MALIN WOLLINS KRÖNIKA UR SÖNDAG 23 JANUARI

Jag satt ensam hemma. Det var kväll. Joachim befann sig i Jönköping för utbildning och hockeymatch.

Jag hade haft besök av en kompis. Vi hade ätit gott, skvallrat och mumsat både choklad och chips, trots att det bara var en tisdag. Så fort hon försvunnit och omslutits av det slafsiga vintermörkret kom de. Ljuden. Jag stängde dörren, dubbelkollade att den var låst, tittade i hallspegeln att ingen stod bakom mig och så kom de över mig. LJUDEN SOM LÅTER. Nyss var det tyst trots att vi var två och nu när jag är ensam låter det överallt. 

Det är inte pumpen i Joachims akvarium. 

Det är inte ett barn som vänder sig i sängen så att en bok faller ner till golvet. 

Jag pratar inte om lite knäppetiknäpp i något
trägolv eller vinden i träden eller ens den spöklika
tujabuskens buffande mot sovrumsfönstret. Jag pratar om mystiska ljud utanför fönstret. Smygande manssteg, onda fingrar på fönsterbläcket, en svart skepnad skyddad av mörkret som omger
honom. En namnlös ansiktslös ondska som vill sprätta och skvätta med kniven som han hittar i köket (i diskmaskinen förmodligen).

Jag bestämmer mig för att skärpa till mig och inte vara en pussy. Jag sätter mig i soffan med chipssmulorna och intalar mig att alla ondskefulla ihjälmördare befinner sig i andra städer. 

Dessa ljud, tänker jag för mig själv. Hur uppkommer de? Om ett ljud låter och Joachim är hemma, hörs det ändå?

Och så plötsligt. Ljud av rörelse. Bonk och bank och material mot material. Eller kropp mot kropp? Ett slagsmål? En kamp på liv och död i våt snö? Någon som ihjälmördar Joachim utanför ytterdörren? 

Älskade Joachim! 

Men aldrig i livet att jag öppnar dörren för att se efter. Omsorgerna om Joachim sker på den här sidan en reglad dörr. 

Det blir tyst. Jag har hållit andan och hjärtat. 

Jag smyger till sängs och förtränger genom att låtsas att kläderna i Elloskatalogen är snygga på riktigt. 

Klockan 00:51 kommer Joachim hem. Då har jag hört honom komma hem sju gånger på en halvtimme. Hur kan det låta ”någon går upp för trappan och ställer ner en väska och plockar upp nycklar” utan att det händer på riktigt? 

Har vi ett spöke som går igen därför att han för 100 år sedan halkade ihjäl sig på trappan när han skulle plocka upp nycklarna? 

Morgonen efter går jag ut på trappan bara för att se att grannarnas altantak rasat in. 

Hela taket, de tjocka takbjälkarna har knäckts som tändstickan en sexuellt frustrerad man i en bar bryter mellan fingrarna. 

Så nu har jag svaret på ljudet. 

Och nu ligger jag sömnlös på grund av helt ny frågeställning;

Hur kan ett inrasat altantak låta som ett slagsmål?

/Malin

STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 23 JANUARI

Jag var i London i två veckor. En världsmetropol med ändlösa möjligheter varje dag, varje timme. Men det enda jag ville var att ligga på luftmadrassen på min kompis golv och läsa ”Hungerspelen”, en trilogi ungdomsböcker av Suzanne Collins. 

Nåja, de kallas ”ungdomsböcker”, men de är verkligen inga harmlösa Kitty-äventyr: Den 16-åriga Katniss lever i en fascistisk framtid. Varje år tvingas tonåringar medverka i en dokusåpa där de måste döda varandra tills bara en vinnare överlevt. En kärlekshistoria utvecklas mellan henne och en medtävlare, som hon enligt spelets regler måste döda för att själv klara livhanken. Det är som en brutal actionversion av ”1984”, så spännande att man vrider sig i vällustig vånda. 

I USA och England delar ”Hungerspelen”-trilogin många läsare med Stieg Larssons ”Millennium”-dito. Där är crossover-fenomenet stort – ungdomsböcker når numera långt utanför målgruppen. ”Harry Potter”-serien var banbrytande, med sina särskilda omslag för vuxna som inte ville skämmas för att läsa barnböcker på tunnelbanan. I Sverige har utvecklingen gått långsammare, men det finns så mycket fantastiskt, det är en genre som lever och sprudlar och utvecklas, från Johanna Thydells svidande vackra romaner till Philip Pullmans mäktiga ”Den mörka materian”-trilogi. Missa dem inte, bara för att de råkar stå på en annan avdelning i bokhandeln. 

