Min make, Klas, är 35 år gammal. I passet. Men ibland undrar jag om han ändå inte stannat på 15. Vi kan ta det där med snuset som exempel. Klas har snusat sedan tonåren. Jag vet inte säkert, men jag tror att det går åt en stock i veckan. Nästan hela tiden har han en bula under läppen, det är vanligare att se honom med bulan än utan. En prilla ut, sekunden senare åker en ny in. Så hålls det på. Jag vet faktiskt knappt hur min man ser ut utan nikotinet. Jag menar inte att det skulle vara pubertalt att snusa, absolut inte. Det som är barnsligt är att min man smygsnusar inför sin mamma, precis så som 15-åringar tjuvröker för sina föräldrar. Rätta mig om jag har fel, men jag har fått för mig att det normala är att barnet erkänner sitt missbruk för sina föräldrar ungefär samtidigt som personen flyttar hemifrån och känner sig vuxen nog att stå för sina laster. Men inte min man. Klas har valt att sticka huvudet i sanden, detta trots att hans mamma är cool och inte särskilt dömande. Detta skapar obehag, inte bara för min man utan även för omgivningen.

I alla år har han haft stora bekymmer med att hälsa på sin mamma i mer än en timme, ty det är max vad han pallar utan giftet i blodet. Redan före desserten vissnar Klas av abstinens. Han skyller då på huvudvärk och försvinner till toaletten för att hets-snusa lite innan han spolar ner prillan och kommer tillbaka till matbordet. Hans mamma blir naturligtvis orolig över hans dåliga hälsotillstånd och truliga humör.

Så fort svärmor ska komma på besök göms stocken under morotspåsen i kylskåpet och Klas väljer att bära jeans som inte har den där runda slitningen efter dosan. Det jobbiga för mig och även Klas systrar som också känner till smygsnusandet är att han tvingat oss att spela med lögnerna. Vid ett tillfälle råkade min ena svägerska försäga sig:
– Josefine, tänk att vår lillebror träffat någon som tycker han är söt även när han har rinnande snus på tänderna!

Klas blev vinröd i ansiktet och gav sin syster arga ögat. Men som tur var råkade svärmor vara på väg ut med blåbärspajen just då. Lögnerna kunde fortsätta. Jag har försökt få honom att berätta, eller bara börja snusa öppet. Men Klas har satt sig på tvären och vägrat. Han har menat att det hela gått för långt, han inte vill göra sin mamma besviken. Hellre har han under 20 år visat upp ett falskt jag. Tills i förra veckan. Vår dotter Maj-Lis blev sjuk och var tvungen att hämtas från dagis. Eftersom farmor var närmast fick hon uppdraget. Jag kom hem någon timme senare. Då hade Maj-Lis fått tag i sin favoritleksak: en tom snusdosa som hon stolt visat upp för farmor. Jag ringde min man och berättade vad som hänt. Han dikterade en långsökt lögn som han ville att jag skulle dra. Men jag hade fått nog, kände att sanningen behövde komma fram. Så pang, plötsligt efter alla år åkte Klas byxor ner. Okej, det var ganska pinsamt. Men svärmor tog det hela bra och trots skammen kan Klas och alla vi medberoende äntligen vara oss själva på söndagsmiddagarna.

Josefine Sundström

Det är fredag, strax före läggdags. Min man jobbar natt, barnen sover, jag har tandborsten i munnen när telefonen ringer och en målbrottsröst säger:

– Hej, din katt har hängt efter oss ända ifrån skolan.

Jag är inte förvånad. Vår Mimmi är en extremt sällskaplig sort, som kärvänligt hakar på okända personer tills hon befinner sig alltför långt borta för att hitta hem. Den här gången har hon slagit sig i slang med ett gäng 15-åringar och hänger nu alltså med dem utanför Konsum på Ekerö.

Jag, som inte är ett dugg sugen på en kvarts promenad i pyjamas och duggregn, försöker:

– Det är inte så att ni ska tillbaka mot mitt håll?

– Nä, vi ska dra till centrum, svarar målbrottet.

– Vad synd. Jag som är ensam med sovande barn, min man har nattskift

Det blir tyst i luren medan tonåringen funderar och sedan undrar:

– Är katten rädd för ljud?

