Din mamma, din pojkvän eller din bästa kompis – alla känner vi någon som gjort det där lilla extra. Skriv till Söndag och berätta er historia, om tio dagar kan just ni sitta på planet till exotiska Västindien. Lycka till!

Det här får ni:

– Drömresa för två till Barbados. Välkommen till en av Karibiens mest omsusade öar! Njut av milslånga vita stränder, palmernas sus eller snorkling med havssköldpaddor. Flyget går från Arlanda den 3 augusti med British Airways. Hemresa från Barbados den 10 augusti.

– Lyxigt boende vid stranden. Hotellet Tamarind beskrivs som ett ”exklusivt gömställe för livsnjutaren”. Här finns luftiga rum, spa-område, pool med utsikt över havet, god mat mm. Frukostbuffé ingår.

– Biljetter till Rihanna-konsert. Se världsartisten på hemmaplan, en upplevelse för livet! Konserten är den 5 augusti på Kensington Oval som ligger inne i Bridgetown.

SÅ HÄR GÖR DU:

1. Motivera varför just ditt sällskap och du är värda den här resan. Skriv gärna utförligt.

2. Berätta varför du läser Aftonbladet Söndag.

Mejla ditt svar (med namn, ålder, adress och telefonnummer) till:
dromresan@aftonbladet.se

3. Gå in och ”gilla” vår sida på:
facebook.com/aftonbladet.sondag

Vi behöver svaret senast på onsdag 27 juli kl 12.00. Kl 15.00 samma dag avslöjas vinnaren på vår Facebook. Lycka till!

Psst! Resan är värd cirka 32 000 kronor! (…och eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.)

Jag ser trailern för kommande filmen ”The Iron Lady” (se trailern här) och kan bara konstatera att Meryl Streep har gjort det igen. Förvandlat rösten, accenten och utseendet till oigenkännlighet. Hon gör ett perfekt porträtt av Margaret Thatcher, och ingen är förvånad. För när har Meryl någonsin misslyckats? 

Hon var cheerleader och homecoming queen i high school, och hon har fortsatt vara den allra duktigaste, den mest popu-lära och hyllade, i hela sitt liv. I hela mitt liv, också. Jag hade- fortfarande blöjeksem när hon fick sin första Oscarsnominering, för ”Deer Hunter”. I dag är hon Oscarhistoriens mest omhuldade skådespelare med 16 nomineringar och hon har fler Golden Globes än någon annan. Det magiska med Meryl är att hennes karriär inte följer samma naturlagar som andra skådisars-. Medan alla andra lyfts till skyarna, för att sedan hamna i djupa karriärdalar, som med lite- tur leder till bejublade comebacker- – och sen börjar hela kretsloppet om igen – sitter Meryl lugnt kvar på toppen likt en av Olympens gudinnor. Som bevis- kan nämnas att det aldrig gått mer än fem år mellan hennes Oscarsnomineringar- -(”Vykort från drömfabriken” 1990 och ”Broarna i Madison County” 1995). Jag -försöker hitta minsta lilla misstag som kan få mig att säga att ”Nä, SÅ bra skådis är hon faktiskt inte”, men det finns inget. 

Hennes övriga liv strider också mot -Hollywoods naturlagar. Privatlivet är just privat, och åtminstone på ytan lyckligt. Hon har -varit gift med samma man sen 1978. De har fyra barn, och tillsammans bildar de en hel -familj av konstnärer, skådisar och musiker. Ja, till och med Meryls utseende verkar helt opåverkat av sånt som drabbar andra människor. Nyss fyllda 62 ser hon fortfarande ut som en hyfsat välbevarad 40-plussare. Har hon släppt loss skalpeller på sitt ansikte är det så diskret gjort att det inte går att ana – hennes hyllade- mimik- är fortfarande lika rörlig. Ovanpå allt annat- är hon så skön, smart, rolig och full med självdistans i intervjuer att det är omöjligt att inte gilla henne. Jag blir nästan provocerad.- Hur gör hon? Offrar hon getter till Satan i sin källare? Är hon övermänsklig? Eller kanske inte mänsklig alls? Man måste ju undra. 

5x tecken på att Meryl kanske inte är mänsklig

1. Skådisvärldens drottning. Redan på 1970-talet utsåg Bette Davis Meryl till sin tronföljare. I dag har hon slagit Bettes ­tidigare rekord i antal Os­cars­nomineringar. 
2. Hyllad som språk­geni… En polsk vän bekräftar att jo, Meryl pratar perfekt polska med en mycket specifik dialekt i ”Sophies val”. Hon lärde sig dansk accent inför ”Mitt Afrika”, italiensk inför ­”Broarna i Madison County”, och i ”Ett skrik i mörkret” talar hon ­australiensiska med ­nyzeeländsk brytning. 
3. …och kameleont. Meryl har också förmågan att förändra utseende och kroppspråk totalt. I miniserien ”Angels in America” byter hon till och med kön och ­spelar en gammal rabbin – trovärdigt!
4. En musikalisk begåvning. Sång- och dansnumren i ”Mamma Mia!” förvånade många, men Meryl studerade operasång redan som tolvåring.  Hon lärde sig spela fiol genom att öva sex timmar om dagen inför rollen i ”Music of the Heart” (1999). 
5. En lysande ­kome­dienne. Meryl förknippas kanske främst med ”seriösa” roller i tunga dramer, men har också hyllats för filmer som ”Djävulen bär Prada”, ”It’s Complicated”, ”Julie & Julia”, ”Adaptation”, ”Vykort från dröm­fabriken” och ”Döden klär henne”. 

