Jonny.

Det står ett inramat fotografi högst upp i bokhyllan. Till vänster syns en man klädd som en elitgymnast. Han är rak i ryggen och har blicken i fjärran. Det är Nisse.

Bredvid står en ung kvinna klädd i dräkt med snävt skuren kjol. Det är Ella, min morsa.

Bredvid dem båda: En linblond liten kille på, säg, 5 år med ett Mona-Lisa-leende på läpparna. Det är Jonny. Han bär frack.

Morsan säger att hon hade honom som fosterbarn innan hon fick mig. Jag har träffat Jonny. Han är snäll. En gång gav han mig en krona. Han singlade i väg den till mig. Jag var tvungen att ta lyra. Jag var 7 år då. Nu är jag 8 år.

– Vi turnerade i folkparkerna. Uppträdde på Solliden. Och fick jättebra recensioner. Nisse var hej och du med den tidens stora artister och skådisar, berättar morsan och tar ner fotografiet.

Hon visar pressklipp och bilder. Grejen som gjorde deras show till nåt alldeles extra var att Nisse inte trollade bort och fram kaniner. Han trollade bort och fram Jonny. Han la honom i den berömde kistan och sågade itu honom. Han gjorde akrobatkonster med Jonny. Han stod på händer och snurrade Jonny som en propeller med fötterna.

Några månader senare ringer det på dörren efter midnatt. Jag vaknar och går upp. Morsan är redan i hallen.

– Vem är det?

– Det är jag, Jonny, kan jag låna tvåhundra spänn?

Morsan öppnar dörren och där står Jonny, cool som fan, en blond Elvis mitt i natten med en brunett att dö för vid sin sida.

Några år senare ger han mig Doors album ”Waiting for the sun” (1968) och ”The Soft parade” (1969). Han har koll. Han kan lära mig allt. Jag är född 1960. Han är född 1941. Jämnårig med Bob Dylan. Vi sitter på mitt rum och snackar om Jim Morrison när dörren öppnas.

– Varför stänger ni dörren? Jag vill inte att ni ska sitta här för er själva, säger morsan.

En dag när jag går i sjuan och är hemma på lunchrasten ringer det. Det är Jonny. Han säger efter ett tag:

– Jag är din halvbror och just nu sitter jag i fängelse. Jag vill bara att du ska veta det. Men säg inget till morsan om att jag berättat det.

MATS STRANDBERGS KRÖNIKA UR SÖNDAG 13 FEBRUARI:

En journalist gav mig nyligen frågan om vilka böcker som förändrat mitt liv. Och alla böcker jag kom att tänka på var sådana som jag läste innan jag fyllt 25. Tio år sen.

Resten av dagen gick jag runt med en diffust oskön känsla. Det var på kvällen, när jag släckt sänglampan, som jag identifierade- den. Sorg. Inte den sönderstrimlande jag-kommer-inte-överleva-paniksorgen, men den hopplösa saknadssorgen efter något man aldrig kan få tillbaka. Jag var 17 när jag läste Donna Tartts ”Den hemliga historien”. Den öppnade nya rum inuti mig, romantiserade sånt som jag inte ens känt till och förändrade mitt liv. 

Och jag har oöverskådliga mängder bra böcker kvar att läsa, de kommer att uppsluka mig och ge mig nya insikter, men jag lär knappast bli så omskakad från grunden igen. På samma sätt kommer det hela tiden nya låtar jag verkligen gillar, men det var länge sen jag lyssnade på dem en hel natt och grät för att de handlade om PRECIS JUST MIG, eller en film fick mig att vilja byta både vänner och klädstil.

Aldrig i livet att jag skulle vilja vara tonåring igen. Det var tillräckligt jobbigt första gången. Jag tycker om att veta vem jag är, att jag inte kan slängas runt hur som helst i känslostormarna för att allt är så nytt och ofattbart. Men det här är baksidan av att bli vuxen, det här är sorgen: att de största läsupplevelserna med största sannolikhet ligger bakom mig.

