Hennes lilla tand ligger i vattenglaset på hyllan bredvid sängen. Hon ska precis somna. Men så slår hon upp ögonen och tittar förväntansfullt på mig.
– Tror du att jag ser tandfen?
Jag hummar något obegripligt samtidigt som jag stryker min sjuåring över ryggen.
– Mamma, säger min dotter sömndrucket innan ögonlocken blir alldeles för tunga, vad gör hon med alla tänderna?

Det är nu jag ska dra en vit, tandlös lögn. Det är nu jag ska googla mig till ett svar. Jag funderar en stund. Ska jag säga att tandfen mal tänderna till stoft för att mata enhörningar? Eller ska jag säga att tänderna är fyllda av magiska barnskratt som tandfen sparar? Som tur är hinner jag inte svara förrän hon sover tungt.

Nu börjar nästa utmaning. Priset på mjölktänder tycks inte följa Wall street, tvärtom. I första klass, där gluggarna duggar tätt, pratas det om helgtaxa och extra pengar om en mjölktand åker ut på röd dag. Hennes glugg kan med andra ord stå mig dyrt.

Väl utanför sovrumsdörren rotar jag igenom mina jackfickor och sedan makens fickor helt utan framgång. I ett kontantlöst samhälle är tandfens ankomst en utmaning. Kan jag hävda att hon swishat till dotterns veckopengsapp? I storebrorsans kassaskrin hittar jag slutligen en tia och gör en mental notering om att betala tillbaka. Jag googlar. Barn tappar 20 mjölktänder. Jag har tre barn. Jag kommer behöva en drös guldmynt kommande år.

Nästa morgon springer hon ut med tian i handen.
– Hon kom! Men jag såg henne inte.
Jag fortsätter humma något obegripligt för att inte trassla in mig i allt för många lögner. För nu har jag ett nytt problem. Vad ska jag göra med mina barns gamla tänder? Förväntas jag spara dem? Räcker det om jag sparar dem i nåt slags digitalt tandarkiv?

Jag minns att mina föräldrar sparade mina i en liten snidad träask men ärligt talat känns det ganska makabert att spara kroppsdelar. Och hur ofta kommer hon öppna asken? Ska hon visa en framtida partner? Tecknet på en lyckad barndom kan omöjligen vara ett gäng gamla gaddar.

Så min ”Att göra”-lista ser ut så här:
– Ta ut pengar. Obs, ganska många mynt – tänk på eventuell helgtaxa.
– Betala en tia till min son. Inte okej att stjäla från barn, jag vet.
– Ta reda på hur man komposterar tänder. Går de att återvinna? Och i vilken behållare
i så fall?

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, barn, två katter och två kaniner.
Gör: Reporter på Söndag.

Om bara några dagar skålar vi in 2021 och inte blir vi yngre. Numera går åren nästan lika snabbt som en swish-betalning.

En gång för hemskt länge sedan såg jag helt bekymmersfritt på framtiden. Den var enkel. Jag skulle få två barn, ha en man och bo i en fyra. Och kanske skulle vi ha en sommarstuga nära havet. Jag skulle jobba på kontor med viktiga pärmar och en drös papper på skrivbordet precis som mamma och göra vuxna saker som att baka bröd och laga gädda i ugn.

På helgerna skulle jag och min man åka med ungarna på fotboll. Om vintern skridskor, snöstyva vantar och varm choklad i termos. Så skulle det se ut tänkte jag när jag var sju. Inte för att jag någonsin funderade särskilt mycket på framtiden då, men bilden var klar. Inget att orda om.

Men så går åren och det blir inga barn. Det blir ingen man. Ingen lämning på förskola eller sagoläsning om kvällarna. Det finns en sorg långt där inne men den gör sig mindre påmind för varje år som går. En skugga i svagt solljus.Mitt liv blev något annat.

Jag är priviligerad. Jag har många fantastiska vänner och sitter aldrig ensam en lördagkväll. Jag har en skitsnygg kille som älskar mig nästan lika mycket som jag älskar honom. Men ibland kan jag inte låta bli att undra över hur det hade varit om jag, liksom några av mina vänner, hade valt samma liv som våra föräldrar.

