En helt vanlig söndag hos the Milsteads.­

Maken Dave springer runt och ­rotar i glasburkar efter schweiziska mynt ­eftersom han har glömt att lösa problemet med kontanter på sin jobbresa i morgon. Inte heller har han ordnat hotellrum.

–  Jag SKA åka till Genève, come hell or high water! Morrar han.

– Fråga dig själv: Vad skulle din vän Mark ha gjort i din situation? Säger jag.

– Sovit på flygplatsen, med en limpa som kudde, suckar Dave.

Det finns stunder då jag önskar att vi vore lite mer som våra grannar.

De är nämligen ytterst ordentliga människor. Sådana där som gör en budget och håller den. Som tänker ut alla veckans måltider i förväg och planerar matlådor. Som betalar räkningar i tid (utom en gång för några år sedan då de tydligen fick en påminnelse) och som inte missar att packa ner viktiga saker när de åker på semester. Och min familj är, well, motsatsen.

The Milsteads har aldrig orkat göra en budget – slöseri med tid eftersom den ändå alltid spricker – och bokar resor högst några dagar före avfärd. När vi väl åker på semester rafsar vi ihop bagaget i olika plastpåsar och försöker lägga på minnet vad som finns i Apoteket-kassen respektive ICA-Maxi-påsen. Sen glömmer vi hälften av dem på flygbussen.

Medan våra grannar lägger ner all energi på att förutse och undvika trubbel, lägger vi samma kraft på att lösa katastroferna i takt med att de uppstår.

Som den där gången när jag blandade ihop Apoteket-påsen innehållande pass, kort, telefon och nycklar med en påse som skulle slängas på tippen i containern för schaktavfall. Det blev lite jobbigt att förklara för personalen på återvinningen att de var tvungna att genomsöka containern för att det låg ett pass där bland asbesten, men man vänjer sig.

Det måste sägas: som prokrastinerare blir man med tiden mycket skicklig på att ställa saker till rätta genom att improvisera. Jag nämnde vår vän Mark och han är lite av en förebild i den grenen.

Det finns ingen i min bekantskapskrets som har glömt passet under så många resor som han. Detta inträffade vid ett tillfälle när han bodde i Othmarschen i Tyskland och skulle iväg på ­konferens. Lösningen blev att ringa Dave – som också var baserad i området – och be honom åka hem och hämta värdehandlingen.

– Hur ska jag göra då, jag har ju ingen nyckel? undrade Dave.

 –Det är okej, du ringer bara på hos grannen och ber om att få använda hans vind. Det finns ett hål där som jag har gjort som leder till min vind. Kryp igenom det och sedan klättrar du ­ner och hämtar passet.

Sagt och gjort, Dave åkte dit och bad om att få begagna sig av vinden. Och den ytterst förvånade­ grannen fick för första gången veta att han hade ett hål i väggen.

Problem solved.

Jag är helt övertygad om att Dave kommer iväg på sin resa i morgon, på något underligt sätt. Och lika säkert är att det blir en ­minnesvärd upplevelse, på det där ­Milstead-viset. Det är kanske den ­största fördelen med att vara en oförbätterlig kaosskapare: Livet får en nödvändig dos underhållning och humor. Det är faktiskt värt ­priset. Även om grannen i ­Othmarschen kanske inte tänkte i de banorna när han spikade igen hålet på vinden.

Veckans krönikör:
Namn: Sara Milstead, 38.
Familj: Dave, 45, Arvid, 4,5 och ­Ambjörn, 1 år.
Yrke: Reporter.
Bor: Haninge utanför Stockholm.

4x tankar i mitt huvud:
1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… sänka värmen. Heta sovrum är det värsta jag vet.

2 Vill du få mig på fall …
… tar du med dig allt det där som jag glömmer och gillar mig ändå.

3 Jag reser ingenstans utan min …
… laptop.

4 Jag blir rädd när …
… hat blir politik.

Om min älskade 59:a måste jag dessvärre än en gång berätta.

Busslinjen som sköt som en pil över Centralbron och på tio minuter tog mig från söder till city och Aftonbladets redaktion, med vilken jag slapp morgonrusningen i tunnelbanan och den livsfarliga gången mellan T-centralen och Centralen där forcerade människor inte drar sig för att trampa ner de få bohemer och filosofer som ännu gör något så omodernt som att promenera i civiliserad takt.

Jag har på denna sida tidigare författat en ­kärleksförklaring till en obskyr linje med måttlig turtäthet och få passagerare, då envisa rykten gjorde gällande att SL tänkt skrota den.

Ta ert förnuft till fånga, ropade jag, lägg inte ner en buss som har trafikerat Stockholms gator sedan 1930.

59:an likviderades inte. Men sträckningen av linjen lades om i somras. Den startar ännu i Norra Hammarbyhamnen, men den går numera till Fredhäll i stället för till Karolinska sjuk­huset.

Jaha, kanske ni muttrar. Vem bryr sig? Hur har någon mage att i en tid av flyktingkatastrof, drunknade barn i Medelhavet och krismöten i EU börja gnälla över en buss?

