Vilda fester, hollywoodkändisar och filmskandaler. Cannesfestivalen är en av världens mest mytomspunna festivaler. Söndags reporter Agneta Elmegård har fått ett exklusivt backstagepass till årets cannesfestival. Här kan ni läsa ett utdrag. Läs mer i Söndagsbilagan som ligger ute även på måndagen den 30 maj.

Årets filmfestival i Cannes hade Faye Dunaway på stor bild i entrén till biosalongen

Cannes under filmfestivalen är sannolikt den mest kändistäta staden i hela världen. Alla hollywoodkändisar värda namnet rör sig hemtamt mellan hotellen, inneställena och den berömda biografen. Alla är här, i varje fall de som tycker att de är värda sin lön på filmduken. 

Skådespelerska Milla Jovovich på filmpremiär till La Conquete

Cannesfestivalen är filmens olympiska spel. Här tävlas det nämligen inte bara om en guldpalm utan här tävlar jetseten om vem som har de snyggaste bilarna, de exklusivaste yatcherna och de flashigaste efterfestinbjudningarna. 

jetsetdrottninngen Ivana Trump på festen Artists for justice and peace på Hotel Martinez

Den mytomspunna röda mattan som fyller entrén till Palais des Festivals är efter Oscarsmattan den mest prestigefyllda röda mattan man som kändis kan gå på. Många känner sig kallade men få är utvalda.

Söndags reporter Agneta Elmegård på röda mattan i Cannes 2011

14.30

Jag sitter och tar en drink vid poolbaren bredvid entrén på Martinez. Plötsligt blir det tumult. Ut ur den svarta bilen stiger Pedro Almodovar med håret på skaft och Antonio Banderas i slitna jeans och en mörkblå T-shirt. Fotoblixtrarna firar storvilt. Folket bakom kravallstaketen skriker Antonio, Antonio, Pedro, Pedro. Mischa Barton går förbi mitt bord i vita jeans, en hudfärgad transparent topp och en enorma vit märkesväska på axeln, ingen reser på ögonbrynen åt detta. Längre bort i svarta pilotbrillor och vit glansig kavaj sitter kultskådisen Malcolm McDowell och tittar åt mitt håll. Han är här för 40 årsjubileumsfesten för sin genombrottsfilm, ”Clockwork Orange” där han spelade Alex.

Naomi Campbell dansar loss på Bouglis nattklubb

23.00

Artists for Peace and Justies håller välgörenhetsauktion uppe på en terrass på Martinez. Plötsligt är det massor med fotomodeller i lokalen. Jag ser Angela Lindvall, Karolina Kurkova och Keira Chaplin. Jag får reda på att Roberto Cavallis mottagning på yatchen i hamnen är över och att alla supermodeller dragit hit. Jane Fonda och den legendariske musikproducenten Richard Perry sitter och skålar med Peter Fonda i ett hörn inne i lokalen. Jane Fonda, ständigt leende är spikrak i ryggen. Perry däremot…gamnacke. Och hoppsan. Han spiller ut drinken.  Peter Fonda börjar skratta och tappar sin egen drink mellan benen och skvätter ner sina beiga chinos. I andra delen av takterrassen på Martinez hänger Micha Barton, Julia Saner och loststjärnan Michelle Rodriguez.

En vanlig dag på jobbet för Agneta Elmegård i Cannes

För några år sen bestämde sig tre norska killar för att göra ”det ultimata plagget för bakissöndagar”. Resultatet blev en sparkdräkt för vuxna, som fick namnet One piece. Och sen gick det undan. Paris Hilton, Jude Law, Justin Bieber och David Beckham har synts i en Onepiece, en hel konceptbutik för plagget har öppnat i Stockholm, och kopior finns redan på kedjor som H&M och Bik Bok. Det sägs att det är väldigt bekvämt med en Onepiece, och det tvivlar jag inte alls på. Men det är inte längre ett plagg för bakissöndagar i hemmets lugna vrå: man ser dem överallt. På nätterna rultar packade tjugoåringar runt på gatorna i sina sparkdräkter. Drattar på ändan, skriker, kräks, skrattar som galningar, gråter och kämpar för att göra sig förstådda, precis som riktiga bebisar. Det är en bisarr och förvirrande syn. Onepiece är en trend som aldrig borde ha kommit ut ur garderoben. Snart kommer den att förpassas till skräckkabinettet här intill. Ett pinsamt minne som är omöjligt att förklara för kommande generationer. Och vid en första anblick kan sparkdräkten verka lika obegriplig som en modets motsvarighet till Kalles kaviar med banansmak.