– Nej … (tror jag).

– Då skjutsar vi hem henne på moppen.

Bingo! 

Synen som möter mig vid radhusområdets vändplan är obetalbar: En tonårsfinnig kille vid styret, på bönpallen hans tjej, med Mimmi instoppad innanför jackan. Jag tackar med en hundring i bensinpengar samtidigt som jag funderar på vart vår kisse ämnar äventyra sig nästa gång. Hade jag kunnat snacka katt, som djurkommunikatören Margareta Tärnström gör i reportaget på sidan 38, hade jag kunnat fråga Mimmi direkt om hennes reseplaner.

Men en knapp vecka senare får jag ändå svaret, då en kvinna ringer:

– Har du en grårandig katt?

– Ja… (suck). Var är hon nu då?

– På bussen mot Älvnäs. Hon klev på vid Ekebyhov.

Trött och håglös. Så har jag mått den senaste veckan. Jag känner inte igen mig själv och googlar runt efter en förklaring. Ganska snabbt hittar jag en möjlig diagnos: vårdepression. ”Många blir glada på våren men inte alla”, får jag veta. Sedan radas det upp en samling symptom som jag prickar av, ett efter ett.
Det är ju helt värdelöst. Jag gillar våren, längtar efter värmen och ser ingen anledning alls att deppa ihop, i alla fall inte just nu.
Visserligen är jag lite orolig över att Rögle ska falla igenom totalt mot Södertälje i den superviktiga hockeymatchen i kvalserien nu på söndag.
Men i övrigt har jag väldigt lite att bekymra mig över.
Nog gnällt om detta, i veckan har vi som vanligt satt ihop en tidning som jag hoppas ni gillar.
Magda Gad har varit i New York för att ta reda på vad prinsessan Madeleine har för sig ett år efter att Jonas Bergströms otrohet hamnade på löpsedlarna. Tore S Börjesson har träffat artisten Miss Li som berättar hur den mystiska sjukdomen fick henne att tvivla på att hon skulle överleva.
Veckans test står Söndags reporter Åsa Passanisi för, hon tog hjälp av en djurkommunikatör för att ta reda på vad hennes katt Svea har att säga.
”Jag vill inte heta Svea”, sa katten.
”Och jag vill inte vara vårdeprimerad”, säger jag.

Dagens tydliga redaktionstrend är ränder mot grå botten matchat med slanka jeans. Mannekängerna Cecilia Gustavsson och Emma Landelius väljer chica svartrandiga kreationer, medan Veronica Larsson sticker ut på understated vis i en roströd nyans.

Diskussionen just nu på redaktionen: Hur farlig är en panda, egentligen?

Emma: – Allvarligt, det är ju grizzlybjörnsvibbar på dem!
Magnus: – Alla djur ser hur gulliga ut som helst, när de i själva verket vill äta upp dig, hela tiden.
Gunilla: – … men en koala då?

Morgonstund har guld i mund och Söndagscheferna har som vanligt vaknat på den kreativa sidan. Här sjösätts en ny pynta-redaktionen-och-gör-den-mindre-grå-och-trist-idé!

”Naken kvinna med halsband” av Pablo Picasso…

”Pablo Picasso” – låten – med John Cale…

Så står jag här igen: Kåt.

Kanske inte en sublim känsla, men ädel och central – om det ska bli några barn gjorda. Ni undrar: Hur blev jag sådan?

Allt började en dag i Farsta. Det var en vacker dag och jag gjorde det jag gjorde alla dagar efter plugget, gick till Nordiska Kompaniets skivavdelning. Jag drevs dit av nyfikenhet: Har det kommit nåt nytt? Den här dagen hade det kommit nåt nytt: ”Helen of Troy” (1975) med John Cale. Hjälten från Velvet Underground. En låt var döpt efter 1900-talets störste konstnär.

Well some people try to pick up girls

And get called assholes

This never happened to Pablo Picasso

He could walk down your street

And girls could not resist his stare

So Pablo Picasso was never called an asshole

Jag hade alldeles nyss inte vetat nånting om Picasso. Ingenting om hans konst. Ingenting om hans biografi. Men nu visste jag två saker: han blev behandlad med respekt och han fick ligga när han ville, hur ofta han ville, och med vem han ville.

