Hundar och åter hundar. På promenaden i vår stad möter vi jättemånga. Stora och små. Några kommer fram och nosar nyfiket. Alla skaffar hund nu. Solen skiner och jag tänker att jag också vill ha en hund. Jättemycket. Sen kommer joggarna. De är svettiga och ser starka och hälsosamma ut och jag tänker att jag också borde ut och jogga. Börja träna igen. Det borde jag verkligen.

Det är fortfarande kallt ute fast när vi går i solen känns det lite varmare. Himlen är blå och de nybyggda höghusen med vidsträckt utsikt är snart inflyttningsklara. Jag pekar upp mot en stor balkong. ”Titta, tänk om man fick bo så där flott.” Det skulle jag gärna vilja. Ja, jättemycket faktiskt. Min sambo släpper min hand och pekar han också: ”Vilken skulle du helst vilja ha, den högst upp eller den där med balkongen i vinkel?” Vi drömmer ihop, kommer överens om den med både väst- och sydläge. Kvällssol vill man ju ha, men inte bara. Om man fick välja alltså.

”Nä, men hej!” Vi möter några gamla kollegor till min sambo, står på avstånd och småsnackar artigt. ”Jasså ni är också ute och promenerar, är allt bra?” ”Jaha så du har haft corona, var du mycket sjuk?” ”Nä, lite feber och så, inte värre. Och nu har svärföräldrarna fått första sprutan så vi åker väl ner till Skåne snart.” ”Vad bra.” ”Jaha, ni jobbar också hemifrån, ja vi får väl se hur det blir framöver.” ”Jaja, det var kul att träffas. Ha det bra!” Sen går vi. Vi går och går. Och jag tänker på Skåne. På Österlen. Dit kanske vi kan åka i sommar. Det skulle jag vilja.

När vi kommer till kolonilottsområdet pekar vi igen. ”Det huset, nej förresten, det!” Vi väljer det röda huset med vita knutar som ligger lite undanskymt. Sedan går vi vidare. Vi och alla andra som inte har något annat för sig än att promenera en solig dag i maj. Vi är jättemånga. Det är trångt på stigarna och vi ler urskuldande mot varandra när vi tar ett steg åt sidan för att inte komma för nära. Precis som förra helgen. Och helgen dessförinnan. En mil är ingenting längre. Vi går och går, jag har aldrig tidigare gått så mycket som nu. Det senaste året har gjort mig till en flanör av rang. Det är härligt, men även lite otillfredsställande. Jag säger att jag vill åka till Paris och Rom. Jag har aldrig varit där. ”Tror du att vi någonsin kommer kunna åka dit”, frågar jag. Min sambo säger ingenting. Jag vill så gärna åka bort. Till städerna jag bara har sett på bild och film. Men även till Medelhavet. Jag vill bada i salt vatten igen och se solen gå ner från en taverna med utsikt över havet. Jag vill till Grekland. Jag vill till Berlin och till New York.

Jag vill jag vill jag vill. Men vi bara går.

När vi svänger av runt hörnet kommer ett par emot oss. Det är något med deras ansikten som inte stämmer. Inget solsken i blick, inga leenden. ”Hörrni”, säger tjejen lite högre än vad som behövs: ”Det är en man som precis har hoppat här.” Och då ser vi honom. Den mjuka kroppen mot den hårda asfalten. Alldeles livlös. Och allt jag vill. Allt jag önskar. Allt jag har gått och drömt om, bleknar.

Veckans krönikör:
Namn: Veronica Larsson.
Ålder: 49.
Familj: Ja, liten och gullig.
Bor: Utanför tullarna i Stockholm.
Yrke: Journalist.

Nästa år fyller jag fyrtio och mitt i livet har jag fått en ny besatthet. Jag kan inte längre bläddra förbi dem, i stället ägnar jag helgmorgnarna åt att, ja, begrava mig i dem.

Dödsannonserna lämnar mig ingen ro.

De är som små romaner och varje annons är ett stycke människoliv som får mina tankar att sväva i väg.

Jag blir ofta tårögd av dikterna, trots att de påfallande ofta innehåller samma strofer av Nils Ferlin, Karin Boye eller Pär Lagerkvist. Och raderna, om att ”riktigt leva och riktigt dö”, som Boye manar till, ger mig alltid rysningar.

