Jag var sju år gammal när Tom Cruise slog igenom med ”Föräldrafritt”. Han spelar en ung kille som råkar förstöra pappas lyxbil. Den självklara lösningen på problemet? Att anlita ett gäng glada horor, förstås, och hyra ut dem till kompisarna! Tom blir hallick för att kunna betala reparationen av bilen. Han är en helskön, helfestlig kille, och alla har kul! Det här var en helt normal handling i en frejdig familjefilm på det glada 80-talet. Jag ÄLSKADE ”Föräldrafritt” när jag var liten. Däremot var jag aldrig särskilt intresserad av Tom. Det var nog det maniska leendet som gjorde det. Ni vet, det med bakåtkastat huvud och exakt alla framtänder synliga. 

Det tog några år, men Tom blev en erkänd skådespelare, med näsa för att välja filmer som blivit moderna klassiker. Hans karriär är faktiskt häpnadsväckande. Men sen kom den stora härdsmältan 2005, då Tom hoppade upp och ner i Oprahs soffa och gjorde sitt förhållande med Katie Holmes till en följetong i pressen. Tom, som noggrant värnat om sitt privatliv, blev plötsligt väldigt frispråkig. Och ju mer han pratade, desto knasigare verkade han. Paparazzifotografer bjöds in för att föreviga varje nytt kapitel i parets kärlekssaga. Problemet var att det till slut framstod som just en saga – ett påhitt, för att dölja någon skandalös sanning. Men vad VAR sanningen? Plötsligt blev världen besatt av att ta reda på det. 

Och inget rykte, hur galet det än är, är svårt att tro på när man sett de där obehagliga scientologklippen med honom som läckte ut på Youtube. De senaste årens granskningar av hans älskade scientologi har knappast hjälpt heller. Rörelsen framstår alltmer som en andlig maffiaorganisation, som utnyttjar människor både själsligt och ekonomiskt – och han tillhör deras elit. Tom har blivit den nya Michael Jackson: Man kan klistra vilken vansinnesstory som helst på honom, och den verkar plötsligt fullt rimlig. Orättvist eller ej, det går att tro på precis vad som helst om honom. På fredag har den nya ”Mission Impossible”-filmen premiär, och den sägs vara en riktigt bra actionfilm. Men det verkligt omöjliga uppdraget är att koncentrera sig på handlingen i en Tom Cruise-film, istället för att sitta och undra hur galen han var bakom kulisserna. 

Det går många rykten om Jennifer Lopez divalater. Ett av de mer bisarra är att hon kräver att mjölken ska röras medsols i hennes kaffe – annars blir det divautbrott av episka proportioner. Det låter kanske otroligt, och jag har ingen aning om just det här ryktet är sant. Jag vet bara att jag jobbade som nöjesjournalist i många år, bland annat på TV4 under åren då världsstjärnorna vallfärdade till ”Sen kväll med Luuk”. Och jag tror inte längre att NÅGOT är för bisarrt för att vara sant. Vissa stjärnor blir monster. Som mycket, mycket bortskämda barn testar de ständigt nya gränser, men stöter aldrig på motstånd. Stjärnorna kan få precis vad som helst ordnat åt dem. Och jag har alltid tänkt att deras perfekt trimmade kroppar är ännu ett exempel på det. Hur svårt kan det vara, fnös jag, att hålla sig i form när man har tränare och dietister, och en stab av assistenter som ser till att man alltid har nya och fräscha träningskläder?

För ett par månader sen började jag träna med en personlig tränare. Jag var tvungen att göra något drastiskt. Jag sitter hemma och skriver hela dagarna, i ställningar som är ergonomiska mardrömmar, och min ryggrad hade blivit så lik en ostkrok att jag inte velat möta Maria Montazami i en mörk gränd. Ändå trodde jag att jag var ganska vältränad. Helt okej, i alla fall. Men redan under mitt första pass insåg jag att det inte alls blir lättare med en tränare. Tvärtom blir det mycket JOBBIGARE. När jag tränar ensam slutar jag ju när jag inte tror att jag ska orka mer – min tränare tycker däremot att det är först då som den verkliga träningen börjar. Jag vill ofta döda honom med skivstången, och skulle kanske ha gjort det om jag bara haft några krafter kvar. Men efteråt älskar jag min plågoande, för allt han lyckats få mig att göra. Jag håller på att utveckla mitt första masochistiska förhållande.  

