Johan, har utfört ännu ett hjältedåd. I går ägnade han hela dagen åt att laga upp och fotografera redaktionens favoritsillar inför midsommarnumret. I dag bjöds det därför på sillagille av rang i Schibsteds personalmatsal. Snacka om att Söndagsredaktionen fick avundsjuka blickar från samtliga koncernkolleger.
Om det var gott? Jajamen – snart kan du också smaka. Recepten kommer i Söndag den 19/6. Missa inte!
Jag hade lovat mig själv att aldrig börja twittra. Jag motiverade min vägran med att jag minsann inte behövde ännu en tidstjuv. Det verkliga skälet var att jag knappt förstod vad Twitter var, och ännu mindre vad det skulle vara bra för. Jag är alltid sån här: Jag fortsatte att betala mina räkningar på banken och höll fast vid min cd-freestyle med en dåres envishet. Jag var sist i bekantskapskretsen med Facebook och det är inte många år sen jag fnös att ”en telefon behöver man bara kunna ringa med”. Så först nu har jag fallit ner i Twitter-världen, som när Alice föll ner genom kaninhålet. Att skriva den här krönikan nu, och inte för några år sen, är kanske pinsamt. Men jag gör det ändå, för att omvända alla som är som jag var. Jag vet ju att ni är många.
Det jag älskar med Twitter är just det som jag egentligen avskyr med vår tid: flyktigheten. Twitter är det som händer i stunden. Jag får veta vad min bästis i Överkalix och han-som-spelar-Bettys-systerson-i-”Ugly-Betty” tänker på precis just nu. En sen eftermiddag kan jag följa ryktet om hur Thorsten Flinck fortfarande åker runt i taxin han fick av TV4 efter sin medverkan i ”Nyhetsmorgon”. Jag kan följa analyser av världsläget och Josefin Crafoords och Camilla Läckbergs diskussioner om tampongsnöresplacering i trosan.
Jag älskar också utmaningen i att formulera sina tankar på 140 tecken. Det är som att komprimera nuet till en haikku-dikt. Och även om jag vet att det är en illusion, så känns det som en personlig kontakt med stjärnorna när deras meddelanden hamnar i mobilen. Nånstans känns det också som själens obotliga ensamhet lindras lite när man lägger ut sina ”konstiga” funderingar på Twitter och genast får bekräftat att det finns fler som tänkt på samma sak.
Man kan förstås undra vilket behov Twitter egentligen fyller. Varför det är så lockande att kasta ut hjärnans och hjärtats innehåll i etern. Kanske är vi i själva verket bara narcissister som, för att citera ett twitter från @boegig, håller på att drunkna i vår digitala spegel. Men åh, vilket ljuvligt och beroendeframkallande sätt att dö på.
5 kändisfavoriter på twitter!
 |
| Sarah Silverman & Joan Rivers |
Joan Rivers
@Joan_Rivers
Twittrar flitigt sköna, ondskefulla oneliners om politik och kändisar.
Så fort jag öppnar dörren sköljer doften av försommar över mig. Hägg, poppel och nyklippt gräs samsas i näsborrarna och väcker minnen från många andra somrar.
Jag minns hur ont det gjorde att för första gången gå med vintersköra fotsulor på mormor Helgas krattade grusgång i Anviken, hur kliande myggbett blev svidade när de baddades med Salubrin, hur snabba kyssar bakom Jamtlis dansloge pirrade i magen och hur mammas solbruna hy alltid doftade Delial.
Jag skulle kunna fortsätta, länge: kanel spelar upp min inre film från Böda havsbad på Öland, eftersom vi alltid köpte bullar på väg till stranden medan kombon flottyr och fisk tar mig tillbaka till många lyckliga stunder som småbarnsförälder i England, då vi kladdade med fish n’ chips på piren i Burnham-on-Sea.
Faktum är att ett av våra starkaste sinnen sitter i näsan och vi är kapabla att komma ihåg och associera till cirka 10000 unika dofter. Det är också därför så många av oss velar vid taxfreedisken, sniffar på remsor och – chansar när vi ska välja doft till en vän.
En blandning av koriander, hjärtnoter, pion och peppar kan få dig att drömma om lyxyachter på Rivieran, medan samma mix får din kompis att tänka ”tant”.