När jag hälsar på mina väninnor i deras villaområden som ser nästan exakt ut som dem de bodde i när vi var små, slår en märklig, svårförklarlig känsla mot mig. Skidorna och kälkarna som står lutade mot husfasaden, doften av knöliga overaller i hallen. Stöket i köket. Allt är bekant, ändå så långt bort. Som att vara tillbaka till ett 1970-tal fast det är just nu. Som att allt börjar om. Och det är väl det livet gör. Men inte för mig.
Det finns ingen avundsjuka där. Känslan är endast svindlande och faktiskt lätt obehaglig. Men ändå. Tänk om. Hur hade det varit?

I en bok av Lionel Shriver som jag läste för en herrans massa år sedan (så förlåt om jag återberättar den fel) skriver huvudpersonen en barnbok. Den handlar om en pojke som vill bli astronaut. Hans föräldrar misstycker, de vill att han ska bilda familj och skaffa ett vanligt jobb.

I första delen följer han sina föräldrars önskan: Han börjar jobba på ett kontor, gifter sig och får barn. Den nu vuxna pojken mår bra. Han älskar sin fru och sina barn. Men ibland när han går hem från sitt jobb tittar han upp mot himlen och tänker längtansfullt: Om jag ändå fick vara där uppe bland alla de vackra stjärnorna och planeterna.

I den andra delen av berättelsen följer han sin egen vilja. Han blir astronaut. Han älskar att fara omkring bland alla de glittrande stjärnorna och planeterna. Han mår bra. Men ibland händer det att han tittar ner på jorden och alla människorna och tänker: Om jag ändå vore som dem. Om jag ändå hade en familj.

Det är väl så. Jag vet inte hur det är med dig, men oavsett vilket liv jag hade haft hade jag nog ibland blickat mot ett annat. Jag vill inget hellre än att vara den jag är. Jag vill inget annat än det jag har. Men ändå. Tänk om.

Nu går vi mot ett nytt år.Hur det blir vet ingen. Hur länge ska vi leva med den här pandemin? Kommer vi att börja om? Eller har det här året gjort att vi verkligen kan uppskatta det vi är och har?

Ja, tänk om.

*Den svenska titeln på nämnda bok av Lionel Shriver är Dagen efter.

Veckans krönikör:
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 48.
Familj: Pojkvän och vänner.
Bor: I Stockholm.
Gör: Journalist på Aftonbladet.

Dörrklockans pling överröstar dammsugaren. Min man öppnar och utanför står en kille i 20-årsåldern. Han har skjorta, en trevlig uppsyn men ett smått förvånat uttryck. Han undrar om vi vill köpa städhjälp.

– Jaha, säger min man med dammsugaren fortfarande i handen. Jag städade just själv här.

– Jaha, svarar 20-åringen, vars ögonbryn nu i ren förvåning nästan når hans ungdomligt låga hårfäste. Hur länge har du gjort det?

Min man tittar ner på dammsugaren och svarar:

– Ja, i 40 år ungefär.

– Jaha.

Sedan säger den trevlige, men förvånade, unge mannen, god kväll.

Även om min make uppenbarligen ljög – han kan omöjligt ha städat som treåring –  så känns ordväxlingen rätt talande.

Städning har gått från att vara en tråkig syssla till något som förvånar.

Men trots det har våra hem aldrig varit så rena.

Förr var det ingen som brydde sig om lite damm i hörnen eller smulor på bordet.

Det fanns rent av en tid när Pippi Långstrump försökte få barn att gilla städning genom att glida runt på rotborstar i vardagsrummet.

Men rutavdraget förändrade spelplanen totalt. I takt med att allt fler skaffat städhjälp ter sig nämligen mitt hem än smutsigare.

Rut-avdraget infördes under Reinfeldts regering och sedan 2007 har svenskarna kunnat göra skatteavdrag för hushållsnära tjänster.

Under 2019 gjorde svenskarna rutavdrag för nästan 5,7 miljarder och i dag är det främst välbeställd medelklass som utnyttjar avdraget. Och tvärtom, alltså, de som håller rent åt andra, städar också hemma hos sig själva.

Min mamma skaffade städhjälp för ett par år sedan. Det gick sådär. Innan städhjälpen kom gnodde hon så det stod härliga till, dammsög och våttorkade som aldrig förr – allt för att inte framstå som ostädad inför hemhjälpen.

Troligen skulle jag bli likadan. Det finns ett moral-skav i hemhjälp, som jag varken vill, eller kan, skaka av mig.