Den tafatta uppmaningen ”Vila i frid”, gör mig däremot alldeles modfälld. Så vanlig, så intetsägande. För vad finns annars efter döden, än just den evighetslånga vilan?

Symbolerna är ett kapitel för sig. Det finns så många sätt att illustrera en människas liv och en snabb koll med Sveriges Begravningsbyråers förbund visar att det finns över 40 000 symboler att välja bland. Många ordinära, andra mer ovanliga – eller vad sägs om att låta en flisbil sammanfatta ditt liv?

De första dödsannonserna kom i början på 1800-talet och var små korta meddelanden där man kunde läsa vilket yrke den döde haft och vilket klockslag döden hade inträffat.

Först på 1890-talet kom symbolerna in i bilden och dödsannonserna pryddes då alltid med ett kors.

På nyårsafton 1977 publicerades en blomma som den första ickereligiösa symbolen i en begravningsannons. I dag blandas gamla förgänglighetssymboler som timglas, med partisymboler eller fotbollslag.

Jag tänker ofta på vilken symbol som skulle kunna sammanfatta mitt liv, men har ännu inte träffat rätt. Kanske var det lättare förr att ringa in en människas intressen? Britt-Marie som älskade blommor fick en krans och Bengt som gick i kyrkan fick ett kors. Vad ska min generation illustreras med, en smartphone? En träningsapp?

Jag kan också både förvånas och förundras över hur vi människor vill roa – ända in i döden. Jag läste nyligen en dödsannons som illustrerades av en fåtölj och uppmaningen ”Ät mer surströmming”. Så enkelt och genialt, ett livsråd så gott som något.

Eller som när Stig Kernell gick bort 2014 och valde att själv signera sin dödsannons med orden: ”Jag är död”. Sonen berättade senare i Expressen att Stig Kernell inte ville göra så stor affär av sin bortgång: ”Han var en speciell man med glimten i ögat och menade att en dödsannons inte behövde mer information.”

Kanske hade han rätt.

Men själv siktar jag redan nu på nio ord i min begravningsannons: ”Har efter ett långt och rikt liv lämnat oss.”

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder: 38.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Gör: Reporter på Söndag.

Alla kan ha en dålig dag på jobbet. Undantagslöst alla. Som journalist får man ganska snabbt reda på det. Varje klantighet på tangentbordet resulterar direkt i ett antal ilskna mejl. Visst förekommer det personangrepp och allmänna stollig-heter bland mejlen. Men sådant bekommer mig inte längre. Efter 30 år på nyhetsredaktioner har jag vid det här laget blivit rätt hårdhudad.

De mejl som verkligen skakar om mig är de som gäller riktiga klantigheter. Faktafel. Språkfel. Slarvfel. Fel i största allmänhet. När det gäller sånt har läsarna nästan alltid rätt. Bland Aftonbladets fyra miljoner läsare finns alltid människor som kan betydligt mer om det aktuella ämnet än jag gör. Riktiga experter.

Mitt jobb går ut på att ständigt skriva om nya ämnen. Att snabbt tvingas sätta sig in i olika frågor är en del av yrkets natur och också en stor del av tjusningen. Varje dag lär man sig något nytt.

Men hur hårt man än anstränger sig för att läsa på och inhämta kunskap så blir det fel ibland. Shit happens. Då smäller det till i inboxen och jag har en dålig dag på jobbet.

Det är då jag tänker på Winston Churchill.

Eller Anatoly Dyatlov.

Under andra världskriget kom Winston Churchill att förkroppsliga det envisa brittiska motståndet mot Nazityskland och efter freden hyllades han som en nationalhjälte. Men han hade haft en rätt lång och snårig karriär innan han blev premiärminister 1940. Han var bland annat marinminister under första världskriget. Och där hade han några historiskt dåliga dagar på jobbet. Han tog bland annat beslut om att anfalla den turkiska halvön Gallipoli, då en del av det Osmanska riket. Det resulterade i ett fullständigt blodbad där det brittiska imperiets styrkor till slut tvingades till reträtt. Det var en militär och politisk katastrof och Churchill tvingades avgå. Den där dagen då han gav klartecken till anfallet var i efterhand en riktigt dålig dag på jobbet, både för honom och de 50 000 brittiska soldater som fick sätta livet till på Gallipoli.

