Det har varit sopstrejk, det har varit prat om sjuk­vården. Om övertid. Om barnmorskor som har fått nog. Vi diskuterar det där, sitter och dricker sommarens sista rosé och jämför olika arbeten. Löner, ­påfrestningar, studier och allt det där. Det slår mig att vi vet så ­lite om andra yrken. Hur det är.

Visst, några av oss har sommarjobbat, de flesta av oss jobbade extra på helgerna och en del av oss hoppade runt i några år när vi fortfarande inte visste vart vi var på väg. Men det där var länge sedan nu.

Och många av oss saknar det helt: Inblick. Grundskolan, gymnasiet och universitetet rullade på och tidigt blev man vad man nu är.

Det är trist, kan jag tycka nu. Hur kan vi göra för att ändra på det? För att få oss, redan när vi är unga, att få en inblick. Som under praktiken i högstadiet och gymnasiet. Några av mina klasskompisars föräldrar var kulturarbetare så de fick praktik på en teater, tror jag det var. En annan hade en förälder som ­jobbade på sjukhuset, så hon hamnade där. Samma sak är det nu. På nästan alla mina arbetsplatser har barnen till mina ­kollegor praktiserat. Det är väl enklast så. Det är nog inte så lätt att fixa en egen praktikplats, men det är förbannat synd.

Jag kan inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om klasskompisarna till kulturarbetarna hade praktiserat på det där sjukhuset och min andra klasskamrat fick se hur det gick till på en teater.

Vi lär oss ofta ändå ganska mycket om våra föräldrars jobb när vi växer upp. Vi kanske får följa med när skolan är stängd, vi hör samtalen vid middagsbordet. Vi får inblick. Vore det inte därför bättre om vi bytte barn just när det vankas praktik. Så de alla får insyn, förståelse, självförtroende och kanske till och med vågar drömma och sträva efter något de inte är vana vid. ­Eller upptäcka: Jag är ju bra på det här!

Jag blir glad när jag läser om initiativ där unga från förorten får sommarjobb på ­byråer. Jag blir glad när jag läser om ­Carina Berg som i sitt program provar på olika jobb och uppmärksammar de som arbetar som industrisanerare: ”Vi ­förväntar oss att vi ska kunna köpa öl utan att ägna en tanke åt de män och kvinnor som är tvungna att, i kol­mörker, hängandes i en liten jäkla stol i luften, blästra silon som maten förvaras i. Det var enda gången jag började gråta under inspelningen. Det var så sjukt tungt och läskigt att hänga där uppe”, säger hon på i veckans tidning.

Ja! Mer sånt. Mer testa på. Mer förståelse för andras jobb och fler projekt som arbetar mot det gamla talesättet: Bliv vid din läst.

Jag tror att det blir mycket bättre så.

Jag undrar vad jag ska säga till dig, lilla barn. Den dagen då du inte nöjer dig med att storögt bläddra i målarboken med ”Star wars”-motiv, överlyckligt förklara hur mycket du gillar ett badlakan med ”Trolls”-motiv eller ivrigt vänta på att robotkatten ska börja skutta över vardagsrumsmattan.

Vad ska du säga när jag inte slentrianmässigt kan köpa din kärlek och respekt för ännu en tid – utan då du faktiskt kräver något av mig. Något så enkelt, och samtidigt så obeskrivbart krångligt, som just svar.

För jag minns ju hur det var; en gång var jag precis där du är. Mitt i en sommar då jordgubbarna smakade sötare än någonsin annars, då vattnet svalkade som skönast och då solen tycktes gå upp just för mig varje morgon. Till synes ändlösa dagar då jag snorklade runt, några trygga centimeter under ytan, och lekte att jag utforskade okända världshav på jakt efter nya fiskarter. Gryningar då jag vaknade till med en svag doft av dagg runt huvudkudden. De eftermiddagar då jag letade mig igenom skogen vid Sjöängsskolan, i verkligheten knappast mer än en dunge, på ivrig spaning efter den där hackspetten jag så ofta hörde trumma mot någon trädstam någonstans i fjärran.