Men Onepiece är kanske bara en naturlig fortsättning på de senaste årens mysbyxtrend. Mysbyxan, detta bespottade plagg som fått stå symbol för sambotristess och stillöshet, inspirerade plötsligt extremtrendiga designers som Damir Doma och Kris Van Assche och märken som Hugo Boss, Dolce & Gabbana, DSquared och Galliano. Så långt allt väl. Mysbyxan förtjänade aldrig sitt dåliga rykte. Mysbyxan är både sexig och romantisk: den är lätt att dra av med ett enkelt handgrepp, och är förknippad med sköna, slappa, lediga dagar i soffan. Har jag en fetisch så är det helt klart mysbyxan. Den hör ihop med närhet och intimitet. Men en Onepiece däremot, den påminner om en helt annan sorts intimitet – den där användaren behöver hjälp att byta sina blöjor. Och det är inte så sexigt. Åtminstone inte i min värld.  

5 X 

Modets skräckkabinett:

1. Haremsbyxan. Tänk att ett plagg som kallas haremsbyxa kan vara det osexigaste i världshistorien?
2. Cykelbyxan. Togs under 80-talet från cykelbanan till dansbanan med förskräckliga resultat. Särskilt i kombination med storskjortan. Män borde särskilt förbjudas att använda cykelbyxan, då det ser ut som om två ekorrar har brottningsmatch i grenen. 
3. Den midjekorta kavajen. Plagget för dig som vill ha en kubformad överkropp. 
4. De magkorta ”Britney-tröjorna”. När Christina, Britney och alla deras kopior regerade på listorna regerade de magkorta tröjorna på gatorna. Få, om ens någon, passade i dem. Britneys och Christinas gemensamma fäbless för läderchaps var det lyckligtvis inte lika många som delade. 
5. Gympaskor med platåsula. Pixie Geldof försökte nyligen väcka liv i trenden från Spice Girls storhetstid. 

Vi sitter i bilen, jag och sonen, på väg till mina föräldrar i Jämtland. Det är dagen före midsommarafton, klockan är fem och bilköerna är precis lika förfärliga som förväntat. Jag förbannar planen att fira helgen i Norrland, men min dotter Freja är redan där och jag längtar efter hennes mjuka kramar, mammas salta matjestårta och pappas iskalla nubbar. Vi är inte ens i Solna då vi blir omblåsta av ambulans, polis och ett par brandbilar.

– Helvete, väser jag. Joel tittar på mig och flinar, samtidigt som min mamma ringer:
– Hur långt har ni kommit? Uppsala?
– Nej mamma, morrar jag, och fortsätter med skarp röst:
– Olycka, det är köööööö! Jag ringer när det lossnar, okej?

Joel tittar upp från sin mobil, milt road.

– Vadå? hojtar jag. Jag kan inte snacka, jag måste KONCENTRERA mig!

Vi sniglar förbi Frösundavik, saxar mellan filerna fram till Upplands Väsby och kan börja gasa efter Arlanda. Vi har varit på väg i två timmar, och det är drygt 50 mil kvar till kramar, matjessill och nubbe. Jag ringer mamma, som försöker peppa:

– Åh, ni måste vara trötta!
– Ja, svarar jag genom tänderna.
 – Vi längtar!
– Mmm.
– Kör försiktigt…
– JA!
Nu kan inte Joel hålla sig:
– Gud, vad du är otrevlig mot mormor!
Jag vet. Mamma är nog den jag kan vara surast mot i hela världen, tänker jag, och funderar på varför. Jo, för att hon är också den enda människa i hela världen som jag KAN låta så där mot och som ändå står kvar. Varje gång.
 Jag förklarar min teori för Joel och säger att det är troligt att både han och Freja kommer göra samma sak mot mig. Och att jag kommer stå kvar. Varje gång.
Kanske är det som vi firar i dag, på Mors dag, att världens morsors står kvar? För sina barn. Varje gång.

