Sökresultat för "Magnus Edlund"

- Sida 1

Varje gång slutar det i fullständig förnedring

av Söndagsredaktionen

MAGNUDSEDLUNDNågon hade klottrat ”Jag förlorade oskulden med en falukorv” på dansbanan vid Snapphanevägen uppe på Söderhöjden.

Det konstiga var inte klottret, utan att det fanns en dansbana.

Under de 24 år jag bodde på Söderhöjden, en del av Järfälla kommun norr om Stockholm, såg jag aldrig någon använda banan till dans.

I närheten av den lilla träbyggnaden låg en rund barnbassäng, där ungarna varje sommar plaskade omkring och smittade varandra med griskoppor. Där fanns även en flitigt nyttjad fotbollsplan, en ibland tjänlig minigolfbana och en tennisbana som emellanåt faktiskt användes för tennis och inte tjuvrökning.

Mot slutet av 90-talet dök det även upp en beachvolleyplan. Vem som kom på att anlägga en sån i ett miljonprogramsområde utan ens en tillstymmelse till beach övergår mitt förstånd, men populär blev den. I synnerhet bland områdets utekatter.

Dansbanan på ”Slödderhöjden”, som det så fyndigt kallades av utomstående till följd av den höga andelen socialbidragstagare, arbetare och invandrare som bodde där, stod däremot alltjämt onyttjad.

Ibland kunde någon lokalpolitiker använda den som scen för ett tal på valborgsmässoafton. Ibland agerade den informell fritidsgård för ­områdets tonåringar. Ibland kunde man se ett par stå och hångla på den.

Ibland brann den ner. Då byggde kommunen raskt upp den igen.

Men ingen jävel dansade, någonsin.

Och ingen kommer någonsin att dansa där, för dansbanan finns inte längre. I dag är den ­ersatt av en asfalterad yta med några bänkar. Ett förnuftigare val, kanske, men så mycket tråkigare. Känslofattigt.

Jag tänker mycket på dans numera, och ­kanske är det symboliskt att min barndoms övergivna dansbana försvunnit samtidigt som jag själv har börjat dansa.

Okej, ”börjat dansa” är att ta i. Det rör sig om några få lektioner som förhoppningsvis gör att jag överlever en brudvals.

I hela mitt liv har jag undvikit dans så långt det bara går. Jag har en motorik och koordination mest lämpad för att ligga raklång på golvet och alla de gånger jag gett mig ut på ett dansgolv så har det slutat i fullständig förnedring.

Jag dansar inte nykter. Jag dansar inte full. Jag dansar inte.

Nu ska jag dock dansa. Inför folk. Inför ­vänner och kollegor och släktingar. Inför människor jag aldrig träffat förr och ­inför människor jag träffar varje dag.

Jag förstår varför ingen dansade på Söderhöjden. Att dansa är att lämna ut sig, och samtidigt att ta plats och ­kräva uppmärksamhet. Inget av detta var något man ville göra på ”Socialhöjden” (ännu ett fyndigt öknamn) där man trängdes i fyrkantiga grå och aprikosfärgade hyreshus, i illa planerade lägenheter. Man levde tillräckligt nära sina grannar, kollegor och klass­kamrater redan som det var.

Jag förstår varför ingen dansade på ­Söderhöjden. Och jag förstår varför jag dansar nu.

För att jag är kär.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund. Ålder: 38.
Yrke: Tf redaktör på Aftonbladet Klick.
Familj: Fru, katt. Bor: Östermalm i Stockholm.
Kuriosa: Uppvuxen på samma gata som Silvana Imam.

4 x tankar i mitt huvud:
När jag blir pensionär ska jag …
… spela rollspel hela dagarna.

2 Jag får fjärilar i magen när jag…
… går på anställningsintervjuer.

I mitt hem skulle jag aldrig kunna var utan…
… MINST en vägg bokhyllor.

Jag blir kär när…
… jag läser en riktigt bra förstamening i en roman. Till exempel ”A horse, he came to understand, was missing”, från Guy Gavriel Kays The last light of the sun.

De pratade aldrig om barnen som dog

av Söndagsredaktionen


MAGNUDSEDLUNDEgentligen skulle jag
ha två äldre ­syskon, Cecilia och Mathias.

Men det blev inte så.

Jag var 10 år och satt vid köksbordet med en sladdrig ostsmörgås framför mig när mamma berättade att jag noga räknat var nummer tre i syskonskaran. Det råkade bara vara så att Cecilia levde en ynka dag 1973 och att när Mathias föddes 1975 så överlevde han endast
i fyra dygn.

