Ni är många som undrar: vilket fashion statement ska Söndag bjuda på i dag?

Jo, ta-da: Kristofer är rätt i smalrandig t-shirt och boho-chic askgrå cardigan. Och vem har följt i modeguruns spår, om inte vår redigeringssamordnare Nils Paulsson? Han grävde i garderoben och valde en topp med rejäla ränder i tre olika djärva färger och matchade med en ärtgrön kofta. 

Snyggt, sobert, stilsäkert! 

”Det fanns inga kvar” suckade vår redigeringssamordnare efter att ha missat Aftonbladets smygpremiär av minisemlor igår eftermiddag (hmm, bara en månad kvar till fettisdagen). Men skam den som ger sig, efter att ha hängt med huvudet ett tag gjorde Nils ett återbesök borta på nyheterna och kom tillbaka med denna SUPERsemla.

Jajamen, även vår stilsäkre Kristofer, trendsättare och modeikon här på Aftonbladet, sätter modeavtryck även utanför Söndagsredaktionen. I dag är det features bildchef Marco som låtit sig inspireras. Kolla in killarnas sköna och lediga citychica stil:  jeans, t-shirt – och rutig skjorta. Nog märks det att Stockholms modevecka pågår runt knuten?

Det är lätt att tro att det är Ehva Löpp som är Söndags stilikon. Men nej! Det är biträdande redaktör, Kristofer Forssblad Olsson, som alla vill likna. I dag är det reportern Hanna Radtke som lyckats bäst och därför får äran att posera bredvid vårt modelejon!

Hon sliter upp kuvertet, prasslar fram sitt ”betygsliknande omdöme”, skannar av dokumentet med en min som går från förväntansfull till förfärad.
– G?! Mamma, varför fick jag bara G i svenska?
– Ja men det är väl jättebra, gumman, försöker jag, men är lika förvånad.
Vår Freja, som lärde sig själv att läsa som fyraåring (på två språk!), författar deckarnoveller och skriver filmmanus har bara fått G i sitt toppämne. Hur är det möjligt? Den nya svenskaläraren måste vara en jubelidiot, tänker jag och är på god väg att ringa rektor, men hejdar mig.
– Det är ju inget riktigt betyg… mer en vägledning, ropar jag mot hennes ledsna rygg, som försvinner uppför trappan. Hon stänger in sig på sitt rum. Besviken, sviken, missförstådd. 
Men, nästa dag när hon kommer från skolan, strålar hon:
– Vet du vad? ALLA i klassen fick G i svenska!
Den nya svenskaläraren är just – ny – och känner inte eleverna tillräckligt bra för att kunna sätta något annat betyg. Förklaringen funkar för Freja, betyget känns plötsligt jätterättvist. 
– That means that I am good enough! säger hon med sitt bredaste leende.
Ja, det är hon sannerligen. Hon duger mer än väl, hela tiden och jag bara hoppas att hon ska kunna behålla den känslan, oavsett hur någon annan väljer att värdera henne. Livet är ju, som bekant, fyllt av besvikelser.
Många av er som läser blir, till exempel, säkert besvikna i dag, då vi på Söndag säger hej då till krönikören Malin Wollin. Inte för att hon inte är good enough, tvärtom. Hon är så bra att många andra också vill ha henne som skribent. Så vem tar över krönikepennan? Jo, vi har tjingpaxat författaren Josefine Sundström. Henne är vi ensamma om. 
Gud nåde den redaktör som snor henne!

Allt började med att jag blev polare med Paolo Roberto på Facebook. Jag minns inte hur det gick till. Men en dag dök hans statusuppdateringar upp på min vägg.

”God jul alla mina 4 858 närmaste vänner!!!” (24 december)

Trevligt, oförargligt, ja, men det var lugnet före stormen från helvetet.

”Nu ska jul fettet brinna!!! LÖPNING 07.18!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!” (26 december).

Jul fettet ska inte särskrivas. Man skriver: julfettet. De tre utropstecken rubbade min själsliga balans, klockslaget fick mig att börja gråta och på det TJUOGFEM utropstecken. Jag var tvungen att ta mig en stänkare, nåt jag aldrig annars gör till frukost, inte ens på annandag jul.

Vad skulle hända härnäst, skulle Paolo sjunka till nästa nivå och förgripa sig på små oskyldiga husdjur?

Jag kastade mig ner på knä hemma i trean på Kocksgatan, tryckte pannan mot mitt vita trägolv och bad i desperation:

– Jesus, hur ofta ska jag förlåta min broder, när han syndar mot mig? Upp till sju gånger?

Då hördes en röst:

– Jag är Jesus och jag säger dig: Inte sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger.

– Herre, jag hade IG i matte, hjälp mig, jag är i nöd, vad blir det?

– 490 gånger, svarade Jesus.

Jag låg i feber och yrade i elva dar. Den tolfte dagen stapplade jag fram till datorn med tårarna rinnande ner för kinderna.

”Klockan är 06.37 och vad kan man göra en tidig morgon..? kanske… jo… LLLLLLLLLLLLLLLLLLLÖÖÖÖÖÖÖÖPPPPPNNNNNNINNNGIIIIGGGGGGGGGG” (30 december).