Sanningen är att ingen föreställning kunde vara mer felaktig än att denna fråga är oviktig. Problemen med nya 59:an kanske inte är av samhällsekonomisk betydelse, men mitt lidande är icke desto mindre betydelsefullt.

Att det numera tar dubbelt så lång tid att ta sig till jobbet är inte hela världen. Jag är medveten om att många stockholmare har betydligt längre restid än så och det går ju alltid att försjunka i en bok.

Och det finns också mer att titta på genom fönstret. Gamla stan, myllret på Vasagatan, ­knasiga Tegelbacken.

Men bussen går numera via Slussen, denna debila trafikarusell som påstås vara genial men som ingen vettig person förstår sig på. Detta är ödesdigert.

Empiriska studier säger mig att chauffören hamnar fel i dessa rondeller minst en gång i veckan. Två gånger har bussen dragit upp för Hornsgatan i stället för ner i tunneln mot Medborgarplatsen. Vi passagerare har ropat att hen kör ­tokigt, varpå chauffören har tvingats till mödosamma ­u-svängar som ­korkar igen trafiken och får oss alla att skämmas.

Måttet var rågat häromdagen, då vi plötsligt åkte upp för Katarinavägen. Kul för oss som hade ödmjuka förhoppningar om att få stiga av vid Östgötagatan.

Och min vän Fredrik Virtanen ­rapporterar om vad som först verkade vara ett terrorattentat mot bussen. Två enorma smällar, två glasrutor sprack, ett ögonblick av panik. Busschauffören hade lyckats köra in i en stolpe. Givetvis vid Slussen.

Och apropå Slussen: Häromdagen kom inte den avlösande chauffören. Vi fick alla stiga av och ta t-banan.

På eftermiddagarna segar sig 59:an fram i ett tempo som inte ens imponerar på en snigel. Det har gått så långt så att Jan-Olov Andersson, mångårig nöjesmurvel på denna tidning och ­ytterligt konservativ i sina vanor, har meddelat att han har sagt farväl till vår älskade linje och gett sig ner i trängseln i under­jorden.

Någon på twitter skrev till mig i ­våras: ”Paradiset är aldrig så nära som när man tar 59:an från jobbet till puben”.

Till dig på SL som har fattat beslutet om ny sträckning: Det fanns säkert en god ­tanke ­bakom beslutet, men vi kan inte ha det så här. Tänk om, tänk rätt.

Veckans krönikör:
Namn: Oisín Cantwell.
Ålder: 51.
Yrke: Nyhetskolumnist.
Familj: Sonen Henry.
Bor: Stockholm.

5 x tankar i mitt huvud:

1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… Brian Jones eftersom jag tror att han skulle gilla det. 

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… slänga mig på sängen.

3 Vill du få mig på fall gör du …
… så lite som möjligt.

4 Jag reser ingenstans utan min …
… snusdosa.

5 Jag blir rädd när …
… enfalden ­sköljer över mig.

Det finns många engagerade sportföräldrar. Jag är inte en av dem. Idrott har aldrig varit min grej – och det har så klart bidragit till ­mina barns ointresse för all typ av sportutövande.

Därför blev jag lite förvånad när den 15-årige sonen plötsligt en dag på landet nu i somras undrade om vi kunde börja träna. Vi hittade ett par gamla hantlar långt in i förrådet och körde lite olika övningar några gånger i veckan under semestern.

Jag är 1,85 och väger in på strax över 70 kilo så ni fattar kroppskonstruktionen: Lång och spinkig. ”En sillamjölk”, som man säger i Skåne. ­Sonen är av liknande slag så målet med träningen var helt enkelt att få lite muskler. Han är i den ­åldern när det börjar bli extra viktigt hur man ser ut.

Jag förstår precis, jag har också varit där. Fått kommentarer i omklädningsrummet i skolan och känt mig som ett benrangel på stranden.

Det var rätt många år sedan nu men under en period gick jag på gym och placerade min spensliga kropp i olika träningsmaskiner. Och visst, efter ett par månader syntes resultat. Jag byggde upp lite muskler, kände mig som en sund, frisk människa och förmodligen fick jag lite bättre självförtroende på kuppen.

Men kul blev det aldrig. Tvärtom tvingades jag uppbåda en rejäl dos självdisciplin för att lyckas hålla i gång. När gymmet, som vi hade på jobbet, praktiskt nog försvann såg jag min chans och lade ner projektet. Ett par veckor senare såg jag ut precis som jag hade gjort innan jag började­ dra i de där maskinerna och lyfta den där skivstången.

För att behålla mina nyvunna muskler hade jag varit tvungen att pressa mig till det yttersta ett par gånger i veckan. Gå i krig mot min egen kropp, för så fort jag slutade lyfta vikter var jag ju snabbt tillbaka vid utgångsläget – sillamjölken. Så lite var alla dessa trista gympass värda. Och så oviktiga var tydligen de där musklerna.