När mamma väl hade berättat detta så pratade hon aldrig igen om barnen som dog. Inte pappa heller. Vad de egentligen kände höll de för sig själva.

Kanske var det den bästa lösningen för dem, att tiga och glömma, men jag undrar om de inte gjorde sig själva en björntjänst.

När mamma på äldre dar fick en hjärntumör försvann plötsligt alla spärrar. Hon pratade om saker hon aldrig tidigare nämnt: om alla missfallen, om skuldkänslorna för de döda barnen, om hur jobbigt det var att folk frågade ”Är det inte dags för en liten snart?”.

– Det är så respektlöst att fråga så. De vet ­ingenting. Ingenting!

Jag hade aldrig sett mamma så förbannad tidi­gare.

Känslor och berättelser som legat uppdämda i decennier forsande plötsligt ut. Hon redogjorde för i princip alla familjehemligheter sedan tre generationer tillbaka, och genom alltihopa gick en röd tråd: kvinnor som tigit. Våld, missbruk, självmordsförsök, förlossningsskador, aborter, sjukdomar, missfall – händelser som förändrar en människa i grunden, men som man under inga omständigheter pratade om. Då.

Jag undrar vilka mina föräldrar hade varit om de gått igenom samma elände i dag, för nu talas det ju faktiskt om dessa saker.

Det är paradoxalt att sociala medier som ­Facebook, Instagram och Twitter både är platser fyllda till brädden av hat och hot, samtidigt som de är ett forum som gör det möjligt att öppet ­berätta om erfarenheter som det tidigare varit tabu att ens antyda.

Förmodligen hade mina föräldrar mått bättre av att dela med sig av det de varit med om. Ett Facebookinlägg, en podcast, eller några bilder – bara någonting annat än att låtsas som att ingenting hade hänt.

Efter att mamma dog gick jag igenom hennes papper och foton. Av Cecilia fanns inte ett spår. Hade jag inte fått det berättat för mig, skulle jag aldrig vetat om att jag haft en storasyster.

Av Mathias hittade jag bara en sak, en gulnad urklippt dödsannons halvt gömd i ett gammalt fotoalbum. ”Vår käre lille Mathias”.

Annars: Nada. Inga gravidbilder, inga ­dagboksanteckningar, inga kondoleanser, ­ingenting.

En så anmärkningsvärd avsaknad av ­minnen kan bara vara resultatet av att någon rensat ut och kastat dem.

Det gör ont när jag tänker på det.

Visst är det okej att vara hemlig, att inte dela med sig av allt man råkar ut för, men för mina föräldrar tror jag att det gick för långt. De teg och vägrade släppa in andra i sin sorg så till den grad att de begick våld på sig själva.

Jag önskar att de kunde ha berättat mer, att de hade vågat dela med sig mer om Cecilia och Mathias, ­mina syskon som i dag skulle ha varit 43 ­respektive 41 år gamla.

För det måste väl ­ändå vara bättre än att lida i tysthet?

Veckans krönikör

Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 38.
Bor: Östermalm i Stockholm.
Familj: Fästmö, styvkatt, lillasyster.
Gör: T.f. redaktör på Aftonbladet Klick.
Kuriosa: Har förätit sig på råbiff.

4 x tankar i mitt huvud:

Jag skulle kunna begå brott om …
… jag hade lust.

2 Jag trivs särskilt bra när …
… allt är tyst.

Om jag är ledsen vill jag …
… vara ensam.

Det vackraste ord jag vet är …
… skatteåterbäring, för att det betyder att jag slipper restskatt.

De lyckades knappt ­lära mig någonting

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundOm jag ska vara helt ärlig så är jag ganska värdelös på det mesta. Det mesta praktiska alltså.

Jag får höjd puls bara jag ser en borrmaskin, och tanken på att sätta upp en hylla gör att jag vill fly landet. Det är horribelt.

Tro inte att jag inte har försökt! Jag har borrat, skruvat, spikat och slipat! Resultatet blir ofta… väldigt, väldigt dåligt. En gång skulle jag sätta upp en String-bokhylla, ett projekt som slutade med att jag fick spackla och måla om hela ­väggen. Givetvis blev spacklingen ojämn och jag råkade få färg på en dörr som verkligen inte ­behövde få några stänk blått på sig.

Att vara ”händig” är så att säga inte riktigt min grej.

Vilket egentligen är ganska konstigt, för jag växte upp i ett hem där det mekades och fixades och donades nästan hela tiden. Jag var förvisso helt ointresserad av sånt och föredrog att stänga dörren och läsa fantasy-romaner, men någonting borde jag väl ha snappat upp? I förbifarten, liksom?

