Den lilla rackarungen full av sattyg: Peter Englund.

Jag ser på mina barn och deras vänner och fylls av oro. De busar inte. Kan det vara så att busungen försvunnit? Vid sidan av musiken, serietidningarna och idrotten var bus det enda jag hittade på från lekskolan och framåt.

Jag minns hur jag och Kenta fixade kalisalpeter på Domus i Farsta och socker av våra morsor och blandade det i en plastpåse. Varpå man hällde ut en redig hög på lämpligt ställe. Vi valde stora tvättstugan i de röda höghusen på Larsbodavägen. 

Sen tände vi på kalisalpeter och sockermixen och kutade som sjutton och gömde oss i ett buskage.

Rökutvecklingen var Lützen.

Tanterna kom utrusande med händerna flaxande i luften och skrek. Ja, herregud som vi skrattade.

Sen kom brandkåren.

Tanterna trodde att det brann på riktigt när det bara var rök utan eld. Fantastiskt. Adrenalin, endorfin, serotonin och allt vad det nu är som rusar runt i kroppen när man är i extas, rusade runt i våra kroppar.

Ett underbart och outplånligt minne från mitt tionde år. En tidig sexuell upplevelse. Tveklöst.

Gör ungar sånt fortfarande? Eller tog det slut med min, Kentas och Peter Englunds generation? 

Ja, ni läste rätt. Den Peter Englund, historikern, författaren och den ständige sekreteraren i Svenska Akademien. Jag hamnar av en slump på hans hemsida peterenglund.com och i ett kul projekt har han listat alldagliga minnen från sina första 20 år.

200 minnesfragment, hittills. Minne 67: Jag kommer ihåg att om man blandar kalisalpeter och socker så får man en blandning som inte bara är brännbar utan också utvecklar mycket rök.

Han minns nog också lotteritricket? Så här: jag köpte en lottring, plockade bort X antal lotter, skrev upp dem som vinster och sen gick jag runt och sålde nitlotter till min klassresa. Gör ungar sånt fortfarande? Eller tog det slut med min, Kentas och Peter Englunds generation?

Hagsätra – en dröm?

Jag minns en dag i tvåan på Gubbängens gymnasium. Vi hade drama och vi skulle var och en berätta om en dröm vi bar på. Vi var 17 år och våra drömmar hade ännu inte hunnit krocka mot verkligheten och förolyckas.

17 – då kan man drömma stort. 

Turen kom till Lotta Wallgren. 

– Jag vill ha en tvåa i Hagsätra. 

Jag tänkte: Vad sitter det puckade stolpskottet och säger? 

Jag sa: 

– Vad sa du? 

– Jag drömmer om en tvåa i Hagsätra, som jag kan tapetsera, måla om, fixa med…

Hagsätra är en riktig förort, granne med Rågsved, på rätt sida stan, den södra, och den ligger på rätt linje på t-banan, den gröna. Jag menar, jag är själv en skitunge från förorten Farsta så tro inte att jag hyser förakt mot Hagsätra, tvärtom, men faktum kvarstår, det är ta mig fan ingen dröm att bo där.

För att en dröm ska vara en dröm ska den vara svår att nå eller rent av ouppnåelig. En tvåa i Hagsätra, kom igen nu, det är bara att flytta in.

Jag tänkte, här måste vi reda ut begreppen och sa: 

– Lotta, det finns två sorters drömmar och bägge är stora, den första aktiverar till handling, den andra är sig själv nog.

Jag förklarade: 

1) Martin Luther King-drömmen: Jag har en dröm, att en dag ska mina fyra små barn leva i en nation där de inte ska bli bedömda efter sin hudfärg utan efter sina karaktärsegenskaper. Den drömmen omskapade det amerikanska samhället.

2) Ferdinand-drömmen. Den lyder inga naturlagar, den är sprängfylld med fantasi, framför allt är den skön och sig själv nog under korkeken. Den är verklighetsflykt (och ska man fly från nåt är det verkligen verkligheten).

– Fattar du, sa jag till Lotta.

Det vore synd att säga att det knakade, men hon tänkte.

Sen sa hon:

– Jag vill ha en tvåa i Hagsätra. 

Så – nu vet ni hur det gick till när jag tappade tron på mänskligheten. 

Morsan och farsan: Ella och Sigurd.