Det här fick mig att fundera på varför det var så viktigt att se ut som något man inte är. Om jag hade jobbat i skogen hela dagarna hade jag förmodligen haft de där musklerna utan ett enda gymbesök. Men jag är inte skogshuggare utan sitter framför en dator på en redaktion fem ­dagar i veckan.

I de flesta andra sammanhang brukar jag lita på min kropp. Blir jag förkyld fixar kroppen det, skär jag mig med brödkniven så läker såret.­ Strategin har hållit ganska bra genom åren. Ibland hugger jag ved på landet, det funkar bra. Då och då bär jag tunga saker, inga problem. Och jag cyklar till jobbet varje dag. Kroppen funkar för det liv jag lever, det räcker bra för mig. Dyker det upp problem ­under resans gång tar jag det då. Och att kroppen valt den här lite nesliga sillamjölke-looken kan jag inte göra så ­mycket åt.

Så vad hände med sonens träning? Jo, sommaren på ­landet tog slut och hantlarna åkte in i boden igen. ­Efter det hörde jag inte så mycket­ mer prat om det hela – förrän ­härom dagen när han glatt meddelade att han börjat på skolans gym. Och till skillnad från mig tycker han att det är kul.

Själv har jag förlikat mig med mitt öde – 49 år och sillamjölk.

Veckans krönikör:
Namn: Kristofer Forssblad Olsson.
Ålder: 49 år.
Familj: Fru och två barn.
Bor: I Hägersten.
Gör: Biträdande debattredaktör.

4 tankar i mitt huvud:

1  När jag är sjuk vill jag …
… att brevbäraren ska komma.

2  Jag dansar bara om …
… jag är onykter. Tyvärr.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… köper något av en telefonförsäljare.

4  Som min sista måltid i livet, skulle jag välja …
… öl, gammeldansk och en räkmacka.

”Det finns inget snällt sätt att säga­ det här. Du har bröstcancer”.

Det var så han sa, doktorn.

Sedan dess kommer det alltid att finns ett före och ett efter dagen när tideräkningen började om.

Likt 20 kvinnor i Sverige varje dag hade jag drabbats av den hormondjävul som hotar våra liv och våra möjligheter att fortsätta att älska, skratta, gråta, vara. En pistolman förklädd till cancer, kräfta, tumörer, svulster.

Min kropp och mitt bröst hade tagits i besittning. Det hade hänt, det där som bara händer andra.

I tanken har jag ofta återvänt till just det där ögonblicket. Den snurrande chocken när jag såg doktorns läppar röra sig, men utan att jag kunde uppfatta ett enda ord.

Det enda jag hörde var det han inte sa, att jag aldrig skulle få se mina barn växa upp. Där och då kändes det som att jag hade fått en dödsdom.

De första veckorna förflöt i ett töcken som jag  i dag bara minns som gråt, ilska och förtvivlan. Kampen handlade om att hålla ihop och att inse att makten över mitt liv plötsligt inte låg ­bara hos mig. Men också om att våga vara svag, att försöka få en femåring och en elvaåring att förstå, att tillsammans med min man planera för ett familjeliv där jag kanske inte skulle få vara med.

Vad som blev vändningen minns jag inte längre. Det känns som att jag en dag bara reste mig upp, borstade av knäna och bestämde mig för att bli ­onkologens bästa patient.

Jag skulle bita ihop, jag skulle stå ut, jag skulle bli frisk.

Veckor gick där jag fick sitta i trappan på ­vägen ut för att försöka häva kväljningarna efter behandlingar, där jag nattetid plöjde Vita huset-dvd:er för att de onda tankarna inte skulle hinna i kapp eller där jag tvingades se mitt långa hår virvla bort i vinden av en öppen bilruta.

Veckorna blev till månader och en dag var ­behandlingarna över. Jag var fri.

Sedan dess har jag passerat en rad mil­stolpar. Oron inför varje återbesök. Äckel­känslorna och ­illamåendet som lukterna i väntrummet framkallar. Och så lättnaden, manifesterad med jubel efter två år och skumpa efter fem.

Hittills har tiden tickat åt mitt håll – veckor, ­månader och år. Tick, tack, tick, tack, tick, tack.

Så här långt verkar jag ha dragit en vinstlott i  bröstcancerns tombolatrumma. Alla mina ­medsystrar som får samma besked har inte den turen.

Var nionde älskad mamma, syster ­eller dotter drabbas någon gång i livet av sjukdomen, som är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Trots att statistiken i dag talar till de drabbades fördel är det fortfarande alltför många, ungefär 1 500 kvinnor varje år, som förlorar kampen.

För att finansiera fortsatt forskning samt påverka och sprida kunskap om bröstcancer arrangerar Cancerfonden sin Rosa ­Bandet-kampanj varje höst, i oktober. I fjol samlade man in drygt 88 miljoner kronor till ändamålet.

Det är om oss och våra nära det handlar, om liven bakom statistiken. Om dig, mig, våra söner och döttrar, partners, föräldrar och vänner.

Om våra möjligheter att få fortsätta att leva.

Jag har fyllt sju år nu.