Anatoly Dyatlov var ansvarig driftsingenjör för den sovjetiska Tjernobylreaktorn 1986. Den 16 april tog han beslut att genomföra ett säkerhetstest av anläggningen. En rad säkerhets-system sattes ur bruk. Tanken var att testa hur reaktorn skulle klara ett strömavbrott, om kraften från de inbromsande turbinerna skulle räcka till för att tillfälligt pumpa kylvattnet i reaktorn. Vid liknande tester tidigare hade det inte funkat. Det gjorde det inte den här gången heller.

Reaktorn överhettades och exploderade och orsakade den värsta kärnkraftskatastrofen hittills.

Jag har själv varit på plats och bevittnat förödelsen. Som sagt, en av fördelarna med det här jobbet är att man får stilla sin nyfikenhet. Hela den där delen av Ukraina är fortfarande märkt av det beslut som Anatoly Dyatlov tog för 35 år sedan. Visst, djurlivet frodas numera i den förbjudna zonen, men arbetet pågår fortfarande med att städa upp den radioaktiva skiten efter haveriet.

I jämförelse ter sig mina dåliga dagar på jobbet som futtigheter. Vilket de naturligtvis också är.

Veckans krönikör
Namn: Fredrik Rundkvist.
Ålder: 52.
Yrke: Journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Fru och två barn.

Vad gör ett år av pandemikris med oss?  De vanliga utvägarna att distrahera oss för att slippa möta det som göms i skuggan är inte längre möjliga. Vi kan inte umgås som vanligt, äta ute, resa, nej, kanske inte ens arbeta. Det är lätt att missförstånd uppstår när vi inte kan ses, något som i sin tur förstärker känslan av ensamhet.

På så sätt liknar vår instängdhet det som kallas själens mörka natt: Dark night of the soul. Begreppet myntades av den spanske munken Johannes av Korset på 1500-talet. Sedan dess har det använts som ett slags gps för att hantera den existentiella kris som följer av att egot utmanas och som en långvarig isolering bäddar för. Det är en psykisk utvecklingsprocess där traumatiska minnen och upplevelser kommer upp till ytan och kräver att bli bemötta.

Prinsparet Harry och Meghan tar hjälp av Oprah Winfrey för att vädra sina trauman och visa på hur illa de anser sig ha blivit behandlade. Men hon är ingen terapeut och erbjuder inget slutet rum för att de själsliga såren ska få möjlighet att läka. Det som är bra med intervjun är att den visar att även de mest priviligierade är drabbade.

När jag lyssnar på dem hör jag hur överaktiverade deras egon är och jag sörjer över att de inte sökte (eller fick) hjälp på ett vettigt sätt. Jag tänker också att det enorma intresset för intervjun (50 miljoner har enligt Daily Mail sett den) också beror på att vi kollektivt går igenom olika själens mörka natt. Olika studier pekar på att det finns ett samband mellan upplevda psykiska besvär och att ha varit sjuk i covid-19 eller haft en sjuk anhörig.

När djupare delar av psyket blir aktiverat fungerar inte det rationella som hjälpredskap utan vi känner oss utlämnade. Under sådana stadier är det viktigt att komma ihåg att natten har ett syfte. En förnyad livskänsla och glädje väntar den som har tålamod med processen. Den är smärtsam som alla förändringar eftersom inte mycket i vår kultur uppmanar oss att söka efter vår själ och lita till våra egna resurser. I stället tar vi på oss offerkoftan.

– Pappa svarade inte på mina telefonsamtal, utbrister Harry.

– Det var jag som grät, inte Kate, klagar Meghan.

Deras egon är kränkta och förorättade. Våra egon får sig en rejäl smocka under den mörka natten. Helt enkelt för att minska vår självupptagenhet och hybris.

Psykiatern CG Jung menade att vi tappat vår feminina själ i vår västerländska självupptagenhet där vi anser att vi kan göra vad vi vill med naturen. Med stor energi angriper viruset vår livsstil och ställer allvarliga frågor om vårt sätt att leva. Vi bakar och lagar mat som aldrig förr. Vi söker tröst i moder jord och vandrar ut i naturen. Det lyfter fram det feminina: vi har fått fokus på hälsan, kroppen och vården. Tv-nyheterna är fyllda av engagerade läkare och sjuksköterskor.