Vad ska jag egentligen säga när du förstår att jag, och de som har levt före mig, har förstört allt det där? Att den vitryggiga hackspett jag ivrigt spejade efter i skogarna runt Lindsdal bara är ännu en art som går att läsa om i sedan länge utgångna fågelböcker? Att det Stora Barriärrev jag fantasidök mig igenom längs Ölands långgrunda stränder, en gång ett myller av färgsprakande fiskar och tjusiga koraller, nu är lika sönderblekt och livlöst som de stora ökenlandskapen i Sahara?

Jag är osäker om jag, på ärligaste allvar, kan säga att jag stod upp och gjorde något som hade någon betydelse. Förvisso – jag har sedan mer än två decennier tillbaka skippat köttet och äter numera helt växtbaserat, jag har sålt bilen och de senaste åren, trots att New York-hjärtat blöder till anemigränsen, skippat den årliga Atlantflygningen för turistmål närmare hemmet.

Gör det mig på något sätt skuldfri? Ett föredöme som kan peka finger åt andra som har avsevärt mycket större summor på sitt koldioxid-utsläppskonto?

Naturligtvis inte. För på motsatt sida av myntet har jag en Iphone av senaste modell, fullproppad av tveksamt konfliktmineral. Jag flyger oftare än vad jag egentligen behöver i tjänsten, avokadon jag mosade på frukostsmörgåsen kommer måhända från en skövlingsodling i Latinamerika och mitt hem är fyllt av elektronik jag egentligen inte behöver.

Så det enda jag skulle kunna säga till dig, lilla barn, är: Förlåt. Förlåt för den röra jag och alla andra som har plundrat den här planeten under det senaste århundradet lämnar efter oss.

Förlåt för allt.

Elsie Johansson. Det är henne jag tänker på när jag får för mig att allt är för sent. Hon gifte sig ung, bara 18 år. Hon tog jobb på posten. Hon tog hand om barn och man. Först när ­Elsie ­Johansson blev 48 debuterade hon. Sedan dess har det ­blivit många böcker, ni kanske har läst trilogin om Nancy? Och självbiografiska Riktiga Elsie som kom i fjol? Om ­inte kan ni betrakta föregående meningar som lästips. I dag är Elsie Johansson 86 år och en hyllad författare.

Tänk om hon hade känt att allt är för sent?

För att följa sin ungdoms drömmar? Att man måste ­vara i en viss ålder för att testa något nytt? För att lära sig något?

Jag är glad att hon inte tänkte så.

I en brittisk tidning läser jag om paret som är 90 och 86 år och nykära. De har aldrig känt så här förut, säger de till journalisten. På en bild håller de om varandra. På en ­annan hånglar de som tonåringar.

Så länge man lever är det aldrig för sent, säger de.

Och så har vi Dagny Carlsson som gick en datorkurs när hon var 99 år och började blogga när hon var 100! Nu är hon 105 och i år var hon en av ­sommarpratarna i P1. Hennes berättelse om sitt långa liv är fascinerande.  När hennes man dog i cancer trodde hon att ­också hennes dagar var räknade. ”Jag tänkte att nu kommer jag efter om några veckor eller några dagar, så det är ingen idé att bry sig om någonting. Jag skickade efter cancerfonden och så skrev jag över alla våra tillgångar på dem, tömde ­aktiefonder och allting /…/ Ja, och när jag inte dog var jag tvungen att börja leva”, säger hon i programmet.

Och så blev Dagny Carlsson ­Sveriges äldsta bloggare.

På sidorna 12–16 har vi träffat Ove, Gunnel och Sinikka som alla har börjat med något nytt senare i livet. En hamnade på hästryggen, en annan lärde sig  att spela ­trummor.

Jag hoppas att deras berättelser kan ­inspirera. Det är inte för sent förrän det är över.

Jag satt på en balkong i Grekland och smuttade på ett glas vitt. Kinderna hettade trots att jag med åldern ansträngt mig för att bli mer noggrann med solskyddsfaktorn. Nyduschad. Insmord. Redo för kväll i Thasos stad.

Vågor någonstans mot ett berg, salt i luften. Fuktigt, varmt.  Och myror i chipsskålen. Snart dags att gå.

Det var precis då – mitt i detta ljuvliga,
drömska semesterlugn som det kom. Sms:et som förändrade. Som talade om att livet bara är ett lånat ögonblick. Och att allt kan ställas på sin spets – precis när som helst.

”Jag ligger på Huddinge sjukhus. Misstänkt hjärntumör. Det ser inte bra ut”.

