Senast jag fick breda ut mig på den här platsen skrev jag om stundande pappaledighet.
Nu är jag mitt i den.
Eller ledig och ledig. Nej, man är fan inte ledig.
Man är pappa.
I stället för en kvällstidning i solen på en uteservering blir man stående vid ett mycket spännande hål i marken.
Just där och då, samtidigt som Vladimir Putin håller på att invadera Ukraina, när Manchester United precis har sparkat sin tränare, då är det där hålet världens mest intressanta händelse.
Lunchmöte?
Tyvärr, krockar med sångstunden.
Det där med att spika på altanen, skriva på en bok, eller vad det nu heter – glöm det.
Vardagslyx?
Det är att hinna steka ett ägg.
Tillfredsställelse?
Att lyckas packa en väska med nödproviant, klä på sin dotter, fixa en flaska välling, knöla ner henne i vagnen (har gjort det på 4,46 min) och dra iväg innan hon tröttnar och lackar ur.
Får man ett leende innan hon somnar har man fått bekräftelse så att man står sig i två år. Så, för guds skull, ta ut alla era pappadagar om ni har möjlighet.

Jag tror aldrig att man ångrar en pappaledighet. Bara att man aldrig tog pappaledigt. Jag har varit hemma ganska exakt fyra månader. Det har gått bra.
Och jävlar vad vi har … gått. Man går mycket.
Och långsamt.
Det finns inte en enda adress i Stockholm (ett par kranskommuner inräknat) som vi inte har tittat förbi. Jag och Vera har till och med gått Olof Palmes mördares förmodade flyktväg. Tunnel­gatan in, upp för trapporna, över Malmskillnadsgatan, David Bagares gata ned.
Det finns dåligt med fik just där. Märkligt.
Promenaderna till affären är ett psykologiskt spel. Vera vill alltid gå åt ett annat håll. Så när vi ska gå till affären går jag bort från affären, då går Vera till affären. När vi ska gå tillbaka hem går jag bort från vår lägenhet, då går Vera hem.
Till slut.
Frågan är hur det ska gå med ”återanpassningen” till livet där ute. Dagen då man börjar jobba igen. Kommer jag att gå åt motsatt håll för att kollegorna ska gå till lunchstället jag vill till? Väl där, hur reagerar de när jag, på ren ­instinkt, skär upp och delar deras mat i pyttesmå ­bitar?
Kan bli konstig stämning.

Hur tar chefen det när jag sticker till ­honom två Mariekex under ett möte? Tyckte han var lite högljudd, kexen brukar hjälpa en stund.
Vad säger läsarna när jag ­svarar i tipstelefonen och bara säger ”Hallå!? Är det Vera? Haaaalllåååå?” sjutton gånger på raken?
Jan Helin chefredaktörs­svajar över redaktionsgolvet och hans ­iphone plingar till.
– Sssccchhhh!!!!!
Presskonferens med Erik Hamrén? Satan, missade den, kollade på Trazan och Banarne.
Det som talar till min ­fördel är att det är en sportredaktion jag ska komma tillbaka till. Bröl i stället för prat, ingen lyssnar på vad man säger, alla är uppe om nätterna – och ingen plockar i ordning efter sig.
Precis som hemma.

Veckans krönikör:
Namn: Marcus Leifby.
Ålder: 34.
Familj: Sambon Lina och dottern Vera.
Bor: Birkastan, Stockholm.
Gör: Sportjournalist på Aftonbladet.

7 snabba:
Helvetet på jorden måste vara…
… Syrien. Hur i helvete kan alla andra bara se på, och låta det pågå?
En person jag gillar skarpt är…
… min fästmö Lina för att … hon gör mig bra.
Jag ångrar aldrig …
… att jag tog pappaledigt. Om det nu inte har gått fram.
Mitt vackraste drag är …
… en grön wobbler som jag aldrig vågat fiska med, för att det är så fint.
Rättvisa för mig betyder …  
… jämlikhet.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag…
… kompa ut och aldrig mer komma tillbaka.
Om jag var univer­sums alls­mäktige härskare skulle jag…
… fixa fred på jorden, kompa ut och aldrig mer komma tillbaka.