Enligt banken SBAB, som frågade över 1 000 svenskar, anser 60 procent att distans-arbete är positivt. 46 procent tycker att privatlivet förbättrats.

Ordet pandemi från grekiskans pandemia betyder hela folket. Hiv-viruset drabbade vissa grupper men corona innebär ett hot för alla. Jung skulle säga att helhetens arketyp är aktiverad. Det som enar oss är mycket viktigare än det som skiljer oss åt politiskt eller religiöst eller våra olika familjemässiga konflikter. När våra egon inte skymmer sikten kanske vi också upplever det som enar i stället för det som splittrar.

Forskningen om träd och svampar visar att de är sammanlänkade och kommunicerar med varandra. Kanske är coronaviruset rentav naturens sätt att reparera det vi förstört.

Naturen har redan dragit en suck av lättnad. Snart kanske vi också kommer att kunna göra det.

Veckans krönikör:
Namn: Malena Ivarsson.
Ålder: 71.
Familj: Syskon, barn och barnbarn.
Bor: Stockholm.
Gör: Sexolog. Skriver om relationer i Söndag.

Längst framme vid altaret flämtar ett ljus och kyrkans golv är iskallt när jag rullar ut yogamattan. Fridfulla toner fyller rummet.

När passet startar rinner stressen av mig. Det är veckans lugnaste stund. Det är total närvaro.

Den kvinnliga yogaläraren leder oss med mjuk röst mot eldandning, små korta andetag genom näsan.

Vi blundar och därför ser jag inte när det sker. Jag bara hör hur något hårt slår i golvet.

Kvinnan bredvid mig, en dam i sjuttioårsåldern klädd i grön träningsdress, har fallit bakåt.

De första sekunderna infaller sig en tvekan och oron går som en vind genom gruppen. Kvinnan drar ett rosslande andetag, andas ut och det är som att livet lämnar henne. Hon blir alldeles stilla.

Tumult. Panik. Någon börjar gråta.

En kvinna kastar sig fram för att påbörja hjärt- lungräddning och får snart hjälp av andra.

Jag ringer ambulansen och förvirrat försöker jag förklara vad som hänt. Min röst bär inte och orden stockar sig när jag ska ge adressen.

Sedan står jag handfallen. Väntar på ambulansen, väntar på att livet ska återvända, väntar på att allt ska bli normalt.

Kompressionerna ser så tunga ut, kvinnan i grön träningsdress så liten.

Ambulansen kommer efter en evighet, det vill säga 13 oändliga minuter. Två sjukvårdare skyndar in med stress i stegen och andan i halsen.

De kollar puls, hjärta och fortsätter med kompressioner. De räknar högt, precis som man sett på film.

Men sedan skakar en av dem på huvudet. De lyfter upp kvinnan på båren de haft med sig och bär ner henne i ambulansen. Nu är stegen lika långsamma som sorgen.

Jag vet fortfarande inte vem hon var, jag vet bara att hon, precis som jag, hade tänkt yoga den där kvällen för fyra år sedan. Hon hade troligen också föreställt sig en stund av stillhet.

Jag minns att hennes jacka hängde kvar på kroken och att jag tänkte att någon väntade på att hon skulle komma hem. Någon skulle om en stund titta på klockan och kanske börja undra.

Och sedan: orden, beskedet, som skulle förändra allt.

Jag är inte troende men just då var jag tacksam över att befinna mig i kyrkan, på en plats som är van att hantera livets skeden, som inte skyggar för döden. En vagn med te trollades fram. Någon ställde stolar i en ring. En diakon kom, och bara var där, lugn och trygg mitt i det som just skett.

Vi satt i den där ringen och som jag minns det pågick inte mycket till samtal, för det fanns inget att säga. Några grät, andra stirrade rakt ut i intet. Kyrkorummet skapade en självklar gemenskap som inte behövde markeras eller kläs i ord.

”Hjärtstopp”, meddelade diakonen efter en stund, ”det hade kunnat ske var som helst.”

Jag tog sällskap hem med en av kvinnorna från passet. Vi sa ingenting till varandra, tystanden var redan full av så mycket.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou
Ålder: 38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj: Man, tre barn.