Fyra lögner om dagen. Så ofta slarvar vi med sanningen, enligt forskarna. De vita lögnerna är en del av det sociala spelet och ofta tänker vi nog inte ens på att vi tummar på verkligheten.

I veckans Söndag har vi träffat Karin, 45, som slutade röka till sina barns stora glädje. Men sanningen är att Karin tjuvröker – och har gjort så i fem år. Lögnen styr stora delar av Karins liv, varje dag är en kamp för att inte bli upptäckt med en cigg mellan fingrarna.

Andra saker vi ofta ljuger om är hur vi mår och vad saker egentligen kostade.

Själv har jag dragit en vit lögn i dag. Vad det var får vi ta någon annan gång …

Helt sant är i alla fall att du även den här veckan får massor av bra läsning och dessutom 15 kr i rabatt på valfri glass från GB om du köper nya numret av Söndag. 

Ha en bra helg!

Johan, har utfört ännu ett hjältedåd. I går ägnade han hela dagen åt att laga upp och fotografera redaktionens favoritsillar inför midsommarnumret. I dag bjöds det därför på sillagille av rang i Schibsteds personalmatsal. Snacka om att Söndagsredaktionen fick avundsjuka blickar från samtliga koncernkolleger.

Om det var gott? Jajamen – snart kan du också smaka. Recepten kommer i Söndag den 19/6. Missa inte! 

Jag hade lovat mig själv att aldrig börja twittra. Jag motiverade min vägran med att jag minsann inte behövde ännu en tidstjuv. Det verkliga skälet var att jag knappt förstod vad Twitter var, och ännu mindre vad det skulle vara bra för. Jag är alltid sån här: Jag fortsatte att betala mina räkningar på banken och höll fast vid min cd-freestyle med en dåres envishet.  Jag var sist i bekantskapskretsen med Facebook och det är inte många år sen jag fnös att ”en telefon behöver man bara kunna ringa med”. Så först nu har jag fallit ner i Twitter-världen, som när Alice föll ner genom kaninhålet. Att skriva den här krönikan nu, och inte för några år sen, är kanske pinsamt. Men jag gör det ändå, för att omvända alla som är som jag var.  Jag vet ju att ni är många.

Det jag älskar med Twitter är just det som jag egentligen avskyr med vår tid: flyktigheten. Twitter är det som händer i stunden. Jag får veta vad min bästis i Överkalix och han-som-spelar-Bettys-systerson-i-”Ugly-Betty” tänker på precis just nu. En sen eftermiddag kan jag följa ryktet om hur Thorsten Flinck fortfarande åker runt i taxin han fick av TV4 efter sin medverkan i ”Nyhetsmorgon”. Jag kan följa analyser av världsläget och Josefin Crafoords och Camilla Läckbergs diskussioner om tampongsnöresplacering i trosan. 

Jag älskar också utmaningen i att formulera sina tankar på 140 tecken. Det är som att komprimera nuet till en haikku-dikt. Och även om jag vet att det är en illusion, så känns det som en personlig kontakt med stjärnorna när deras meddelanden hamnar i mobilen. Nånstans känns det också som själens obotliga ensamhet lindras lite när man lägger ut sina ”konstiga” funderingar på Twitter och genast får bekräftat att det finns fler som tänkt på samma sak. 

Man kan förstås undra vilket behov Twitter egentligen fyller. Varför det är så lockande att kasta ut hjärnans och hjärtats innehåll i etern. Kanske är vi i själva verket bara narcissister som, för att citera ett twitter från @boegig, håller på att drunkna i vår digitala spegel. Men åh, vilket ljuvligt och beroendeframkallande sätt att dö på. 

5 kändisfavoriter på twitter!

Sarah Silverman & Joan Rivers

1. Joan Rivers 

   @Joan_Rivers 

   Twittrar flitigt sköna, ondskefulla oneliners om politik och kändisar.