Och även om mitt liv inte går att jämföra med stjärnornas, så är vi åtminstone jämlika på gymmet. För även om P Diddy har anställda som håller i hans paraply, så kan ingen annan lägga sig i bänkpressen åt honom. Jennifer Lopez kanske tvingar gymmet att måla om väggarna i exakt rätt vit nyans innan hon sätter sin fot där. Mariah Carey kanske har Cristal i sin träningsflaska. Men ingen kan göra deras situps. 

Det är en konstigt trösterik tanke.

Om ni ser mig gå på promenad med hörlurar, och jag tittar mig omkring på ett mystiskt sätt, eller stannar till för att göra en liten ryckig baklängesdans när jag tror att ingen ser mig, så är det förmodligen för att jag lyssnar på soundtracket till ”Twin Peaks”. Jag är helt inne i en värld där damen med stocken går bredvid mig och viskar kryptiska varningar. Dansande dvärgar dyker då och då upp i min väg, Audrey Horne knyter knutar på körsbärsstjälkar med tungan, och långhåriga demoner i jeansvästar lurar i buskarna. 

Men om jag gråter lyssnar jag på ”The Gift”, låten från femte säsongsavslutningen av ”Buffy the Vampire Slayer”, där Buffy offrar livet för att stoppa ännu en apokalyps. Jag sörjer tillsammans med Buffys chockade vänner. Var god stör ej. 

Och om jag joggar förbi med armarna tätt intill sidorna som en actionhjälte, med blicken fäst vid något påhittat mål i fjärran, är det på grund av Daft Punks soundtrack till ”Tron: Legacy”. 

Min besatthet av soundtrack började när jag jobbade som en galning i december. Jag skrev krönikor, jag skrev på en bok, jag gjorde research. Hela mitt huvud var fullt av ord, och jag som älskar musik orkade inte ens höra låttexter längre. Lösningen blev att lyssna på soundtrack. Det var som om en helt ny värld öppnade sig, och inte bara musikaliskt. Jag upptäckte att jag inte ens behövde gilla själva filmen – musiken kan ändå sätta igång fantasin, eller öppna känslomässiga dammluckor. Hela tillvaron blir mer dramatisk, vacker, spännande, magisk, eller allmänt gåshudsframkallande, när den ackompanjeras av filmmusik. 

Det blir till exempel betydligt roligare att städa. Jakten på dammråttor bakom soffan blir en episk kamp om du sätter på musiken från ”300” eller ”Gladiator” – och det är du som är hjälten! 

Och om du känner dig allmänt smådeppig, lyssna på musiken från ”The Holiday”, så känns ditt liv som en romantisk komedi där din svacka bara är en kort passage på vägen mot ett lyckligt slut. 

Det är det bästa med filmmusik: Att du kan välja vilken genre du vill att filmen om ditt liv ska tillhöra. 

Jag älskar popkultur. Men ibland är det som om jag måste dra ner en särskild rullgardin för ögonen, en som filtrerar bort alla sunkiga könsroller. Jag orkar inte hela tiden se all skit, orkar inte hela tiden bli upprörd. Men den där rullgardinen slutade fungera helt när jag såg dokumentären ’’Miss Representation’’. Den visar hur media påverkar oss, och problemet med att mediebilderna kommer bara från ett håll. En amerikansk tonårstjej ägnar 10 timmar om dagen åt musik, film, tv, tidningar och internet, men bara några få procent av makthavarna i den amerikanska mediebranschen är kvinnor. Inte konstigt då att kvinnor i medierna ständigt förminskas, förvandlas till stereotyper, bedöms utifrån sitt utseende, eller inte syns alls. Det är inte bara en fråga om feminism, utan om demokrati.

Det här fenomenet färgar av sig på oss också. Inte bara för att vi konsumerar så mycket amerikansk film och tv. Vår framstressade nöjesjournalistik består alltmer av omdömeslösa direktöversättningar av amerikanska artiklar. Här är kvinnor till exempel alltid rivaler. Jay-Z och Kanye tillåts vara kärvänliga kollegor, medan man påstår att Beyoncé och Rihanna, eller Britney och Christina, vill klösa ögonen ur varandra. Den vedertagna sanningen att tjejer inte kan hålla sams nöts in tills ingen längre ifrågasätter den.