Vilken tur att det är mars och inte november, tänker jag samtidigt som jag riggar hemmakontoret i Järvsö och vänjer mig vid tanken på att vi ska jobba på distans åtminstone maj ut. Med takdropp och fågelkvitter utanför fönstret i stället för slaskblöta löv och höstmörker känns tillvaron ändå ljus och hoppfull.

En bekant berättar att hens son, anställd av ett tyskt företag, inte får komma tillbaka till kontoret förrän tidigast vid årsskiftet. ÅRSSKIFTET! Vad är det med tyskarna och deras planering och kontrollbehov? Ordnung muss sein, skämtar vi och himlar med ögonen. Till semestern borde väl pandemin ha nått sin kulmen, smitt- och dödskurvor vara på väg neråt?

På Aftonbladet print sitter vi spridda från skånska Grevlunda till norrbottniska Luleå, och får ihop en daglig tidning vid våra köksbord. Lär oss ord som droppsmitta, t-celler, antikropps-adel och att man dör i covid-19, inte av covid-19.

Min man permitteras tre dagar i veckan. Han har aldrig jobbat så lite, jag aldrig så mycket. När andra verksamheter går ner, ökar trycket på vår. Jag blir sjösjuk av videomötena som bokas kloss i kloss. Dagarna flyter ihop, mitt jobbuniversum består av köksbordet, allt händer i samma rum. Får problem med minnet, kämpar för att kroka upp vem som var med i vilket möte, vad som sas och beslutades.

Sommaren kommer, direktiven har ändrats. Vi ska sitta ”i satellit”, som hemmakontoren kallas, tills efter semestern.

Vilken tur att det är juni och inte november.

Vi blir kvar i Järvsö under sommaren, i stället kommer världen till oss. Vänner på genomresa stannar till under sina ”hemestrar”. Vi håller avstånd och luftkramas i stället för att armbågas. Jag har blivit zoomskadad, nickar stumt även i IRL-samtal som vore jag i direktsändning och får hindra mig själv från att räcka upp handen när jag vill skjuta in en kommentar.

I juli är infon från jobbet: Vi fortsätter med hemmakontoren augusti ut.

Vilken tur att det är sommar och inte höst.

Vad gjorde vi på semestern? Minnena är suddiga. Inser att det är för att vi inte lämnar Järvsö, annat än för ett dygn hos goda vänner i Roslagen. Det dygnet har fastnat. Jag minns att vi stannar för lunch på Banna Thai i Tierp och att det duggregnar när vi tar ut hundarna på skogspromenad.

I september får de som vill komma tillbaka till jobbet – en dag i veckan. Print får fredagar som sin ”på plats-dag”. Vi firar med bullfika och mysiga samtal. En knapp månad senare väller pandemins andra våg in och vi blir heltids-satelliter igen.

Till slut är det f-cking november. Regn, slaskblöta löv och höstmörker. Jag försöker glädjas åt att jag aldrig varit friskare än under det här året. Det är ju fint. Tegnells ”tvätta händerna och håll avstånd” har funkat för mig. Snart är det jul och långledigt.

Dagen före julafton testar jag positivt för covid-19. Resten av familjen följer och faller.

– Det måste kännas skönt ändå att ha haft det, säger någon.

Visst, men det hade varit skönare att slippa skiten.

2020 tippar över i 2021. Det tar hela januari och en bit in i februari innan jag känner mig återställd efter coronan. Vi ska stanna i satellit till och med mars är första budet, men så sköljer tredje vågen över oss, distansjobbet förlängs till och med maj. Vad vi vet.

Vilken tur att det är mars och inte november.

Veckans krönikör:
Namn: Erika Scott.
Ålder: 55.
Familj: Gift med Daniel, två vuxna barn, hundarna Monty och Bailey.
Bor: Stockholm och Järvsö.
Gör: Journalist på Aftonbladet och författare.

Vad var det för tant du gick och höll handen med på stan?”

Frågeställaren är systerson till svararen, Josef, som är tantens första pojkvän, och tanten, det är jag.

Det här hände sig på den tiden när man träffades I Det Verkliga Livet och inte i appar, och tanten (jag) satt och grät över nån dum kille under ett träd utanför folkparken i småstaden. Jag var nyss fyllda 18, han ett år yngre, den rödlätta älva som försiktigt närmade sig mig för att trösta och ge komplimanger för mina fräcka Dr Martens-kängor och hemgjorda halsband.