Det tog en stund, möjligen ett glas vin till. Hon som varit mitt öra. Vi som lugnat varandra i stormen. Min kloka vän.

Hjärntumör?

På svensk mark några dagar senare pratade vi. Hon kände sig frisk sa hon. Men tumören fanns där, tre gånger tre centimeter. Ett helvete inkilat i storhjärnan. Och kanske även en skugga på lungan.

Hon sa: Jag tänkte på dig när jag fick veta och att vi måste prata.

Sedan sa hon något som för alltid kommer att finnas kvar hos mig:

Du, gå ut! Lev livet! Ha roligt! Ta emot! Njut! För man vet aldrig. Om en sekund kan allt vara över.

Nej, man vet aldrig. Men man tänker inte så. Jag tänker inte så.

För det är så bråttom jämt, med allt som ska göras.

Gå ut, ha roligt, njut. Hur?

Alla tankar och känslor som vi delat, min kloka vän och jag. Alla nattliga samtal. All tröst. Alla de gånger vi räddat varandra. Ni vet när man går i cirklar. Då var hon mitt öra. Men vi berörde aldrig detta, det enkla, det viktiga som är själva meningen med allt: vikten av att ha roligt. Våra samtal handlade om kvinnliga
bestyr, knäppa män, älskade barn, mörkret på vintern, böcker vi läst.

Inte alls oviktiga ting. Men i efterhand, så litet i jämförelse.

Jag vet inte hur det kommer att gå för henne. Men jag vet att hon
hade önskat att hon tagit för sig mer. Att hon inte krånglat till det så mycket. Att hon unnat sig mer.

Det ser hon nu. Och i det finns en sorg. Att det behövdes en hjärntumör för att vakna upp.

Det var därför hon ville prata med mig. Och önska mig precis just det som hon inte gav sig själv.

Jag lyssnar till orden. Jag tänker på orden.

Och oavsett hur det går. Om hon får vara kvar eller inte, så kommer orden aldrig att tystna. Jag ska påminna mig varje dag.

För om en sekund kan allt vara över. Om en sekund kan hjärtat sluta slå.

Veckans krönikör

Namn: Åsa Passanisi.

Familj: Tre döttrar, 21, 19 och 13 år gamla. Och katten Svea.

Bor: I en funkislägenhet.

4 x tankar i mitt huvud

1. Min sämsta vana är … 

… att jag fibblar med mobilen strax innan jag ska sova. Har hört att man verkligen inte ska göra det.

2. Jag får en sötchock när …

… jag tittar på gamla foton från när barnen var små.

3. Det gör jag för att göra världen bättre: 

– Jag har ett fadderbarn, jag försöker vara en vettig förälder och jag röstar inte på SD.

4. Den låten lyssnade jag på när jag hade kärlekssorg i tonåren: 

– Do you really want to hurt me? med Culture Club.

Sju vuxna människor sitter runt ett bord. De sjunger samma visor som för ett par månader sedan. Det var midsommar då och sommaren skulle just ta fart. Nu nalkas slutet. Hösten står och stampar i farstun.

Sju vuxna människor bär haklappar och färgglada pappershattar. De surplar och suger som besatta på stora röda insektsliknande föremål. Det är en besynnerlig syn. Än mer besynnerligt är det att jag är en av de där sju människorna. Helt frivilligt har jag slagit mig ner här. Jag har tagit på mig en larvig hatt och försöker sjunga med i visorna som de andra stämmer upp till: ”Om du är fattig och du vill dricka på ett kalas kan du alltid sticka en liten nål i din grannes stjärt så att han spiller sin nubbe tvärt.”

Jag mimar mest. Ler förvirrat när jag inte har en aning om vart melodin är på väg. Det blir rätt ofta. Nubbevisor har aldrig vunnit min kärlek. Inte pappershattar heller inser jag nu när gummisnodden spänner runt hakan.
Jag blir liksom lite lätt nervös när människor brister ut i sång mitt i maten.
Får man äta nu? Kan jag dricka ­samtidigt?
Låt mig slippa dessa buskissånger tänker jag men fortsätter att fånle.