Jag tänker på ’’Miss Representation’’ när jag ser en MTV-såpa där Beyoncés lönnfeta pappa ska skapa en ny tjejgrupp, och aspiranterna piskas hårdare i gymmet än på sånglektionerna. När jag tänker på alla män i modebranschen som skapar sjuka ideal som de själva aldrig behöver bli offer för. När världens främsta hjärnor hyllas på Nobelfesten, och löpsedeln dagen efter lockar med betyg på de kvinnliga gästernas klänningar. När jag tänker på att hjälten i barn- och ungdomsböcker nästan alltid är kille, för medan tjejer kan läsa om killar som Harry Potter kan inte killar läsa om tjejer – då är det ju en tjejbok. 

Livet utan den där rullgardinen är lite jobbigare, för vem gillar egentligen att vara arg? Men det är 2012 idag. Vi borde ha kommit längre. Vi kan få det att hända. Ställ krav. Ställ inte upp. Öppna ögonen, och berätta vad du inte vill se mer av.

———————–

Första gången jag hörde talas om tv-serien ”The walking dead” var det som om himlen öppnade sig och tusentals änglar sjöng i kör. Jag kunde knappt tro det. Skulle två av mina popkulturella favoriter – zombieskräck och amerikanska tv-serier – alltså slås samman till ett enda stort megaälsk? Nåja. Nu blev det inte riktigt så. Jag stör mig på seriens logiska luckor, och jag gillar inte huvudpersonen, men framför allt har jag problem med det faktum att serien återuppväcker gamla könsstereotyper som borde fått ligga kvar i graven. Efter zombieapokalypsen visar det sig nämligen att bara män kan hantera vapen, medan blankögda kvinnor är bäst lämpade för att hänga tvätt, ta hand om ungarna samt böna och be om beskydd.  

Men jag är ändå tacksam för ”The walking dead”. Den enorma succén har banat väg för fler skräckserier, som synes på listan här intill. Jag tror att skräck, på gott och ont, kommer att bli den nya tidens deckare. En genre som kommer att fortsätta växa och utvecklas i tv-formatet, blandas med andra genrer och skapa nya, från mysrys-motsvarigheter till ”Morden i Midsomer” till seriemördarskräck med lika blodiga närstudier som i ”CSI”. Kombinationen tv-serier och skräck borde egentligen vara lika självklar som kaffe och kaka, för problemet med skräckfilmer är ofta slarvigt skapade karaktärer som är svåra att bry sig om. Men om man lär känna dem över längre tid, i ett serieformat, kommer också spänningen att öka betydligt. 

Och om ni istället för ”The walking dead” vill se en riktigt, riktigt bra zombieserie, så kan jag råda er att införskaffa brittiska ”Dead set” från 2008 på dvd. Den har ett behändigt format på fem avsnitt, som är fullproppade med skräck, humor och inälvor. Och den har kanske genrens mest briljanta koncept någonsin: Här har en zombieepidemi brutit ut i världen, men de som sitter isolerade i ”Big brother”-huset har inte blivit infekterade. Mänsklighetens överlevnad hänger med andra ord på dokusåpadeltagare…

”The walking dead.”

Foto: AP/SCANPIX

På onsdag är det biopremiär för ”The girl with the dragon tattoo”, den amerikanska filmatiseringen av ”Män som hatar kvinnor”. Och jag är exakt hur peppad som helst. Däremot gick jag inte i närheten av en biosalong som visade de svenska filmerna. Jag har en fobi mot svensk film och tv, orsakad av min låga skämströskel. Förut trodde jag att det var skrala budgetar som gjorde att det svenska så ofta blev dåligt. Men de senaste åren, då jag lärt känna en del regissörer, skådisar och manusförfattare, har jag förstått att det inte är så enkelt. 

En framgångsrik manusförfattare berättar om ett möte med SVT, där regissören koketterade med att hon själv aldrig tittar på tv. I vilken annan bransch är sånt beteende okej? Om du behövde renovera, skulle du välja byggjobbaren som stoltserade med att aldrig ha använt en hammare? 

En regissör berättar om hur en annan tv-kanal ville göra en intelligent, modern serie, men sedan förstörde den helt genom att inte våga lita på tittarna: Allt skulle förklaras övertydligt, och ingen karaktär fick bete sig det minsta oförutsägbart. 