Veckans krönikör:
Namn: Anette Holmqvist, 48.
Yrke: Politikreporter på Aftonbladet.
Familj: Maken Anders och sönerna Willy och Edward.
Bostad: Bostadsrätt i Högdalen.

5xtankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag …
… inte alls vara det.

2  Jag dansar om …
… ingen ser, om det kommer en bra låt, om det … ja ni fattar, jag gillar att dansa.

3 Det skulle aldrig hända att jag …
… står kvar i en lång kö.

4 Jag önskar att jag hade skrivit …
… boken Så fick vi slut på alla krig för att …alla barn skulle få leva i trygghet.

5  Som min sista måltid i livet skulle jag välja …
… mammas palt, att jag får ont i magen av vetemjöl skulle ju inte ha så stor betydelse i den stunden.

En gång i tiden hade jag en bekant som på allvar tyckte att varje människa borde bliva vid sin läst. Eller faktiskt vid sin förälders läst. Skomakarens ungar ska laga skor och direktörens snorungar styra företagen.

Hen lutade sig här mot sin gedigna – om än ­ännu bara teoretiska – psykologiska kompetens i sin bedömning att arbetarklassbarn skulle må bättre av att inte få för sig att sträva någonstans.

Säkert tycker ni att detta låter fullständigt ­befängt.

Och det var ju faktiskt på 1900-talet hon sa det.

Nuförtiden är vi väl ändå överens om att var och en har rätt att åtminstone försöka skapa sitt eget liv efter eget huvud.

Själv blev jag inte bagare som pappa, farfar, farbröderna och farfarsbröderna. Det föll mig liksom aldrig in, jag vet inte varför. Ändå kan jag om vi bortser från min patologiska morgontrötthet se vissa fördelar: slippa sitta still hela dagarna, arbeta med kroppen, vara kreativ, göra människor glada – och det luktar alltid gott.

Och lyssna på den här: min pappa åt under sin yrkesverksamma tid tio wienerbröd om ­dagen – och såg ändå ut som en norsk längdskidåkare i kroppen.

TIO WIENERBRÖD!

Så börjar en mig närstående person i en ny ­skola, och nu pratar vi 2000-tal, 2015 för att vara exakt. På första mötet i aulan får vi veta hur otroligt STOLTA vi ska vara för det är SÅ SVÅRT att komma in här. Men det kommer bli HÅRT för barnen. För det är så HÖGT TEMPO.

Sedan kommer en kurator och säger att vi bör gå kurs i hur man förhindrar barns självmord (HJÄÄÄÄÄLP!!!!). Men GRATTIS ändå att era duktiga barn kommit in! (Ehh …?)

I klassrummet efteråt är det nervöst. Vad gör man om barnet får svårt med matten? Finns det extra stöd? Etc etc. Och medan jag sitter och undrar om jag missuppfattat något – det är väl för guds skull inte JAG som ska räkna för då kommer det garanterat att gå åt skogen?! – ­kommer det från en pappa:

– …jag är övertygad om att vi är många civil­ingenjörer och läkare som sitter här.

Så elegant faller bilan.

Så diskret kan man uttrycka så mycket om sin syn på människor.

Så kan man nedvärdera alla 15- och 16-åringarnas skolprestationer med att de är frukten av något de ärvt och inte av något de själva gjort.

Så kan man upphöja sig själv till att höra till de utvalda som avlar fram ­avkommor som självklart också ska ­vara utvalda.

Så kan man få den förälder som ­sitter där ­utan någon vidare utbildning i bagaget att känna sig allt annat än välkommen.

Så kan man också säga att all din strävan är lönlös för i den här världen är det som räknas sådant du ändå inte kan påverka – som vilka dina föräldrar är.

Jag önskar att jag hade vågat säga något. Jag äger inte den där medelklassiga själv­säkerheten att uttala mig om saker hit och dit, men om jag hade gjort det hade jag sagt att jag är inte alls lika fin som du men jag är ändå klyftig nog att låta mina barn lösa sina ekvationer själva. Och ta åt sig äran själva.

Fast just då inser jag att jag nog också låtit det sociala arvet styra mig. Jag har också gjort precis som min pappa.

Han hävdar nämligen än i denna dag att han alltid trivdes med sitt jobb.

Det är troligen vad jag kommer säga när jag är 77. Eller – eftersom jag tillhör en generation som är mer vårdslös med språkets nyanser – så säger jag nog som jag gör i dag: att jag har världens roligaste jobb.

Och om jag skulle önska något för ­barnen, så är det att de gör saker av glädje och lust.

Och aldrig för att mamma säger det.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: Stockholm.
Familj: Två barn, 15 och 11.
Gör: Jobbar på Aftonbladet.

3xtankar i mitt huvud:

1 Det märkligaste rykte jag har hört om mig själv är …
… inte sant.

2 Jag längtar …
… alltid till Göteborg för att jag bor i Stockholm.

3 Det mest korkade jag har gjort …
… är att bli kär i konstiga män. Men någon gång ska man väl lära sig…?

Hundra kilo är respekt.