Jaha, det var det. I dag är det min sista semesterdag. I morgon bitti kommer jag att hasa in på redaktionen vid niotiden, lite vimsig och vardagsovan. Så där som man ju är efter att ha blivit tvångsväckt halv sju, istället för att ha fått vakna tre timmar senare och dessutom hunnit morna sig med en lång balkongfrukost bestående av två ost- och skinkmackor och många koppar svart kaffe.

Det första jag kommer göra är att veckla upp den bärbara, logga in och, medan macen kör igång, gå till pentryt, trycka på knappen för dubbel espresso och sedan fylla på koppen med skummad mjölk. Jag kommer stå vid den fräsande kaffemaskinen och minnas hur jag dagen före midsommarafton vid 16-tiden sa: ”Hej då, trevlig sommar” till kollegorna, innan jag lämnade ett semesterprydligt skrivbord bakom mig och såg en orörd månad av frihet framför mig.

På väg tillbaka till min arbetshörna kommer jag att bränna tungan, eftersom jag tar en alltför stor klunk av det heta kaffet, och trots att jag varit ledig 31 dagar i sträck, svara med en suck: ”Jodå, men lika länge till hade varit nice”, när någon frågar om jag haft en skön semester.

Jag kommer att öppna mejlprogrammet, scanna igenom 384 olästa meddelanden och försöka (men misslyckas med) att inte känna mig jättemycket avundsjuk på alla er som fortfarande njuter av bryggbad, grillkvällar och rosévinssmuttande.

Timmarna kommer svischa förbi, klockan 17:18 kommer jag förvånat titta upp och utbrista: ”Men herregud, redan dags att gå hem” och tänka att dagarna alltid går för fort.

Vare sig man har sommarlov eller inte.

Det ofattbara som har hänt i Norge gör att allt annat förbleknar och plötsligt känns ganska oviktigt. Tidningen vi på Söndagsredaktionen har gjort och som du ser här ovan skickades till tryck innan Anders Behring Breivik satte sin sinnessjuka plan i verket. I dag kan du köpa den med Aftonbladet. I huvudtidningen får du allt det senaste om händelserna i Norge – och behöver du en paus från rapporteringen finns vi där.

 Att komma igen är något av ett tema i veckans bilaga.
* Vi har träffat Charlotte Ohlson som bröt ryggen när hon försökte stoppa bilen hennes lille son satt kvar i. Den förarlösa bilen började rulla ner för en backe. Men ett liv i rullstol har inte stoppat Charlotte. Läs hennes historia.
* När det såg som mörkast ut var Pernilla Andersson på väg att ge upp sin artistkarriär. Men allt vände efter ett telefonsamtal. Vem som ringde? Svaret hittar du i veckans bilaga.
* Krånglar relationen på semestern? Ni är inte ensamma – faktum är att skilsmässostatistiken skjuter i höjden just efter semestern. Men det går att göra något åt kärleksproblemen, tipsen får du i tidningen.

Året är 1996, och vi är fem tjejkompisar som ska tillbringa försommarhelgen på ett idylliskt torp mitt i Sörmland. Rödvinet är serverat, klyftpotatisen står i ugnen och vi har precis lagt fläskkarrén på grillen när någon säger:

– Kan vi inte göra ”Anden i glaset” när vi käkat?

– Skojar du? svarar jag.

Jag har inte kört den fåniga spökleken sedan jag som 12-åring barrikaderade mig tillsammans med Åsa, Anna-Karin och Sofie i bastun (mörkaste rummet i huset) för att be andarna om kärleksråd som: ”Är Bernt mest kär i mig eller Åsa?”. 

Det är alltså med extrem skepsis jag ser väninnan skapa en oujiabräda genom att rita upp alfabetets alla bokstäver, samt orden ”ja,” och ”nej”, på ett gammalt blompapper från Interflora.
Men, det som sedan händer är … svårförklarat. Efter en trevande start, får glaset plötsligt spatt och fullkomligt flyger över bokstäverna. Vi ser misstänksamt på varandra. Vem styr? Ingen, visar det sig. Faktum är att vi knappt nuddar glaset. Det tycks dansa av sig självt och formulerar märkliga, för att inte säga helt obegripliga, svar och hittepå-ordspråk som: ”bättre en fågel i handen, än tre kossor på ängen”. När jag frågar om min kille (som är engelsman), kommer svaret plötsligt på engelska: ”funny man”.