Därför har nu har en ny familjemedlem flyttat in. Han låter en del (vilket är störande) och skickar sms om något är fel (vilket gör mig orolig).

Men han kan moppa hyfsat och ramlar inte ner för trappan.

Han är vit och rund och bor under ett bord i vardagsrummet.

Först tyckte jag att robotdammsugare kändes som ett skämt, en dålig variant av ”Årets julklapp.” Nu tycker jag att min nya familjemedlem känns modern och härligt Star trek-lik. Han bär liksom en air av framtiden där han susar fram genom dammet.

Nästa gång den förvånade unge städförsäljaren plingar på kan jag bara skicka fram vår nya familjemedlem.

Med ren robotröst kommer han att sammanfatta samtiden.

– Cleaning complete. Returning to dock.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, barn, två katter och två kaniner.
Gör: Reporter på Söndag.

I fredags packade jag ihop, stängde datorn vid köksbordet och min sista arbetsdag på Aftonbladet var avklarad. Efter 34 år i tidningens tjänst. Jag och min man firade med ett glas bubbel och sen laddade vi för premiären av På spåret.

Jo, jag blev avtackad. Digitalt och corona-säkert. Jag ville kliva in i skärmen och krama alla kollegor jag jobbat med så länge. Vemodigt, samtidigt som jag känner mig stolt över alla mina år på tidningen.

Var det bättre förr? Nej, men betydligt enklare och kanske lite mer oskyldigt.

Det var en helt annan värld när jag klev in på Aftonbladets sportredaktion trettonhelgen 1987. Tidningen låg då i de gamla Klara-kvarteren, huset var förfallet och slitet och vid varje arbetsplats stod ett stort askfat med Aftonbladets logga. Det röktes överallt och i en automat på redaktionen fanns starköl till salu. Sunkigt, eller kanske romantiskt?

Jag blev inkastad i produktionen på en gång. Utan någon introduktion fick jag börja med att redigera ett uppslag om Gunde Svans senaste insats i världscupen; han vann det mesta på den tiden.

I sidkanten var det viktigt att ha mamma Gunnels kommentar – hon var folkkär och svarade alltid när man ringde. Just den här gången kom hennes son bara femma, och Gunnel ojade sig över att Gunde kanske frös i den tunna tävlingsdräkten, att han borde haft varmare kläder och långkalsonger. Hennes moderliga omtanke värmde läsarnas hjärtan. Nästa tävling var ordningen återställd och Gunde vann igen ”trots” sin tunna dräkt.

Det var mer okomplicerat förr. Man körde på magkänsla, det fanns inga målgrupper och det enda som mättes var upplagan. Närmare1 000 personer jobbade med att göra den dagliga tidningen, som bara fanns i pappersformat. Vad gjorde alla?!

Under åren i Klara var allt lite hipp som happ. Vi jobbade till fem varje morgon och runt midnatt gick de riktigt gamla rävarna till Sheraton för att äta nattmacka, vilket i realiteten betydde minst ett par stora starköl. Sedan fortsatte de jobba. Givetvis otänkbart i dag.

Planeringar var något som slängdes i papperskorgen, och Vasaloppet kom som en glad överraskning varje år. Men samtidigt var det högrei tak. Lite galnare om man så vill. Jag har fått spela fattig slusk för att kolla hur jag behandlades på lyxkrogen och ryckt in som onykter kärlekspartner i ett reportage om svenskarnas sexvanor.

Redan i Klara lärde jag känna stora medieprofiler som Thorbjörn Larsson, Amelia Adamo, Staffan Heimerson, Lena Mellin, Lasse Anrell … Några av dem är goda vänner än i dag.

När vi flyttade till Globen blev Aftonbladet en modern arbetsplats, tack och lov, som var alkoholfri och med rökrum. Där lämnade jag sporten och har fått en massa spännande jobb på tidningen under årens lopp –  printredaktör, ansvarig för Svenska Hjältar, redaktör Sportmagasinet, chef för Marknadsavdelningen, och även i några år redaktör för det här trevliga magasinet.

Det har gått 34 år, men känns som några timmar. Vad hände?

På dagens Aftonbladet, i Schibsted-huset vid Stockholms central, jobbar drygt 200 med att göra tidning, magasin, radiopoddar, tv, och så klart landets mest besökta nyhetssajt. Sveriges proffsigaste gäng, långt från ölautomater och askfat. Och Vasaloppet har man järnkoll på.