Innan jag fick det här jobbet var jag specialtidningschef på Amelia. Det var alltså jag som ansvarade för magasinets så kallade ”one shots” om bröllop, graviditeter, bebisar och andra trevligheter som jul, sommar och höst.

När jag tackade ja till tjänsten var det, bland annat, för att dagligen få andas samma trycksvärta som Sveriges vassaste magasinsmakare, Amelia Adamo. Min ödmjuka förhoppning var också att något av hennes makalösa branschkunnande skulle gnugga av sig på mig.

Om jag under mina två år på Bonnier Tidskrifter blev några gnuttor skarpare, överlåter jag till andra att avgöra. Jag och Amelia jobbsnackade inte varje dag, direkt, men Adamotänket genomsyrade samtliga titlar hon satt till världen.

Så, vilken är den väsentligaste ingrediensen i det amelianska framgångsreceptet? Jo, att göra tidningar som folk inte kan vara utan. Hon menar att läsare inte är lojala, utan alltid undrar ”what’s in it for me?”. Hon är dessutom ”en kompromisslös perfektionist med intuitiv känsla för vad kvinnor vill läsa”, som Magda Gad skriver i sin intervju, publicerad i Söndag den 27 april.

Det var just den intuitionen som gjorde att hon 1984 lyckades få Aftonbladets högsta chefer att släppa till ett gäng miljoner för att lansera en söndagsbilaga som låg ibladad i kvällstidningen. Några år senare gjordes den om till en mer ”magasinig” version och så småningom kunde Aftonbladet börja ta extra betalt för den.

Amelia hade gjort DET. Skapat en produkt som läsarna inte ville vara utan. För det belönades hon 1986 med medievärldens finaste utmärkelse, Stora journalistpriset. Juryns motivering: ”För hennes förnyelse av service- och underhållningsjournalistiken i Aftonbladet, speciellt dess söndagstidning, där hon på ett lyckosamt sätt förmått förena det bästa ur vecko- och kvällspress”.

I dag, 30 år senare, lever Amelias geniala tidningsidé fortfarande.

Tack Amelia.

Tack alla läsare.

Nu kör vi 30 år till!

Amelia Adamo grundade Aftonbladet Söndag 1984. Bilagan blev en omedelbar succé. Foto: Maria Östlin. 

När jag vaknar vid 08.00-rycket har min man redan dragit på sig lycrabrallorna och kastat sig ut på cykeln. Själv sträcker jag lojt på mig, hasar ur sängen, brygger kaffe och gör en ost- och skinkmacka. Sedan brer jag ut Svenska Dagbladet på frukostbordet och slår på tv:n. Zappar förbi SVT:s och TV4:s morgonprogram och fastnar i TV8:s Million dollar listing New York.

Detta är ingalunda en slump. Att mixa min lördagsmorgon mellan så kallade fin- och fulmedier, är mitt ”guilty pleasure” och det bekommer mig föga att maken samtidigt trampar sig svettig runt Djurgården.

Vi är olika, helt enkelt, och medan han investerar i sin hälsa, bläddrar jag förstrött genom tidningen, samtidigt som jag ogenerat njuter av mäklarproffsens bisarra bitchighet.

Särskilt cynisk känns svenske Fredrik Eklund. I programmet porträtteras han som en fullblodsnarcissist med en fascinerande förmåga att reta gallfeber på sina två kolleger i tv-serien, Ryan Serhant och Luis Ortiz.
Framför allt på rikingen Ryan, som blir smått bindgalen så fort Fredriks namn nämns. I andra säsongens sista avsnitt fullkomligt flippar han och drar till med den ytterst genomtänkta (välregisserade?) kränkningen:

– I am the American dream, and you are just a cheap, shiny import.

Kommentaren får Eklund att kippa efter andan och efteråt berättade han hur han ”gick sönder inombords”. Själv tycker jag att den unge Ryan är ute och cyklar minst lika mycket som min make. I Magda Gads intervju får vi lära oss att Fredrik Eklund kom till New York med knappt 400 kronor på fickan och är i dag USA:s mest framgångsrike fastighetsmäklare med en personlig lön på fyra miljoner kronor.