En gång om året gör jag det här. Jag låtsas. Jag smilar upp mig och nynnar med. För synens skull äter jag några kräftor också. Och om en vecka ska jag göra det igen. Det är mycket som är egendomligt med en kräftskiva men mest märkligt är att jag som är så avigt inställd till alla studentikosa inslag ihärdigt forsätter att tacka ja.

Men jag vet varför. För snart dukas kräftorna av. Nubben ställs tillbaka i skåpet och hattarna åker av. Pajen och ostarna dukas fram. Och när ett kallt krispigt vin hälls i glasen inser jag vad fint mina vänner har dukat och dekorerat. Den glada, snälla månen vaktar tryggt på avstånd och ­girlanger och tända lyktor förlåter varenda liten tramsig sång.
Runt fladdrande stearinljus sitter vi nu. Vi tar fram filtar när nattmolnen drar in. Vi kurar skymning. Vi pratar och fnissar hela natten. Och jag tänker: Det är ju rätt mysigt med kräftskiva.

På sidorna 50–58 har vi dukat upp för fest och lagat till allt du behöver för en lyckad kräftskiva. Vilket vin som passar bäst till? Det kan du läsa om på sidan 62.

Helan går, sjung hopp falleri ­faderallan lej …

Det är naturligtvis helt i sin ordning att ifrågasätta saker som verkar
suspekta. Som när en läsare mejlar mig efter att jag använt uttrycket ”pö om pö” i en artikel: ”Snälla du … ta en kurs i svenska. Beklagligt”.

Jag frågar vad hon menar, timmarna går och hon svarar:  ”Nu får jag be dig om ursäkt. Trodde inte i min vildaste fantasi att man kunde skriva pö om pö. Att försvenska franska så är ju stötande. I SAOL hittade jag inte pö om pö. Det gjorde jag nu i ett annat lexikon. Jag tycker att det är så oerhört trist att jag läser så mycket ’dålig svenska’ i tidningar, därav min reaktion.”

Det kan naturligtvis hända att journalister – såväl som bagare och flygkaptener – gör fel nån gång. Pinsamt. Men sånt händer och kan i bästa fall korrigeras. I fallet ovan vändes en attack till en ödmjuk ursäkt som jag har haft i bakhuvudet sedan dess.

Vissa läsare, oftast män, mejlar rena spyor om den kvinnliga (of course) kändis jag skrivit om snarare än om mig. Hur blir man så vilsen att man tror att man själv tycker så rätt?
Så rätt att det ska gå ut över andra människor?

Vad får gifta fru Angela Merkel, som verkar handlingskraftig och vettig i så många fall, ut av att vara emot homovigslar 2017? Hur kan man på allvar gå runt och tycka att man själv förtjänar något, till exempel något så banalt men ändå inkluderande som att få gifta sig – men att andra likvärdiga vuxna människor inte ska få göra det? För att det är ”fel”? För att det ”strider mot naturen”? Eller för att vissa människor tycker att de har mer rätt till ett bättre liv än andra?

När förbyts en idealistisk människa till en (vanligen) medelålders köttklump som överklagar nybyggen av bostäder för att det förstör deras havsutsikt? När blir en flådig balkongvy över Mälaren viktigare än andras rätt till tak över huvudet? När man investerat i en lägenhet med havsutsikt antar jag.

Under sommaren har jag sporadiskt lyssnat igenom poddversionen av Aftonbladets granskning ”Det svenska hatet”. Metodiskt går Gellert Tamas igenom det moderna hatets framväxt i Sverige, via folkmord efter folkmord i olika länder. Hur kan alla dessa människor tycka att de har rätt att döda andra människor för att de är annorlunda? Gång på gång genom historien har människor forslats ihop i lador, skjutits ihjäl och bränts upp.

Man kan säkert tycka att det är ”fint” med mördare som sedan ångrar sig. Växer upp, gör avbön och ber om ursäkt. Men då har deras egotrippar redan kostat människor liv. Det är lite sent att ångra sig då.

En gång i tiden var vi krälande grottmänniskor, och säkert lika bestialiska mot varandra som nu. Sedan dess har vi lärt oss att vi i våra liv förtjänar lyxiga prylar, nya kläder och glassiga resor.

Det kanske vi gör, precis som stackarna som aldrig under sina år på jorden kommer få det. Men det vore inte fel med lite ödmjukhet under framfarten. Gärna innan skadan är skedd.

Eller … så har jag väl helt fel förstås.