Nu är det dags för ett nytt kapitel i livet. Jag har alltid drömt om att starta ett bed & breakfast på lite sydligare breddgrader. Ett eget Fawlty Towers nära Medelhavet. Så får det bli.

Veckans krönikör: 
Namn: Nils Franchell.
Ålder: 63.
Familj: Gift med Pär Jonasson.
Bor: Snart i Frankrike.
Gör: Före detta printredaktör på Aftonbladet.

I en kartong på vinden hittar jag min gamla dagbok. Den lilla boken pryds av rosa blommor mot grå bakgrund och rymmer hela min värld som åttaåring.

Låset, i vad jag länge trodde var äkta guld, är borttappat. Nyckeln likaså. Pärmen är stel av ålder och ger ifrån sig ett knirrade ljud när jag öppnar. Dagboken har legat orörd i 30 år.

Inskriptionen är i versaler: ”Till Karin, julen 1989. Kram lilla gumman från faster Eva.”

Jag har en åttaårings självsäkra, smått lutande handstil och jag har tryckt så hårt med blyerts- pennan att det nästan gått igenom pappret. Redan på första sidan svallar känslorna: ”Jag älskar Eddie.” Meningen följs av ett hjärta – och orden träffar mig rakt i hjärtat. Jag kastas tre decennier tillbaka i tiden.

Eddie går i min klass. Han har ljust hår, bruna ögon som alltid skrattar och hans främsta egenskap är att han kan vifta på hårfästet. Han gör en rad grimaser och hårfästet åker upp och ner. Det är succé och vi flockas kring honom varje lunchrast. Det är klart att jag faller för Eddie. Mitt universum kretsar kring honom. Jag är kär, för första gången i livet.

I dagboken har jag numrerat sidorna och redan på sida nummer två skriver jag om den hisnande känslan av att vara nära honom: ”Ni skulle bara veta hur skönt det var att krama Eddie.” Jag minns det i detalj, en varm kort kram som gjorde mig knäsvag.

Men på sidan tre i dagboken kommer nederlaget: ”Eddie ska flytta! Till Huddinge!” Själv bor jag i Hagsätra och för mig är Huddinge världens ände, även om det bara är en annan förort några busstationer bort.

Han flyttar dagen innan min födelsedag. I dagboken står det ”Dumt va? Det blir en sorglig födelsedag. Den dagen han flyttar kommer jag att gråta.” Jag är övertygad om att jag grät den dagen.

Jag googlar Eddie, får veta att han spelat hockey på rätt hög nivå. Han är gift och bor kvar  i Stockholm. Det står inget om hans talang att vicka på hårfästet, men jag hoppas att han  vårdar den ömt. Om han nu har håret kvar.

Häromdagen kom min sjuåriga dotter hem. Redan i hallen mötte hon mig med ett lurigt leende. Hela kvällen skrev hon ett namn på ett papper. Hon skrev med skrivstil och provade olika färger. Hon började le när hon sa namnet högt.

Jag tog fram min gamla dagbok och hon ljudade sig igenom mina sneda bokstäver och läste mina tankar som åttaåring. Hon verkade förundrad över att jag, hennes mamma, faktiskt hade varit kär i någon annan än hennes pappa. Sedan sa hon att jag stavat fel på väkligen: ”Det heter faktiskt verkligen.”

Min dotter har en egen dagbok, i blänkande silver, med låset kvar och nyckeln på en hemlig plats. Om trettio år hoppas jag att hon hittar sin dagbok i en flyttlåda och minns känslan av sockerdricka i blodet. Och hur ett namn kunde sätta hela världen i gungning.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Gör: Reporter på Söndag.

När barnen var små ägnade jag ett antal kvällar åt att skanna in en massa gamla släktbilder. Nu visas de slumpvis i min läsplatta. Varje dag möts jag av en ny.

Häromdagen dök ett fotografi på min morfars far Fredrik upp. Det är taget för ungefär hundra år sedan när han var i 60-årsåldern. Han poserar i sin söndagskostym på en av broarna i Gysinge, myndigt men onaturligt. Han var en av de sista vallonsmederna i Gysinge och det är efter honom som jag har mitt namn.