För ”gammal tant” var exakt vad reportern Johan Gunnarssons sambo Linda sa om en av parfymerna han valde till henne i Söndags stora dofttest. Då hade Tore bättre tur. Han lyckades välja ”den ultimata strandparfymen” till sin Sara.
Så vilken doft kan min Dan vara säker på att jag ska gilla (Mors dag om en vecka, darling)? Så länge han styr bort från Estée Lauders Knowing, är han säker. Den får mig att tänka på ruttna räkor.
Varför? Å, det är en helt annan krönika.
Jag cyklar till jobbet, det är allt. Jag tränar inte och det av flera skäl: Jag hinner inte, jag tycker det är tråkigt och det är för långt till gymmet.
Men nu börjar det här ställningstagandet ta ut sin rätt. Ryggen värker av allt sittande och jag vet att träning skulle hjälpa. Och efter att ha läst vår hälsoreporter Hanna Radtkes reportage från Lerum har jag nu bestämt mig, jag ska köpa ett TRX-band. I Lerum bor det numera riksberömda Fight club-paret Anna och Anders Fernette och i veckans Söndag förklarar de hur du fixar träningen hemma, vilket passar mig perfekt.
Och det är här TRX-bandet kommer in i bilden.
En annan anledning till att köpa Söndag den här veckan är att ännu en gång får en kupong på köpet med 15 kronor rabatt på valfri glass från GB.
Själv tänker jag ta min direkt efter första träningspasset. Ha en bra helg, allihop!
Snart vankas sommartårtetider, och därför gjort vi på redaktionen en stor uppoffring i dag och arbetsfikade. Det ansträngande jobbet slutade i positivt besked: den var god. Den funkar i tidningen!
Därför kommer detta recept i en tidning framöver. Håll utkik!
Ibland trivs man lite extra på Aftonbladet Söndag.
Döm om min glädje när jag spanade in Lotta Tjulin i Söndagskorridoren! Denna kvinna är inte bara försäljningschef och affärsutvecklare, hon är också ett stilunder. Inte en hårslinga ligger fel, hon är alltid superchic och välmanikyrerad. I dag lyckades jag själv, redaktör Scott, klä mig, om inte lika sexigt sassy, men med samma anslag. Se bara hur vi diagonalmatchar varandra i trendfärgerna jeansdenim och krispigt vitt, och hur vi lyckats välja liknande höga kilklackar, med öppen tå och retrokänsla!
Han kommer från inre Småland, är duktig på att prata och när han gör det handlar det ofta om grill.
Men igår stod vår nye matmaestro hemma vid inomhusspisen och lagade för ett kommande matknäck – som idag blev lunchlådor till nästan hela redaktionen! Överraskningen kablades ut på mejlen vid halv tio, och sällan har en förmiddag börjat så bra.
Tack, Johan Gunnarsson!
…och så här såg det ut vid bordet. Fläskfilépasta, rotsaker och rullader, lax med feta…mmm… håll utkik i ett kommande nummer av Söndag!
Snuten som är ett alkat vrak men ändå lyckas komma sanningen på spåren OCH stå upp emot korrumperade kollegor. Skilsmässobarnet som antingen tittar blygt på mammans nya kille och frågar: ”Är du min pappa nu?”, eller ilsket skriker: ”Du är inte min pappa!”. Skurken med ett hjärta av guld som bara ska göra ”en sista stöt”. Den tjatiga frun som är helt fixerad av inredning och därmed driver sin man till otrohet. Den vuxna sonen som konfronterar sin frånvarande far, och med pressad röst säger: ”Pappa, du spelade aldrig baseball med mig när jag var liten!”
Jag fattar inte hur manusförfattare orkar skriva de här klyschorna OM OCH OM IGEN. Och för vem skriver de? Möjligtvis överraskar de någon som aldrig tidigare kommit i kontakt med filmer, tv-serier och böcker – men hur stor är den publiken? Det värsta med klyschorna är att de ofta bygger på riktigt unkna gamla värderingar – och här är de tre klyschor jag därför hatar allra, allra mest:
* Familjefadern ska flytta hemifrån, eller på något sätt utsätta sig för livsfara. Han går fram till sin son, rufsar honom i håret och säger: ”Du är mannen i huset nu. Ta hand om din mamma.” Hur vidrig framstår inte den pappan – som oftast ska föreställa filmens hjälte? Vad är det för press att lägga på en unge som just ska bli faderlös? Och vad menar han egentligen att ungen ska göra?