Men nej, mina föräldrar lyckades inte lära mig särskilt mycket alls, och jag verkar inte vara den ende. När jag ser mig om i min bekantskapskrets, bland bekanta och kollegor, så verkar ­denna praktiska inkompetens vara normen bland människor födda, säg, efter 1975. Oavsett kön och härkomst så sitter tummen ofta mitt i handen.

Hur kan det komma sig? Tog alla 40-talist­föräldrar ett kollektivt beslut att strunta i att lära sina barn hur man lagar en läckande tvätt­maskin,­ byter däck på en bil, lägger upp ett par byxor eller skarvar en lampsladd? Det känns nämligen inte som att samma kunskapstapp skedde mellan 40-talisterna och deras föräldrageneration – där tycks väldigt mycket ­använd­-
bar kunskap förmedlats vidare.

En förklaring skulle kunna vara att den här typen av kunskap förlorade sin status i och med den snabba tekniska utvecklingen under 1900-talets andra hälft. Varför bemöda sig med att lära ungen fålla gardiner, det kan ju personalen i butiken fixa.  Nej, då är det bättre att hen lär sig programmera videobandspelaren. För det kommer vara viktigt i framtiden!

Ett sorgligare alternativ, ett som jag tror stämmer mycket i mitt fall, är att svenskar är väldigt dåliga på att umgås mellan generationerna. Jag kan inte påstå att jag umgicks särskilt mycket med mina föräldrar, jag hängde mest ensam i mitt rum eller med kompisar, så hur ska jag då ha kunnat snappa upp deras färdigheter? Det enda jag lärde mig av farsan var ett gäng ­skrönor från hans uppväxt i Ö-vik, samt att det bara är idioter som har solglasögon ­inomhus. Och av morsan? Jag vet ärligt talat inte. Kanske att rutigt och ­randigt inte matchar?

Nog för att det är trist att jag aldrig fattade hur man bygger ett uthus eller vad det må vara, men den kunskap jag saknar mest är kunskapen om mina föräldrar. Vilka de var. Vad de drevs av. Jag var för upptagen med annat för att lära känna dem ordentligt – lära känna dem som människor, vänner – och nu är det för sent.

Allt jag har kvar är minnen, anekdoter, några foton och en total oförmåga att borra upp en hylla.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Fästmö, ­syster, styvkatt.
Bor: Telefonplan i södra Stockholm.
Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

5x tankar i mitt huvud:
Som osalig ande skulle jag …
… spöka för prinsessan Estelle, eftersom spöken hör hemma i slott. PS: Jag är ett snällt spöke.

2  Det första jag gör när jag kommer in på ett hotellrum …
… är att ställa ifrån mig min resväska.

3 Jag blir rädd när …
… jag tänker på klimathotet. Vi är rökta.

4 Vill du få mig på fall …
… bjuder du mig på ost.

5 Jag reser ingenstans …
 …utan en bok.

Jag är en del av problemet

av Söndagsredaktionen


Magnus_Edlund_bloggJ
ag var 16 år när jag upptäckte att jag var feminist. Det gick till så här: En klasskompis som jag tyckte var dum i huvudet kallade sig själv för ”antifeminist”.

Inte ett särskilt ädelt uppvaknande, om man så säger.

Till en början var jag mycket riktigt också en poserande gymnasiekille utan någon djupare förståelse – jag praktiserade min nya ideologi främst genom att högljutt och ofta förkunna: ”Jag är feminist!”, gärna när min kvinnliga
samhällskunskapslärare var i närheten.

Det var inte mycket, men det var en början.

Grejen med att vara en posör är att man förr eller senare faktiskt har lärt sig en hel del, hur oengagerad man än först må vara. Plötsligt hade jag skrivit ett skolarbete om feminism, plötsligt lånade jag Simone de Beauvoir på biblioteket, plötsligt var Linda Skugge min idol.

Plötsligt handlade det inte längre bara om en läpparnas bekännelse.

Åren före millennieskiftet kom Nina Björks Under det rosa täcket, Fittstim och lagen om grov kvinnofridskränkning infördes. Det var här det började gå upp för mig hur utbrett mäns våld mot kvinnor är, hur många av alla de kvinnor jag träffade dagligen, eller bara såg på stan, som blivit slagna, våldtagna eller trakasserade. För första gången började jag förstå vad ordet ”patriarkatet” innebar.

Märkligt nog tog det ganska lång tid för mig att dra nästa logiska slutsats av siffrorna om kvinnovåldet – att, vänta nu, om så här många kvinnor har råkat illa ut på grund av män, då måste det ju finnas jättemånga män som slår och våldtar. Rent statistiskt så borde jag känna ett flertal våldtäktsmän och kvinnomisshandlare.

