Hon tittar allvarligt på mig innan hon tydligt deklarerar:

– Mamma, jag har bestämt mig. Jag vill bli vegetarian.

Freja, 13, har aldrig varit särskilt förtjust i smaken av kött. Nu har hon dessutom blivit övertygad om att det är både etiskt oförsvarbart och miljövidrigt att servera delar av döda djur på våra mattallrikar.

Hennes beslut är beundransvärt, ändå är inte min första tanke: ”Fint, älskling, bra val”, utan: ”Åh, jisses, vad jobbigt”.

Så funderar jag en stund. Varför tycker jag att det är så krångligt? Det är ju inte speciellt meckigt att­ ­laga vegomat, tvärtom. Det är snarare vanans makt som är knepig att bryta. Att sno ihop en måltid som består av den klassiska trion kött, sås och potatis, går på autopilot, men att fixa till en läcker meny­ där ingredienserna enbart får komma från växtriket är, för mig, en utmaning.

Därför är jag extra lycklig över att Söndags matredaktör, Johan Gunnarsson, valt vegorätter från ­Ulriksdals trädgårdskafé, som veckans recept på ­sidorna 56–60. 

Extra sugen blir jag på ­rotselleribiffarna med ­äppeltzatziki och blomkålssoppan vindaloo med smak av chili, ­tamarind och koriander. Ni hör ju: Mums!

Har du några vego­vinnare? Mejla receptet på din smarrigaste gröna rätt, så gör du inte bara mig, ­utan också vår planet, lite extraglad.

För att inte tala om Freja.

Snart är det vår – även om det är svårt att tro när jag tittar ut genom fönstret här på redaktionen. Själv längtar jag efter att få börja cykla till jobbet igen – men den riktiga folkrörelsen så här års är ju löpning.

Vår hälsaexpert Hanna Radtke är själv en inbiten löpare och i veckans Söndag bjuder hon på den ultimata guiden till alla er med vårspring i benen. Hon går igenom allt du behöver veta för att löpningen ska bli så kul och effektiv som möjligt.

Under veckan har migrationsminister Tobias Billström fått svidande kritik efter sitt uttalande om de papperslösas vardag i Sverige. Söndags Åsa Passanisi visar upp en annan bild av denna vardag. Hon har träffat läkarna kämpar i skymundan för att ge de papperslösa den vård de inte kan få någon annanstans. 

Dessutom hittar du så klart allt du brukar i tidningen: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Mode, Mats Strandberg & Josefine Sundström och Kryss & Pyssel.

Han brann för sin sport. Men när Niclas Rodhborn, 44, var 19 år ryggmärgsskadades han i en trafikolycka. Sedan dess sitter han i rullstol, men har inte gett upp tanken på att en dag kunna använda sina ben igen. Han sätter sitt hopp till forskningen och drömmer om att en dag kunna ställa sig upp och ta ett par steg, berättar han i reportaget på sidorna 10–13.

Sedan vi flyttade från Ekerö till Södermalm, har jag gångavstånd till jobbet. Och jag, som, till skillnad från Niclas, är lyckligt lottad att vara utrustad med två fullt fungerande apostlahästar, promenerar självklart till ­redaktionen. Eller?

Nope. Varje morgon har jag lyckats övertyga mig själv om det ogörliga i att sladda nerför Slussen, traska genom Gamla stan, över Vasabron, förbi Tegelbacken och ­T-centralen för att anlända till Kungsbrohuset där ­Aftonbladet har sitt säte. Min motvilja har motiverats med tramsigheter som: ”Min bärbara är för tung/jag ­orkar inte kånka på handväska OCH lunchlåda/det regnar/solen bländar mig …”

Ni hör ju. Undanflykterna har regerat. Tills texten om Niclas landade i min dator. Skamset viftade jag bort latmask­tankarna, packade dator och lunch i ryggan och häpp! 35 minuter och 3,5 kilometer senare, svassade jag in genom Söndagsdörrarna med rosor på kind och solsken i blick.

Och insikten om att den mest självklara motionen, är den vi är allra sämst på.