Men det är inget du vill släpa på upp till toppen av Kebnekaise.

I höstas sa min vänstra ljumske ifrån. Jag har haft problem med den sedan en konferens med Sportbladet för tio år sedan, där jag hoppade tresteg för första gången. Det ­kändes som att ljumsken, ja hela höften, slets loss från fästet.

Det blev inte bättre av att jag åkte Vasaloppet 2011.

Sedan snart ett år tillbaka spelar jag därför ­inte fotboll längre vilket jag då hade gjort i ­nästan 35 år. I alla divisioner, förutom den ­högsta och lägsta, sjuan och Allsvenskan.

Det blir ett ganska osentimentalt avslut på ”karriären” när man befinner sig i division sex, inte mer med det.

Men det fick den olyckliga konsekvensen att jag har fått allt svårare att motivera mig till att motionera över huvud taget.

I våras ställde jag mig på vågen, en digital ­variant. Den blinkade till på 80-nånting, för att sedan – swish – susa upp till 101,9!

Hundra pannor, lite drygt.

Det går att se som en milstolpe: Vasaloppet, VM i Brasilien och att väga tresiffrigt – det är ­saker man bör ha gjort. I höst ska jag bestiga Kebnekaise ihop med mina systrar Alexandra och Josefine, så även om hundra kilo är respekt måste lite barlast bort till dess.

I hela mitt liv har jag vägt för mycket, oavsett hur lite jag vägt.

Som ung fotbollstalang i Jonsereds IF bröt jag fotleden under en snowboardresa i Italien. Hemflugen med SOS International från Milano till Östra sjukhuset i Göteborg för operation ­informerade jag min tränare – Kim Källströms pappa Mikael – vad som hänt.

– Be att de gör en fettsugning när du ändå är nedsövd, muttrade Källström senior som själv aldrig haft ett gram fett på kroppen.

Då vägde jag 70 kilo.

Något år senare var jag tillbaka på planen, och värmde upp framför Gais-klacken på Gamla ­Ullevi inför en viktig match:

– Räckte inte pengarna från Torbjörn Nilsson till en fettsugning? tjoade en lätt påstruken ­supporter.

Då vägde jag 75 kilo.

Ytterligare något år senare hade jag värvats av Ljungskile SK, och inför den stundande säsongen i Superettan var det invägning varje måndag. Assisterande tränaren Bosse Wålemark noterade vår vikt i ett block, och när jag vid ett tillfälle touchade 80-strecket ­efter en kebabpizza för mycket under helgen satte Bosse mig på diet.

15 år och 20 kilo senare handlar livet fortfarande om att gå ner i vikt, och just nu går det åt rätt håll: Jag är ­tillbaka på tvåsiffrigt, har förnyat gym­kortet, dragit gränsen vid en kebabpizza i veckan, håller mig till vitt vin och soda samt har bytt ut en bättre påse löst mot en mindre ­påse löst.

Livets eviga kamp fort­sätter, allt oftare funderar jag på varför egentligen.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 39.
Familj: Singel.
Bor: Solna.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet. 

4xtankar i mitt huvud:
1 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är …
… att kolla om det finns badkar.

2 Vill du få mig på fall …
… så står du upp för våra grundläggande värderingar.

3 Jag reser ingenstans utan …
… snus.

4  Jag blir rädd när …
… vi pratar om ”etnicitet” i stället för ”klass’’ och ”manshat” i stället för ”feminism”.

Dags att generalisera lite.

Ja, vadå? Det kan en faktiskt få göra någon gång ibland.

Jag vill hylla alla introverta människor som jag tidigare inte förstått mig på.

Ni vet de där personlighetstesterna som många råkar ut för någon gång på jobbet. Där folk svarar på en massa frågor och visar sig bli en hund eller rödgul. Eller en banan, kanske,  ­eller vad som helst.

Ett sådant har faktiskt hjälpt mig förstå mig på och uppskatta människor som är betydligt mer inåtvända, eftertänksamma och tysta än jag själv. Dessutom finns de i min egen familj.

Testet heter Myers/Briggs och ja, jag vet att det är kritiserat och att allt inte stämmer. Men en skala i testet är extra spännande: Där är de två motpolerna introvert och extrovert. Det går naturligtvis att vara mer eller mindre av båda delarna.

Den extroverta är den pratsamma hårfrisören som delar med sig av sina två skilsmässor innan hon hunnit klippa din lugg.

Den introverta är den som lyckas genomgå en hel familjemiddag utan att yttra mer än: ”Kan du skicka salladen”.

I korta drag: I-typerna hämtar helst energi i sin ensamhet och har svårt för kallprat. Medan e-människorna får energi från andra, och uppskattar sociala sammanhang mer.

Därmed inte sagt att det gäller till hundra procent. En extrovert som jag kan njuta av att ligga i soffan, titta på tv-serier och bara yttra ordet ”tack” i affären under en hel söndag. Och det kan bli riktig fart på en introvert som får prata om något som engagerar, med nära kompisar.