Morsan, Ella, har i åratal drivit kampanj för utlandssemester. Farsan, Sigurd, får varje gång svåra svettningar och ser brinnande sedlar framför sina ögon och säger nej. Farsan gillar inte saker som kostar pengar. Farsan gillar inte utlandet. Men det finns här, som alltid, ett undantag som bekräftar regeln. 

England, engelsmän och det engelska språket. Det och bara det slår Sverige, svenskarna och det svenska språket.

Alltså: färja från Göteborg till London. Familjen Börjessons första utlandssemester. Farsan är 44. Morsan är 54 (men 44 om nån frågar). Jag är 11. Året är 1971.

Farsan har en vision, en dröm, att sitta på pubar och snacka sin älskade engelska. Morsan, som bara kan ett ord på engelska – shopping – har en annan vision, en annan dröm: shopping.

Redan här vet jag – VET – att den vanliga operan är på väg, den som slutar i en grandios aria framylad av farsan till ackompanjemang av utslagna armar: 

– Mina nerver! Åh, Gud i himlen, mina nerver! Tore, förstår du mig? Du måste förstå mig!

Dag 1: Oxford Street. Morsan dammsuger varenda affär från Marble Arch till korsningen Charing Cross Road och Tottenham Court Road: 548 stycken. Europas mest hektiska shoppinggata.

Hon är i himlen. Farsan är i helvetet. Jag är i skärselden.

Dag 2: Farsan går i strejk. Jag säger: 

– Farsan, morsan kan ingen engelska. Vi kan inte släppa ut henne själv i London. 

– Tore, vi inte bara kan, vi SKA göra det, svarar han utan att tveka.

Sen skriver han en lapp, ger den till morsan och hon tvekar inte heller: Oxford Street, här kommer jag. Igen!

På lappen står: 

I am Ella Börjesson from Sweden and I am staying at TARA HOTEL, Wrights Lane, Kensington. Will you help me to come there, please. Room 139.

Sen går pappa på puben. Jag går och köper Rolling Stones nyutkomna album ”Sticky fingers”.

Med ett ord: familjelycka. 

Jag blev inbjuden i rummet. De var alla nakna, men Niklas Rune på skivbolaget Universal sa: ”Jag får titta, men du, Tore, du får inte titta!

Jag fick inte titta på Anita Ekberg för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Brigitte Bardot för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Francoise Hardy för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Catherine Deneuve för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Juliette Binoche för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Marilyn Monroe för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Emmanuelle Béart för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Sophia Loren för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Marianne Faithfull för Niklas Rune.

Jag fick inte titta på Anita Pallenberg för Niklas Rune.

Niklas Rune på skivbolaget Universal hör av sig och säger att nu kan jag få komma och lyssna på de 10 aldrig tidigare utgivna spåren från inspelningarna av Rolling Stones ”Exile on main street” (1972). De ska ligga som en bonus-cd när albumet kommer i en luxuös nyutgåva den 18 maj. 

Han tillägger: 

– Om du vill. 

Jag kan krypa naken över den sibiriska tundran i december. Jag kan våldföra mig på små oskyldiga husdjur. Jag kan göra vad som helst, betala vilket pris som helst om belöningen är att höra dessa tio nya låtar. 

Jag är på Banérgatan 16 på Östermalm snabbare än Clark Kent byter om till Stålmannen i en telefonkiosk i Metropolis.

Mina knän skallrar. Som kastanjetter under crescendot i en vild flamenco på andra sidan midnatt i Madrid. Så skallrar de. Min kroppstemperatur åker hiss mellan Nord- och Sydpol. Jag har vallningar. Åh, Gud, mina arma nerver! 

Jag står på Niklas Runes kontor och de tio låtarna ligger framme på dataskärmen. Jag lyssnar på maxvolym och i extas. Jag läser titlarna: ”Loving cup” (alternate take), ”Pass the wine” (Sophia Loren), ”I’m not signyfying”, ”Dancing in the light”, ”So divine (Aladdin story)”, ”Soul survivor” (alternate take med Keith på sång), ”Following the river”, ”Plundered my soul”, ”Good time women”, ”Title 5”… 

– Det är bara en sak, Tore, du får inte skriva om det här förrän närmare releasen. 

Niklas Rune är en ond människa.

Hur kan han göra så här mot mig?