”Släpat mig ur sängen och så var det dags… 06.53 LÖPNING!!!” (2 januari).

”06.28. Har lite funderingar på att gå till gymmet…” (3 januari).

”06.07. VAKNA!!!!! LÖPNING!!!!!” (5 januari).

Jag förlåter dig Paolo. Men bara 490 gånger. Sen kommer jag, beväpnad!

Jag kan alla siffrorna på mitt VISA-kort utantill numera. Det är ett rätt tydligt tecken på att jag shoppar för mycket på nätet. Samlaren i mig blir helt hagalen av att ha tillgång till precis allt, precis hela tiden. Det känns ändå inte som om den där summan på skärmen har något med riktiga pengar att göra, när jag ligger hemma i sängen med min laptop på magen.   

I min värld är det också ganska ovanligt att gå direkt från en fest till ett varuhus. Men nätet finns alltid där och väntar när jag kommer hem, och alkohol gör mig till en mästare på kreativ bokföring: ”Jag drack ju mest bara öl i kväll, det är mycket billigare än vin, alltså har jag SPARAT pengar, så nu kan jag UNNA mig! Och om jag sitter hemma och ser på den där ”Tillbaka till Eden”-boxen som jag just nu känner att jag bara MÅSTE ha, då kommer jag ju inte att göra något annat som kostar pengar de kvällarna, alltså är det en INVESTERING! Och förresten, om jag hade hållit på med slalom eller nåt hade jag ju varit tvungen att köpa massa dyr utrustning och liftkort och resor till Sälen och sånt, men det är minsann aldrig nån som ifrågasätter folk som lägger pengar på sport, och att kolla på tv och läsa böcker, det är MIN sport, bannemej!” 

Bli inte förvånade om ni ser mig i ”Lyxfällan” snart, gråtande och gnagandes på dvd-boxar eftersom jag inte längre har råd att äta.

/Mats

Jag känner mig som Patrick Swayze där han står på scenen under avslutningsdansen på the Kellermans hotel and resort. 

Jag har alltid gjort slutdansen och det här året har någon sagt att jag inte får.

Jag har skrivit här i Söndag i ett år och nu har någon sagt att jag inte ska göra det längre.

Patrick Swayze slänger av sig skinnjackan och tar över skivspelaren med sexig självklar pondus.

Själv har jag nog bara att finna mig i mitt öde. Jag säger tack för mig och går ut bakvägen medan de där överviktiga damerna med pälsar lyssnar på långsam orkesterjazz. Det blir helt enkelt lite svårt för mig att dansa mig kvar. 

Jag har gillat mitt hörn längst bak i tidningen. Mitt lilla krypin där vi pratar om allt, jag och ni. 

Vi pratar om relationer, mat, ungar, underkläder och annat som är livet.

Det är verkligen som ett filmögonblick, detta att säga adjö till er. 

Händer det här på riktigt?

Ja.

Som på film.

Som Jim Carrey som ser kvinnan han älskar sedan fem minuter gå genom flygplatsen, han kör utanför, han sjunger för sig själv: Goodbye my LOOOOOVE och så krockar han och får airbagen i truten och det är slut på kärleksbetygelserna. 

 I den här branschen är det ruljans, folk slutar och börjar och kommer tillbaka. Det passar mig inte. Jag är en litet vanebarn som vill att allt ska vara som det alltid har varit. Inga förändringar tack. Som Måndag hela veckan. Jag förstår inte varför Bill Murray tyckte att det var ett problem. Och så plötsligt en dag ringer en redaktör och genom luren kastar hon en näve grus rakt in i mitt vardagsmaskineri. Och man vill lägga på luren som folk gör på film, med ett brak rakt ner i klykan så att backelittelefonens mamma får ont. 

I den här branschen vet man aldrig riktigt varför man får gå. Mediebranschen är som filmen ”Inception”, det spelar ingen roll hur många gånger du spelar upp scenariot, du förstår ändå inte varför alla kan dö om och om igen. 

Att bli entledigad av en redaktör är lite som när man gör slut med en pojkvän i ett romantiskt drama: 

”Det är inte du, det är jag” Om man tar bort ”det är jag”.

Det är inte du, det är inte jag, det är medierna. 

 Men det kanske var precis det här jag behövde. En knuff och ett fönster som öppnar sig. Alltså inte att någon knuffar mig ut genom ett fönster, det är aldrig särskilt nyttigt. 

Men en knuff ut i en tidslucka som plötsligt uppenbarar sig. Och jag vet precis vad jag ska göra med den tiden. 

Så nu säger jag adjö och farväl och tack för allt. 

Och precis som i Jerry Maguire: You had me at hello. 

Om vi ponerar att ni just sagt hello.

”Nä, vad äckligt, det skulle jag aldrig göra”, sa den ene. ”Vadå, det verkar ju helt perfekt”, kontrade den andre. Söndags test av fiskspa delade verkligen redaktionen. Det hela går ut på att du stoppar ner fötterna i en tank med små, hungriga fiskar som putsar huden mjuk och fri från döda partiklar.