Generellt sett är det extroverten som hyllas i dagens satsa på dig själv-era där folk förväntas vara sitt eget pigga, utåtriktade varumärke. ­Sociala kontakter och enorma nätverk står ­högre på önskelistan än analytisk förmåga och att föredra få riktiga vänner.

Men på senare tid har de introverta börjat hyllats i böcker och texter, som till exempel ­Introvert: den tysta revolutionen och Introvert’s Success Guide.

Lågmäldhet och att tänka efter före verkar ha fått en ny status.

Ju mer jag funderat på det här under åren, ­desto mer förstår jag mig på I-gänget. Som min exman, som med iskallt ansiktsuttryck kunde höra mig berätta om ett jobbproblem, (och jag tänkte: ”Herregud han lyssnar inte ens”) för att två timmar senare komma med en genomtänkt, utmärkt lösning.

Eller min 14-åriga dotter som ibland kan säga ungefär tre hela meningar under en middag, och ändå tycka att vi har det jättemysigt. Det är hon som slinker in på sitt rum för att mysa ensam när jag och den extroverte sonen pratar oavbrutet och för högt.

Ju mer jag bemödar mig om att lyssna och inte avbryta eller tröttna, ­desto mer inser jag: Många ­introverta är som presenter, inslagna i flera lager papper, där det innerst inne kan vänta något alldeles förtjusande.

Även om det så klart kan vara ­irriterande att skicka långa trevliga mess och bara få standardsvaret: ”Ok.”

Ok?

Veckans krönikör
Namn: Cecilia Gustavsson
Ålder: 49 år.
Yrke: Reporter som skriver nyhetsreportage och om böcker.
Familj: Dotter, 14, son, 11.
Bor: Södermalm, Stockholm.

5xtankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag spöka för…
… alla anonyma nättroll genom att välta deras datorer.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum är att …
… kolla den eventuella utsikten.

3 Jag blir rädd när…
… jag möter människor som finner ett nöje i att trycka ner andra.

4 Vill du få mig på fall så…
… skrattar du åt mina skämt.

5  Jag reser ingenstans utan mina …
… fluortabletter, eftersom jag alltid råkar äta för många mellanmål.

Så har man överlevt ytterligare en sommar. Det är något en man i mitt läge bör vara tacksam över. Det blir ju liksom bara färre och färre kvar med åren. Så är det förvisso för alla andra också.

Men matematiken tenderar att bli allt mer glasklar med tiden har jag kunnat konstatera. Fast jag klarar mig fram till nästa sommar. Det vet jag.

Hur jag vet det?

Jag tar alltid mitt första dopp i havet i april. Om inte isen ligger kvar ute vid hälsingekusten. Jag kan inte påstå att det är en upplevelse som får mig att ­rysa av välbehag direkt. Men ryser gör jag. Jag har ingen aning om hur kallt vattnet var i år heller. Jag har aldrig vågat mäta.

Min fru, som är läkare och expert på ond bråd död, brukar stå uppe på bryggan och betrakta mig med blicken hos den som iakttar en idiot.

– Ja, ja, säger hon trött.

– Överlever du det här så klarar du dig ett år till också.

Och hittills har det ju stämt.

Apriltestet är alltså viktigt. Viktigare än bilprovningen. Klarar man inte apriltestet så blir det inte körförbud. Det blir skroten direkt.

Men alltså inte i år.

En annan given fördel med apriltestet är att det aldrig mer blir lika kallt i vattnet. Det spelar ingen roll hur sommaren blir. Man behöver aldrig ­bekymra sig om vattentempen. Det funkar i alla fall.

Just den här sommaren har det varit ett jävla gnäll om vädret. Inte minst i den här tidningen har man kunnat läsa sig tårögd om eländet.

Men själv tycker jag att det har varit kul och ­stimulerande med dimman, störtskurarna och ­snålblåsten. Jag har känt mig märkvärdigt hemma i sommar. Fast det kanske beror på att man är någon slags halvislänning. Däruppe på Island motsvarar nämligen en svensk skitsommar ett finväder man bara kan drömma om.

Jag kravlade upp på den nya vulkanen på V­estmannaeyjar för ett par år sedan. Det blåste väl en 30-40 sekundmeter och det kändes som om jag skulle blåsa iväg när som helst.

Men det gjorde jag inte. Däremot höll jag på att dränkas av regnet. Som ”föll” UPPÅT på krater­kanten.

Tycker du att det låter konstigt, att jag kanske har fått för mig att dra en skröna? Då har du fel.

Regn som faller uppåt utgör bara ett av de mindre märkliga inslagen i den isländska vardagen. Badkulturen är annorlunda också. Där badar man året runt i skållheta källor så något apriltest kommer aldrig på tapeten.

Årets badsommar härhemma blev onekligen lika omväxlande som de isländska väderleksrapporterna­ brukar vara. Salt och kallt på västkusten. Bräckt och kallt i Bottenhavet och strömt och kallt i diverse norrländska åar och älvar.

Det är något visst med de strömmande vatten­dragen. Dels kan det hända spännande saker i dem som kräver god simkunnighet och dåligt omdöme. Dels kan man dricka badvattnet. Bara en sån sak.