/Mats

PS// Följ mig varje dag på min blogg!

Vissa har för lite hår på kroppen och vill ha mer. Andra tycker att de har för mycket och vill bli av med de förargliga stråna. Man blir aldrig nöjd. När Hud & Hårlaserkliniken i Stockholm bjöd in till pressvisning var det hår som stod i fokus. Mer eller mindre!

Nuförtiden finns det avancerade lasermaskiner som ska sätta sprätt på cirkulationen i hårrötterna. Trötta hårstrån blir pigga igen och vill växa. Teststolen i lasermaskinen RE:store på Hud & Hårlaserkliniken i Stockholm blev varm när många ville testa maskinen. Behagligt ljus kombineras med massage under olika tidsintervaller beroende på vad du har för problem i hårbotten. Efter 10 minuter i stolen var man totalt avslappnad och nu väntar jag bara på att Hollywoodsvallet ska infinna sig. Fas det räcker inte med en behandling…

Klinikföreståndaren Magnus Lang demonstrerar hårlasermaskinen RE:store

– Alla typer av människor kommer hit för behandling. Män som kvinnor. Vi har exempelvis en kvinna som fått tillbaka sin bruna hårfärg efter 10 behandlingar i maskinen. Re:store stimulerar blodcirkulationen i hårsäckarna på huvudet, och väcker vi liv i hårsäckarna. Amerikanska studier har visat  att maskinen kan reducera håravfall samt stimulera hårväxten, berättar Magnus Lang klinikföreståndare på Hud & Hårlaserkliniken i Stockholm.

Men det gäller att börja i tid. Minsta lilla tecken på att huvudet börjar bli kalt, då är det dags att gå iväg om man vill rädda det som räddas kan.

– Kvinnligt håravfall ser annorlunda ut än männens. Kvinnor får tunnare och glesare hårstrån medan männen tappar sitt fläckvis, förklarar Magnus. Man talar sällan om kvinnligt håravfall, men det är lika vanligt som bland männen.

Jag testar skintightening på armen. Maskinen kallas pro fractionerad laser

Vill man ta bort håret kan man göra det med IPL (Intensivt pulserande ljus) RE:duce kallar sjuksköterskan Maria Ekvall metoden. Kliniken har specielaicerat sig på RE-behandlingar. RE:grett (tar bort tatueringar) RE:Store (bevara håret), RE:juvenate (hudföryngring). Allting med olika nanometer i ljusbehandlingsmaskinerna.

Sjuksköterskan Maria Ekvall på Hud & Hårlaserkliniken demonstrerar hur en acnebehandling går till med en profractionerad laser.

– Olika typer av ljus är bra för olika typer av  behandlingar. Vill du ta bort acneärr eller tatueringar behöver du använda maskiner där ljuset går djupare ner i huden, som exempelvis fractionerad laser. Vill du ha en permanent skintightening använder vi en kall laser, Erbiumlaser 1319,  förklarar Maria.

Läs mer om behandlingarna på Hårlaserkliniken. 

Steffes höghus i Farsta:

Min farsa hade tagit oss en eller två gånger i veckan till Eriksdalsbadet. Jag var en snabbsimmare, men Steffe var snabbare. Jag slog honom dock i bordtennis och en sund terrorbalans byggd på ömsesidig respekt var etablerad.

Fysiska utmaningar var kicken. Hoppa från tian i hopptornet på Eriksdalsbadet? Vi gjorde det. När vi var 10.

Två år efter det här flyttade finnen Pekka in i Steffes hus på Larsbodavägen i Farsta.

Pekka var 14 och gick på en särskild skola för losers. Han kunde bara hävda sig genom att vara bäst på att vara värst.

Det fanns ingen kalkyl bakom Pekkas handlingar. Vad är det sämsta som kan hända om jag gör det här, och vad är det bästa som kan hända, står risken i proportion till den möjliga vinsten? Pekka ställde sig aldrig sådana frågor. Han var, med andra ord, dum i huvudet och dåliga nyheter.

Den här vackra vårdagen kom jag cyklande över bron som skilde mitt hus från Steffes. Jag såg Steffe och tog vänster vid brofästet och cyklade nerför backen och under viadukten och fram till hans port. Pekka var där och exalterad.