Ska jag vara krass så var det en sak att veta att jag var omgiven av offer, och en helt annan inse att det kryllar av gärningsmän bara jag kliver ut genom porten. Det var lättare att acceptera att många människor råkade illa ut, än att många utförde hemska handlingar.

Rimligen borde den här insikten helt ha förändrat min syn på andra män, till mina vänner och kollegor. Men det har det inte, och jag har bara nyligen insett, och accepterat, varför.

Jag är en del av problemet.

Hur gärna jag än vill vara annorlunda, hur snäll, försiktig och medveten jag än tror mig ­vara, så är jag en av alla de män som förtrycker kvinnor. Nej, jag har aldrig våldtagit eller slagit, men det gör mig inte oskyldig. Jag har kanske ­varit lite väl påstridig när jag raggat på krogen. Jag har skämtat och fält kommentarer som ­uppenbart gjort kvinnor obekväma. Jag har råkat titta lite för intensivt på den där ensamma tjejen på tunnelbanan. Jag har låtit min hand ligga kvar aningen för länge på ett knä som uppenbarligen inte velat ha den där. Jag har tolkat: ”Nej” som: ”Inte just nu, men återkom gärna senare”.

Jag har helt enkelt omedvetet varit en del av den lågintensiva sexism som kvinnor ständigt måste förhålla sig till, som till ­ljudet av en getingsvärm.

Tanken på att min blotta närvaro kan orsaka obehag och rädsla är inte lätt att smälta, och den är ännu svårare att agera på. Hur ska jag göra för att bidra till en värld där andra människor inte ser mig,
i egenskap av mitt kön, som ett hot? Var börjar jag ens?

Jag har inte svaren, men jag hoppas att detta det senaste av mina feministiska uppvaknanden gör att jag kan börja vara en del av, inte problemet, utan lösningen.

Veckans krönikör

Namn: Magnus Edlund. 

Ålder: 37. 

Gör: Redigerare på Aftonbladet Klick.

Familj: Syster, flickvän, styvkatt. 

Bor: Telefonplan i södra Stockholm. 

5 x tankar i mitt huvud:

1 När jag är sjuk vill jag … 

… ligga under en filt och inte bli störd.

Jag dansar om… 

… jag är kraftigt berusad. 

3 Det skulle aldrig hända att jag … 

 … tackar nej till gratis mat.

 Jag önskar att jag hade skrivit …

Harry Potter för då hade jag varit rik nu. 

 Som min sista måltid i livet, skulle jag välja … 

… ostron till förrätt, kalvlever anglais till huvudrätt och en ostbricka till efterrätt.

Minnet av pappa är inte en piedestal

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundI mitt barndomshem på Snapphanevägen i Jakobsberg stod en piedestal inklämd i ett hörn. Den var svart, knotig och hög som en karl; egentligen alldeles för stor och märklig för en så liten och dåligt planerad ­lägenhet som vår. Den påminde mer om något­ som koagulerat fram på havets botten än om ­resultatet av en snickares arbete.

Genom åren flyttades den runt mellan olika hörn i bostaden, kanske i en fåfäng förhoppning att den någonstans måste passa in, och till slut även till hörn i nya lägenheter. Trots sin imponerande fulhet och opraktiskhet fick den följa med vid varje flytt. Piedestalen var nämligen ­arvegods.

Pappa hade ärvt den av sin pappa, som i sin tur ärvt den av sin. Och så vidare. Det är lite oklart hur många generationer bak denna ­langningskedja pågått, men någon gång för ­kanske 150 år sedan beslutade sig en förfader med begränsad känsla för färg och form att snickra ihop en piedestal. Legenden säger att han gjorde ett helt möblemang i samma – och nu tänjer ordets betydelse till bristningsgränsen – stil, men det har tack och lov gått förlorat ­under årens gång.

När pappa dog för några år sedan (glöm inte att kolla er prostata, grabbar!) följde den svarta ­monoliten med till ett hörn i mammas nya ­lägenhet. Där stod den och tog upp plats, och ingen ormbunke i världen kunde få den att se vettig ut. Men den var arvegods, så den var bara att acceptera.

I somras flyttade mamma in på ålderdomshem och hennes lägenhet skulle avvecklas. För det mesta var det inga problem att besluta vad som skulle slängas, behållas eller köras till ­Myrorna, förutom just piedestalen. När hela ­lägenheten var tom stod den kvar, i ett hörn, och blängde.