Jag tänkte till.

Jag förstod att hans konst, hans arbete, hade gett honom det livet. Jag förstod att det han gjorde inte var utbytbart. Hade han varit fotbollsspelare hade fansen skrikit: ”Det finns bara en Pablo Picasso! En Pablo Picasso! Bara en Pablo Picasso!”.

Jag förstod att det var bra och åtråvärt, att vara den ende i sitt slag och inte en dubblett.

Jag var 14 år och hade i ett slag skaffat mig vad Agneta Sjödin och många med henne långt senare letade efter i, säg, pajasverk som ”Alkemisten” av Paulo Coelho: en livssyn, en livshållning, en ideologi… Kort sagt: ett par coola glasögon som gav skärpa och fokus i en förvirrad tillvaro.

Jag är på den pågående Picasso-utställningen ”Fred & Frihet” på Louisiana i Humlebaek. Målningen heter ”Naken kvinna med halsband”. Den är en färgexplosion av kraft, svett, könsdrift, kroppsvätskor, fulhet, skönhet. Hon ber inte om ursäkt: Här är jag!

Så jag står här igen: Kåt.

Picasso var 87 när han gjorde målningen. Han spurtade i mål när han var 91. Jag åker stärkt i min livssyn till Köpenhamn.

Det är bara att erkänna: Jag är ingen hemmasnickrare. Att skruva, borra och spika är inte min grej.

Det kunde vara okej om det inte var så att min man inte heller är någon handy man. Vi är pappersvändare, ingen av oss har valkar i händerna. Detta innebär en del bekymmer. 

Som att vi inte har sovit ordentligt i ett och ett halvt år. Vår dotter är en glad sol på dagarna, men hon sover inte på nätterna och vi har inte kommit för oss att fixa eget rum till henne. Det har blivit en ond spiral. Ni som också har eller har haft småbarn som inte sover vet vad jag pratar om. Man blir inte bara grinig och glåmig av dålig sömn. Man blir tokig också. Och man pallar ingenting. Man orkar till exempel inte flytta en spjällsäng och ta en orolig natt bara för att barnet ska få vänja sig vid det nya. I stället väljer man att stanna. Tokigt alltså. 

Då det stod klart att vi skulle få en bebis till insåg vi att det var dags för nya rutiner. Vi skulle därför till att inreda barnrummet. Vårt första. 

Det började bra. Vi strök omkring längs butikernas mest pastelliga hyllor. Hamnade mitt i låtsasvärlden där rosa elefanter som skrek ”köp mig” blev verklighet. Vi fyllde bilen med gulligull. Ville ju vara en god mor och rar far. Ville göra flytten smidig. Sängen hamnade på plats, en dämpande nattlampa på behörigt avstånd. Vi lyckades efter vånda skruva upp en hylla med rundade hörn, med fäste i väggen för säkerhets skull, och fyllde den sedan med sagoböcker och nallar på rad. Vår dotter fick en leksakslåda, stor och mystisk som en skattkista. Jag vitmålade ett gammalt skåp varpå vi vek in alla barnkläder. 

Rummet blev färdigt och mysigt. Allt kändes fint som i lovande. Ända tills vi kom på att vår tjej behöver sova mörkt. Hon kunde inte flytta ut förrän barnrummets fönster mörklagts. Det låter kanske inte som ett problem och det trodde vi inte heller. Men det visade sig att mörkläggningsfrågan skulle orsaka kris hemma hos oss. 

Vi stötte på patrull direkt. Det är nästan fyra meter till tak i vår dotters rum. Och fönstret är extra brett. Härligt och vackert – ja visst. Men ack så svårt med gardiner. De stora kedjorna hade inte tillräckligt långa tyger. Som tur var fann vi en mindre tygaffär som hade långa mörkläggningstextilier. Bra. Men nästa problem blev att få upp skiten. Inga gardinstänger kunde hålla det tunga tyget på plats. Vi fick höra att putsen i väggen riskerade släppa om vi borrade. Svärmor hittade en lösning. Hon köpte en stång att fästa i taket. Vi försökte med den. Men borra? Min man, fortfarande traumatiserad efter att ha försökt få upp en tv, skakade på huvudet. Och jag, med min obalanserade buk, på en stege? Nej tack.

