnus Ladulåsgatan. Där finns en underkvinna som fick mina tuttar att växa och mitt omfång att minska på 3 sekunder. Jag är en 70E! Det ni! Och ja, jag accepterar nu mitt gäddhäng, att det valkar sig lite och att magen är sladdrig. Hon sa att jag var HÄRLIG!”

På den fick jag 24 ”Gilla”, massor av ”tokgillar” och en kommentarstråd lång som ett ösregn. Inte så konstigt, att stå halvnaken och försommarblek i provrumsbelysning är inte … kul. Alls. Min egen bikiniångest har gjort att jag kört med samma badset i ett decennium. Men i år funkade det inte längre. Tyget var dassigt, bh-banden uttänjda och trosorna hade utvecklat hängbak. Jag repade mod, steg in i butiken på Södermalm och kom ut som en ny kvinna. Både på utsidan och insidan.

För där fanns hon, butiksbiträdet som i ett nafs plockade fram bh och trosor i rätt storlek, nöp, lyfte, puffade och puttade tills mina behag ramlade rätt. När jag gnällde att det valkade sig på sidorna, kontrade hon med att tvinga tillbaka armhålefettet under bh-banden och hojta:

– Du är så smaaaaal, det är tuuuuur att det finns lite att ta i. Du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

Ja, banne mig. Jag var överskön där jag stod, halvnaken med muffinsmidja och pösande extravalkar. Tack vare damen på Details gick jag hemåt med stolta steg och två bikinisar och tre bh:ar i påsen.

Ett annat kroppsproffs är vår stylist Ehva Löpp. I veckans Söndag bjuder hon på badmodeinspiration för alla former: platta, bystiga, smala och bulliga.

Och du – glöm inte, när du ser dig själv i provrumspegeln, att du är så snygg, du är jättefiiiiiiin!

Jag har länge varit trött på tv-sända talangjakter, så mina förväntningar var sänkta ner till fotknölarna när jag skulle börja kolla på amerikanska ”The Voice”. Några timmar senare hade jag nästan bitit sönder en soffkudde i rena känsloyran.

Vid en första anblick verkar ”The Voice” vara en ”Idol”-kopia. Men ”The Voice” är så mycket bättre. För det första: De som gör auditioner är utgallrade på förhand. ALLA är mer begåvade än de flesta ”Idol”-vinnare. För det andra: Jurymedlemmarna ser inte artisterna under deras auditioner, utan har bara rösten att gå på. Därför kan även tjocka, medelålders flator och finniga små blekfisar i fjunmustasch gå vidare. Och för det tredje: Jurymedlemmarna är dessutom coacher åt de artister som blir deras protegéer. Det blir alltså en tävling mellan dem också, och de är roliga, engagerade och inspirerande. Jag är lite småkär i alla fyra nu. 

Det är faktiskt helt fantastisk tv. Det är så skönt att slippa se talanglösa människor utan självinsikt. Det är så skönt att slippa se en däst jury rulla dem i tjära och fjädrar framför kamerorna. Men skönast är att se en talangjakt som handlar om talang. Det finns nåt magiskt med en superbegåvning som gömmer sig i en person som inte ser mycket ut för världen – kolla bara på Susan Boyle. 

Alec Baldwin sa nyligen att ”talangfull” och ”vältränad” blivit synonymer i Hollywood, och detsamma gäller musikbranschen. Det är sorgligt att tänka på hur många klassiska popstjärnor som aldrig skulle fått en chans i dag, bara för att de saknade rutor på magen. Men tänk om ”The Voice” faktiskt kan åstadkomma en förändring? Det är redan klart att det blir en andra säsong, programmet kommer att orsaka en mindre flodvåg av skivsläpp, och det lär dyka upp i massor av andra länder. Uppenbarligen ligger det rätt i tiden. Det är så uppfriskande att se människor bli stjärnor, trots att de inte passar in i mallen för hur en idol ska se ut. Det är faktiskt så uppfriskande att ”Idol” redan känns fruktansvärt omodernt. 

4 X Jurymedlemmar I ”THE VOICE” (Något mer respektingivande namn än Laila, Clabbe och Kishti.)

1. Christina -Aguilera. Förvånansvärt rolig och skön. Vi visste att hon har en magisk röst, men här briljerar hon också med imponerande musikkunskaper. 
2. Adam Levine. Sångare och låtskrivare i Maroon 5. Har en stundtals rätt hård jargong med Christina, som ofta slåss med honom om vilka deltagare de ska få lägga vantarna på. 
3. Cee-Lo Green. Sångare och producent vars senaste stora hit var muntra souldängan ”Fuck you”/”Forget you”. Gör gärna oväntade val i tävlingen och har bl a tagit sig an en countrysångare från Texas.   
4. Blake Shelton. Countrysångare som var helt okänd för mig, men som uppenbarligen är enormt stor i USA – hittills har han haft 17 låtar på countrytopplistan. Personkemin mellan honom och de andra, särskilt Cee-Lo, är skimrande. 