Han kunde – rent hypotetiskt – lika gärna bjudit in mig i ett rum med Anita Ekberg, Brigitte Bardot, Francoise Hardy, Catherine Denevue, Juliette Binoche, Marilyn Monroe, Emmanuelle Béart, Sophia Loren, Marianne Faithfull och Anita Pallenberg.

Alla tio på krönet av sin skönhet.

Alla nakna.

Han kunde lika gärna gjort det och han kunde lika gärna sagt:

– Du får inte titta. 

Musihistorien är full av berusning… Fråga John Lennon:

Fråga Jussi Björling.

Fråga Etta James.

Fråga Plura.

Plura grips för innehav av 4 gram kokain. Jag nås av nyheten snabbt och jag tänker eller det gör jag inte alls det. Jag tänker inte. Jag vet. Som man vet att man bränt sig när man lagt handen på en spisplatta. 

Sen börjar jag sjunga på Eldkvarns fantastiska låt ”Jag är bättre än dej”:

Jag minns nästan inga nätter 

Jag gick till sängs med ett glas gin

Två flaskor vin till frukost

Lång dag med kokain … 

Det jag vet är att Plura – artisten, inte privatpersonen – bara och verkligen bara vinner på att åka dit för kokainet. Han äger medierna veckan efteråt. Vad är oddsen för att Plura ska sitta i Skavlan om det inte vore för kokainet?

Vad är oddsen för att Eldkvarn bjuds in att framföra en låt i Nordens största talk show om det inte vore för kokainet? 

Plussa på med X antal tidningssidor och löpsedlar … 

Jag tänker inte ens undersöka saken, ty också det vet jag, att tittarsiffrorna för hans matprogram ”Mauro & Pluras kök” kommer att gå upp tack vare kokainet. 

Det sägs att all reklam är bra reklam. Det är lögn. Tiger Woods hade gärna, därom är jag helt övertygad, varit utan de senaste månadernas reklam. Liksom Sven ”jag kommer fyra och spyr” Nylander som torskade för kokain samtidigt som han företrädde stiftelsen ”Ren idrott”. 

Men här pratar vi rock n roll. Där är inte bara all reklam bra reklam, nej, det är hemskare än så, den dåliga reklamen är ofta den bästa. 

Rockstjärnor är laglösa och, handen på hjärtat, är det inte så vi vill ha dem? 

Men än intressantare är detta hårda, objektiva faktum: den stora rockmusiken från Elvis och framåt, och det gäller för den delen också jazzmusiken, är laddad med knark och badar i en ocean av booze.

Gör testet, gå till din skivsamling, ta bort album gjorda av artister som använder eller har använt narkotika och alkohol över måttan. 

Du vet vad du har kvar. 

Skit. 

Casa Batlló av Antoni Gaudi på Passeig de Gràcia i Barcelona. 

Att skriva om musik är som att dansa till arkitektur. Frank Zappa sa det. Kanske. Det tvistas i saken. De klassiska orden har också tillskrivits Elvis Costello, Clara Schumann, Martin Mull, Miles Davis … 

Det är alltså omöjligt att skriva om musik.

Det bygger förstås på premissen att det är omöjligt att dansa till arkitektur. Det är det inte. Det finns gott om byggnader i världen som tvingar till dans. Ta bara Casa Batlló av Antoni Gaudi på Passeig de Gràcia i Barcelona. Jag ser det. Jag dansar. Jag talar av erfarenhet. 

Jag kan till och med få för mig att göra det iförd våtdräkt, cyklop, syrgastuber och med en harpun i handen. Det är arkitektur med en maritim utstrålning. Ett hallucinogent korallrev.

Men att dansa utstyrd så är bara en tanke. Jag vill ju inte stöta mig med spansk polis: Guardia Civil. 

Bara jag hör orden tänker jag GENERAL FRANCO – hänsynslös spansk diktator och fascist som regerade från 1936 och fram till sin död 1975 – och sen tänker jag… GARROTTERING!

En avrättningsmetod som Franco diggade hårt. Den dödsdömde bands vid en påle, varefter hans huvud fixerades med ett halsjärn innan en metallskruv drevs in i ryggmärgen i nacken. Som Arnold brukade säga: Hasta la vista, baby! 

Är ni med? 