Vallonerna var reformerta stålarbetare från Frankrike och Belgien som hade kommit till Sverige under stormaktstiden för att bygga upp den svenska stålindustrin. De lockades med bra löner och svensk religionsfrihet. Kontrakten löpte på ett år i taget men många slog rot och blev kvar för gott. De hette sånt som Francois, Poncet och Guilloume men fick vid ankomsten lätt försvenska namn som Fransvie, Pousette och Gilljam. När bilden togs hade släkten bott och arbetat på bruket sedan 1600-talet.

Gammelmorfar var den nionde generationen där.

I slutet av 1800-talet kom nya tillverkningsmetoder. Den gamla stålindustrin krisade och hundratals anställda fick lämna Gysinge. På 1890-talet stängdes den gamla vallonsmedjan och några år senare lades hela bruket ner. Fredrik fattade att en epok gick i graven och när han gick ut från bruket sista gången skickade han in sina arbetskläder och redskap till Tekniska museet i Stockholm.

Han dog långt innan jag föddes men hans grejer fanns länge utställda på museet. När jag var åtta år tog morsan med mig dit för att titta på klenoderna. De stod uppställda i en monter i en mörk vrå och jag fattade aldrig vitsen med det där gamla förklädet, hatten och de rostiga tängerna. Jag ville hellre ha glass.

I dag huserar Pensionärernas riksorganisation i den pampiga herrgården i Gysinge. Senaste gången jag var där stod de gamla bostadslängorna öde och nedgångna efter att under en tid ha använts som flyktingförläggning.

Numera förstår jag alltför väl poängen med grejerna i montern. Som journalist är jag ju själv på väg dit i en oroväckande snabb takt. Inte bara jag, förresten. Vartannat jobb förutspås försvinna de närmaste 20 åren. Fotomodeller, bokförings- och redovisningsassistenter, maskinoperatörer, trävaruindustripersonal, biblioteksassistenter och kassapersonal lär vara riktigt illa ute. Men vi journalister ligger nästan lika illa till. Det har redan börjat märkas. De senaste 20 åren har läsarna i snabb takt övergett tryckta tidningar som denna till förmån för digitala plattformar. Tidningsredaktioner runt om i världen tvingats hårdbanta för att klara ekonomin. Efter 25 år på internet har ingen ännu lyckats komma på hur man på allvar ska kunna tjäna pengar på nyheter online. De annonsintäkter som trots allt finns på nätet försvinner i allt högre grad till de globala teknikjättarna Facebook och Google.

Och nu kommer maskinerna. Redan i dag har robotar tagit över en del av nyhetsrapporteringen. De mest avancerade programmen kan till och med skriva krönikor som den här. Vilket för oss tillbaka till den siste vallonsmeden i Gysinge. När jag loggar ut från redaktionen för gott om ett antal år får jag väl göra som han och donera min arbetsutrustning.

Tror ni Tekniska museet är intresserat av en bucklig laptop, en mobiltelefon med spräckt skärm och en nött kontorsstol?

Veckans krönikör:
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 54.
Familj: Fru och två barn.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.

Kön ringlar sig lång fram till kassan, extra lång eftersom alla håller två meters avstånd. En man harklar sig, så som män i en viss ålder ofta gör, men får en isande blick av pensionären bakom. Han tystnar genast, sänker blicken i golvet och skjuter kundkorgen framför sig med tåspetsen.

Då känner jag det. Kittlingen i näsan. Rivet i halsen.

Jag tittar mig snabbt omkring. Kan jag släppa mjölken här och nu och springa ut? Eller kommer jag att börja hosta i höjd med kassan?

Som i en film spelas scenen upp: Pensionären som febrilt letar efter munskyddet, kassörskan som snabbt desinficerar sig själv och allt i sin närhet med handsprit.

Hostan. Skammen. Men framför allt de psykosomatiska besvären.

Psyke och soma är grekiska ord för själ och kropp och förklaringen ligger i ordet: Kroppsliga symptom som helt eller till viss del grundar sig i psykiska mekanismer.

Trots att man inte är sjuk kan ens sinne framkalla sjukdomskänsla.

Hos mig händer det hela tiden. Covid-19 har byggt bo i min hjärnas oroscenter.

En vän berättar om hur hon plötsligt börjar hosta på jobbet. Blickarna från kollegor gör att hon kastar sig in i en taxi med halsduken virad om ansiktet.