I månaden.

Det räcker för att förtjäna epitetet ”the American dream”.

Åtminstone i min värld.

Grattis, ni vann de nya frågespelen Mat & dryck, Resor & äventyr, Underhållning och Original från Jippijaja Quiz (värde 800 kr totalt):

Malin Mobrandt, Uddevalla
Tobias Johansson, Årsta
Elina Backeby, Gävle

Rätt svar var: Borås. Vinsten kommer på posten.

Nyligen hade vi en tävling där ni läsare hade chansen att vinna en bok + en film om hjärnan. Rätt svar var: Hjärnbarken (eller kortex).

Och vinnaren blev:
Birgitta Mattsson, Karlstad

Stort grattis från oss! Vinsten kommer med posten.

Vad gör dig till en bra människa? Vi har ofta lätt för att räkna upp saker vi behöver jobba med – men våra styrkor är svårare att sätta fingret på.

Lotta Wallin är terapeut och beteendevetare och har skrivit en bok om just det här. I veckans Söndag hjälper hon oss att hitta våra inre styrkor.

Testa själv vilka bland 24 styrkor vilka du har – på riktigt.

”Många nämner saker som de inte ens tycker om att göra, men tror sig vara bra på”, säger Lotta Wallin.

I stället är det ofta saker som vi tror är en svaghet som i själva verket är en tillgång.

Längre fram i tidningen ryter Camilla Thulin till mot hur svenska vuxna kvinnor klär sig.

”Varför ska jag som 55-årig kvinna vilja se ung ut”, undrar hon.

”Däremot vill jag gärna vara feminin, vuxen och snygg”.

Kolla resultatet när modekreatören stylar om tre vanliga svenska kvinnor. På köpet får du lära dig hur du hittar din stil.

Detta och mycket mer – i butik hela veckan!

Vårens första dag. Det har man tänkt förut, men den här lördagen är det ”no mercy”, så jag räfsar löv ur häckarna, ­river ner trassel av torkade luktärter och drar upp stänglar av fjolårets jätterams och löjtnantshjärta. Jag kan egentligen inget så jag klipper ned lavendeln och hoppas på det bästa.
Sedan chippar jag i väg i foppatofflor och prassliga byxor, med en korg i famnen, över bron över ån in i dungen, och så här i efterhand är jag rätt säker på att jag ler medan jag går där. Bredvid stigen vänder jag upp och ned på den gröna ­korgen, skakar ut klipp och ryck och räfs och riv. Sådärja.
Jag börjar gå tillbaka. Hör ett skrik. Ser en man, en hund, ett barn, ett övergångsställe. Så inser jag att det är mannen som skriker. På mig.
– VAD TROR DU HÄNDER OM ALLA GÖR SOM DU? HUR TROR DU DET SKULLE SE UT, VA?! HUR FAN SKULLE DET SE UT?
Han kommer över gatan och jag mumlar att det förmultnar ju, och fast jag är uppfostrad att aldrig skylla ifrån mig ens när det är befogat så stammar jag att så gör alla, och han skäller och barnet på hans arm vill ha uppmärksamhet, ­”morfar! morfar!”, och han skäller och jag är vagt medveten om hans okopplade brednackade hund eftersom jag är rädd för okopplade brednackade hundar.
– Du behöver inte låta så otrevlig! säger jag.
Han lugnar sig. Och då händer det märkliga att hans nyvunna lugn gör mig förbannad. Gråten dallrar i svalget när jag på väg därifrån gallskriker:
– BYT LIV MED MIG DÅ SÅ FÅR DU SE HUR KUL DET ÄR!!!

När jag kommer hem ångrar jag att jag inte påpekade att han hade en okopplad byracka. Idiot!
Senare repar jag nytt mod, eftermiddagssol, jag räfsar mera löv och, visst, gubben har rätt. Det är förbjudet att dumpa skräp i skogen.
Han har till och med moraliskt rätt. Vad får vi för värld om ingen vågar säga till den som gör fel? Om ingen hejdar dem som smashar upp buss­kuren? Om ingen griper in när en gravid kvinna
i slöja misshandlas?
Detta kanske är mannen som skulle ryta ifrån om han såg någon sparka undan muggen för ­tiggarkvinnan på Klarabergsviadukten.

Någon gång mellan 1970-talet och nu hände det något. Vi blev superindivider, satelliter vars ­banor ingen jävel får rubba. Så blir jag skogstokig av en tillrättavisning. Och i just mitt huvud går en slinga på repeat. Den om hur illa jag en gång for i samhällets omänskliga maskineri men hur jag som en superhjältinna reste mig och jonglerar och trollar och betalar skatt och ­köper ekologiskt och skänker 2 000 till Hjärnfonden varje jul och sopsorterar ner till minsta tepåse.
Då ska ingen tala om för mig hur jag ska göra. Jag är så god så att jag får ­begå ett brott. Jag har liksom sopsorterat ihop till det. En klassisk martyr, alltså.
Som en spegling i fönsterrutan ser jag att någon står på grusgången. Det är arga gubben. Som inte längre är arg. Och hunden är inte längre okopplad.
– Vilken tur att jag hittade dig, jag ­måste be om ursäkt, kan du förlåta mig? säger han.
Självklart förlåter jag honom, herregud vad jag förlåter honom, det var ju jag som var dum.
Och nu hade allt kunnat vara frid och fröjd. Men alla krönikor slutar inte med att skribenten får sig en näsbränna, gör en lustig poäng av det och – häpp – blir en bättre människa.
Jag ger mig själv sista ordet och ni kan ­inte hejda mig. För som jag sa till gubben med hunden: Var försiktig med vem du skäller ut, för du har ingen aning om vad den människan varit med om.

Veckans krönikör:
Namn: Helena Utter.
Ålder: 44.
Bor: Utanför Stockholm.
Gör: Redaktör på Aftonbladet.

4 snabba:
Helvetet på jorden måste vara …
… en ormgrop. Och då menar jag verkligen en grop fylld av ­gift­ormar och ingenting annat.
Jag ångrar aldrig …
… hmm, svårt. Ångrar det mesta. Och sen ångrar jag mig igen.
Mitt vackraste drag är …
… ännu oupptäckt.
Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… skänka massa pengar till väl valda människor och organisationer, åka på en grym resa med alla de bästa och sedan leva precis som vanligt. Jag är så extremt o-extra­vagant.

Inom loppet av ett och ett halvt år var jag och min man på tre begravningar. I samtliga fall hade döden dykt upp på tok för tidigt.

Nick, 35, drabbades av levercancer och levde bara i två veckor efter sin diagnos.

Sam, 8, gick bort i akut leukemi. Det som läkarna först trodde var en ovanligt aggressiv influensa, visade sig vara varje förälders värsta mardröm. Även Sam försvann på ­fjorton dagar och efterlämnade en familj i fullständig chock.

Bara någon månad efter Sams jordfästning fick vi veta att Suzannes hjärntumör hade nästlat sig tillbaka. Den här gången gick den inte att operera och hon hade precis fyllt 37 när onkologen gav henne ett år kvar att leva.

Tre dödsfall – tre familjer i oändlig sorg.

Och så alla vi andra.

Vi som var nära, men ändå inte direkt drabbade. Vi som så gärna ville hjälpa, men inte visste hur. Vi som ville trösta, men var rädda för att vara för påflugna.

Vi som hade behövt sorgexpertens Anders Magnussons råd på sidorna 17–18.

Vid Suzannes bortgång hade vi, tyvärr, fått lite ­rutin. Vi visste var vi vågade sätta oss i kyrkan och att Stephen, hennes man, inte skulle bli arg eller kränkt över en kram. Vi hade också förstått att fram till själva begravningsdagen är de anhöriga om­ringade av hjälpande händer, men efteråt ­slutar ­telefonen att ringa och hembesöken med matiga middagslådor uteblir.