I gymnasieskolans korridor måndagen efter gav jag honom ett hemgjort armband och sen var vi oskiljaktiga. I några veckor.

Vi skrattade åt samma saker, vi delade med oss av oss våra rädslor, vi hade samma värderingar (även om det ordet inte ingick i vårt vokabulär på den tiden). Och tillsammans kände vi oss starkare, bättre och roligare än en och en. Men viktigast av allt: tillsammans kunde vi också vara hur tråkiga och tysta som helst men ändå trygga i förvissningen om att vi accepterades fullt ut av varandra. Självklart måste detta vara kärlek, tänkte vi. För vi var så fullständigt marinerade i berättelser om heterosexuella romanser att vi inte kunde tolka våra starka känslor på något annat sätt.

Det fanns bara ett problem: trots ett trivsamt folkölsdrivet hångel på en parkbänk och svettigt handhållande infann sig aldrig de rätta, ähum, underlivskänslorna.

Det gjorde mig stressad och förvirrad vilket jag hanterade synnerligen omoget och osnyggt: genom att hångla med en annan. Dock fick jag mitt straff med detsamma då hångelakten skedde i ett buskage fullt med brännässlor. Josef i sin tur svarade med att kasta sig ut genom ett fönster på en fest. Dock bara från första våningen. Efter att vi båda slickat våra bränn- och skrubbsår kom vi fram till en fullkomligt revolutionär lösning: att ”bara” vara vänner. Vilket verkligen inte är så bara.

Nu är Josef sedan länge lyckligt gift med sin Barry i Skottland, och jag är – mestadels – lyckligt ogift. Vi lärde oss en viktig läxa tillsammans: att man kan känna en storslagen samhörighet med en annan människa utan att det nödvändigtvis behöver leda till parkbänkshångel eller mer därtill.

Josef är fortfarande den människa i mitt liv jag känner mig som alla roligast med. Och samtidigt den jag kan vara så tråkig att klockorna stannar med, utan minsta oro för att han ska döma mig för det.

Vi sågs senast i somras i småstaden hemma hos systersonen, som inte längre undrar vem den där tanten (som sannerligen blir ännu mer tant för varje år som går) är.

Veckans krönikör:

Namn: Sylvia Balac.
Ålder: 45.
Gör: Journalist på Aftonbladet.
Bor: Hägersten, Stockholm.

Pulkabacken är glashal. Barnskratt och ilande skrik far genom den smällkalla februarikvällen.

Från höger kommer plötsligt en kvinna i sextioårsåldern krypande på alla fyra. Runt huvudet har hon virat en halsduk och hon håller något i handen.

– Jag stod och tittade på barnen en stund. Det såg så härligt ut att jag ville prova. Då hittade jag den här.

Hon håller upp en brädlapp, sätter sig och inväntar fartvinden.

Jag och ungarna ser på. Men inget händer och hon tittar så besviket på brädlappen att vi ger henne vår pulka. Hon susar ner för backen, halsduken fladdrar och jag tycker mig höra ett ”tjoho” från kvinnan. Väl nere vinkar hon glatt mot oss.

Några dagar senare tar jag en promenad i skogen. Den är lite som Drottninggatan just nu, fullt av folk som irrar omkring utan riktning. Men där i skogen ser jag det igen. I en glänta har någon klätt en julgran. I vanliga fall, när världen är full av upplevelser, skulle julgranen på sin höjd framkalla ett leende. Men nu blir den klädda granen mitt i skogen en symbol för något annorlunda, något roligt, något som händer och bryter tristessen.

Ett kompisgäng har samlats runt granen, de ska ta ett foto och någon kommer på den  briljanta idén att alla ska hoppa på bilden. De hoppar – och skrattar lite för högt och lite för länge.

Jag tänker att händelserna är tecken på samma sak. Vi har hållit i och hållit ut så länge nu. Dem vi håller av, håller vi på avstånd.

Och därför har vi dammat av det slitna uttrycket carpe diem och griper små halmstrån för att sätta all guldkant vi kan på tillvaron. Vi vill uppleva det lilla som finns till fullo, för just nu finns inget annat.

Jag gör det också. Jag skrikskrattar i pulkabacken lite för högt och lite för länge och skulle, kanske, hoppa på en bild om någon bad mig. Eller nä, bara om det var ett barn som tog bilden.