*Astmasprayen som ska visa att en manlig karaktär är vek och töntig, eftersom riktiga karlar inte har några allergier.
* En man ska gifta sig. Hans bästa vän börjar prata om hur han nu bara får ha sex med en enda kvinna, resten av livet, kommer att vakna upp bredvid henne varje morgon… Den blivande brudgummen tycks aldrig tidigare ha reflekterat över detta. Kris och ångest! Han blir full på strippklubbar, är halvotrogen och röker lite gräs, men blir förlåten av fästmön lagom till vigseln. Det framställer män som känslomässiga bebisar, och kvinnor som eviga mödrar som tårögt men tappert fortsätter uppfostra dem.
Youtube-special: Klyschkavalkader:
1. När svenska manusförfattare inte orkar komma på en riktig replik skriver de bara ett ”Vafan”. I denna häpnadsväckande klippkavalkad säger Jakob Eklund ”Vafan” när han är häpen, arg, uppgiven, frustrerad, sorgsen, rädd… Sök på: Jakob Eklund säger va fan.3. När någon säger ”Vad är det värsta som kan hända?” vet man att han eller hon fått en riktigt dålig idé och snart kommer att få veta svaret på sin fråga. Sök på: worst that can happen rotten tomatoes.
4. Hur visar man att en karaktär är både morsk och stursk? Låter dem säga: “Jag FÖDDES redo!”, såklart. Sök på: I was born ready rotten tomatoes.
Vi kallade det för Kikki-effekten. Det var i mitten av 90-talet, jag jobbade som redaktör på en pratshow och vi firade sensationella tittarsiffror, som vi fått tack vare en dansbandssångerska.
Vi i redaktionen var både överraskade och generade. När vi bjöd in Kikki hade vi inte fattat hur stor hon var. Att hon skulle dra tittare. Att folk var så intresserade av hennes privatliv att det gav större effekt än om vi fått Stakka Bo och Camilla Henemark att avslöja alla pikanta detaljer om sitt förhållande.
Dagen efter sändning, när siffrorna rapporterades från TV3, insåg vi: Kikki is da shit. Och funderade på när det kunde vara anständigt att ha henne som gäst igen.
För Kikki var lätt ”att få”. Kikki skulle tacka ja till medverkan, till skillnad från de mer creddiga artisterna, som blockerades av krångliga pr-människor som avvägde och avgjorde i vilket medium, hur och varför deras skyddslingar skulle medverka.
Men, som sagt, Kikki var det bara att ”ringa in” och hon skulle leverera. Vara pigg, pratglad och – oerhört proffsig. Hon är ju sorten som ställer upp på alla gig. Som tänker: ”the show must go on” och samtidigt svarar ärligt på frågor om rattfylla och skilsmässa. För i hela sitt liv har Kikki Danielsson gjort andra människor till lags, även när hela hennes inre skrikit: Nej!. Det inser jag när jag läser Tore S Börjessons intervju med den nu 59-åriga Kikki på sidorna 46–51.
Men nu är det slut med det. Nu går Kikki sin egen väg, släpper första skivan på 18 år, planerar en ny show och skriver på en brutalt ärlig biografi, som vi kommer att ha anledning att återkomma om när den publiceras.
Därför ställer jag mig upp, applåderar och hojtar: You go girl!
Grattis alla Söndagsläsare, succén från förra veckan fortsätter även nu på söndag och måndag. Du får en kupong med tidningen som ger dig 15 kr rabatt när du köper valfri glass från GB. Kupongen är giltig hela veckan så du har gott om tid att fundera på vilken strut eller pinne du ska välja.
Dessutom får du ju Sveriges största söndagsbilaga packad med bra läsning. Den här veckan har vi träffat Kikki Danielsson som slår tillbaka mot mobbningen. Vi presenterar också vårens hetaste mode – 70-talstrenden. Och så har vi besökt byn som hyllar döden.
Allt detta och mycket mer för ynka 13 kr!