Behålla eller ge bort? Behålla eller ge bort? Behålla eller …

I samma ögonblick som jag tog beslutet insåg jag att jag nu fullt ut accepterat att pappa var död. Han var inte bara fasligt försenad från tandläkare eller försökte slå världsrekord
i ­kurragömma – han var död.

Han var död, och det var okej.

När personalen på Myrorna – efter viss övertalning och med ett frikostigt användande av ord som ”bondrokoko” och ­”vintage” – tog emot piedestalen fylldes jag av en oerhörd lättnad. Mina minnen av ­pappa, kärleken jag alltjämt känner för ­honom, har inget att göra med de prylarna han lämnat efter sig. De påverkas inte av att jag lämnar bort en stolpe av trä. Min uppgift som son är inte att ta hand om möbler, utan att minnas min pappa som han var. En varm människa som kunde se det komiska i alla ­situationer, även i sin egen död. En människa som var så där ­ogenomtänkt vardagsrasistisk som man bara kan vara om man är född 1935 i en svensk småstad. En människa som släpade med sig en jättetung svart pelare genom livet, trots att han tyckte den var ful.

En människa som nu är död, och det är okej. Jag kommer alltid att sakna honom, men hålet
i mitt liv är inte format som en piedestal, det är format som pappa.

Och det säger jag inte bara för att jag redan har saker ­stående
i alla mina hörn.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 37.
Familj: Syster, flickvän, styvkatt.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Yrke: Redigerare och journalist.
Aktuell: Har än så länge fått sin diktsamling refuserad av tre olika förlag.

5 x tankar i mitt huvud:
Om jag träffade mig själv för första gången skulle jag …
… kidnappa mig själv och kräva mig på pengar.

2  Det äckligaste jag vet är …
…människor som blir sexuellt upphetsade av fötter.

Jag skrattar högt när …
… jag kollar på tv-serien Community.

Världen vore bra ­mycket vackrare om …
… det fanns drakar.

5 Ett ord jag använder alldeles för ofta är …
… ”MJAU”, men det är ju så man pratar med katter.

Utan böcker hade jag fullständigt gått under

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundJag bad inte om att bli född.
Ingen av oss har bett om förmånen att få existera. En dag så trycktes vi bara ner i kroppar vi inte valt, kastades in i sammanhang vi inte rådde över, i en värld som var och förblir helt ­utom vår kontroll. Här är vi fast. Fängslade utan rättegång, utan möjlighet att överklaga.

Och vilket fängelse sedan! Inte nog med att mord, misshandel, våldtäkter och korruption är vardagsmat här, hela den förbannade fängelsebyggnaden står i ljusan låga. Det är bara en tidsfråga tills oljan sinar, tills klimatförändringarna når katastrofala nivåer, tills antibiotika blir verkningslöst eller tills ­någon mindre nogräknad nation startar ett kärnvapenkrig. Ja, jorden verkar vara ganska körd för oss ­hårlösa apor som bor här. Det är lätt att se mänsklighetens undergång, svårare att föreställa sig hur vi ska lyckas vända på alla nedåtgående trender. Inte konstigt att man vill sticka härifrån.  

Tyvärr är möjligheterna till flykt ganska få – det kryllar inte direkt av livbåtar på det här ­sjunkande skeppet. Ska man vara krass så finns det bara två sätt att rymma från tillvaron: Tunga illegala droger (vilka är olagliga, och nog ändå måste ses som en ganska dålig idé) och böcker.

När den brittiske författaren Neil Gaiman ­talade på Kulturhuset i Stockholm tidigare i år sa han: ”Böcker är inte verklighetsflykt, de är en flyktväg.” Böcker är nämligen så fiffigt konstruerade att man bara behöver öppna dem och PANG så är man någon annanstans, långt borta från den ­bisarra tillvaro som omgivningen insisterar vara ”på riktigt”. Med lite tur kan böckerna föra en till ett ställe där man lär sig något. Något som kanske kan ­vara till nytta back on Earth, eller som hjälper en att förstå alla dessa märkliga människor om finns runt omkring en hela dagarna.

Böcker är det närmsta en bruksanvisning till den här världen man kan hitta. Vad är kärlek? Varför finns ondska? Vad är meningen med ­livet? Varför känns tillvaron så svår? Varför ­fattar smarta människor idiotiska beslut? Hur ska man ställa sig till det här med lycka? Skönlitteraturen ger oss inte bara nycklarna att ta permission från vårt jordiska fängelse, den ger oss även verktygen till att förstå och förbättra våra liv som interner.  