Väl i hemmets lugna vrå mår hon prima och hostningarna är som bortblåsta. Jag känner igen mig precis – eftersom jag också känner efter lite för mycket.

En annan vän skildrar ett yogapass. I ett hörn brinner ett ljus och en tunn doft av rökelse ligger över lokalen. Alla sitter med säkert avstånd i lotusställningen och mässar mantran.

Förutom en man i mitten. Han hostar, harklar sig och ser dessutom helt eländig ut. Min vän går från att mässa sat nam till att försöka övertyga sig själv om att mannen tagit ett antikroppstest.

Yogaläraren tvingas efter en stund avbryta passet och säger med mild röst att man kan hosta och nysa av helt naturliga anledningar, att här ska vi inte döma varandra.

Mannen i mitten ser totalt oberörd ut av piken och min vän fylls av vrede snarare än lugn.

– Jag har aldrig varit på ett stelare yogapass, alla satt på helspänn och tänkte på död och sjukdom. Efter passet var jag helt slut.

Covid-19 har gjort oss misstänksamma mot varandra – och uppmärksamma på varje sjukdomstecken. Vi håller avstånd och förhåller oss dessutom skeptiska till varandra.

Rivet i halsen har fått en ny innebörd och varje hostning från en medmänniska är ett hot.

Jag återvänder till de gamla grekerna, som redan på sin tid menade att kroppen och psyket hänger ihop.

Jag tänker att rivet i halsen bara är inbillning. Min oro sitter bara i huvudet, jag är inte sjuk.

Än.

Veckans krönikör:
Namn:Karin Herou.
Ålder: 37.
Bor: Stockholm.
Familj:Tre barn, en man och två katter.
Gör:Reporter på Söndag.

Himlen skiftar i turkost och azur, löven är fortfarande gröna och blåbären söta. Jag, min man Dan, och vår whippet Monty sitter på varsin stubbe i en skogsglänta utanför Järvsö. Det är en magisk septembersöndag då luften mot mitt ansikte är lika ljum som för en månad sedan.

Naturen är tyst, så när som på suset i trädkronorna och en älghund som skäller i dalen. Jag borde vara här och nu, men tankarna snurrar. Tvätt ska hängas, ljung planteras. Vi har en timmes hajk till grusvägen där bilen står parkerad. Efter lunch ska jag köra till Stockholm, hämta vår dotter på Arlanda och förbereda mig inför den kommande jobbveckan. Stressen sticker under huden medan jag kollar trafikappen Waze. Hur köigt är det vid Norrtull mellan 17 och 18?

Jag tar en kvick mobilbild på Dan och Monty och lägger upp den i familjechatten. Sedan fotar jag den vackra skogsvyn för ett instagraminlägg med hashtaggar som hyllar september, vandring, whippetar och Järvsö. I bilen på väg till­baka till stugan scrollar jag Facebook och Instagram, spelar ett par rundor Quiz planet med Katti och känner mig duktig när jag vinner 100 raketer av Sverige i veckans omgång.

Mobilen plingar. En vänförfrågan från Helen, en väninna i England som jag tappat kontakten med. Jag blir glad, addar henne och skickar foton på Dan och Monty som står på stubbar. Hon blir glad och svarar med en bild på sin man och deras hund som också heter Monty, men som nyligen gick bort. ”We lost him last month, broke our heart”, skriver hon och jag beklagar sorgen.

Dan pussar mig hejdå, jag styr mot Stockholm. Det är stopp i trafiken på E4:an norr om Gävle. Jag ber Siri sms:a Freja att jag blir en timme sen till Arlanda. Vi slipper trafikstockningen vid Norrtull. Alltid något.

På kvällen tittar vi på The social dilemma, en smått dystopisk dramadokumentär om hur sociala medier tar makten över våra psyken via smarta algoritmer. Medverkar gör techgenier och pionjärer som startade plattformar som Insta­gram, Facebook, Twitter, Pinterest och Google.

– If you’re not paying for the product, you ARE the product, säger en av grundarna med ett ursäktande leende.

Apparna är beroendeframkallande, designade att kidnappa vår uppmärksamhet så att internetjättarna kan sälja data om dig och mig till annonsörer. Nu varnar alltså de som kom på de här affärsmodellerna för sina egna skapelser. De pratar om fenomen som ”data mining” och övervakningskapitalism.