Veckans krönikör:
Namn: Andreas Hansson. Ålder: 31.  Familj: Föräldrar och tre syskon i Bohuslän.
Bor: Lägenhet på Lilla Essingen i Stockholm. Gör: Journalist på Aftonbladet.

Min semester är slut. Fyra veckor kändes som en oändlighet i början av sommaren men de försvann i en rasande takt. Som en middag med ­goda vänner; vid sju sätter man sig ner till bords och vips så har klockan slagit mitt i natten.

Tid är en besynnerlig grej. Jag har märkt att den går fortare ju äldre jag blir. När jag fyllde tjugo tog det jättelång tid innan jag blev 30. Sedan gick det snabbare att fylla 40 och nu när jag är 45 rusar dagarna, årstiderna och åren förbi. Jag hinner väl knappt skriva klart här förrän jag har fyllt 50.

Aldrig trodde väl jag, när jag var rastlösa 16 år, att jag skulle ställa den här frågan: Hur gör man för att få tiden att gå långsammare? Är det någon som vet

När jag var liten var sommarlovet lika långt som ett sekel. Nu får man vara glad om sommaren varar några dagar. Eller som Tomas Ledin ­visste redan när han var 30 och skrev de här trallvänliga raderna: Sommaren är kort/det mesta regnar bort/men nu är den här /så ta för dig /solen skiner idag.

När jag hör den låten på radio i dag  tycks det mig som den har fått en mollklingande ton. Ett vemod jag tidigare inte har urskiljt. Kanske är det till Tomas Ledin jag ska ställa min fråga. Han verkar vara mycket klok. Nu när han har fyllt 65 tackar han ja till saker han aldrig skulle  ha tackat ja till tidigare berättar han för Söndag på sidorna 44-49.

– Det får vara lite läskigt ibland, helt enkelt. Mitt tidsperspektiv är annorlunda numera, jag har insett att livet inte är en autostrada, säger han.

Själv gör jag inte så många läskiga saker än utan tar helst det säkra före det osäkra. Häromdagen ställde jag mig till exempel i kön till ett äldreboende. Ja, det är väl snart dags att flytta in.

På min köksalmanacka står det:
”4 juli: hem”, sen är det blankt och så: ”10 juli: hem”. Den 4 åkte jag hem till Boden, där jag växte upp och där mina föräldrar fortfarande bor, och den 10 åkte jag hem till Stockholm, där jag bott de senaste 22 åren.

Länge kände jag mig lika hemma i båda städerna. I Stockholm förstås, där jag har mitt vardagsliv, tar mig fram i lokaltrafiken utan att tänka, har favoritkrogar och lånekort på bibblan. Men även Boden – självklart är stan där jag växte upp min. Skogarna, skolorna, gatorna, herregud jag övningskörde där, jag hittar i sömnen.

Men för några år sen märkte jag hur jag började prata om platser i Boden i imperfekt, hur mina referenser ofta lät ”du vet där Jowas kiosk låg förut” eller ”jamen innan de byggde gallerian”.

Man kan inte kliva ner i samma flod två gånger, brukar man ju säga, och detsamma gäller tydligen för Boden. Trots att jag ända sedan jag flyttade därifrån regelbundet har åkt upp så har stan hela tiden förändrats. De enskilda förändringarna – en ny rondell eller en stängd bensinmack – gör ingen större skillnad men så har det gått drygt 20 år och en massa små förändringar och så är det inte längre den stad jag växte upp i.

Det var mest ett konstaterande, no hard feelings – mitt liv fanns ju ändå i Stockholm. Jag var inne i det absurda bostadsracet, hade ett bra jobb, vänner och bekanta. Jag var superetablerad i Stockholm.

Men ändå. Strax efter 40 började tankar dyka upp, saker som jag inte hade reflekterat över tidigare. Som: det är så krångligt att ta sig ut till skogen i Stockholm? Infödda stockholmare blir ofta sårade när jag tar upp detta, ”det är bara att ta bussen till Tyresta nationalpark” eller ”Hellas är ju superfint och jättenära stan!”. Jag säger inte att de har fel men jag får inte samma känsla för utflyktsskogar. Jag menar bara skogen helt enkelt, den som finns runt knuten och där ingen trafik hörs. Det är den jag saknar.