2. Victoria Beckham@victoriabeckham Mycket om hennes kollektioner, förstås, men periodvis en hel del privat. 
3. Katy Perry @katyperry Twittrar, till skillnad från majoriteten av de största stjärnorna, om annat än nya skivor, videos och parfymer. Roligt och personligt. 
4. Terry Richardson @Terry_World Kontroversiell mode- och kändisfotograf som twittrar massor av bilder.
5. Dalai Lama @DalaiLama Ord på vägen från en av världens största andliga ledare? Ja, varför inte?

Så fort jag öppnar dörren sköljer doften av försommar över mig. Hägg, poppel och nyklippt gräs samsas i näsborrarna och väcker minnen från många andra somrar.

Jag minns hur ont det gjorde att för första gången gå med vintersköra fotsulor på mormor Helgas krattade grusgång i Anviken, hur kliande myggbett blev svidade när de baddades med Salubrin, hur snabba kyssar bakom Jamtlis dansloge pirrade i magen och hur mammas solbruna hy alltid doftade Delial.

Jag skulle kunna fortsätta, länge: kanel spelar upp min inre film från Böda havsbad på Öland, eftersom vi alltid köpte bullar på väg till stranden medan kombon flottyr och fisk tar mig tillbaka till många lyckliga stunder som småbarnsförälder i England, då vi kladdade med fish n’ chips på piren i Burnham-on-Sea.

Faktum är att ett av våra starkaste sinnen sitter i näsan och vi är kapabla att komma ihåg och associera till cirka 10000 unika dofter. Det är också därför så många av oss velar vid taxfreedisken, sniffar på remsor och – chansar när vi ska välja doft till en vän.

En blandning av koriander, hjärtnoter, pion och peppar kan få dig att drömma om lyxyachter på Rivieran, medan samma mix får din kompis att tänka ”tant”.

För ”gammal tant” var exakt vad reportern Johan Gunnarssons sambo Linda sa om en av parfymerna han valde till henne i Söndags stora dofttest. Då hade Tore bättre tur. Han lyckades välja ”den ultimata strandparfymen” till sin Sara.

Så vilken doft kan min Dan vara säker på att jag ska gilla (Mors dag om en vecka, darling)? Så länge han styr bort från Estée Lauders Knowing, är han säker. Den får mig att tänka på ruttna räkor.

Varför? Å, det är en helt annan krönika.

Jag cyklar till jobbet, det är allt. Jag tränar inte och det av flera skäl: Jag hinner inte, jag tycker det är tråkigt och det är för långt till gymmet. 

Men nu börjar det här ställningstagandet ta ut sin rätt. Ryggen värker av allt sittande och jag vet att träning skulle hjälpa. Och efter att ha läst vår hälsoreporter Hanna Radtkes reportage från Lerum har jag nu bestämt mig, jag ska köpa ett TRX-band. I Lerum bor det numera riksberömda Fight club-paret Anna och Anders Fernette och i veckans Söndag förklarar de hur du fixar träningen hemma, vilket passar mig perfekt.

Och det är här TRX-bandet kommer in i bilden. 

En annan anledning till att köpa Söndag den här veckan är att ännu en gång får en kupong på köpet med 15 kronor rabatt på valfri glass från GB.

Själv tänker jag ta min direkt efter första träningspasset. Ha en bra helg, allihop!

Snart vankas sommartårtetider, och därför gjort vi på redaktionen en stor uppoffring i dag och arbetsfikade. Det ansträngande jobbet slutade i positivt besked: den var god. Den funkar i tidningen!

Därför kommer detta recept i en tidning framöver. Håll utkik!

Ibland trivs man lite extra på Aftonbladet Söndag.

Döm om min glädje när jag spanade in Lotta Tjulin i Söndagskorridoren! Denna kvinna är inte bara försäljningschef och affärsutvecklare, hon är också ett stilunder. Inte en hårslinga ligger fel, hon är alltid superchic och välmanikyrerad. I dag lyckades jag själv, redaktör Scott, klä mig, om inte lika sexigt sassy, men med samma anslag. Se bara hur vi diagonalmatchar varandra i trendfärgerna jeansdenim och krispigt vitt, och hur vi lyckats välja liknande höga kilklackar, med öppen tå och retrokänsla!