/Mats

Går förbi Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen. Klockan är strax efter fem och folk kommer ut genom glasdörrarna. Mona sitter ju inte kvar länge till, partiet är i gungning. Jag kollar om oron för partiet märks i deras ansikten och tycker mig se flera bekymmersrynkor vandra iväg. Jag går vidare, ska möta upp en väninna på ett kafé. Kommer tidigt och tar ett bord. Som vanligt söker jag efter grannar att tjuvlyssna till. Två tonårsbrudar snackar mobil-appar, jag hänger med en stund men tröttnar ganska snart. På min andra sida sitter ett sällskap i 50-årsåldern. Två män och två kvinnor. De är förväntansfulla inför bion de ska se.

– Vad hette filmen nu igen? frågar en av männen.

– ”Fyra år till”. Den handlar om en folkpartist som är bög, svarar den kvinna som jag antar är hans fru. Mannen vänder sig till de andra i sällskapet och flinar.

 – Ja, det här ska verkligen bli spännande. Politiker i tidningarna, politiker i tv och nu ska man behöva stå ut med dem på film också. Jag är så jävla trött på alla självgoda politiker. Säg mig, finns det en enda vettig en?

– Men älskling nu är det inga riktiga politiker vi ska glo på i två timmar. Det är ju Björn Kjellman!

Jag fnissar åt det jag hör men kommer samtidigt att tänka på de där bekymmersrynkorna på Sveavägen. Får genast en bitter smak i munnen. Vad är det som gör att vi sitter inne på ett sådant politikerförakt? Slentrianmässigt skäller vi på våra förtroendevalda. De är dumma. De är korkade, lata. Ja, till och med fula och giriga. 

Visst finns det de som missköter sig och självklart ska kritiseras, som alla andra. Men borde vi inte fokusera på de goda politikerna?  Borde vi inte hylla alla dessa eldsjälar som vågar ta ställning och som kämpar för det de tror på, för ett bättre samhälle? Bör vi inte sända över lite kärlek till de som i stället för att sitta och njuta av dum-tv med oss andra väljer möten i muggiga källarlokaler. I demokratins namn. Och gud vad det ska tjatas om våra ministerlöner. Kan vi inte sluta med det? Kom igen, är de verkligen så höga?  Varsågod och jämför med vad Linda i ”Bonde söker fru” fick i höstas för att gå runt i kohagen och presentera kärlekskranka bönder. Och vad tjänar Maria Montazami när hon pratar med en giraff i Vingreklamen?Nej, mer kärlek och respekt åt politikerna, tycker jag!

Ella & Sigurd.

Nu kommer han där, nyligen 69 fyllda, efter dryga 30 minuter med t-banan från Farsta till Odenplan. Han väljer bort rulltrapporna och springer i stället upp för de vanliga trapporna. När han har sprungit upp springer han ner igen och upp igen och ner igen och upp igen med viftande armar och grimaser som skulle få en orangutang att framstå som subtil

Mina döttrar, 11-åringen och 2-åringen, kiknar av skratt. Jag vet inte vad min fru tänker. Men jag tänker: Farsan, Sigurd…

Jag minns hur jag höll honom i handen när vi gick på tunnelbanan i Farsta, vad kan jag ha varit, 6 år? Dörrarna öppnades:

– GOD MORGON! VÄLKOMNA TILL EN VACKER DAG I KONUNGARIKET SVERIGE! NI ÄR ALLA VACKRA OCH VACKRAST AV ALLA ÄR DAMERNA! NI FÅR ANITA EKBERG ATT FÖRBLEKNA, BRAVO!

Nu är morsan Ella med, det är hennes födelsedag vi ska fira. Hon fyller den 2 maj men vi har av praktiska skäl flyttat fram firandet till lördagen den 5 maj. Målet: lunch på vita, stärkta dukar på Tennstopet i korsningen Odengatan och Dalagatan.

Klassiskt journalisthak med utsökt husmanskost och det finns en chans, om än obefintlig, att morsan inte ska säga vad hon alltid säger på restaurang.