Bara Sverige svenska älvar har.

Jag simmade över Ganges i Indien en gång. Det skulle jag inte ha gjort. Den simturen var en starkt bidragande orsak till att jag senare fick uppleva några minnesvärda veckor på infektionskliniken i Gävle. Till läkarnas stora förtjusning. Jag ­hade nämligen allt utom pest och ­spetälska.

Semestern må vara slut. Men inte badsäsongen – den slutar samtidigt som kajaksäsongen, nämligen när isen lägger sig.

Och det bör väl dröja några månader.

Sedan är det bara att dra på sig något varmt och invänta nästa års apriltest.

Och kanske få grönt ljus för ett år till.

Veckans krönikör

Namn: Svante Lidén. Ålder: 63 år.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Familj: Hustrun Maria. Sönerna ­Magnus och Einar.
Bostad: Lägenhet i Uppsala.

4xtankar i mitt huvud:

1 Som osalig ande skulle jag spöka för …
… det säger jag inte. Men den jäveln snodde den som då var kvinnan i mitt liv ifrån mig. Vänta bara.

2Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är sätta upp utrustningen och tömma ut hela packningen så att stället liknar ett slagfält efter mindre än fem minuter.

3 Vill du få mig på fall …
… säger du vad som helst. Jag är redan upptagen. Men tack för försöket.

4 Jag reser ­ingenstans …
… utan min isländska torshammare som hängt runt halsen de senaste 41 åren.

Den plötsliga mobben mot förorten gör mig oändligt trött.

Alldeles nyligen har debatten blossat upp igen, förståsigpåare redogör för ett hätskare klimat, och out of the blue har homofobi, patriarkala strukturer och antisemitism skrivits upp på agendan.

Som om det vore något nytt. Som om förorten i ett svep bytt skrud – från lummiga radhusplättar och plaskdammar till något ont och smutsigt.

Så är det naturligtvis inte. Det har aldrig varit svart eller vitt.

Jag var sex år gammal och bodde i Rinkeby när jag såg en död person för första gången. Han bars ut ur huset mittemot. Mördad. Och bara ett par månader senare mördades vår granne av sin man. Han ströp henne, ångrade sig och tog med liket till polisstationen.

Strukturerna, våldet och hederskulturen har alltid funnits, men nya förståsigpåare verkar ha upptäckt problemen alldeles nyligen. Och nu skriker dom högt att något måste göras.

Har ni ens varit i förorten undrar jag? Det har ju sett ut så här sen 1970-talet. Men då var det ingen som brydde sig.

I Rinkeby gick jag på ett dagis med barn från jordens alla hörn och redan som fyraåring hade jag lärt mig mina första fraser på finska och spanska. Min bästa vän hette Antonio och arbetade som städare på dagiset, han hade flytt från diktaturen i Chile. Antonio var 17 år då. Och jag fyra. Jag var alltid kvar tills stängning, och då kom han med sin skurhink och sin mopp. Han pratade spanska och jag svenska. Sen dess har vi följt varandra genom livet.

Så kan det också se ut. För i förorten finner man otippade vänner och blir berikad. För livet.

Allt är inte bara svart. Eller vitt.

Men förståsigpåarnas uppfattning verkar skifta.

För några år sedan åkte många av dem ut till för­orten och betongturistade. Man skrev reseliknande reportage om fruktstånd, exotisk mat och om hur fint det var i den mångkulturella samvaron. Vi som vuxit upp i områden som Rinkeby, Husby och Tensta, ­fattade ingenting. Vi kände inte alls igen oss.

Men sen började det brinna i Husby. Och pendeln svängde omedelbums, för nu förvandlade skribenterna betongförorterna till något ont som hemsökts av jävulen.

Svart eller vitt.

Nu i sommar har debatten dragit i gång igen. ­Temat för stunden handlar om att det är så hemskt synd om kvinnorna som trycks ner, om bögarna som tvingas flytta och om ungarna som ingen ser.

Problemet är att problemen alltid har funnits. Men att ingen någonsin brytt sig. Ungarna i förorten fick klara sig själva redan på 1970-talet. Kvinnor ­mördades redan då. Och bögarna vågade knappast gå hand i hand över Rinkebytorg. So, whats new?

Jag har barndomsvänner som har mördat, begått självmord och knarkat ihjäl sig. Jag har också klasskompisar som lever bra och välordnade liv i dag.

Det bara blev så. Och så kommer det alltid att ­vara. Några klarar sig, andra inte.

Tanken med miljonprogrammets förorter var god. Billiga lägenheter i områden där köpcentrum och skolor fanns samlade. Brilljant, på papperet.

Men politikerna tog snabbt sin hand ifrån dem som bodde där.

Jag var åtta år när jag flyttade ifrån Rinkeby. Två veckor innan flyttlasset gick till Kista mördades en av min mammas bästa väninnor av sin man. Det var ett hedersrelaterat mord, ett i raden av många, som ingen ­pratade om.