Det blir tyst och tomt, då omvärlden, av missriktad hänsyn, drar sig till­baka för att ­lämna den som sörjer i fred.

Helt fel strategi, enligt Anders ­Magnusson, som menar att man ska tänka på den efterlevande som en skadad person:

– Skulle du säga till någon som ­blöder: ”Ring om du behöver hjälp med ditt sår?”, säger han.

Nej, självklart inte.

Våga vara nära, lyssna och krama.

Det räcker så.

Är du allmänbildad, har resekoll eller är matintresserad? Då är de nya frågespelen Mat & dryck, Resor & äventyr, Underhållning och Original från Jippijaja quiz kanske något för dig?

Tävla så här! Börja med att gilla Aftonbladet Söndag på Facebook (om du inte ­redan gör det). Svara sedan på frågan: I vilken stad står en nio meter hög och sju ton tung staty av Pinocchio?

Mejla svaret till: sondagstavling@aftonbladet.se. Skriv ”Quiz” i ämnesraden. Du kan även skicka ett vykort till: Aftonbladet Söndag, 105 18 Stockholm. OBS! Glöm ej att ange din adress.

Svaret vill vi ha senast måndagen den 12 maj. Tre vinnare får fyra spel var (värde 800 kr) som presenteras  på Söndags ­Facebooksida.

Häromdagen hamnade jag i en diskussion med en vän. Hans barn ville inte­ gå till fotbollsträningen­ för att det regnade ute. Det tyckte­ min vän var ett ­acceptabelt skäl, och barnen fick stanna hemma framför tv-spelet.
Jag tar i lite och över­tolkar detta som att svenskarna – framför allt stockholmarna – har blivit väderkräsna på allvar. Från att prata om dåligt väder till att abdikera ­inför det. Från ord till handling.
Själv kan jag inte ­minnas att jag under uppväxten (strax utanför Göteborg) hoppade över en enda fotbollsträning för att det regnade. Inte på grund av kyla eller värme heller.
Vid något enstaka tillfälle ställdes träningen in när vaktmästaren misslyckats med att ploga bort all snö från grusplanen. Annars körde vi utomhus i ur och skur. Då fanns inget dåligt väder, ­bara dåliga kläder.

Nu vill ungarna inte träna fotboll på uppvärmda konstgräsplaner för att det regnar?
Det är för klent. Det är väl bara att skicka ut barnen. Inget att ha dåligt samvete över.
Regn är ofarligt om nu någon trodde annat.
Kyla? Se så, mössa på.
Värme? Drick vatten.
Här finns inga undanflykter, ingen diskussion, bara fakta.
Väl ute på planen tar det tre minuter att glömma att det regnar eller är kallt. Vi lever trots allt i ett land där det är ganska uselt väder för det ­mesta. Det kan inte ens växthuseffekten ändra på (det kanske den kan men det dröjer ­åtminstone).

Om vi lär kommande ­generationer att regn och ­kyla är besvärliga saker ­riskerar vår befolkning att i fram­tiden hamna i en livslång konflikt med det egna klimatet. Vi kommer att bli fetare, slöare, dummare, ­sjukare och dö tidigare (det finns garanterat ­undersökningar om sådant).
Det är en farlig utveckling, och ­bara en tidsfråga innan Sverige­demokraterna gör politik av vädret. Den svenska vikingen är under ­attack. Snart är det invandringens fel, mer genomtänkta brukar det partiets ­utspel sällan vara.
Låt oss mota Olle i grind innan han sitter i soffan med en ­värmande whisky. Härda barnen i snö och slask.
Vi kan gott hänga med ut själva förresten.

Veckans krönikör:
Namn: Robert Laul.
Ålder: 38.
Gör: Reporter Sportbladet.
Familj: Singel.
Bor: I Solna.

4 snabba!
En person jag gillar skarpt är … 
…Batman för att han besegrar alla skurkar utan superkrafter.

Jag ångrar aldrig att … 
… jag tror på fotbollens kraft i samhället.

Rättvisa för mig betyder …
…hur resurser och makt fördelas.

Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag… 
… ta kontroll över internet.