Jag tänker tillbaka på hur min smarta telefon varit navet för min dag och att manicken vet på tok för mycket om mig. Det vittnar annonserna i mina flöden om. Men. Den är också ett ovärderligt verktyg som underlättar mitt liv. Som Alex Roetter, före detta chefsingenjör på Twitter, uttrycker det i dokumentären:

– Det går inte att stoppa tillbaka anden i flaskan.

Så hur ska vi förhålla oss till våra smartphones? De intervjuade är rörande eniga: Avinstallera sociala medier, stäng av pushnotiser och dissa så kallade klickbeten om bevarar de nuvarande ekonomiska incitamenten.

Pushnotiser och klickbeten klarar jag mig utan. Sociala medier? Svårare. Utan Facebook hade jag inte mött Helen på nytt eller kommit ihåg hur härligt det var på den där stubben i skogen.

Eller?

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 55.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn, hunden Monty.
Bor: Stockholm och Järvsö.
Yrke: Redaktionell printchef på Aftonbladet och författare.

”Vid eventuella problem sjunker trycket i kabinen och en syrgasmask kommer att falla ut ovanför er – dra den till dig med ett ryck…”

Vad jag saknar de orden!

Nej, det handlar inte om mitt behov av syrgas i dessa coronatider, utan självklart om säkerhetsgenomgången innan ett flygplan ska starta.

Efter några månaders hemmajobb längtar jag efter att få komma ut och resa igen. Att sitta och planera flygrutten vid datorn, ta tåget ut till Arlanda, genomlida säkerhetskontrollen och ta en drink med min man i väntan på avgång …

För det är just den här biten med resande jag tycker är roligast, vägen fram till gaten långt bort.

Jag drömde som ung om att jobba med flyg. Både min far och min farfar var sjömän, men fartyg tar för lång tid och jag blir lätt sjösjuk. Men drömmen om att resa ut i världen fanns där, och vägen dit skulle gå genom att ta flyget.

Först funderade jag på att bli pilot, fast där var mina tjocka glasögon ett hinder i vägen. Att bli steward var minst lika lockande, så jag sökte till Linjeflyg men fick inget svar. Jag var kanske för kort eller ful? Så det slutade med att jag fick jobb på rampen med att lasta väskor och tömma flygplanstoaletter. Jag älskade det.

Sedan dess har flyget varit min hemmaplan, och jag är inte ensam. Inom ”gay-familjen” är vi många som älskar att diskutera loungernas utbud eller Airbus nya flygplan, och vi gör det med samma energi som småbarnsföräldrar diskuterar barnvagnar och vällingkräk. Resandet är vår baby.

Väl ombord på planet kastar jag mig över flygmagasinet, bläddrar snabbt förbi reportagen om spa i Dubai, vandring i norska fjordar och Michelin-krogar i Bilbao, för att i stället studera vilka flygplansmodeller bolaget har och vilka rutter som trafikeras. Jag riktigt njuter av världskartan med ”strecken”. Och jo, jag njuter även av flygplansmaten. Förstås älskar jag också värmen som slår emot mig när jag stiger ur planet. Framme vid gaten långt bort!

Nu dammar i stället mina bonuspoäng i den oanvända SAS-appen…

Så hur botar jag min flygabstinens?

Hemma har jag byggt upp en exotisk flyglounge, med en plastpalm och andra fuskväxter från Rusta. Där sätter jag mig bekvämt tillrätta och njuter av en gintonic upphälld i ett gammalt stulet flygplansglas. Sedan surfar jag in på sajten Seatguru för att se vilka stolar som är bäst i nya Airbus 350. Och drömmer mig bort.

Ibland facetimar jag också med mina gayvänner i USA, Grekland och Spanien. Vi längtar alla tills vi kan flyga igen, så att vi kan träffas och jämföra hur våra resor varit.

Nu är det en månad kvar tills vi får lov att lämna Sverige. Därute väntar en ny värld. Runt medelhavet öppnas stränder under stor kontroll, munskydd designas med samma kreativitet som badkläder, och restaurangerna ser till att det är extra glest mellan borden.