Jag går till Casa Batlló. Jag börjar dansa. Jag har en vision om att göra det iförd våtdräkt, cyklop, syrgastuber och med en harpun i handen. Jag ser mig bli tillfångatagen av Guardia Civil och garrotterad till döds medan poliserna skanderar: FRANCO! FRANCO! FRANCO! 

Jag har inte tagit LSD. 

Men jag har – det måste ni hålla med om – bevisat att det inte är några problem att skriva om musik. 

Här på Stockholms bästa kvarterskrog – Harvest Home på Bondegatan 50 i SoFo – tilldrog sig diskussionen. Harvest Home har för övrigt fått sitt namn efter en låt av och med Ronnie Lane, basisten och hjälten från Small Faces och Faces. Redan där vet man: Det här stället har sann klass.

Han är en polare och bor i min del av Södermalm i Stockholm och vi träffas i baren på Harvest Home över den holländska ölen Budels och en stänkare. 

– Tore. 

– Ja. 

– Jag kommer aldrig iväg från Söder. 

– Tell me about it, säger jag. 

– Eller Söder förresten. Jag kommer inte ens iväg från Katarina församling, säger han. 

– Om jag ska till Kungsholmen frostar jag av kylskåpet först, säger jag.

Det räcker med en promenad på 30 minuter för att jag ska ta mig från Söder och till Kungsholmen borta vid Stadshuset om jag börjar vid, säg, Medborgarplatsen. Men varför gå dit, eller varför gå till Vasastan eller Östermalm.

Gamla stan? Jag ser det på håll från Slussen. Det räcker.

Jag lever i princip i en kvadrat inramad av Ringvägen, Renstiernas gata, Folkkungagatan och Götgatan. Jag skriver i princip för i händelse av akut diarré efter 19.00 tvekar jag inte att åka till apoteket på Klarabergsgatan. Det stänger vid midnatt. 

Jag bor med andra ord i en småstad mindre än den minsta av småstäder. Folk från riktiga småstäder tror att man anonymiseras i Stockholms innerstad, att granne inte känner igen granne, att man är vem som helst i affären, att folk på ett spontant sätt inte går hem till varandra på ett glas vin.

Bara glöm det. Det är alltid hej och du, en igenkännande nick och ofta tilltal med förnamn dessutom. På gatan, på Ica, i tobaksaffären, på krogen, i skivaffären Pet Sounds, på kaféerna och så vidare ad infinitum. 

Samtidigt är det tätare mellan småbutiker, krogar och fik än det är mellan Pernilla Wahlgrens tänder.

Jag bor i en miniatyrstad – men den har den stora stans puls och utbud. 

Jag äter kakan och har den kvar. 

Ernest Hemingway spottade inte i glaset, här syns han med en flaska Chianti. Lisa, min 96-åriga vän, hade druckit med honom i Paris på 1920-talet.

Lisa, 96, tittar på mig med sina uråldriga, grumligt blekblåa, men ändå, om man bara kommer lite närmre, vilt levande ögon och säger:

– Den här vill jag att du ska ha.

Hon trycker en 1000-lapp i min hand.

Jag har efter gymnasieexamen jobbat på Edö äldreboende i Farsta Strand och i dag är det min sista dag. Jag och Lisa har haft ett underbart halvår tillsammans. Två gånger har jag blivit inkallad till chefen.

– Vi har inte anställt dig för att du ska ägna 90 procent av din tid åt Lisa och 10 procent åt de andra som bor här.

– Men Lisa har varit kläddesigner. Hon bodde i Berlin och Paris på 1920-talet. Hon har druckit med Hemingway…

– Det hör inte hit!

Om en månad lyfter planet till New York City. Jag ska vara borta i ett år. Lisa har ett raket-intellekt men kroppen är skör, även om hon envisas med att tvätta sina kläder för hand i badkaret, gärna topless: ”Tore, jag visar inte upp nånting du inte har sett förut!”. Hon är antagligen död när jag kommer hem.

Men inga sura miner. 96 är 96. Så är det.

Telefonen ringer. Hon säger efter ett tag:

– Ta på dig sockor, du vet hur kall du blir om fötterna och nu är det vargavinter.

Personen i andra änden pratar och Lisa lyssnar innan hon avbryter:

– Ja! Jag! Vet! Att! Du! Har! Fyllt! 74! Men! Du! Är! Fortfarande! Min! Son! Min! Lilla! Pojke!

Det är så vackert att jag vill gråta. Men samtidigt fattar jag där och då ett beslut: Jag ska, jag måste, omedelbart flytta hemifrån.