Utan böcker hade jag fullständigt gått under. Jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle ha lyckats behålla förståndet utan möjligheten att stoppa näsan i en bok. De har lärt mig att förstå och hantera allt från de ”tuffa killarna” i skolan, till min pappas död, till svek och avund. Om det finns ett sätt för vår planet att backa undan från undergångens rand, så finns det mellan två vältummade pärmar någonstans på ett bibliotek nära dig. Ett sätt att tänka, en pollett som bara väntar på att trilla ner. Endast genom att fly sitt fängelse kan man se på det ­utifrån.

Så ni får ursäkta – nu tar jag en bok och sticker härifrån ett slag. (Jag hoppas att ni också drar iväg. Kanske är vi redo att rädda världen när vi kommer ­tillbaka.)

magnus.edlund@aftonbladet.se  

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.

Ålder: 36.
Familj: Mamma, syster, flickvän.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga. Äter ost. Läser.

3 x tankar i mitt huvud:
Alla dessa människor … … som så gärna och så högljutt berättar om hur introverta de är. Jag tror inte att de är så introverta.
Det finns bara … … 3 200 vilda tigrar kvar i världen. Tre tusen! Jag blir kallsvettig av skräck och fasa bara jag tänker på det.
Neil Gaimans framträdande … … på Kulturhuset finns på -Youtube. Alla måste titta!  Sis.gd/gaiman  

neil-887    

Riktig ensamhet är inte vacker

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundKärnvapenkrig, cancer, våldtäktsmän, FRA, ja till och med helvetet självt ter sig bagatellartade i jämförelse, för undersökning efter undersökning talar sitt tydliga språk: Svensken skälver ­inför tanken på att leva sitt liv allena.

Den danska fotografen Tina Enghoffs fotobok Eventuella anhöriga (Journal, 2004) dokumenterar en rad lägenheter i Köpenhamn vars ägare dött ensamma, oupptäckta i veckor eller månader, saknade av ingen. Det är hjärtskärande ­bilder på spartanska rum med få prydnader. En ­tavla här, en teddybjörn där. Kanske en färgglad tapet, eller ett lakan med skrikigt mönster.
Små detaljer av personlighet som bara gör ­meningslösheten så mycket tydligare.
I en intervju med journalisten Benjamen ­Walker berättar Enghoff att livet tycks krympa när man är riktigt ensam, att tillvaron kryper in i hörnen. Bokstavligen. I lägenheterna hon be­sökte­ hade ägarna bara använt ett rum, ibland ­bara en möbel, till allt. Hela tillvaron centrerades kring en soffa, en säng eller en fåtölj. Där levde dessa människor, och där dog de.

Visst kan det finnas kraft i ensamhet, och visst vilar ett romantiskt skimmer över tanken på att leva sitt eget liv, oberoende av andra. Det är inte för intet som Ensamvargen är ett så starkt motiv i litteratur och film. Riktig ensamhet, ofrivillig ensamhet, finns det dock inget vackert med. Den kan äta upp en människa tills där inte finns något kvar.
Så svenskarnas skräck för att plötsligt stå utan vänner, familj och grannar är högst förståelig, för vad – vem – är man utan dem?
Just därför är det så svårt att begripa varför ­vissa av oss sliter så hårt för att barrikadera sig i vår kollektiva lägenhet, Sverige. Varför nio procent vill kapa förbindelser med yttervärlden. Det är knappast någon nyhet att främlingsfientlighet och rasism återigen gjort sig påmind i Sverige. Vi har ett fascistiskt parti i riskdagen. Nazister drar kniv på våra gator. ”Sverige åt svenskarna” skanderas det, och man hör ljudet av någon som drar för persiennerna för att slippa se livet utanför.
Det första steget till sann ensamhet, ­vare sig vi talar om en människa eller en hel nation, är när man inte längre ­vågar ­interagera med främlingar. När ­promenaden ner till Hemköp känns som att vandra genom Getsemane, ­eller när tanken på flyktingar från ­Syrien väcker panikkänslor. Då är det dags att göra något åt sitt liv.

Om vi inte rannsakar oss själva och gör vad nu motsvarigheten till att gå en kvällskurs i spanska är för en nation, så kommer historien passera oss förbi. När resten av världen i framtiden kommer på att, ”Oj, bodde det inte några där uppe i norr förut? ­Undrar hur de mår?”, så kommer de bara att hitta ett tomt och öde land. Som om befolkningen ­liksom har krupit ihop i sig själv och försvunnit.
Här och var kommer det stå en färgglad ­midsommarstång, eller en skrikig dalahäst.
Små detaljer av ­personlighet som bara gör ­meningslösheten så mycket tydligare.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 36.
Familj: Mamma och syster.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga.
Äter: Ost.
Läser: Fantasyböcker.