Det sägs att Astrid Lindgren och hennes syster började alla samtal med ”döden, döden, döden” för att ha det överstökat. Nu tycks hela Sverige ha kopierat konceptet, men när vi avhandlat covid tycker jag mig se att allt fler vill prata om att glaset ändå är halvfullt. Någons mamma klarade sig med bara syrgas, en annan blir snart vaccinerad genom jobbet i vården.

Vi verkar vilja lämna mörkret bakom oss, blicka framåt. Och under tiden vill vi fånga dagen så mycket det bara går.

En brädlapp eller ett fnissigt foto kan vara räddningen.

Veckans krönikör:
Namn: Karin Herou.
Ålder:38.
Gör: Reporter på Söndag.
Bor: Stockholm.
Familj:Man och tre barn.

England har världens sämsta nationalsång. Eller förlåt. Faktum är ju att England inte har någon nationalsång över huvud taget. England har varit så upptaget med att vara ett imperium att landet aldrig behövt utveckla en egen nationell karaktär.

Så när England behöver en nationalsång använder det Storbritanniens nationalsång, alltså Englands, Skottlands, Wales och Nordirlands gemensamma nationalsång, God save the queen.

England har därmed en unik möjlighet: Att faktiskt välja en nationalsång med någon som helst rimlighet.

Alla något så när vettiga människor är förstås överens om att det självklara valet är Jerusalem, sir Hubert Parrys tonsättning av William Blakes dikt från början av 1800-talet.

Förutom att vara vacker har den fördelen av att både vara rättvis mot Englands moderna historia (”dark satanic mills”), men också uttrycka ett eftersträvansvärt ideal: att Jerusalem, det världsliga paradiset, är allas ansvar att bygga tillsammans.

De flesta alternativ skulle dock vara bättre än God save the queen, som tyvärr är en av våra allra, allra sämsta nationalsånger (och alla som sett ett OS vet att bottenstriden är ganska hård).

Den säger ingenting om landet, hur det är eller borde vara, utan handlar enbart om hur nobel, lycklig och ärorik monarken är.

Löjligt. Pinsamt. Meningslöst.

Vi svenskar har det inte lika illa som de stackars engelsmännen.

Du gamla, du fria är en helt okej visa. Men inte fångar den oss på pricken direkt. Och jag tycker nog att en nationalsång borde säga något om landet den besjunger.

Låt vara att hela idén med nationalkaraktärer är befängd. Det finns alltid mer som förenar oss över nationsgränserna än vad som skiljer oss åt, att hävda något annat är vansinne. Och de få egenheter som ändå kan skilja människor i ett land från jordens folkflertal uppträder aldrig i enbart en stat.

Med det sagt: I den mån det finns något alls som särskiljer Sverige från andra länder, så inte är det sol, himmel eller ängder gröna.

Det brukar sägas att midsommarafton är vår inofficiella nationaldag, och det stämmer säkert, men det är ju inte för att den speglar vår nationalkaraktär, utan för att den är dess antites.

Sverige är inte ljus, glädje, ymnighet och gästabud. Sverige är pissregn, kyla, blicken i backen och skuldrorna uppdragna över öronen.

Sverige tronar inte på några fornstora dar, utan på hundratals år av lort, svält och strävsamt arbete. På tandvärk, utsugning och för tidig död. På långa avstånd, låg utveckling, tröghet och inskränkthet.

Sverige har definitivt inte förblivit vad det var. Och tur är väl det.

Men finns det något som format det här landet, och fortsätter forma oss som bor i det här, så är det mörker. Månad efter månad av mörker så kompakt att det till och med svärtar de ljusa dagarnas kanter.

Därför finns det bara ett val av nationalsång som har någon som helst logik: Ted Ströms En vintersaga.

Att höra det stora vemodet rulla in när OS-medaljerna ska delas ut hade för mig perfekt illustrerat den själsliga grundklang som jag vill inbilla mig att de flesta svenskar delar: Känslan att den sol aldrig funnits som inte snart ska täckas av ett moln.

Det är inte en sång för pessimister, utan för realister.

Vintern kommer.

Dags att täta samhällets torvtak.

Veckans krönikör: 
Namn: Niclas Vent.
Ålder: 38.
Familj: Sambo och två barn.
Bor: Hägersten i Stockholm.
Yrke: Journalist på Aftonbladet.