Nu i veckan drar Stockholm Pride i gång igen. Och det tänkte jag fira med att skriva en krönika som hyllar den heterosexuelle mannen.  

Pride är en skön centrifug av politik, paljetter och party som exploderar med den stora paraden på lördag. Men mitt i allt glam och stoj gör Pride mig en smula vemodig – för att Pride fortfarande behövs. Det låter kanske naivt, men för mig är det så ofattbart att vi fortfarande måste älta de här frågorna. Att så många fortfarande anser sig ha rätt att lägga sig i vem som ska få ligga och leva med vem. 

Att vi år 2011 har hatbrott, skolböcker som blandar ihop homosexuella och pedofiler, och tvångssterilisering av transsexuella. Att trots saker som, säg, miljökollaps, hemlöshet och omänskliga vårdköer kan vissa politiker (och deras väljare) tycka att det absolut viktigaste man kan göra för världen just nu är att konservera könsroller. 

Och ändå har vi kommit en bra bit på väg. Mycket tack vare feminismen. Men i dag skulle jag alltså vilja hylla er heterosexuella män som har förstått att ni också har mycket att tjäna på jämställdhet. Inte räknat i pengar eller makt, men ni vinner en helt annan sorts frihet som är mycket viktigare: Att kunna vara er själva, vara individer, i stället för att tvingas in i en mansroll som är så snäv att den liknar en tvångströja. 

Det krävs empati och intelligens för att förstå det. Ni får alldeles för sällan den uppskattning ni förtjänar. Jag ser er överallt, bland vänner, bekanta, kollegor, främlingar och förebilder. Min pappa och min blivande svärfar tillhör er. 

Jag är ledsen att ni ibland får skit i onödan, att det finns fördomar om er också, att det är så lätt att dra er alla över en kam. Den heterosexuella mannen har så länge varit ”fienden”. Den vi sett få alla enorma, självklara fördelar i både stort och smått, oftast utan att ens förstå det själva. Men alla ni fantastiska, lysande undantag – ett stort jublande tack! Med er på vår sida kommer vi vidare betydligt snabbare. 

5 X Män som har fattat vad det handlar om:

1.  James Franco. Har spelat homosexuell i ”Milk”, ”Howl” och ”The Broken Tower”. Och att det, förutsägbart nog, satt i gång gayrykten om honom stör honom inte det minsta. ”Det är inte i första hand för att jag vill ligga med en massa män som jag dras till gayroller”, säger han till Entertainment Weekly.  ”Det som intresserat mig har varit hur antinormativa människor levt med motståndet mot dem.”
2. Brad Pitt. Har sagt att han och Angelina Jolie inte kommer att gifta sig förrän även alla amerikanska medborgare har samma möjlighet i USA. Och Brad verkar otålig: Häromåret skänkte han 100 000 dollar till kampen för att införa samkönade äktenskap. 
3. Daniel Craig. Spelade gay i ”Infamous”, och skulle gärna se att hans James Bond blir bisexuell i framtiden. Kanske är han lite naiv i en intervju med brittiska Daily Star: ”Varför inte? I dessa tider skulle fansen acceptera det. Ingen skulle höja ett ögonbryn”.
4. Daniel Radcliffe. ”Harry Potter”-stjärnan, som växte upp i en skådisfamilj med många gayvänner, har varit en flitig förespråkare för ett slut på homofobi. ”Homofobi är äckligt, djuriskt och idiotiskt”, säger han i en intervju med gaytidningen Attitude. 
5. Colin Farrell. ”Jag minns blodet på hans skjorta när han kom från skolan. Mobbningen och misshandeln var en konstant del av hans skolår”, har Colin sagt om sin homosexuelle bror Eamon. ”Trångsynthet är inte genetiskt, det är nåt man lär sig. Hemma, i klassrum och överallt där människor samlas.”