7 snabba!
Helvetet på jorden måste vara …
… att sitta på Guantanamo.

En person jag gillar skarpt är… 
… Lars-Åke Åström, generaldirektör vid Riksförsäkringsverket 1969–1981, för att han i januari 1974 påbörjade en enmansutredning som 1976 ledde till förslaget om fem veckors lagstadgad semester.

Jag ångrar aldrig …
… tid tillbringad i en bokhandel.

Mitt vackraste drag är…
… svårt att se just nu.

Rättvisa för mig betyder …
… att man får vad man förtjänar.

Vann jag en kopiös mängd pengar skulle jag …
… köpa en massa onödiga saker. Och ost.

Om jag var universums allsmäktige härskare skulle jag …
…ta semester.

Ibland har man bara en himla otur

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundTänk att det skulle bli så här, säger mamma.
Vi sitter på hennes balkong, dricker te och tittar på de mirakulöst blommande balkonglådorna. Mamma har just kommit hem från sjukhuset med en sprillans ny skallprotes i pannan, och äntligen kan man titta på henne utan att ögonen dras till den där inbuktningen ovanför vänster öga. Där, fram tills all­deles nyss, endast ett tunt lager hud har dolt hålet in till hjärnan.
Mamma tittar lite frånvarande på de gula blommorna – penseer? – och börjar med stor ­inlevelse berätta om hur det var när hon var ung i slutet på 60-talet. Festerna, resorna, de roliga kollegorna, vännerna.
– Men sen Ewa dog har jag inga väninnor kvar, säger hon, märkligt oberörd.
Hon tycks ofta oberörd, nästan känslokall, ­numera, sedan kirurgen plockade ut den där ­tumören ur hennes hjärna. Hon har ännu inte nämnt pappas begravning ett par månader tidigare. Kanske kommer hon inte ihåg den. 60-talet ligger närmre till hands.
Jag vet inte vad jag ska säga.
– En sån himla otur, säger hon.

Ett par år har passerat sedan den där dagen på balkongen, och mamma har fortfarande otur.
Hon är tack och lov inte medveten om det själv. Hon har ingen aning om vad hon har gått igenom,­ om att något över huvud taget är fel med henne. Hon tror att hon har ramlat, fortfarande, efter så många förklaringar. Hon vägrar acceptera att hon är sjuk.
– Min pappa sa att jag ramlade, säger hon. Det är hösten 2013 och mamma sitter i sin svarta ­soffa och tittar på en avstängd tv. Den skrattande, smarta kvinnan jag växte upp med är nu någon som kan sitta och stirra på en avstängd tv – ­timme in och timme ut.
– Din pappa dog i början av 80-talet, svarar jag efter ett tag.
– Jaha? Vem var det då jag tänkte på?
Hon är helt oberörd, som om vi diskuterar priset på kastruller.
Vi har haft den här diskussionen förr, och den leder ingenvart. Bara till frustration och sorg, för mig. Vad som pågår i mammas hjärna går inte att sia om. Varför talas det så sällan om otur och tur, och hur de kan förändra världen till oigenkännlighet?

Mamma hade oturen att få en hjärn­tumör, men samtidigt turen att leva i ett samhälle där fattiga pensionärer fort­farande erbjuds avancerad hjärnkirurgi. ­Turen att överleva operationen. Oturen att vakna upp från narkosen som en annan, tunnare, människa.
Turen kan bygga imperier. Oturen kan rasera dem.
Men ska man tro den rådande samhällsandan så är det bara lite jävlar anamma som saknas för att allt ska bli bra igen. Mamma borde bara kavla upp ärmarna och kämpa lite, och om det är försent nu, ja då borde hon ha gjort det tidigare.
Sorgligt nog fungerar inte världen så. Ibland spelar det ingen roll hur mycket man kämpar och sliter, hur hårt man tar i. Och mamma har kämpat. Oj som hon har kämpat.
Vissa saker rår dock ­människan inte över. Ibland har man bara en himla otur.

Veckans krönikör:
Namn: Magnus Edlund. Ålder: 36.
Familj: Mamma och syster.
Bor: 2 rok vid Telefonplan i Stockholm.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga. Äter ost.

5 snabba
I mitt kylskåp finns det alltid…
… minst ett tomt hyllplan. Och ost.
En låt alla borde lyssna på är …
… Björn Skifs Krama dig. En lysande ”glad låt om tråkiga saker”-låt. (Plus: Jag vill ha en kram.)
Min vision av himlen är…
… en kommunistisk utopi -­ i rymden.
Stötte jag på mitt 17-åriga jag, skulle jag…
… tvinga honom att läsa Donna Tartts Den hemliga historien.
Jag skulle vilja skälla ut…
… Eddie Murphy eftersom han gjorde Pluto Nash. HEMSK HEMSK FILM!
Om jag var osynlig för en dag…
… skulle jag nog inte ens märka det.