För jag är nog som de allra flesta. Vi kör ett par pass i veckan på gymmet och drar på oss löpardojorna på lördagen. Men de enklaste rörelserna, de som varken kostar tid eller pengar, dem rationaliserar vi bort. Tar dem för givet.

Så följ mitt exempel! Ut och gå! Så ofta du kan.

Så länge du kan.

Vi åker tåg. Min man och jag och vår dotter Maj-Lis som är tre och ett halvt år. Tåget har en trasig vagn vilket gör att vi smyger fram genom skogen. Vi har laddat upp med mackor, mandariner, en Ipad med barnfilm och kul spel. Och vi har peppat vår dotter inför resan för att den ska bli så smidig som möjligt.

Tåget är fullt den här dagen och i vår vagn väljer många att läsa. Maj-Lis spelar ett kul småbarnsspel på Ipaden. Plötsligt gör hon några hastiga kommandon. Vi hinner inte riktigt se hur det går till när hon snabbt som blixten hittar ett nytt barnspel. Färgglada figurer bjuder upp henne till dans. Maj-Lis klickar ivrigt på rutan men stoppas av en betalruta. Spelet kostar!

– Nej, vi ska INTE köpa några nya spel. Du har ju redan ett tiotal som du ännu inte testat, förklarar vi.

– Jo, jag vill, svarar hon.

– Älskling, du kan väl ta ett av de andra spelen. Det här kostar pengar.

– NEJ, fräser vår dotter.

– Jo, det blir inget nytt spel…

Här någonstans lyssnar vår treåring inte längre. Hon pekar på skärmen och skriker rakt ut.

– Dumma! Du är en bajskorv!
Sen gråter hon ut sin klagan, obegripligt högt. Både min man och jag försöker tysta. Vi försöker avleda. Vi är fullt fokuserade på att få stopp på detta raseri, som endast kan förklaras av treårstrotsen, denna utvecklingsfas som varje människa går igenom.

Min man lutar sig över vårt lilla åskmoln samtidigt som han lugnt förklarar för henne att man inte alltid kan få sin vilja igenom här i världen. Jag ser dessutom hur han nu försöker sälja in andra kul spel.

När utbrottet pågått i kanske två minuter märker jag hur en kvinna i trettioårsåldern stirrar argt på oss. Hon sitter i sätet bakom min man och när jag får ögonkontakt med henne suckar hon högt och skakar på huvudet åt vår lilla odåga. När jag hör ett ”Herregud vilken UNGE” fräsas ur hennes hårt sammanpressade mun känner jag att jag ilsknar till. Som om det inte räckte att vi har fullt upp med att hejda en arg dotter, så har vi även en arg medpassagerare att handskas med. Helst vill jag ställa mig upp och skälla ut fanskapet. Men det kan jag naturligtvis inte göra. I stället flyger Fan i mig.

– Maj-Lis, älskling. Nu lyssnar du på mig, säger jag högt så att halva vagnen hör. Maj-Lis tittar trotsigt på mig samtidigt som hon fortsätter att tjuta.

– Titta där bakom dig, säger jag och pekar mot den ilskna kvinnan.
Maj-Lis kommer av sig och vänder sig om och stirrar på henne.

– Den där tanten tycker inte om barn som gråter, säger jag med betoning på ”tanten”. Taktiken visar sig funka. När lugnet åter har lagt sig minns jag hur jag själv var innan jag fick barn. Även om jag inte brukade sucka högt av lite röriga småbarn hände det att jag också blev irriterad. Det ångrar jag i dag.
Snälla rara barnfria människor som tror att ni vet hur man uppfostrar barn, ni som tycker att man ska hålla barnet hemma tills det är sju år gammalt. Hur vore det om ni i stället visade lite överseende? Barn är det gåtfulla folket och vi småbarnsföräldrar gör faktiskt så gott vi kan!

Förra året avslutade Christopher Nolan sin Batman-trilogi med The dark knight rises. Har någon trilogi någonsin blivit så unisont älskad? Den behandlades som filmernas motsvarighet till Jesu återkomst.

Det var ett genidrag av Nolan att göra Batman till en tragisk filmhjälte. För alltid sudda ut minnena av en lycraklädd kille med fiffiga vapen i verktygsbältet och tokroliga skurkfiender. Det fungerade. Det kändes logiskt. (Batmans föräldrar mördades inför hans ögon, och han använde arvet till att bekämpa brottslighet. Man kan förstå att han inte var någon munternisse.)

Och det låg helt rätt i tiden. Strax därefter genomgick James Bond och Kapten Kirk liknande förvandlingar i Casino royale och Star trek. Men nu ska jag erkänna det mest förbjudna. Jag tycker inte att Nolans Batman-filmer är det allra bästa som någonsin hänt mänskligheten. De första två var till exempel helt befriade från intressanta kvinnoroller. Och Christian Bales morranden och väsningar blev allt mer parodiska.

Nu har Nolan skakat nytt liv i Stålmannens gamla mantel. I Man of steel, som har premiär i sommar, har Superman fått samma ”gör om mig”-behandling som Batman. Trailern har spöklika körer, skådespelare som säger saker långsamt, regntunga skyar. Allt är väldigt gravallvarligt och grådaskigt.

”Vi behandlar inte Superman som om han vore en superhjälte, utan som om han vore verklig”, säger manusförfattaren David S. Goyer i filmtidningen Empire, och berättar om hur de brottats med frågor om hur gravitation och världspolitik påverkar Superman.

Jag blir inte direkt till mig i trikåerna. Jag vill inte tycka synd om Superman, en kille som fötts med oöverträffade superkrafter. Jag vill inte ha en realistisk förklaring till manteln, eller hur Lois Lane kan missa att Superman och Clark Kent är samma kille. Jag vill få en rush. Jag vill VILJA bli superhjälte. Och om Nolans första Batman-tolkning låg rätt i tiden, så känns hans Superman helt fel. Det har gått varvet runt nu.

Med Avengers kom humorn tillbaka till superhjältegenren, och med den filmen i färskt minne riskerar Superman att framstå som en självömkande, humorbefriad tråkmåns.

Visste du att nära en miljon svenskar lider av social fobi, det vill säga får ångest av att vara i centrum för andras uppmärksamhet? Det gör problemet till vår kanske minst kända folksjukdom. Den här veckan tar vi ett stort grepp på ämnet i Söndag. Mats Lehmann berättar hur han kom till rätta med sin sociala fobi och om du misstänker att du är drabbad kan du testa dig själv i tidningen.

Och så berättar våra läsare om sina fobier.

Samma dag som tidningen kommer är det också premiär för årets omgång av ”Mästarnas mästare”. Söndag åkte ner till Grekland och halvön Peleponnesos för att träffa Magdalena Forsberg, Torgny Mogren, Malin Ewerlöf Krepp och de andra deltagarna för att kolla in vad som händer när kamerorna inte är på. Missa inte det!

Och som vanligt: Vin, Fråga Malena, Inredning, Mitt liv, Skönhet, Böcker,  Fråga Terry, Må bra, Mats Strandberg & Josefine Sundström och Kryss & Pyssel.

Till sist: Du har väl inte missat att vi finns vi i butik i sju dagar. Söndag hela veckan, alltså!

Innan jag släpper mina barns små händer, kikar jag snabbt över axeln för att kolla att kusten är klar. Året är 2002, vi bor i engelska Burnham-on-Sea, och ingen får se att jag låter Joel, 5, och Freja, 3, gå ensamma längs den lilla grusväg som leder till baksidan av vårt radhus, medan jag hastar hem på längans framsida för att möta dem i trädgården.  

De två lintottarna skuttar iväg med hoppsasteg, lyckliga över att få flyga fritt. Vi kommer att vara separerade i max fem minuter, men skulle mitt tilltag observeras, löper jag risken att bli polisanmäld, eller åtminstone få en påhälsning av socialen. 

Okej, jag överdriver något, men hade barnen haft en lekkamrat med sig, hade jag förvägrat dem äventyret. Ingen annan i mitt mammanätverk skulle komma på tanken att låta sina ungar promenera 150 meter helt på egen hand. Samhället är genomsyrat av skräck för barnkidnappningar, trots att det inte finns någon som helst statistik över att brittiska ungar skulle vara mer hotade än barn i Sverige.