– Tore, det här skulle jag kunna laga till bättre.

– Mamma, vi är på restaurang!

– Tore, erkänn!

– Jag erkänner.

Vi går på Odengatan, morsan, farsan, min fru, 11-åringen och, några meter framför, jag och 2-åringen. Vid Gustaf Vasa kyrka hör jag ett rosslande andetag. Jag vänder mig om och pappa säger:

– Tore, håll mig.

Jag gör det. Våra nästippar nuddar varandra. Det hade kunnat vara en omfamning. Han andas ut i en suck som värmer mitt ansikte. Pupillerna rullar upp under ögonlocken och det är bara vitt kvar och han är bara död.

 Säg ”Alla hjärtans dag” till min man Dan och han fnyser föraktfullt:

– Kommersiell skithögtid! Det är väl inte romantik att ge bort röda rosor när alla andra gör det?

Jag är benägen att hålla med, men hoppas ändå i smyg att finna en bauta-bukett på köksbordet när jag kommer hem från jobbet i morgon. 

Varifrån seden att strössla omgivningen med geléhjärtan och blommor kommer, tvistas det om. Jag väljer den mest sagolika versionen: Den som säger att Valentin var en medborgare i antikens Rom som gjorde till sin livsuppgift att få kärleken att glöda. Han gav förälskade par vackra blommor och såg till att de gifte sig. Men vigselakterna blev hans död, eftersom dåvarande kejsaren Claudius II bara ville ha ogifta män i sin armé. Därför åkte Valentin i finkan och avrättades den 14 februari år 269. 

Så i morgon är det alltså 1742 år sedan den romantiske romaren dog martyrdöden och blev Sankte Valentin. Vi på Söndag har valt att fira redan i dag (och struntar i surpuppan Dan) genom att fylla tidningen med kärleksförklaringar: 

– Kärlek är att hålla ihop, säger till exempel Staffan Fryklund, 70. Han träffade sin Renate redan 1965, samma år som jag föddes, och paret har alltså hållit ihop i en hel (min) livstid. 

Vad är kärlek för dig? Kanske är det att värna om världens utsatta? Läs då Peter Kadhammars och Urban Anderssons gripande reportage om Haitis bortglömda slavbarn. Barnen som har absolut lägst rang. Barnen som aldrig får tröstande pussar eller kramar. Barnen som, i bästa fall, kan hoppas på att inte få stryk. 

Nej, det går inte att köpa kärlek. Men det är möjligt att hjälpa dessa barn till en bättre framtid genom att skänka en slant. Det är kärleksfullt – på riktigt. 

Det var inte Helena Christensen, men det var en landsmaninna till henne, en danska.

Göran Kropp cyklade från Jönköping till Mount Everest och besteg den 23 maj 1996 berget, världens högsta, utan syrgastuber. 

Alla har sitt berg att bestiga. 

Jag hade mitt. Jag tänkte. Jag bad: Gud, låt mig få uppleva det knapplösa knullet! 

Företeelsen fick sitt namn i Erica Jongs roman ”Rädd att flyga” (1973). Begreppet på originalspråk: the zipless fuck. 

Jag läste boken då. Jag var 13. I ett slag hade mitt liv fått mål och mening.

Jag hade varit vilsen, men nu var jag funnen. 

Jag hade varit blind, men nu kunde jag se.

Sju år senare sitter jag i baren på hotellet i Albufeira på Algarvekusten. Britterna är där. Det är de alltid. De är runt 45 år. Då kommer hon in. Hon har inte varit där på hela veckan, men nu är hon där. Hon förklarar: Hon var på väg hem till Köpenhamn från Kenya men planet tvingades gå ner i Portugal på grund av tekniska problem. 

Hon har fått ett rum på hotellet av flygbolaget och ska flyga ut igen 06.30 på morgonen.

Hon är runt 30.

Klockan är runt 22.00. 