En annan sak är att jag umgås nästan uteslutande med människor i min egen generation, om man bortser från mina vänners barn. I stan där man växte upp är man är en tråd som läggs till en större väv. Som inflyttad är man första tråden i en väv som man visserligen får designa själv – och det har verkligen sina fördelar – men där man också måste göra allt jobb.

Saken ställdes på sin spets när jag började fundera på var jag vill begravas, och insåg att Stockholm inte alls kändes självklart. Jag älskar Stockholm men att bli kvar här in i evigheten…?

Kanske är det där med ”hemma” inte så enkelt. Kanske har jag två hemstäder, kanske ingen alls. Fast jag tror mer på det förra. För även om jag lever mitt liv i Stockholm så har jag fattat att jag bär Boden med mig och vet ni, jag gillar det.

Kanske blir kompromissen att jag lever mitt liv i Stockholm för att sen tillbringa evigheten i Boden. När jag tänker på saken skulle jag gärna bli strödd i en skog. I en riktig skog.

Veckans krönikör:
Namn: Anna Andersson. Ålder: 47. Bor: I en tvåa på Lilla Essingen. Familj: Nej, ingen egen. Gör annars: Kulturredaktör.

För länge sedan fick jag höra en berättelse som jag fortfarande tänker på ibland. Jag tror det var i slutet av 1990-talet och jag kan ha lagt till och dragit ifrån med åren men det är så här jag minns den.

Det är en historia om en pojke. Om färgen vit.

Han som berättade den för mig bodde på ett barnhem i Syd­asien tills han var sex år. Sedan kom hans adoptivmamma dit och hälsade på. Hon var från Sverige. Hon var vit. Jättevit tyckte pojken som inte alls ville sitta i hennes knä. Han vägrade vara i hennes närhet. Den där kvinnan gjorde honom skräckslagen, så tror jag att han sa. Han hade sett några dö, de hade skiftat hudfärg, bleknat. Vit var döden för honom. Hans nya mamma var en lieman.

Den dagen hon skulle ta honom med sig och flyga hem blev de tvungna att ge pojken sömntabletter, för pojken var lika stark i sin övertygelse som i sin kropp. Efter en lång färd vaknade han så småningom upp i en bil i Dalarna. Han hade kommit till sitt nya hem. Men där utanför bilfönstret var det vitt. Det hade snöat i flera dagar och allt pojken kunde tänka var att nu var det över, nu var han snart död. Det krävdes tre vuxna för att bära ut ­pojken ur bilen medan han sparkade och kämpade för sitt liv för att hålla sig fast. Hålla sig kvar i livet.

En liten pojke förknippar färgen vit med döden medan vi här i västvärlden oftast associerar färgen med ”vitt och fräscht”, med bröllop, vitsippor och något ljuvt och kanske en ”vit” månad.

Medan vitt inom den Svenska kyrkan symboliserar renhet, ­helighet och oskuld och används vid glädjehögtider symboliserar den i flera asiatiska kulturer i stället sorg.

Jag har en till berättelse. Den handlar också om en pojke. Han och hans mamma var på väg till sitt nya hemland Sverige, på flykt från en diktatur. De flög hela natten och tidigt på morgonen kom tre kvinnor gående längs gången mellan flygsätena. De hade ­vita långa klänningar, ljus i sina händer och sjöng en högstämd sång han aldrig hade hört förut. Pojken tyckte att det var det vackraste han sett. Han kände sig varm och lycklig och tittade upp mot sin mamma. Hon log. Var de änglar? Nej det var flygvärdinnorna. Pojken och hans mamma kom till Sverige den 13 december och personalen på ­flyget hade klätt ut sig till Lucior. Han kommer alltid att minnas ­vilket datum det var när han kom hit. Det var en av de bästa dagarna i hans liv.

Två historier, en färg. Vitt blir både ett varsel om ­något hemskt men även om något fint och välkomnande i de här berättelserna.

Färgen vit väcker trots sin anspråklöshet även diskussioner på ett mycket ytligare plan.
I alla fall här på redaktionen. På sidorna 20–25 har vi ett svalkande, skirt och vitt mode och vi är oense om vem som egentligen passar i vitt. Gör inte alla det, tycker någon. Nej verkligen inte, tycker en annan.

Jaja, såna trivialiteter.