 

Kategorier Krönikor

”Jag blev den blyga tonårspojken igen”

av Söndagsredaktionen

Magnus_EdlundIbland får jag för mig saker.
”Köper jag en ny penna så kommer jag att börja skriva sonetter.”
”Jag måste odla svamp i garderoben – apokalypsen är snart här!”
”Om jag bara skaffar mustasch så kanske någon kan älska mig.”

Tidigare i somras fick jag för mig att jag skulle vara nykter. ”Inte en droppe före midsommar!” Jag antar att jag ville känna efter om jag var beroende, ja kanske till och med bli lite piggare. För att inte tala om pengarna jag skulle spara. Totalt blev det 57 vita dagar. Inte så mycket kan tyckas, men det var ändå mitt överlägset längsta uppehåll sedan jag blev myndig.

Resultatet? Tja, det var egentligen inga problem alls, men så mycket piggare blev jag inte, och pengarna gick åt till ost och läsk. Däremot blev livet avsevärt tråkigare. Ja, eller kanske var det jag som blev tråkigare.

Jag stannade hellre hemma och läste än gick ut och träffade vänner. Jag blev snabbt uttråkad; när jag tidigare kunnat sitta en hel kväll och diskutera Game of thrones eller den cyniska bemanningsbranschen, kände jag mig nu nöjd redan efter 45 minuter. Allt det träliga med livet accentuerades, och det gick inte att fly undan ens för en liten stund.

Utan alkohol förvandlades jag till den där blyga pojken från tonåren, han som knappt ville lämna sitt rum och som aldrig fick kyssa någon flicka. Han som levde större delen av sitt liv i Midgård, Tar Valon och Berendien. Han som jag trott varit död och begraven sedan länge, och som jag verkligen inte vill återknyta bekantskapen med.

Jag är ju inte den personen längre. Jag har lagt en oerhörd kraft och möda på att bli någon typ av social, rolig person som folk gärna vill hänga med, så vad gör min gamla tråkpersonlighet här?

Då slog det mig. Den där asociale Magnus försvann ungefär samtidigt som jag började hänga på krogen, gå på fester och då och då dela en flaska rödtjut med några polare.

Man kan ha skoj utan alkohol, javisst, men det är svårare. För mig nästan omöjligt svårt. Inte bara ett trappsteg, utan ett berg. Alla mina kärleksrelationer har börjat med fylla, och alla mina nära vänskaper har odlats över otaliga blöta kvällar. ”Hur ofta har du varit nykter första gången du hånglat med någon”, frågade en kompis. Nästan aldrig.

Utan alkohol hade mitt liv varit ett annat. Förmodligen hade jag suttit ensam i min lägenhet med en ständigt krympande umgängeskrets och tänkt på drakar. Jag behöver verkligen inte fantisera mer om andra världar än vad jag redan gör.

Det skulle vara så lätt att bli den där pojken igen, och det skrämmer mig något oerhört att det enda som skiljer oss åt är en smal vallgrav av alkohol. Tänk om den person jag utvecklats till de senaste 10–15 åren bara är en droginducerad hallucination? Vilken fasa.

När midsommarafton äntligen var här så tog jag mig ett glas med några vänner. Inte för att jag kände mig tvungen, utan för att hålla den där ledsna killen från förr på behörigt avstånd. Han är bara ett eko från forntiden, en skuggfigur som inte har något med mig, i dag, att göra.

Har jag fått för mig.

 

Veckans krönikör
Namn: Magnus Edlund.
Ålder: 35.
Familj: Mamma och syster.
Gör: Redigerar Aftonbladets Klick-bilaga och dricker te.
Bor: 2 rok vid ­Telefonplan i Stockholm.

6 snabba!
Nu kan jag inte släppa tanken på …
… att jag borde vattna blommorna. Ständigt denna naggande oro.

jag är otippat bra på att …
… sitta i ett hörn och sura.

En bok som alla borde läsa …
… är China Miévilles Perdido street station. Klasskamp, organiserad kriminalitet och människor med insektshuvuden.

Senast jag grät …
… var typ när jag var 13 år och hade läst ut alla David Eddings-böcker som fanns att tillgå.

jag skulle vilja bjuda …
… Jesus på middag och bara servera vatten och bröd. Sen står jag med armarna i kors och tittar uppfordrande på honom.

På min gravsten bör det stå …
…  ”Bettleri undanbedes”.

 

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB