… Så här ska den låta. Caribou med låten Odessa:

I veckans nummer av Söndag gör Mats Strandberg en djupdykning i floden av remake-filmer på uppsegling. Vilken är din favoritreplik?

Anna Strömberg: Vanilla Ices ”Drop that zero and go with the hero”, från Cool as Ice.
Nils Paulsson: ”Eda, eeeda?”, Roland i Torsk på Tallin.

Tore S Börjesson: ”I’m gonna get medieval on your ass!”, från Pulp fiction.
Catharina Cavalli: Ingen kan ryta ”Get away from her, you bitch!” lika hårt som Ripley i Aliens.

Agneta Elmegård: ”Hasta la vista baby” på tysk-amerikanska av Schwarzenegger i Terminator 2.
Johan Gunnarsson: ”One shot is what it’s all about”, från The Deer Hunter, världens bästa film.
Åsa Passanisi: ”Nobody puts baby in the corner”, från Dirty dancing.
Hanna Radtke: ”Shaken, not stirred”, James Bond.

Ehva Löpp: ”This is the beginning of a beautiful friendship”, Casablanca.

Gunilla Granqvist: ”Frankly my dear – I don’t give a damn”, Borta med vinden.
Tommy Gunnarsson: ”I love the smell of napalm in the morning”, Apocalypse Now.
Veronica Larsson: ”Mig slipper du inte”. Jan Malmsjö knockar mig i Fanny och Alexander.
Katarina Norrgrann: ”You big stud, take me to bed or lose me forever”, Top Gun.
Jan Helin: ”Charlie don’t surf.”, från Apocalypse Now. 

Kom att tänka på polarens Jimms historia från San Fransisco. För några år sedan var han på ett Free Tibet-möte och en mystisk snubbe dök upp, och frågade Jimm:

– Have you got your Free Tibet yet?
– What?
– Have you got your Free Tibet yet?
– What do you mean?
– Well, there´s a free Tibet somewhere here, but I don´t know where.  And I don´t know what a Tibet is anyway, but it´s free.

Glöm Joseph Hellers intellektuella originalversion. Nu kommer Moment 22 – 2.0! En version som är bättre anpassad för människan av i dag: hudlös med skavanker, lögner, räkningar och stressymtom.

Så här:

Jag borde kommit igång med min jogging för länge sen. Men ju längre jag väntar, desto jobbigare blir det att komma igång. Alltså gör jag – inget. Och då blir det jobbigare att komma igång. Ja, ni ser. En malström av trams.

[…]

Kom precis hem från säsongens första joggingrunda… och… inser att jag borde kommit igång för länge sen. Jag överlevde. Men det var knappt.

Är det någon som undrar hur New York doftar? Nu har vi snart svaret. Vecka 20 kommer det att smälla till på parfymdiskarna. Coty har hjälpt Sarah Jessica Parkers näsa att sätta doftnoter på The Big Apple. SJP NYC  heter den , rätt och slätt. Vad vi kan förvänta oss? Vilda jordgubbar, mimosa och en skvätt rom. Det ser jag fram emot. Den här fina fold-up teasern damp ner på redaktionen i veckan.

… började så här.

Jag lyfter telefonen och ringer och söker en man, vi kan kalla honom Olle, men det är hans fru som svarar, vi kan kalla henne Gittan.

– Hallå, det är Gittan.

– Hej, säger jag. Jag heter Tore S Börjesson och jobbar på Aftonbladet. Jag söker Olle.

– Han har gått bort.

– Jaha, när kommer han hem då?

– Han är död.

… Folk brukar tala tyst om sånt men inte jag. Jag är sosse. Och nu ska jag förklara varför. Jag gillar tanken på att de som har det sämst fortfarande ska ha det bra och att staten ska garantera att det blir så.

Sen fanns det intelligent folk i toppen. Det började med Tage för mig. Jag gick i lekskolan men fastnade för honom. Han hade alla hästar hemma.

Tage 1952, rocking like a motherfucker:

Sen kom Palme och gick upp i ringen mot både Öststatskommunismen och USA-imperialismen och talade så att världen lyssnade på Sverige:

Och nu kommer Leffe ”Paggan” Pagrotsky, min kompis på Facebook, och tar ut en ideologisk färdriktning som visar att det är mitt parti. I går, i dag, i morgon. Valsegern är given.

Mina damer och herrar: ”Paggan” och MICK JAGGER!

Och även om det är en bortom fattningsförmåga cool bild och ett ideologiskt ställningstagande som i mina ögon förintar Alliansen, är det ändå ingenting mot den här bilden.

JAG & JAGGER:

Så – nu vet ni varför jag är SOSSE.

… men så fan heller. Serge Gainsbourg drar fram en till ur rockärmen. Eller – den här duetten var i alla fall okänd för mig. Men bra är låten och vacker är Anna Karina (mest känd som stjärna i några av Jean-Luc Godards filmer) och Serge – ja, han är Gainsbourg hela vägen.

Underligt nog kan jag helt osökt nämna Rolling Stones också här. Jean-Luc Goddard regisserade ju 1968 filmen ”Sympathy for the devil” där Stones inspelning av låten med samma namn är navet som filmen kretsar kring.

Ni kanske vill veta vad Serge Gainsbourg och Anna Karina sjunger om… Var så god, ett utdrag:

Säg ingenting, var inte rädd, var inte rädd för mig.

Följ mig till nattens ände.

Till änden på min galenskap.

Låt tiden glömma bort morgondagen.

Glöm allt. Tänk på vad som helst.

… Det är det enda jag kan tänka på nu och associationerna studsar i skallen som flipperkulor. Jag går omkring och skriker ”Ich bin ein berliner” högt för mig själv. Som Kennedy:

Jag dreglar och tänker på denna berlinska uppfinning: den berlinska currywursten:

Jag tänker på härligt vilda och galna klubbnätter på SO36 i Kreutzberg. Ungefär så här:

Jag tänker på Beate Uhses Erotikmuseum, världens största, med konstverk som Katsushika Hokusais praktverk ”Fiskarfruns dröm”:

Men tack vare vulkanhelvetet på Island kommer jag nog inte iväg i morgon med 06.25-planet. Under 22 år på Aftonbladet har jag hittills aldrig haft en konferens längre bort än Kolmården och nu när det äntligen blev nåt spännande, Berlin, då lyfter inte flygen. Men hoppet är inte helt dött. Nu får Gud ta tag i det här. Det är sista chansen Gud får att bevisa sin existens för mig. Är jag inte i Berlin i morgon på utsatt tid går jag över till ateismen.

… Lyssnar på 69 Année Erotique med Serge Gainsbourg och tänker på scenen från filmen ”Gainsbourg – ett legendariskt liv” där han drabbats av hjärtattack och själv ringer tidningarnas tipstelefoner med motivet att ”Det är ingen idé att vara sjuk om ingen vet om det” och sen håller presskonferens vid sjuksängen och på frågan om hjärtattacken kommer leda till andra levnadsvanor svarar: ”Ja, jag ska öka mitt intag av alkohol och tobak”. Se rullen! Hon som gör BB (Laetitia Casta) är ta mig 17 nästan – men bara NÄSTAN, mer än så är omöjligt, inte ens Gud klarar av det, han nådde toppen av sin skaparkraft med BB – lika snygg och full av utstrålning som originalet.

Bevis!

Och låten som komponerandes är naturligtvis denna: