”Succéserien som blivit en livsstil”, står det på omslaget till dvd-boxen med Mad mens femte säsong. Jag hoppas att det inte stämmer. Kanske har personen som skrivit det inte ens sett serien. För det är en vanlig missuppfattning att Mad men handlar om snygga sextiotals-kläder, sexiga interiörer och tre-martinis-luncher.
I själva verket är Mad men en serie där ingen- är avundsvärd. Alla mår dåligt. Och den största boven är samhällets stränga normer, som håller dem alla så fastlåsta.

Hemmafruarna glider runt i vackra klänningar och kedjeröker, så understimulerade att explosionen ständigt ruvar under ytan. Männen har aldrig något utrymme att visa känslor och söker sina ventiler i älskarinnor och blöta kvällar på representationskontot. Män och kvinnor ser varandra som obegripliga väsen, för de har fostrats så olika. Alla lever i en fullständig känslomässig isolering. De skulle aldrig kunna berätta hur de mår bakom fasaden, ens om de ville, för de har aldrig lärt sig ett språk för det.

Mad men har nu nått fram till 1967, och männen på reklambyrån har just börjat vänja sig vid enstaka kvinnor i yrkeslivet. De anställer motvilligt sin första svarta sekreterare. Och en jude. De tvingas ha möten med några homosexuella män. Det är nästan rörande hur obekväma de blir av allt detta. Det är urläskigt att träffa människor som inte är exakt som de själva. Den största ljuspunkten är oväntat nog Don Drapers nya äktenskap. Megan är inte bara yngre, hon kommer från en ny era. Hon har drömmar, en egen vilja. Och han gillar det, fastän det är lite bökigt och ovant.

Mad men handlar inte bara om 60-talet, den handlar om varför vi är de vi är i dag. Serien utspelas för bara några generationer sedan. Det är våra föräldrar och morföräldrar. Mycket har hänt sen dess, men bakåtsträvarna blir allt fler, allt räddare och alltmer lättprovocerade. Minsta antydan om att till exempel sexism är ett problem i samhället och de känner sig personligt påhoppade. Samtidigt blåser otäckt konservativa och rasistiska vindar över hela västvärlden. Mad men påminner om vad bakåtsträvarna vill sträva tillbaka till. Det borde inte vara lockande för någon. Nu skriver vi 2013 i kalendern och strävar framåt i stället, okej?

Jag är 13 år när jag ser filmen Cocktail för första gången. Tom Cruises leende är vitt och busigt. Och oj så förföriskt, det har jag aldrig tidigare tyckt om en filmskådespelare. När Tom Cruise blandar drinkar flyger flaskorna i luften och drinkarna blir exotiska och minst lika förföriska som Toms breda leende.

Om jag blev kär? Bär tomten röd luva? Tom Cruise förblev min drömkille under hela tonåren.

Sen har det, som man säger, runnit vatten under broarna. Jag har inte riktigt förälskat mig i varken popstjärnor eller skådisar sedan dess och således trodde jag att min naiva Cruiseförälskelse lagt sig. Men den hade endast gått i mångårig träda, skulle det visa sig.

För cirka en månad sedan dök det upp en inbjudan. Till en biopremiär. Jag öppnade den blanka inbjudan och såg Tom Cruise i en inövad filmpose. Jag började läsa och hoppade till då jag upptäckte: ”I närvaro av film-ens huvudrollsinnehavare”. Tom, min Tom, skulle alltså komma hit!

På två röda hade jag övertalat min måttligt imponerade make att följa med mig. Och då dagen är kommen övertalar jag honom att vi ska komma först till eventet. Ja, faktiskt redan en kvart innan, för att få en riktigt bra plats i biosalongen.

Sagt och gjort. Vi hänger på låset till röda mattan. Det är ett himla ståhej utanför biografen. Poliser, vakter och hundratals skrikande fans. Min man som är lång berättar att det redan pågår viss aktivitet på röda mattan.
Jo, kamerablixtar smattrar och Mr Cruise är visst redan på plats. Omöjligt, tänker jag.
Stora stjärnor brukar ju glida in sist.

Så öppnas dörrarna och jag och Klas går, via vimmelfotograferna på röda mattan, in i biografen. Jag håller hela tiden min mobil i handen för att vara redo att fota Tom Cruise när han väl kommer.

När vi tagit av oss våra kläder säger Klas:

– Jag har ju hört att han är kort, men att han skulle vara så kort!

– Mm, det blir spännande att se, säger jag.

– Men vi stod ju alldeles intill honom där på röda mattan!  Jag trodde du såg det.

Det visar sig att medan jag skyndat över röda mattan har Tom stått och signerat autografer till sina fans. Vi har alltså bara rusat förbi honom. Och när vi så småningom tagit plats längst fram i salongen ser vi på bioduken i en direktlänk hur Tom jobbar på röda mattan. Och jag ska
säga att killen är fantastisk med fansen. Han ler vänligt, skakar hand, signerar, ler igen och småpratar. Lika trevlig är han mot pressen. Och
efter tre timmar kommer han så in till oss.

Mitt återupplivade tonårshjärta bultar från första raden, två meter från min ungdomskärlek. Jodå, snygg är han. Och duktig skådis, men min beundran handlar nu främst om hans vänlighet. Här har flera svenska stjärnor mycket att lära!

Lejon, uggla eller St Bernhard? Jag velar i några minuter innan jag placerar mig på en stol mellan de tvärsäkra lejonen och flocken med trofasta hundar.

Aftonbladets alla chefer trummas igenom samma ledarskapskurs och Putte, kursledaren, har just bett oss välja hörna, beroende på vilken så kallad chefsarketyp vi identifierar oss mest med.

De extroverta lejonen jagar fort framåt, handlar ­intuitivt och ser sällan i backspegeln, St Bernhards­jyckarna är lojala och omhändertagande, medan de ­introverta ugglorna aldrig agerar utan att ­reflektera, ­fundera och kontemplera.

Jag är ett tydligt hundlejon, låter magen stå för 99 procent av alla beslut, men skulle också pulsa en mil i meterhög snö för att rädda en vän med hjälp av en ­kagge konjak.

Jag kikar runt i rummet och fnissar när jag ser att Kristofer, Söndags biträdande redaktör, slagit sig ner mitt i en skock ugglor. För Kristofer har dubbats till ”förnuftets röst” av redaktionen och ”Mr Introvert” av sig själv. Han gillar att verka i det dolda, snickra i sin friggebod och har inget som helst behov av sociala medier-bekräftelse.

Medan jag lägger ut skojiga bilder på ­familj och vovve på Facebook och hoppas på många tummar upp, uppdaterar han sin status en gång per år: På sin födelsedag, och då för att ödmjukt tacka för gratulationerna. När han avslöjar att han förlorat sin Twitteroskuld för ett par månader sedan, med tillägget: ”Men jag vet inte vad jag ska twittra om”, bryter arbetskompisarna ut i unisont gapskratt.

Skrattar bäst som skrattar sist. Enligt Gunilla ­Granqvists nyårs­spaning på ­sidorna ­44–45 är 2013 året då de ­introverta tar revansch. Eftertänksamhet, träslöjd och ruin­spaning är inne – ­skrikig ­exhibitionism helute.

Så, grattis Kristofer Forssblad Olsson. Nästa år tillhör dig och alla andra ­ugglor!

Är ni redo för 2013? Om inte får du hjälp på traven i veckans Söndag. Både på kort och lång sikt. Problem 1: Dagen efter nyårsfesten. Vi reder ut varför du blir bakis, hur du undviker att bli det och levererar de bästa dagen-efter-tipsen.

När huvudvärken har släppt är det dags att fundera på nyårslöftet. Vi har tagit reda på hur du gör för att hålla det du lovat. Sedan återstår bara resten av året. Vad kommer att hända? Rätt mycket, enligt framtidsforskarna. 2013 blir året då gamla sanningar inte längre gäller.

”Vi är på väg mot vägs slut och en ny värld reser sig som ett Atlantis”, säger omvärldsanalytikern Mats Lindgren.

Om du inte har tid att invänta allt det nya får du snabbt reda på hur ditt år blir i vårt stora nyårsastro.

Gott nytt år!

Bioåret 2013 är fullproppat med biopics, det vill säga dramafilmer om verkliga människors liv. Det handlar om så vitt skilda personer som prinsessan Diana, Janis Joplin, Picasso, Abraham Lincoln, Monica Zetterlund, Steve Jobs, porrstjärnan Linda Lovelace och maffia-bossen John Gotti.
Jag har aldrig varit något fan av genren. En biopic måste klara en nästan omöjlig balansgång, och för varje The Queen och The king’s speech, som lyckades med bravur, finns det en hel uppsjö som hamnar i fallgroparna.

En del av problemet är att det är svårt att göra dramatik av verkliga personers liv. Liv är röriga och svåra att överblicka och vägrar följa någon prydlig dramaturgi. Det blir lätt segt, mest en räcka viktiga händelser som måste avverkas, och dessutom vet man hur det ska sluta. Ingen kommer ju att undra om prinsessan Diana överlever bilkraschen. Och om filmmakarna har alltför mycket respekt för den verkliga personen blir det långtråkigt, men om de istället tar sig alltför stora friheter blir det inte trovärdigt.
Och var går egentligen gränsen för vad som känns okej? Meryl Streeps porträtt av Margret Thatcher i Järnladyn var förstås imponerande skådespeleri. Men filmen fokuserade mycket på Thatchers demens. Thatcher själv kände kanske inte ens till filmen, just på grund av sin demens, men det måste ha varit fruktansvärt för hennes familj (som också protesterade högljutt).

Ett annat problem med biopics är att de oftast får mig att längta efter något annat. När jag såg den ohyggligt överskattade My week with Marilyn blev jag bara sugen på att se en film med den riktiga Marilyn Monroe.
Andra biopics får mig att längta efter att se en dokumentär, i stället för att behöva undra vad som är sant och inte, och hur det egentligen såg ut.
Men ingen i Hollywood har ju frågat mig vad jag tycker. Förutom remakes och uppföljare tycks det mesta på biograferna nästa år vara biografier. En lång, och långrandig, lookalike-tävling.
Första priset? En Oscar, så klart!

Endast tomten är vaken. Och jag som klivit upp mitt i natten för morgonens radiosändning. Frukosten hoppar jag över, matlusten har liksom inte kommit i gång. Det går inga bussar så här dags så jag har beställt en taxi som nu väntar på mig på uppfarten. Bilens baklyktor lyser som katt-ögon i mörkret.

Som vanligt tar jag vägen via brevlådan, haffar morgontidningarna och hälsar innan jag hoppar in i baksätet. Då bildörren slagit igen upptäcker
jag att jag inte alls sitter i en bil. Tänka sig jag sitter i ett elefanthus! Det är i alla fall så det luktar, som elefanthuset på Kolmården. Lite kobaj och pissoar på en och samma gång. Jag funderar på att be chauffören öppna ett fönster. Men det är närmare tio minus ute och jag väljer att bita ihop. Efter bilen svängt och haft sig inser jag att jag måste ta till ärmen. Jag för jackans ärm till näsan och försöker sila ut min parfymdoft som gömmer sig i tygets fibrer.

Det blir en plågsam tur. Jag öppnar bildörren innan jag betalat, sticker ut näsan och njuter av stadens friska avgaser.

Jag funderar på att säga att han stinker. Men det skulle jag aldrig göra, vill ju inte vara taskig. I stället går jag illamående till studion och tänker att frukosten får vänta.

Nästa incident. Jag är på Landvetter. Flyget är försenat och jag spanar in parfymer. En ny doft vars flaska ser ut som ett torn reas ut. Jag testar
ett sprut. Tänker mig att det ska bli ett pyttesprut, men pumpen är trög. Jag trycker till och hamnar i ett regn. Inser att jag nu stinker parfym och med respekt för eventuella allergiker tar jag av mig rocken, som har fått det mesta av parfymen, och knölar ner den i handbagaget.

Eftersom jag känner att jag fortfarande luktar starkt blir jag tacksam då jag upptäcker att planet nästan är tomt. Jag väljer ett eget säte med nästan inga andra omkring mig.

Boardingen är klar. Tror jag. Men en medel-ålders karl dyker upp och stressar bak i kabinen. När han är framme hos mig undrar han om sätet
vid fönstret är ledigt. Jag nickar och reser mig för att släppa in honom. Och hamnar i mannens odör. Vi snackar smutsig hårbotten och svettig rumpa. Och värre blir det då han luftar de gula svettringarna på skjortan. Jag var inte med på medeltiden men får känslan av att jag hamnat intill en 1400-talsmänniska. Jag funderar på att byta säte. Men just då kommer flygvärdinnan och jag kliver in i sätet igen och önskar att jag
inte hade lagt min parfymerade jacka i hyllan.

Som tur är finns det ventiler på flyg. Jag styr fläkten mot mitt ansikte och suger i mig luftdraget så gott det går.

Man kan ju inte klaga på främmande människors bristfälliga hygien. Men kanske kan vi alla hjälpas åt att sprida detta:

En otvättad kropp stinker. Och det gör den redan efter någon dag. Man kan förebygga stank genom att använda deodorant, en bra och ganska billig produkt som bör användas dagligen. Efter obligatorisk tvagning. Och när vi ändå håller på; kläder kan icke rena sig själva. De behöver med jämna mellanrum tvättas de också. Även kavajer. Vädring räcker ej. Vill du inte följa dessa regler, var god stanna hemma.

Förra veckan berättade jag om min familjs annorlunda jultänk. Att vi väljer skaldjur och skumpa framför dopp i grytan, har skippat alla måsten och gjort icketraditionen till vår trygga julrutin.

Men en tradition som är helig är Söndags reportage ”Så firar kändisarna jul”, där årets mest uppmärksammade svenskar berättar om sin julhelg.

I år avslöjar till exempel Jonas Gardell att hans och maken Marks jular (innan de fick barn) liknade karaktären Pauls i Gardells succéserie Torka aldrig tårar utan handskar. Och Camilla Henemark kommer, för första gången på flera år, inte att vara ensam, utan ska julmysa med fästmön Amanda.

Mer härliga kändisjuldetaljer får ni på sidorna 10–23, men vad vi på Söndag gör i morgon förtäljes enbart här:

Traditionalisten Kristofer pyntar granen med ­levande ljus och dricker bara julmust som lagrats i ett år. ­Naivisten Hanna H har snöbollskrig med syskonen ­(17-34 år gamla) och lurifaxen Marlene håller tummarna för att barnen ska köpa tomtebluffen även i år.

­Johan, lek­ledaren, tävlar om vem som först upp­täcker att farmor somnat framför Kalle och lat­masken Anna tillbringar dagen framför ­brasan – i ­pyjamas. Eremiten ­Gunilla längtar tills ­gästerna makar sig hemåt, först då ­känner hon ­julefrid. Multi­sysslaren ­Veronica ­gosar med katter, dricker ­whisky, spelar spel och äter godis.

Multimamman Åsa bråkar med tonårsdöttrarna om plattången och äter sjukt mycket lax. ­Niclas, friskusen, går en långpromenad ­före frukost, medan ­gottegrisen Jenny smaskar i sig ­enorma mängder pepparkakor och ris à la Malta.

Hanna R, soldyrkaren, firar i en flygplanskabin på väg mot ­varmare breddgrader och den höggravida Emma vilar sig i form inför sin första förlossning.

13 personer, 13 unika julaftnar. Inget konstigt med det. Vi är ju olika.
Och vi gillar det.
God jul!

Så här gick det till när Hollywoodfrun Gunilla Persson skulle plåtas till ”Så firar kändisarna jul” som kommer nu på söndag. Reporter Hanna Radtke och fotograf Mia Carlsson börjar med att ställa in kameran…

Vi på Söndag har en tradition vi håller hårt på och det är vårt reportage ”Så firar kändisarna jul”. Varje år klär vi upp årets mest uppmärksammade svenskar i rött och vitt och pratar med dem om hur de firar jul.

I år möter du bland annat Jonas Gardell, Gunilla Persson, kamelbonden Bengt och Camilla Henemark. Missa inte det!

Dessutom tipsar vår vinexpert Mischa Billing om bästa skumpan till nyårsfesten. Och du får extra många kryss som räcker hela julhelgen.

Ha en bra jul allihop!

Som ni kan se i tidningen så liknar min signatur något en läkare kluddat ner. Swisch, swisch och så punkt. Jag har blivit snabb på att rafsa ner det där. Det tar mig inte mer än en och en halv sekund. Under hösten har jag besökt bibliotek och bokhandlar på olika orter. Jag har blivit ombedd att berätta lite om mitt skrivande och om mina böcker. Bland annat har jag varit i Växjö, Visby, Sollentuna, Göteborg och Kalmar. Jag har talat för kvinnojourer, för bokcirklar, bokbloggare och ibland för gäspande ungdomar som har blivit ditsläpade av lärare.
Jag uppskattar denna del av mitt jobb, att möta läsare. Den här gången står jag framför ett gäng i Lerum. Bakom en trave av mina romaner samtidigt som jag kluddar min namnteckning. Jag sveper blicken över de som kommit. Som vanligt sticker några ut. En tjej i min ålder. Hon ler med stängd mun. Det är ett sånt där leende som lyser i ögonen och som gör att kinderna  bullar sig. Jag blir på gott humör då jag tittar på henne och jag får anstränga mig för att rikta uppmärksamheten mot fler än hon.

Längst fram står en annan kvinna som utmärker sig. En gammal, jag skulle gissa på närmare hundra.  Hon är skrynklig upp till det vita hårfästet i pannan och ser mycket skör ut. Jag blir förvånad över att hon saknar både käpp och rullator. Mer förvånande är det att hon konsekvent släpper förbi de som står bakom henne i kön. Kanske är hon förvirrad, tänker jag, och försöker hämta information i hennes ögon. De är små, till synes ofokuserade och svåra att tyda. Ryggen är krökt, huvudet hänger vilket säger mig att hon är trött. Ändå fortsätter hon att släppa förbi julklappsjagare. Då tjejen med leendet ber den äldre damen kliva fram skakar hon bestämt på huvudet. Hon väntar till allra sist innan hon kommer fram. Jag slår upp första sidan i min bok och trycker dit min signatur.
– Jaha, säger jag lite käckt. Vad ska jag skriva?
– Nej, jag ska inte ha någon, säger hon med knarrande röst. Jag tittar upp och känner mig lite dum.
– Jag har ju redan läst den, tillägger hon. Ja, jag är ju årskamrat med Oscar i boken din, säger hon och spänner ögonen i mig. Jag blev nyfiken på om en ungdom som du kunde skriva om min generation.
– Jaha. Och hur faller domen?
– Jag har läst två böcker i höst. Din och Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Jag tänkte att nittioåringar inte ältar så där som Oscar i boken din. Men efter Gardells bok insåg jag att jag haft fel.
Hon sväljer innan hon fortsätter.
– Jag var nämligen en av dom på åttiotalet, viskar hon.
– Vilka dom? frågar jag.
– Dom som Gardell skriver om, dom elaka som inte förstod. Dom som skuffade undan sjuka och fördömde kärlek. Det är smärtsamt att inse det nu, alldeles för sent. I höst har jag verkligen lidit över det som varit, så som Oscar din.

Kvinnans ögon tåras. Jag tar hennes hand. Innan jag hittat något att säga har hon gått.
Nu funderar jag över vad vi i min generation en vacker dag kommer ångra. Vilka av våra självklarheter ska komma på skam? Låt mig gissa: miljön.