Så vi ringde min far som kan det där med borr och plugg. Han tyckte det var vansinne att hänga tyg över rummets enda ventilationslucka. ”Va, ventilation?” tänkte vi och lommade tillbaka till tygaffären för ett återköp.

Vi gav upp. Vi fortsatte sova dåligt, intill vår oroliga dotter. Vi blev allt tokigare och jag mer gravid. En kväll diskuterade vi rullgardiner så hetsigt att vi båda hade lust att gråta. Men så plötsligt dök Arga snickaren upp i tv:n. Han var i ett hem i sådan misär att båda min man och jag började skratta. 

Den behövliga utzoomingen gjorde oss lösningsorienterade. Så slog det oss. Vem behöver borr? Varför omaket med att sy gardiner.

Vikväggar, för guds skull! Vikväggar som fönsterluckor – en dröm för oss icke-Timells.

Varför har ingen sagt något?

Josefin Sundström

England tar förstapriset i många kategorier: där finns till exempel fräckaste fotbollsligan, knasigaste kungahuset, bästa bärsen och trivsammaste tv-programmen. Det påståendet håller säkert många av er med om, eller hur? Men om jag sticker ut hakan och hävdar att den brittiska kokkonsten är bland de främsta i världen? Ha! säger ni, ler hånfullt och tänker att jag blivit skvatt galen. För inte kan väl det engelska köket över huvud taget jämföras med la cuisine française eller vår hederliga svenska husman?
Åjo. Den som smakat en riktig Shepherd’s pie, lagad på lammfärs som fått puttra med knapriga morötter, nyskördade ärtor och en skvätt Worcestershiresås innan den toppats med ett tjockt lager potatismos mixat med vällagrad cheddarost och gratinerats gyllenbrun, instämmer.
Liksom alla som suttit på en pir i Londons East End (eller för all del – Brighton, Bornemouth eller Burnham-on-Sea) och smaskat krispigt friterad fish n’chips från the local chippie, eller njutit av brittisk barbecue med kryddiga cumberlandkorvar och ”bangers” späckade med äpple och persilja istället för flottiga flintastekar och Dennis hotdogs.
Ja, ja. Jag heter Scott i efternamn, är en aning färgad av min makes nationalitet och av att ha bott i England under sju år. Men eftersom det är jag som bestämmer på den här tidningen, kan jag ju pracka på er ännu en stor bit brittisk matkultur: afternoon tea. För i dagens Söndag bjuder den engelske konditorn Lee Newby på sitt (hittills) hemliga recept på scones, lemoncurd och minimackor.
Och vill ni inte fixa fikat själv är det bara att besöka hans kafé nästa gång ni är i Nacka utanför Stockholm. Var beredda på att köa.
Enjoy!  

I går hade jag och min 13-åriga dotter en kväll för oss själva. Och när 13-åringar får bestämma blir det pizza och film. Kollegorna på jobbet tipsade om den svenska filmen ”I rymden finns inga känslor”.

Efter 20 minuter i en överfull tunnelbanevagn kollade jag med dottern vad hon ville se och svaret blev det samma.

Inte mycket att snacka om, alltså.

Varsin pizza senare möter vi Simon, spelad av Bill Skarsgård, som bor ihop med sin bror Sam och hans flickvän. Tonåringen Simon har Aspergers syndrom och hemma hos bröderna är livet anpassat efter det. Det är ordning och reda, tacos varje fredag. Alla rutiner står uppskrivna, dag för dag, på en stor, rund snurra på väggen.

När Sams flickvän lämnar bröderna blir det problem, men aldrig värre än att feelgood-känslan går förlorad.

När jag ser filmen tänker jag på Jonna, 22. Hon har också Asperger men hemma hos henne fanns ingen dag-för-dag-snurra på väggen som strukturerade upp livet. Det var ofta stökigt och bråkigt.

”När jag var liten förstod jag aldrig vad som var fel. Jag tänkte: är det meningen att jag ska känna mig så här bortglömd?”, berättar Jonna.

Men, liksom Simon i filmen, har Jonna ett syskon, Tess, och tillsammans har de kämpat sig tillbaka till livet. Missa inte deras historia i veckans Söndag.