I SAS-appen börjar det så smått dyka upp nya avgångar. Men framöver kommer jag att boka med mycket större eftertanke, med hänsyn till både covid och klimat. Framtidens flygande blir inte samma spontanbokade sistaminutenresor, utan välplanerade äventyr. Antalet minskade flygtimmar kommer ersättas av drömmar och längtan. Och skulle längtan till nästa resa kännas för lång har jag ju min alldeles egna exotiska ”flyg-lounge” här hemma …

x4 tankar i mitt huvud:
1. Jag reser ingenstans…
… utan min gamla slitna Adidas-väska.

2. Jag blir rädd…
…när jag ser Donald Trump.

3. Jag är oerhört svag…
… för brasiliansk musik.

4. Jag vill bli bättre på…
… språk, särskilt spanska och portugisiska.

Veckans krönikör:
Namn: Nicke Franchell.
Ålder: 62.
Familj: Min man Pär och ”den stora internationella gay-familjen”.
Bor: Stockholm.
Gör: Printredaktör på Aftonbladet.

Jag såg två bekanta som kramades häromdagen. Jag satt i bilen och plötsligt i ögonvrån: en snabb omfamning. Sedan ryggade de tillbaka, som om de bränt sig.

Ett sotigt avtryck blev kvar hos mig också. Kramskammen sköljde över mig. Jag skämdes över naiviteten kramen utstrålade, men också över min egen reaktion.

På bara några månader har en varm kram, ja till och med något så enkelt som ett artigt handslag, blivit otänkbart.

Själv minns jag knappt när jag kramade en vän senast.

När min dotter fyllde år väckte vi henne med tårta, sång och presenter. På nattduksbordet stod mobilen där mormor och morfar var med via länk. När födelsedagsbarnet blåste ut tårtljusen stänkte stearinet på skärmen och gjorde mormor och morfar helt suddiga.

Min äldste son, nio år gammal, sover med handsprit bredvid sängen.

De har inte kramat om mormor och morfar på flera månader.

Forskning från Philippa Lally och Warwicks universitet visar att det i snitt tar 66 dagar att förändra en vana. Studien har ett par år på nacken, men citeras fortfarande flitigt. För vissa av deltagarna i studien tog det 245 dagar att förändra en vana, för andra bara 18 dagar.

Det första coronafallet i Sverige konstaterades den 31 januari i Jönköping. Det är exakt fyra månader sedan i dag och 121 långa dagar har gått.

Hur kommer våra vanor att förändras av pandemin? När kommer vi kramas igen, helt utan kramskam?

Men avståndet har också på ett märkligt vis fört oss närmare varandra.

På det större planet följer vi världens ledare och vissa sticker ut, som Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern, 39. På de dagliga pressträffarna pratar hon om landet som ”vårt lag på fem miljoner” och avslutar sina pressträffar med orden ”var stark, var snäll”.  Ibland livesänder hon via Facebook i mjukiskläder efter att hon nattat sin dotter, bara för att kolla hur alla mår i isoleringen.

Jacinda Ardern, som också har en examen i kommunikation, har rätt. Just nu är det viktigaste att vara snäll – och snällheten spirar faktiskt överallt. Vi ser grannar som går samman för att handla åt varandra, körer som samlas utanför äldreboenden för att sjunga vårsånger. Och kanske kan snällheten bli en vana vi upprätthåller även efter pandemin?

Jag ser redan rubriken framför mig: 66 dagar till en ny vana – så blir du lika snäll som under pandemin.

Och självklart artikeln: Glöm kramskammen – så hittar ni tillbaka till närheten.

4x tankar i mitt huvud: 
1. Min största förebild just nu är …
…Taha Alexandersson, ställföreträdande krisberedskapschef på Socialstyrelsen. Älskar hennes ”hej från Socialstyrelsen” på pressträffarna. Och att hon alltid står på vårdpersonalens sida.

2. Jag stör mig på…
… frosten. Den har förstört en stor del av min hårt curlade potatisskörd.

3. Folk stör sig på att jag …
… curlar mina sättpotatisar. Men någon måste göra det. Hos mig får de pallkragar, special- gödsel och fiberduk. Det ni.

4. Ett barndomsminne jag ofta återkommer till är …
…när jag och Emma samlade kapsyler i Gorkijparken i Moskva. Det fanns så många kapsyler att vi plockade en hel dag. En kapsylsamling bör ingå i varje människas barndom.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 37.
Familj: Man, tre barn och två katter.
Bor: Bagarmossen i Stockholm.
Gör: Reporter på Aftonbladet Söndag.