Han hade slagit av plasthöljet till en stickkontakt och höll i spröten. När han körde upp dem i hålet uppe i framkanten av hissgaveln var det som att dörren hade slutit till. Fast den var öppen… Sen tryckte Pekka ner hissen till våningen under och Steffe satte sig på huk på hisstaket på våningen ovanför. Pekka stod i hissen och tryckte på knapparna. Steffe åkte på taket.

– Tore, prova, det är superhäftigt, sa Pekka till mig.

– Kan inte, jag är på väg till fotbollsträningen och måste sticka nu, sa jag.

När jag senare var på väg hem och cyklade över bron från andra hållet såg jag Steffes mamma stå på knä med händerna för ansiktet bredvid ambulansen utanför porten. Folk hade samlats runt omkring och glodde. Pekka syntes inte till. Steffe hade tappat en sandal, böjt sig ut över hisstaket, tittat efter den och fått skallen krossad av en mötande bjälke.

Han blev 12 år.

Första känslan är förträngning. Jag hinner inte, orkar inte, trots att jag ju borde.

Det handlar om att få kontroll över privatekonomin och tipsen finns i veckans Söndag. Det är tv-programmet ”Lyxfällans” experter Charlie Söderberg och Mathias Andersson som försöker hjälpa oss andra att få mer pengar över när räkningarna är betalda.

Men när jag väl läser tipsen inser jag att det inte behöver vara så svårt. En kvart i veckan, enligt tv-duon, och det känns faktiskt genomförbart. Läs själv och bedöm i veckans bilaga.

Missa inte heller vår reporter Hanna Radtkes reportage från Etiopien. Hanna träffade sitt fadderbarn och det blev ett känslosamt möte.

Vi på Söndag vill tacka Tore S Börjesson för det fina ostfika han bjöd på i går. Och som Tore skriver i ett inlägg strax här nedanför så är han en väldigt frekvent fikabjudare!

Vi drog oss därför till minnes förra gången det hände. Det var ungefär samtida med att Otto von Bismarck gick in i Ost-Preussen, Erik Lemming vann spjut-VM för vänsterhänta och Keith Richards var otrogen för första gången. Och vilket grandiost ostfika det var! Vilket överflöd!

Vi ser med glädje fram emot nästa fika, och hoppas att vi då också får smaka lite av den choklad som vi fick förra gången.

Än en gång, tack Tore för din aldrig sinande generositet!

Som så många gånger förr bjöd jag i dag redaktionen på lyx-ost-fika inhandlad på the only cheese place that counts: Wijnjas. På tallriken fanns en Testun Vino Al Barolo, en Banon av märket Le Vache De Chalais, och, naturligtvis, Roquefort Société lagrad i 9 månader i grottorna i Mont Combalou… Gå till Wijnjas butik: www.wijnjas.com

Hon kommer gående i Fridhemsplans tunnelbana, 190 lång i eleganta klackar, med blicken riktad mot en osynlig punkt framför sig. Vi möts bara under några få sekunder. Ändå lever hon kvar i mitt minne under flera dagar.

Det är läppstiftets förtjänst. Det är signalrött. Ni vet den där sorten som är drar mer åt gult än blått. Som inte ber om ursäkt för sig. Som på inget vis applicerats av en slump för att det är nyansen som råkat ligga överst i makeupväskan. Å nej, det är en färg som får läppar att leva sitt eget liv.

Hon bär upp den djärva färgen, hela hon är snygg. Och ung, max 25 år. Kanske är hon modell? Kanske drömmer hon om upptäckt? Kanske är det just därför hon väljer att måla läpparna så uppseendeväckande och omsorgsfullt?

Jag ser framför mig hur hon tecknat konturerna först med penna, bitit av mot en mjuk servett, för att sedan lägga färgen med pensel. Två lager, med avbitning emellan. När hon möter sina vänner över en latte i Västermalmsgallerian kommer hennes läppar lämna ett mjukt kyssavtryck på kaffekoppen. Det kommer att sitta kvar efter disken och få kaféägaren att sucka irriterat.

Men han lär få vänja sig, eftersom rödröda läppar är hett, hett, hett, enligt Söndags Agneta Elmegårds skönhetsspaning på sidorna 28-30. Själv har jag ett helt gäng knalliga läppstift i badrumsskåpet: Dior, Chanel, Lancôme. Jag frestas och köper, men de blir stående, som dyra misstag, i skamvrån.
Jag får helt enkelt välja en annan trend. Bleka, snudd på osynliga, ögonbryn lär också vara superinne.

STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 16 JANUARI

Det har varit mycket prat om curlingföräldrar sedan SVT-programmet ”Ung & bortskämd” fick svenska folket att tappa tron på framtida generationer. Jag vill inte tro att jag skulle curla mina barn om jag hade några, men jag har funderat på vilka slags förhållanden de där tonåringarna kommer att ha som vuxna. Vilka ska stå ut med dem? Och jag insåg, tyvärr: sådana som jag. 

Jag är en curling-pojkvän. Det är ju tråkigt och jobbigt att gnälla om vems tur det är att städa/diska/tvätta. Då är det mindre tråkigt och jobbigt att städa/diska/tvätta själv i stället. Men det är framför allt när det gäller känslogrejer som jag sopar så att isen glöder. Jag vill inte att min stackars älskling ska ha för mycket jobbigt att tänka på. Depp ska förvandlas till pepp! Jag vill vara lösningen på alla hans problem, och jag vill förutse hans framtida problem innan de uppstår. 

Då känner jag mig som en god och fantastisk pojkvän, men i själva verket är det ju inte omtanke som driver mig, utan rädsla. Jag försöker sopa bort problem i min partners liv, så att de inte kan leda till problem i vårt förhållande. Jag måste lära mig sluta med det här curlandet. Det är så otroligt ansträngande att tänka för två personer hela tiden. Och vad vinner man? Till slut sitter man där med person som är så bortskämd att man inte står ut med honom längre. Som man sopar får man ligga. 

/Mats

MALIN WOLLINS KRÖNIKA I SÖNDAG 16 JANUARI

Jag är livrädd för att flyga, säger jag en gång om året. 

Det är så ofta jag flyger. 

”Men att flyga är säkrare än att åka bil!” säger någon då och kan inte låta bli att låta lite ”lilla gumman”.

Och jag vill lägga in en stark protest. 

Jag har aldrig dött när jag har åkt bil. Nu har jag aldrig dött när jag har flugit heller men jag vill påstå att jag är närmare Gud än dig när jag är 10 000 meter upp i luften än i rondellen framför Coop forum. 

Att rulla fram i en bil är säkert. De som krockar är många gånger fulla, trötta, för gamla, för unga, pratar i telefon eller kör för fort. Hur många olyckor blir det kvar om man tar bort det dåliga omdömet och ersätter det med gott omdöme? 

När jag kör bil tänker jag att jag ska leva länge och dö gammal i den mån jag alls tänker på livet och döden. 

När jag flyger tänker jag alltid att jag snart ska dö.

Det hjälper inte att tänka att det rent statistiskt är mer sannolikt att dö när man korsar gatan (populärt argument bland orädda – dödsföraktande – flygare). 

Statistik hjälper sällan den som är död. 

Statistiken säger: risken är en på hundra att du smittas av hiv om du har oskyddat sex med en hiv-smittad.

Jag har svårt att tro att den som just blivit smittad med hiv tänker att han är en på hundra. Att han mitt i all otur inte bara hade vanlig otur utan EXTREMT mycket otur och blev den hundrade.

Statistik är för fåntrattar som tror att de kan lura döden bara för att flygplan ”väldigt sällan ramlar ner från himlen”. Jag undrar om de där människorna i Air France-planet tänkte så? ”HJÄLP VI DÖR! Men tänk ändå så sällan det händer att flygplan ramlar ner från himlen”. 

Hur många gånger när ett flygplan störtar, ramlar ner, brinner upp, flyger in i ett berg, händer det att någon överlever? När flygplan ramlar ner från himlen eller flammar upp till en stor boll av eld dör ALLA. Ingen klarar sig. Bara på film. 

Man kan inte nästan klara sig på ett flygplan. Man kan bara dö ordentligt. Man kan, när planet börjar skaka och vingarna lossnar, vara säker på att sista stunden är kommen. 

För ett par veckor sedan flög vi hem från Gran Canaria och när planet hamnade i ”normal turbulens” fick jag panik, började gråta och hyperventilerade in i en servett.

Efter ett par minuter gick det över och jag beställde in 18,75 milliliter rött vin. En timme senare meddelar piloten att planet kanske inte kan landa eftersom dimman ligger tät över flygplatsen. 

När vi en halvtimme senare landar med ett studsande brak börjar 185 passagerare applådera vilt. 

Inte jag.

Jag klappar gärna händer men jag tänkte inte vara tacksam för att jag inte dog i ett färdmedel som är lika säkert som en buss.

/Malin