Så varifrån kommer rädslan? Svaret hittar du på sidorna 28–35 i veckans Söndag. Där skriver Lennart Håård om paret Myra Hindley och Ian Brady, som i mitten av 1960-talet spred panik, inte bara i Storbritannien, utan i hela Europa. Under drygt två år rövade de bort fem barn, och utsatte dem för obeskrivliga övergrepp innan de torterade barnen till döds.

Än i dag, nästan 50 år efter dåden, får polisfotografierna av Hindley och Brady engelsmännen att skygga. Deras ansikten har blivit symboler för ren och skär ondska.

Skräcken lär sitta kvar i många år än och  – tyvärr –  frihetsberöva nya generationer brittiska barn. 

SÖTCHOCK!

Så här såg de ut, gullungarna. Freja var tre år och Joel fem.

Den här veckan är det dags för årets tionde nummer av Sveriges mest lästa söndagstidning.

Och här är 10 anledningar till varför du ska ge dig ut och köpa ett exemplar:

1. LCHF-trenden blir bara större. Är du sugen på att testa men vet inte riktigt hur du ska börja? Den här veckan har vi den kompletta guiden för dig. Du får tips för att komma igång, goda recept och inspiration från Åse som hittade en ny livsstil – och tappade 20 kg.

2. Ondskans ansikten. Söndags Lennart Håård berättar historien om Englands mest hatade par, mördarna Myra Hindley och Ian Brady.

3. Vad sägs om ugnsbakade älgfärsbullar? Söndags matreporter Johan Gunnarsson har lagat fem smarriga rätter på viltkött.

4. Hawaii är mer än bara stränder. Vi har hittat pärlorna för den äventyrslystna resenären.

5. I veckan astro är vinnaren alla ni som är födda i Skorpionens tecken! Inte minst när det gäller kärlekslivet…

6. I vår långa intervju berättar komikern Marika Carlsson om att befinna sig i landet mitt emellan. Marika kom till Sverige som tvååring från Etiopien. 2012 blev hon utsedd till Årets kvinnliga komiker.

7. Söndags vinexpert Mischa Billing har hittat vinet som är helt perfekt i vår.

8. Terry Evans svarar på läsarnas frågor om det övernaturliga.

9. Livia Millhagen, aktuell i SVT:s serie Molanders, bekänner en gammal ungdomssynd i Veckans vassa.

10. Vi har hittat vårens snyggaste jackor och kappor!

För ett tag sen såg jag om 80-talskomedin Working girl. I en scen springer Melanie Griffith, en av decenniets sexsymboler, runt i raff-set. (FINNS det förresten ett ord som är mer 80-tal än ”raff-set”?) Min första reaktion kom raka vägen från ryggraden: Herregud, hon har ju en valk ovanför troskanten! Så chockerande! Så … tja, mänskligt! Och jag insåg hur hjärntvättad jag blivit. Det spelar ingen roll hur medveten jag försöker vara. Jag VET ju att dagens skönhetsideal är helt snedvridna, EGENTLIGEN, och jag hatar det. Men jag har ändå vant mig vid dem.

Och jag är inte ensam. Det finns en hel radda undersökningar som bevisar det självklara att filmer och tv-serier påverkar hur vi ser på kroppar, vad vi tror är normalt, eftersom vi matas med ”vardagliga” karaktärer spelade av skådisar som hårdtrimmats i drömfabriken. Det här gäller både män och kvinnor, men det är ju knappast någon tvekan om vilka som är mest exponerade. Och i romantiska komedier kan en man se ut hur som helst och ändå få den supermodellsnygga tjejen. Om vi någon gång får se en kvinnokropp med underhudsfett, eller en mage som inte är inåtbuktande, så är det meningen att vi ska skratta åt den. Eller värre. I den första Sex and the City-filmen har 50-åriga Samantha en valk på magen. Det här blir en stor källa till oro för alla. Hur mår egentligen Samantha, som låter sig förfalla så fruktansvärt? Vilken lättnad (i dubbel bemärkelse) när hon inser att hon ätit för att hon är olycklig i sitt förhållande! Kvinnor som inte är pinnsmala är ju olyckliga och har dålig karaktär.