Den offensive av britterna tar in informationen, värderar den och undrar: Vill hon ha en drink? Det vill hon. Vill hon ha en drink till? Det vill hon. Ostron? Ja. En halv hummer? Ja. En flaska Chablis till det? Ja. Kaffe och konjak? Absolut. Det är en fantastisk film och jag sitter på första parkett.

Baren är kvadratisk med ett hål i mitten där bartendern är. Jag sitter på motsatt sida från danskan och britten. Han pratar intensivt. Danskan lyssnar intensivt. De är uppslukade av varandra. Kreditkortet glöder. Men han vet, det blir värt vartenda öre.

Han säger: 

– Excuse me, I have to go to the bathroom.

I samma sekund han är ur sikte reser sig danskan. Hon går raskt runt baren. Hon går fram till mig och säger: 

– Kom, skynda, nu går vi upp på mitt rum…

När jag vaknar har hon landat i Köpenhamn.

Allt började med den här mannen och hans avgörande straffräddning mot Rumänien:

Han har ungefär den blick man får när nån med en slägga slår in en buttplug i glas just hämtad från ugnen i dig. En blick som gränsar till galenskap och därmed har ni gissat det, denna historia tar sin början i samma ögonblick som mannen med blicken, Thomas Ravelli, tar straffen som tar Sverige till semifinal i fotbolls-VM i USA 1994. 

Efteråt rusar han runt med nämnda blick. 

Hemma på redaktionen är cheferna, som sig bör, galna av upphetsning: Lösnummer!

– Ni kan inte sova kvar i Palo Alto, ni måste på ett plan till LA och stå där och ta emot landslaget när det landar. 

Problem: sista reguljärflyget har gått. Det är sent och nattsvart. Då slår det mig: Privatplan. Efter lite letande hittar vi ett flygfält och ger oss av dit i ett huj. Jag går in på kontoret med american express-kortet i handen och säger mitt livs replik: 

– I need a plane. 

Jag får svaret att vi kan få en sexsitsig kärra, inklusive obegränsat med champagne, till priset 38 000 pix. Dags att säga mitt livs näst bästa replik: 

– It’s a done deal. 

Den gravt flygrädde Olle Svenning vet att jag har en flaska bourbon med en del kvar i och frågar om han kan få en klunk. Jag ger honom flaskan och vänder mig om och pratar med piloten, som är klädd som en limochaffis: vit skjorta, smoking, fluga och allt. 

Vi står ute på landningsbanan. Efter nån minut eller två vänder jag mig om och jag får tillbaka flaskan av Olle.

Tom. 

Turer i sexsitsiga plan med fem champagnedrickande kolleger är inte bra för hans flygrädsla. Han behövde nåt för nerverna.

Men vi gör ingen Buddy Holly. Vi landar i högsta grad vid liv och dan efter tar vi emot landslaget i LA. 

Jag skriver det här till alla som undrar hur vi journalister egentligen har det. 

Jag skojar inte. 

Precis så här tufft är det.

Jag minns exakt vad hon hade på sig första gången jag såg henne. Det var dag ett på journalistutbildningen i skånska Skurup och jag satt på gården mellan husen med människor jag aldrig träffat förr. I stolen längst bort, den som stod i solen, satt hon. Det blev aldrig något mellan oss under året som följde. Jag var nog för blyg och vi båda hade fullt upp att försöka begripa vad vi höll på med i skolan.

John & Yoko framför Dakota Building.

Jag går in i hissen på YMCA i New York och där står en man som tar sig en lång blick på mig från topp till tå innan han låter den, blicken, vandra tillbaka uppåt. Han fäster den på den gren som inte växer på träd. 

– Vill du basta? 

Jag kan mitt Village People. Vill jag basta? Skulle inte tro det.

Jag går ut på stan. Till Dakota Building i hörnet 72:a gatan och Central Park West. Där bor han, John Lennon. Jag bugar. Sen går jag hem till YMCA igen. Jag stampar ihjäl några kackerlackor och slår på radion. Jag dricker Janis Joplins favoritdricka, Southern Comfort, på balkongen och tänker på hur hon sög av Leonard Cohen på Chelsea Hotel en bit bort på Manhattan.