Vi är ute med hunden, min man Dan och jag. Under långpromenaden längs Årstaviken avhandlar vi allt från om barnen borde byta skola nu när vi flyttat till stan, till om den frysta rostasfilén kommer att hinna tina i tid för middagen.
Så blir vi tysta. Traskar på i stadigt tempo, var och en absorberad av sina egna funderingar. Tills Dan säger:
– Du, det är ingen kul tid att åka till Isle of Wight på höstlovet. Det kan vara riktigt grinigt där i november.
Jag hajar till och blir full i skratt. I samma stund som han yttrar orden har jag själv sett en grådassig himmel över en engelsk regnruskig strand framför mig. Men jag är inte ett dugg förvånad. Det är inte första gången jag och maken har haft samma reflektioner exakt samtidigt.

Jag, en obotlig romantiker, vill ha det till att vi är tvillingsjälar, som påverkar varandras inre bilder genom tankeöverföring. Den mer rationella Dan menar att det beror på att vi levt ihop i snart två decennier, och att våra associationsbanor helt enkelt väljer samma spår. (Vi gick förbi en badplats = semester = Isle of Wight = badplats).
Dans förklaring är helt i enlighet med psykologen Görel Kristina Näslunds teorier. Hon tycker inte att det är det minsta märkligt att man efter 20–30 år tillsammans vet vad den andre tycker, tänker och känner. 
I dagens tidning förklarar hon varför kaka söker maka och hur det kommer sig att vi blir allt mer lik vår livspartner ju längre vi hänger ihop. Inte bara på insidan, utan även på utsidan. 
Sicken tur att jag gifte mig med en riktig snygging.

Firar du semester i Sverige i sommar? I så fall gör du som många av våra folkkära kändisar!
Zlatan kan du träffa i Stockholms skärgård, Gry Forsell i Luleås skärgård och världsstjärnan Robyn i Gnesta.
– Sverige har allt, säger programledaren Linda Lindorff som semestrade i Falsterbo i år.
I Söndag listar vi kändisarnas svenska sommaridyller. 

På måndag börjar Stockholm Pride och det uppmärksammar vi med en fin krönika som paradoxalt nog hyllar den heterosexuella mannen, signerad Mats Strandberg. Dessutom träffar vi Robin och hans pappa Peter som har mer gemensamt än blodsbandet: Båda har kommit ut som bi- och homosexuella. 
– Pappa fick mig att våga vara mig själv, säger Robin.
Precis så borde alla föräldrar få sina barn att känna, tycker vi här på Söndag.

Dessutom: Stor intervju med artisten Svante Thuresson, drinkmästarens läckraste drinkar, glamoröst mode och mycket, mycket mer! Bara i Söndag!

Trevlig läsning!

Din mamma, din pojkvän eller din bästa kompis – alla känner vi någon som gjort det där lilla extra. Skriv till Söndag och berätta er historia, om tio dagar kan just ni sitta på planet till exotiska Västindien. Lycka till!

Det här får ni:

– Drömresa för två till Barbados. Välkommen till en av Karibiens mest omsusade öar! Njut av milslånga vita stränder, palmernas sus eller snorkling med havssköldpaddor. Flyget går från Arlanda den 3 augusti med British Airways. Hemresa från Barbados den 10 augusti.

– Lyxigt boende vid stranden. Hotellet Tamarind beskrivs som ett ”exklusivt gömställe för livsnjutaren”. Här finns luftiga rum, spa-område, pool med utsikt över havet, god mat mm. Frukostbuffé ingår.

– Biljetter till Rihanna-konsert. Se världsartisten på hemmaplan, en upplevelse för livet! Konserten är den 5 augusti på Kensington Oval som ligger inne i Bridgetown.

SÅ HÄR GÖR DU:

1. Motivera varför just ditt sällskap och du är värda den här resan. Skriv gärna utförligt.

2. Berätta varför du läser Aftonbladet Söndag.

Mejla ditt svar (med namn, ålder, adress och telefonnummer) till:
dromresan@aftonbladet.se

3. Gå in och ”gilla” vår sida på:
facebook.com/aftonbladet.sondag

Vi behöver svaret senast på onsdag 27 juli kl 12.00. Kl 15.00 samma dag avslöjas vinnaren på vår Facebook. Lycka till!

Psst! Resan är värd cirka 32 000 kronor! (…och eventuell vinstskatt betalas av vinnaren.)