Jag bor med min familj på nedre botten i ett bostadsrättshus söder om Stockholm. Första året i det nybyggda huset ville vi och några andra på markplan bygga om våra uteplatser. Jag och min fru hoppades få sätta ett staket runt vår yta för att få en lite mer privat känsla. Vi lade fram förslaget som en motion på årsmötet – och blev nedröstade. ”Varför ska andra kunna höja värdet på sina lägenheter när vi inte kan göra motsvarande”, var ett av skälen från de boende högre upp i huset.
Nu, några år senare, har vi årsmöte igen och kommer till punkten då vi ska rösta om boende högre upp i huset ska få glasa in sina balkonger.
Hur agerar man i den här situationen? Jag vill vara storsint och rösta ja eftersom jag i stort sett inte bryr mig om balkongerna ovanför mig är inglasade eller inte. Jag vill inte gå i fällan och låta hämndbegäret ta över. 
Bilder från Balkankriget flashar förbi, små oförätter som växer till galenskap. Det är så här krig börjar, tänker jag medan frågan debatteras på mötet.
”Vilka röstar ja till motionen?”. Händer räcks upp.
Det är dags att bekänna färg – ska jag bli ytterligare ett bevis för att vi svenskar har blivit det lättkränkta folket?
I veckans Söndag skriver vår reporter Åsa Passanisi om just det här, den svenska oginheten. Hur vi har förvandlats till ett gäng gnällspikar. Håller du med eller inte? Köp tidningen nu på söndag, läs och hör av dig!
Den här veckan har vi maxat tidningen så till den grad att vi fick lägga till 16 sidor för att få plats med allt. Lite av innehållet ser du på förstasidan här ovan. 
Hur gick det med inglasningen, undrar ni kanske?
Tyvärr blev det nej med en rösts majoritet. 
Jag är ju inte mer än svensk, gudbevars…

Vilda fester, hollywoodkändisar och filmskandaler. Cannesfestivalen är en av världens mest mytomspunna festivaler. Söndags reporter Agneta Elmegård har fått ett exklusivt backstagepass till årets cannesfestival. Här kan ni läsa ett utdrag. Läs mer i Söndagsbilagan som ligger ute även på måndagen den 30 maj.

Årets filmfestival i Cannes hade Faye Dunaway på stor bild i entrén till biosalongen

Cannes under filmfestivalen är sannolikt den mest kändistäta staden i hela världen. Alla hollywoodkändisar värda namnet rör sig hemtamt mellan hotellen, inneställena och den berömda biografen. Alla är här, i varje fall de som tycker att de är värda sin lön på filmduken. 

Skådespelerska Milla Jovovich på filmpremiär till La Conquete

Cannesfestivalen är filmens olympiska spel. Här tävlas det nämligen inte bara om en guldpalm utan här tävlar jetseten om vem som har de snyggaste bilarna, de exklusivaste yatcherna och de flashigaste efterfestinbjudningarna. 

jetsetdrottninngen Ivana Trump på festen Artists for justice and peace på Hotel Martinez

Den mytomspunna röda mattan som fyller entrén till Palais des Festivals är efter Oscarsmattan den mest prestigefyllda röda mattan man som kändis kan gå på. Många känner sig kallade men få är utvalda.

Söndags reporter Agneta Elmegård på röda mattan i Cannes 2011

14.30

Jag sitter och tar en drink vid poolbaren bredvid entrén på Martinez. Plötsligt blir det tumult. Ut ur den svarta bilen stiger Pedro Almodovar med håret på skaft och Antonio Banderas i slitna jeans och en mörkblå T-shirt. Fotoblixtrarna firar storvilt. Folket bakom kravallstaketen skriker Antonio, Antonio, Pedro, Pedro. Mischa Barton går förbi mitt bord i vita jeans, en hudfärgad transparent topp och en enorma vit märkesväska på axeln, ingen reser på ögonbrynen åt detta. Längre bort i svarta pilotbrillor och vit glansig kavaj sitter kultskådisen Malcolm McDowell och tittar åt mitt håll. Han är här för 40 årsjubileumsfesten för sin genombrottsfilm, ”Clockwork Orange” där han spelade Alex.

Naomi Campbell dansar loss på Bouglis nattklubb

23.00

Artists for Peace and Justies håller välgörenhetsauktion uppe på en terrass på Martinez. Plötsligt är det massor med fotomodeller i lokalen. Jag ser Angela Lindvall, Karolina Kurkova och Keira Chaplin. Jag får reda på att Roberto Cavallis mottagning på yatchen i hamnen är över och att alla supermodeller dragit hit. Jane Fonda och den legendariske musikproducenten Richard Perry sitter och skålar med Peter Fonda i ett hörn inne i lokalen. Jane Fonda, ständigt leende är spikrak i ryggen. Perry däremot…gamnacke. Och hoppsan. Han spiller ut drinken.  Peter Fonda börjar skratta och tappar sin egen drink mellan benen och skvätter ner sina beiga chinos. I andra delen av takterrassen på Martinez hänger Micha Barton, Julia Saner och loststjärnan Michelle Rodriguez.

En vanlig dag på jobbet för Agneta Elmegård i Cannes