Det är därför jag gillar Lena Dunhams omtalade sexscener i Girls, som sänds i SVT på tisdagar. Efter varje avsnitt slår nättrollen nästan knut på sina svansar i försöken att beskriva hur äcklade de är. Dunham har valkar. Och celluliter. Hennes bröst och rumpa hör hemma i en värld med gravitation. Och ändå har hon massor av sex. Utan kläder. Men hennes kropp är inte en komisk poäng. Hennes kropp bara ÄR. Och i början var det ovant, men jag har vant mig, och jag älskar det. Det är som ett motgift mot allt det andra.

Det är bara så sorgligt att det ska vara så revolutionerande.

Hej du moderna egoist, denna krönika­ är till dig!

Jaså, du är osäker, vem är en ­modern egoist? Okej, jag ska för­tydliga hur jag tänker. Förutsättningarna för att du ska kvala in är att du är smart, du vet hur man planerar en framtid. Du har någon form av jobb, bostad och kanske en bra utbildning i bagaget. Du är frisk, såklart. Och jag räknar med att du kan räkna. Naturligtvis vet du hur du ska ta hand om dig själv och du förväntar dig att andra ska göra samma sak. Det går inte att lura dig, du vet ju vad som är bra för just dig. Kanske struntar du också i att betala radio- och tv-licens. Pejlare är ju bluff och gratis är gott!

Nå, vad säger du? Kvalar du in? Fint. Men ropa inte hej. Här kommer nämligen det viktigaste för att du ska vara fullfjädrad. Du ska absolut INTE vara fackligt ansluten. Hell no! För du tycker att du kan göra bättre saker för de där hundralapp­arna som förbunden har mage att suga ur sina medlemmar. Dessutom har du ju redan jobb och du vet själv hur man förhandlar. Och internet finns för alla, här kan du ju enkelt hitta all information som just du behöver när du hamnar i lite trubbel på jobbet. Du är påläst helt enkelt, och tycker att det räcker att vara med i a-kassan (som är ditt sätt att säkra upp för eventuella sämre tider).

Då så. Nu vet du vad jag menar med modern egoist.

Om kriterierna ovan inte stämmer in på dig, vet du nu att du INTE kvalar in och kan härmed ­sluta läsa – eftersom du inte kommer ha behållning av det jag har att säga.

Så! Hej igen, nu när vi alltså båda två konstaterat vem du är. Du ser dig själv som smart och du gillar tanken på att vara ekonomisk och du är inte med i något fackförbund. Hepp! Ett stort grattis till dig. Du tjänar ju massor av hundralappar varje år. Och jag måste även säga grattis, eftersom du ju bor i Sverige där tidigare generationers fackligt anslutna redan slitit för hyfsade arbets­­för­hållanden.

Grattis, du slipper springa på en massa möten och ta del av jobbig information. För vem orkar höra talas om besparingar, chefsbonusar och sämre arbetstider? Inte du. Det som är så himla bra är att på ditt företag finns en liten fackligt ­ansluten grupp som tar del av allt det där ändå. Och du räknar med att fördelar som gäller ­fackets medlemmar kommer att spilla över på dig. Så jävla smart!

Det här med att vara solidarisk skiter du i. Skönt! Men innan du får mitt sista grattis vill jag ställa några frågor:Hur tror du att det skulle vara på just din ­arbetsplats om det inte fanns någon fackförening alls? Om INGEN var ansluten?

Och vad skulle hända med våra demokratiska rättigheter om vi struntade i att ta till vara dem?

Jag ber dig att kika lite på länder där det är ­förbjudet att vara fackligt anställd. Ta fram en kartbok och peka lite på måfå. Kanske landar ditt pekfinger på ditt favoritresmål i Asien. ­Titta lite på hur arbetsvillkoren är där!

Slutligen: Tror du att, bara för att vi haft det okej i Sverige i ett halvt sekel, vi kan slappna av? Gör du det, får du här min sista gratulation:

Grattis, moderna egoist, för att du är så satans naiv!