I verkligheten och i sången: ”Chelsea hotel #2”.

Radion spelar Beatles och Lennon om och om igen.

Kanske har jag dött och kommit till himlen?

Då säger en radioröst att Lennon har blivit skjuten utanför samma Dakota Building jag nyss gått förbi i vördnad …

Jag är 20 år. Jag tar mig till stambaren i korsningen 42:a gatan och Lexington Avenue. Fred, bartendern, har lärt mig dricka Hennessy V.S.O.P och nu är det verkligen dags att praktisera mina kunskaper. Han säger: 

– Jag ska iväg från stan en vecka, vill du bo i min lägenhet på Lower East Side, kylskåpet är ditt, barskåpet också… 

Till det tackar jag ja och jag tänker: Storstan, här är den, psychomord där, varm medmänsklighet och total tillit här, och mitt i mellan: bastubögar.

30 år senare kan jag säga, mordet på Lennon – våldet – är undantaget som bekräftar regeln.

Storstan är varm. 

På mitt stamhak i SoFo på Söder sitter varje kväll K på sin stol. Ingen jävel får röra den. Han är 80 och sponsrad av medresenärerna i baren. Han har en plats långt bättre än på vilket äldreboende som helst.

Han är inte bingo.

Han är med i matchen. 

Professorerna Eugene van Scott och Ruey Yu från USA är de som ligger bakom hela AHA-syreboomen på 90-00 talet. Företaget Neo Strata hade länge patentet på AHA och PHA syrorna, men efter ett visst antal år släpps patentskydden och just det faktum taggade igång duon att söka ett nytt patent för hudvård. Denna gång baserat på ämnet glukosamin; NeoGlucosamineTM heter det i patentet. Det nya hudvårdssystemet kallas för Exuviance Age Reverse och är inriktat på att bibehålla spänsten och fukten i huden så att den inte åldras. 

– Glukosamin finns naturligt i kroppen och avtar med åldern. Det är mest känt inom läkemedelsindustrin för att hjälpa till att hålla senor och brosk i trim. Men nu har man förstått att det även har betydelse för hudens hälsa, berättar hudterapeuten Beatrice Mathisen på Hudterapeuterna i Stockholm som ska ge mig en testbehandling med de nya produkterna.

Hudterapeuten Beatrice Mathisen på Skönhetsterapeuterna jobbar med Exuviance hudvård

Den nya Exuviancebehandlingen börjar med rengöringsmoussen som innehåller en blandning av PHA, extrakt av aloe vera, ros, kamomill och gurka. Sedan lägger Beatrice Mathisen på en lite starkare PHA-syra som exfolierar döda hudceller och hjälper till att dämpa hudfläckar. Det pirrar i huden men är inte obehagligt. Efter det får jag ligga med en svalkande mask och hela behandlingen avslutas med en speciell ögonkräm med koffein och dagkrämen, ”dayrepair”.

– Dagkrämen innehåller antioxidanter från granatäpple, A- och E-vitamin som gör det svårare för fria radikaler att bryta ner huden och ge skador som kan uppstå i vår miljön.

Huden blir verkligen boostad av den här behandlingen, men den största effekten är att mina hudpigmenteringar har försvunnit. Jag hade några sådana på vänsterkinden. Jag blev vit som en askunge i hyn, och det har hållit i sig.

huden blev återfuktad och fri från pigmentfläckar i ett svep.

Jag passade på att ställa en högst relevant hudvårdsfråga till Beatrice Matisen eftersom min hud är torr som fnöske!

Hur ska man sköta huden under vinterhalvåret?

– Man ska tänka på att vara försiktig med hudvården. Inget vatten på huden på morgonen exempelvis. Hyn mår bra av det skyddande fettlagret som produceras under natten. Inga aggressiva peelingar innan du ska gå ut. En bra rengöringsrutin på kvällen är att föredra, och en lite fetare kräm eftersom enbart fuktighetskräm inte räcker när det är riktigt kallt ute, säger hon.