Jag ser trailern för kommande filmen ”The Iron Lady” (se trailern här) och kan bara konstatera att Meryl Streep har gjort det igen. Förvandlat rösten, accenten och utseendet till oigenkännlighet. Hon gör ett perfekt porträtt av Margaret Thatcher, och ingen är förvånad. För när har Meryl någonsin misslyckats? 

Hon var cheerleader och homecoming queen i high school, och hon har fortsatt vara den allra duktigaste, den mest popu-lära och hyllade, i hela sitt liv. I hela mitt liv, också. Jag hade- fortfarande blöjeksem när hon fick sin första Oscarsnominering, för ”Deer Hunter”. I dag är hon Oscarhistoriens mest omhuldade skådespelare med 16 nomineringar och hon har fler Golden Globes än någon annan. Det magiska med Meryl är att hennes karriär inte följer samma naturlagar som andra skådisars-. Medan alla andra lyfts till skyarna, för att sedan hamna i djupa karriärdalar, som med lite- tur leder till bejublade comebacker- – och sen börjar hela kretsloppet om igen – sitter Meryl lugnt kvar på toppen likt en av Olympens gudinnor. Som bevis- kan nämnas att det aldrig gått mer än fem år mellan hennes Oscarsnomineringar- -(”Vykort från drömfabriken” 1990 och ”Broarna i Madison County” 1995). Jag -försöker hitta minsta lilla misstag som kan få mig att säga att ”Nä, SÅ bra skådis är hon faktiskt inte”, men det finns inget. 

Hennes övriga liv strider också mot -Hollywoods naturlagar. Privatlivet är just privat, och åtminstone på ytan lyckligt. Hon har -varit gift med samma man sen 1978. De har fyra barn, och tillsammans bildar de en hel -familj av konstnärer, skådisar och musiker. Ja, till och med Meryls utseende verkar helt opåverkat av sånt som drabbar andra människor. Nyss fyllda 62 ser hon fortfarande ut som en hyfsat välbevarad 40-plussare. Har hon släppt loss skalpeller på sitt ansikte är det så diskret gjort att det inte går att ana – hennes hyllade- mimik- är fortfarande lika rörlig. Ovanpå allt annat- är hon så skön, smart, rolig och full med självdistans i intervjuer att det är omöjligt att inte gilla henne. Jag blir nästan provocerad.- Hur gör hon? Offrar hon getter till Satan i sin källare? Är hon övermänsklig? Eller kanske inte mänsklig alls? Man måste ju undra. 

5x tecken på att Meryl kanske inte är mänsklig

1. Skådisvärldens drottning. Redan på 1970-talet utsåg Bette Davis Meryl till sin tronföljare. I dag har hon slagit Bettes ­tidigare rekord i antal Os­cars­nomineringar. 
2. Hyllad som språk­geni… En polsk vän bekräftar att jo, Meryl pratar perfekt polska med en mycket specifik dialekt i ”Sophies val”. Hon lärde sig dansk accent inför ”Mitt Afrika”, italiensk inför ­”Broarna i Madison County”, och i ”Ett skrik i mörkret” talar hon ­australiensiska med ­nyzeeländsk brytning. 
3. …och kameleont. Meryl har också förmågan att förändra utseende och kroppspråk totalt. I miniserien ”Angels in America” byter hon till och med kön och ­spelar en gammal rabbin – trovärdigt!
4. En musikalisk begåvning. Sång- och dansnumren i ”Mamma Mia!” förvånade många, men Meryl studerade operasång redan som tolvåring.  Hon lärde sig spela fiol genom att öva sex timmar om dagen inför rollen i ”Music of the Heart” (1999). 
5. En lysande ­kome­dienne. Meryl förknippas kanske främst med ”seriösa” roller i tunga dramer, men har också hyllats för filmer som ”Djävulen bär Prada”, ”It’s Complicated”, ”Julie & Julia”, ”Adaptation”, ”Vykort från dröm­fabriken” och ”Döden klär henne”. 

Jaha, det var det. I dag är det min sista semesterdag. I morgon bitti kommer jag att hasa in på redaktionen vid niotiden, lite vimsig och vardagsovan. Så där som man ju är efter att ha blivit tvångsväckt halv sju, istället för att ha fått vakna tre timmar senare och dessutom hunnit morna sig med en lång balkongfrukost bestående av två ost- och skinkmackor och många koppar svart kaffe.

Det första jag kommer göra är att veckla upp den bärbara, logga in och, medan macen kör igång, gå till pentryt, trycka på knappen för dubbel espresso och sedan fylla på koppen med skummad mjölk. Jag kommer stå vid den fräsande kaffemaskinen och minnas hur jag dagen före midsommarafton vid 16-tiden sa: ”Hej då, trevlig sommar” till kollegorna, innan jag lämnade ett semesterprydligt skrivbord bakom mig och såg en orörd månad av frihet framför mig.

På väg tillbaka till min arbetshörna kommer jag att bränna tungan, eftersom jag tar en alltför stor klunk av det heta kaffet, och trots att jag varit ledig 31 dagar i sträck, svara med en suck: ”Jodå, men lika länge till hade varit nice”, när någon frågar om jag haft en skön semester.

Jag kommer att öppna mejlprogrammet, scanna igenom 384 olästa meddelanden och försöka (men misslyckas med) att inte känna mig jättemycket avundsjuk på alla er som fortfarande njuter av bryggbad, grillkvällar och rosévinssmuttande.

Timmarna kommer svischa förbi, klockan 17:18 kommer jag förvånat titta upp och utbrista: ”Men herregud, redan dags att gå hem” och tänka att dagarna alltid går för fort.

Vare sig man har sommarlov eller inte.

Det ofattbara som har hänt i Norge gör att allt annat förbleknar och plötsligt känns ganska oviktigt. Tidningen vi på Söndagsredaktionen har gjort och som du ser här ovan skickades till tryck innan Anders Behring Breivik satte sin sinnessjuka plan i verket. I dag kan du köpa den med Aftonbladet. I huvudtidningen får du allt det senaste om händelserna i Norge – och behöver du en paus från rapporteringen finns vi där.

 Att komma igen är något av ett tema i veckans bilaga.
* Vi har träffat Charlotte Ohlson som bröt ryggen när hon försökte stoppa bilen hennes lille son satt kvar i. Den förarlösa bilen började rulla ner för en backe. Men ett liv i rullstol har inte stoppat Charlotte. Läs hennes historia.
* När det såg som mörkast ut var Pernilla Andersson på väg att ge upp sin artistkarriär. Men allt vände efter ett telefonsamtal. Vem som ringde? Svaret hittar du i veckans bilaga.
* Krånglar relationen på semestern? Ni är inte ensamma – faktum är att skilsmässostatistiken skjuter i höjden just efter semestern. Men det går att göra något åt kärleksproblemen, tipsen får du i tidningen.

Året är 1996, och vi är fem tjejkompisar som ska tillbringa försommarhelgen på ett idylliskt torp mitt i Sörmland. Rödvinet är serverat, klyftpotatisen står i ugnen och vi har precis lagt fläskkarrén på grillen när någon säger:

– Kan vi inte göra ”Anden i glaset” när vi käkat?

– Skojar du? svarar jag.

Jag har inte kört den fåniga spökleken sedan jag som 12-åring barrikaderade mig tillsammans med Åsa, Anna-Karin och Sofie i bastun (mörkaste rummet i huset) för att be andarna om kärleksråd som: ”Är Bernt mest kär i mig eller Åsa?”. 

Det är alltså med extrem skepsis jag ser väninnan skapa en oujiabräda genom att rita upp alfabetets alla bokstäver, samt orden ”ja,” och ”nej”, på ett gammalt blompapper från Interflora.
Men, det som sedan händer är … svårförklarat. Efter en trevande start, får glaset plötsligt spatt och fullkomligt flyger över bokstäverna. Vi ser misstänksamt på varandra. Vem styr? Ingen, visar det sig. Faktum är att vi knappt nuddar glaset. Det tycks dansa av sig självt och formulerar märkliga, för att inte säga helt obegripliga, svar och hittepå-ordspråk som: ”bättre en fågel i handen, än tre kossor på ängen”. När jag frågar om min kille (som är engelsman), kommer svaret plötsligt på engelska: ”funny man”.