Jag har exakt en sådan där morsa och det är jag djupt glad och tacksam för, men navelsträngen går inte av med mindre än att man går till attack med en motordriven såg av det slag som till vardags används för skogsavverkning i Sibirien.

Två dagar efter hemkomsten från USA flyttar jag in i en tvåa på Kungsholmsgatan 17, på ett rivningskontrakt, 350 spänn i månaden. Jag tänker på Lisa då. På hennes andre son. Han som satte en oliv i halsen och inför Lisa och alla gäster kvävdes till döds mitt under sitt 50-årskalas.

Hon berättade det.

Hon gav mig liv.

Hon gav mig död.

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 6 FEBRUARI

Regissören David Fincher, som filmar amerikanska ”Män som hatar kvinnor”, har gjort Lisbeth Salander mer aggressiv och Mikael Blomkvist mindre ”promiskuös”. Det är lätt att tolka som ännu ett exempel hur sex skrämmer amerikaner mer än våld. Äktenskapsdramat ”Blue valentine” (svensk premiär i april) fick 18-årsgräns eftersom Ryan Gosling utför oralsex på Michelle Williams – medan våldtäkt, blod och död är vardagsmat i filmer med lägre åldersgränser. 

Det blir rätt absurt när man sätter upp regelverk för något så godtyckligt som moral. En film kan innehålla ordet ”fuck” upp till fyra gånger utan att bli barnförbjuden i USA, men bara om ordet används som en svordom, inte i ursprungsbetydelsen ”knulla”. Åldersgränserna blottar också skillnaden på manlig och kvinnlig nakenhet: En stjärt anses oftare ”naturlig” om den sitter på en man – på en kvinna blir den genast ”sexuell”. Och när det gäller genitalier är det ingen tvekan: Dinglande och till och med erigerade snoppar syns i exempelvis ”Ciderhusreglerna”, ”Dumpad”, ”Baksmällan”, ”Bruno” och ”Jackass”-filmerna. Däremot har en snippskymt utan undantag inneburit 18-årsgräns på amerikanska biografer. 

Som svensk är det rätt fascinerande. Att amerikanska barnaögon till varje pris måste skyddas från kvinnobröst, medan söndersprängda kroppar är helt okej. 

Det är skillnad på bomber och bomber, så att säga.

/Mats

Summan hamnar på 343 kronor. Jag drar obekymrat mitt Visakort, samtidigt som jag småsnackar med en ytlig bekant i Konsumkön.
– Eh, det står ”uttag medges ej”, säger killen i kassan.
– Va? säger jag medan rodnaden bränner på kinderna.
Jag stirrar dumt på kortet, stirrar sedan lika korkat på terminalens förnedrande meddelande om att kontot saknar cash.
Kassakillen skruvar på sig. Jag tittar skamset på bekantingen och undrar:
– Kan du betala för mig?
– Ja, jo, visst … svarar hon lite tveksamt., rasslar fram sitt betalkort medan jag gräver i fickorna och fiskar upp två hundringar. Jag ger dem till henne, samtidigt som jag förklarar med aningen för hög röst (så att det ska höras ända till köslutet, förbi Karamellkungens lösviktshyllor):
– JAG TOG FEL KORT! SÅ DUMT! DET HÄR ÄR JU TILL EXTRAKONTOT. MITT ANDRA KORT ÄR HEMMA… Helst vill jag dra på lite extra och påstå: ”Det kortet finns det sjukt mycket pengar på… ”, men jag avstår. Tänker att det är bättre att tiga ihjäl pikanta pinsamheter.
Sedan uppstår det en besvärande tystnad medan hennes mjölk, fil och grevéost blippar förbi kassascannern. Det känns som timmar innan processen är över och jag kan fly ut ur butiken, samtidigt som jag lovar min väninna:
– Jag åker hem och hämtar kontanter, sedan kommer jag till dig på momangen. 143 kronor, var det, va? Du, du får 150 spänn. Jag kommer direkt. DIREKT!
Känner du igen dig? Men varför är det så generande att bli stående utan kosing i en snabbköpskassa? Varför är det snudd på värre än att få brallorna nerdragna och stå med rumpan blottad mitt på Sergels torg? Det, mina vänner, reder Söndags Johan Gunnarsson ut i dagens tidning!