I Kista, dit vi flyttade, var allt lite finare, men problemen tog sig dit också.

Att beskriva situationen som mer kvinnofientlig i dag är en skam mot alla som fick sätta livet till redan för 40 år sedan. Att beskriva kidsen som mer vilsna i dag är en skam mot ­alla som knarkade ihjäl sig ­redan för 30 år sen.

Det finns, och har alltid funnits, fantastiska människor i förorten. Det finns, och har alltid funnits, både och.

Så, snälla sluta mobba eller hylla förorten, om vartannat. Det är som det alltid har varit.

Inget har hänt.

Veckans krönika:
Namn: Åsa Passanisi.
Ålder: 43.
Familj: Tre döttrar som är 19, 17 och 12 år. Katterna Selma och Svea.
Bor: I Årsta.

5 x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag …
… spöka för alla politiker som förstört framtiden för barnen som växer upp i Grekland i dag.

2 Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att kolla sängarna. Och välja den som är minst obekväm.

3 Jag blir rädd när …
… mina tonårsdöttrar är ute på nätterna och inte hör av sig.

4 Vill du få mig på fall …
… säger du något roligt som får mig att skratta.

5 Jag reser ­ingenstans …
… utan mitt ­älskade Lypsyl.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag ganska värdelös på det mesta. Det mesta praktiska alltså.

Jag får höjd puls bara jag ser en borrmaskin, och tanken på att sätta upp en hylla gör att jag vill fly landet. Det är horribelt.

Tro inte att jag inte har försökt! Jag har borrat, skruvat, spikat och slipat! Resultatet blir ofta… väldigt, väldigt dåligt. En gång skulle jag sätta upp en String-bokhylla, ett projekt som slutade med att jag fick spackla och måla om hela ­väggen. Givetvis blev spacklingen ojämn och jag råkade få färg på en dörr som verkligen inte ­behövde få några stänk blått på sig.

Att vara ”händig” är så att säga inte riktigt min grej.

Vilket egentligen är ganska konstigt, för jag växte upp i ett hem där det mekades och fixades och donades nästan hela tiden. Jag var förvisso helt ointresserad av sånt och föredrog att stänga dörren och läsa fantasy-romaner, men någonting borde jag väl ha snappat upp? I förbifarten, liksom?

Men nej, mina föräldrar lyckades inte lära mig särskilt mycket alls, och jag verkar inte vara den ende. När jag ser mig om i min bekantskapskrets, bland bekanta och kollegor, så verkar ­denna praktiska inkompetens vara normen bland människor födda, säg, efter 1975. Oavsett kön och härkomst så sitter tummen ofta mitt i handen.

Hur kan det komma sig? Tog alla 40-talist­föräldrar ett kollektivt beslut att strunta i att lära sina barn hur man lagar en läckande tvätt­maskin,­ byter däck på en bil, lägger upp ett par byxor eller skarvar en lampsladd? Det känns nämligen inte som att samma kunskapstapp skedde mellan 40-talisterna och deras föräldrageneration – där tycks väldigt mycket ­använd­-
bar kunskap förmedlats vidare.

En förklaring skulle kunna vara att den här typen av kunskap förlorade sin status i och med den snabba tekniska utvecklingen under 1900-talets andra hälft. Varför bemöda sig med att lära ungen fålla gardiner, det kan ju personalen i butiken fixa.  Nej, då är det bättre att hen lär sig programmera videobandspelaren. För det kommer vara viktigt i framtiden!

Ett sorgligare alternativ, ett som jag tror stämmer mycket i mitt fall, är att svenskar är väldigt dåliga på att umgås mellan generationerna. Jag kan inte påstå att jag umgicks särskilt mycket med mina föräldrar, jag hängde mest ensam i mitt rum eller med kompisar, så hur ska jag då ha kunnat snappa upp deras färdigheter? Det enda jag lärde mig av farsan var ett gäng ­skrönor från hans uppväxt i Ö-vik, samt att det bara är idioter som har solglasögon ­inomhus. Och av morsan? Jag vet ärligt talat inte. Kanske att rutigt och ­randigt inte matchar?

Nog för att det är trist att jag aldrig fattade hur man bygger ett uthus eller vad det må vara, men den kunskap jag saknar mest är kunskapen om mina föräldrar. Vilka de var. Vad de drevs av. Jag var för upptagen med annat för att lära känna dem ordentligt – lära känna dem som människor, vänner – och nu är det för sent.

Allt jag har kvar är minnen, anekdoter, några foton och en total oförmåga att borra upp en hylla.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Fästmö, ­syster, styvkatt.
Bor: Telefonplan i södra Stockholm.
Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

5x tankar i mitt huvud:
1 Som osalig ande skulle jag …
… spöka för prinsessan Estelle, eftersom spöken hör hemma i slott. PS: Jag är ett snällt spöke.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att ställa ifrån mig min resväska.

3 Jag blir rädd när …
… jag tänker på klimathotet. Vi är rökta.

4 Vill du få mig på fall …
… bjuder du mig på ost.

5 Jag reser ingenstans …
 …utan en bok.