Men huvudproblemet verkar vara att branschen styrs av folk som inte ens är särskilt intresserade av film eller tv. Många beskriver en filmbransch som påminner om en småstadssocietet med intriger och maktspel, där hotfulla uppkomlingar med nya idéer manövreras ut medan de gamla drakarna håller varandra om ryggen. Det är en värld som få kreativa människor står ut i. 

Sverige är stekhett i Hollywood nu. Drömfabriken vill ha svenska gästarbetare. Det är ett bevis för att vi är ett land som är fullt av talanger. Men det är också ganska talande att de får de filmer de förtjänar först när de lämnar landet. Det gäller förresten inte bara skådisarna, utan också regissörer som Tomas Alfredson (hans ”Tinker tailor soldier spy” har premiär på juldagen), Mikael Håfström, Daniel Espinosa och Måns Mårlind och Björn Stein. Något borde göras här hemma, innan vi exporterat alla våra naturtillgångar. Och under tiden ska jag försöka skärpa mig. Våga se svenskt lite oftare. Jag missar ju det som faktiskt blir bra. Som ”Bron”, eller Noomi Rapace i ”Män som hatar kvinnor”, till exempel.

Noomi Rapace blev internationellt hyllad för rollen som Lisbeth Salander. Hon är nu bio-
aktuell i ”Sherlock Holmes 2”, och syns snart i Ridley Scotts ”Promethus”.

Jag är övertygad om att jag hade haft bättre betyg i gymnasiet om inte TV4 sänt ”Kvinnofängelset” flera nätter i veckan på 90-talet. Jag hade åtminstone kommit i tid till första lektionen lite oftare. Ni minns väl hur det var? Näst sist i tablån – för det här var på den tiden då TV4 alltid avslutade sina sändningar med nationalsången – förflyttades vi till det dystra fängelset Wentworth. Kulisserna var blekgröna, grå och kräksbeigea, och så tunna att när någon smällde igen en dörr svajade hela väggen. ”Ljussättningen” verkade bestå av lysrörslampor i taket. Kvinnorna hasade runt i formlösa jeansklänningar eller snickarbyxor, och de få män som dök upp hade buskiga mustascher och koppärr. Och förutom den smäktande eftertextlåten – ”He used to give me roses… I wish he could again… ” – bestod soundtracket av billigt producerade synthslingor som till och med en porrfilmsproducent hade ratat. 

Det här betyder inte att ”Kvinnofängelset” var dåligt. Tvärtom. Det säger en hel del att den, trots sina uppenbara brister, gjorde tittarna alldeles besatta. Stora ”Kvinnofängelset”-evenemang, där skådespelarna träffar sina maniska fans, arrangeras fortfarande.

Först och främst var det här kvinnofängelset befolkat av oförglömliga karaktärer. Och de spelades av verkligt begåvade skådespelare, plockade från Australiens teaterscener. I den klaustrofobiskt slutna miljön blev varje intrig en pulshöjare, vare sig det handlade om att rymma från fängelset eller kräva en färg-tv till uppehållsrummet. Men det finns också något magiskt med serien som inte går att förklara. Att vistas på ”Kvinnofängelset” känns märkligt tryggt. Jag har gett mig själv hela serien på dvd, och det är kanske mitt livs bästa present. Återigen är ”Kvinnofängelset” något jag längtar hem till. 

Men en sak slår mig som sorglig. Här har vi alltså en serie som är drygt 32 år gammal, med kvinnor i så gott som alla roller, ”osexiga” men mångbottnade karaktärer med brokiga historier. En serie som tar upp kontroversiella ämnen som homosexualitet, våldtäkter, sociala problem, klassfrågor och feminism. Och jag tror inte att en sådan serie skulle kunna göras i dag. Det blir så tydligt, hur utvecklingen gått bakåt.

”Kvinnofängelset”: Min generations tröst. Foto: TV4

5 förbluffande fakta om kvinnofängelset 

1. Eftertextlåten ”On the Inside” blev den dittills bäst säljande singeln i den australiensiska skivindustrins historia. Den blev också en hit i England.

2. När ”Kvinnofängelset” blev en succé skapade man ”Punishment”, en spinoff-serie om ett manligt fängelse. Men trots Mel Gibson i en av rollerna blev serien en flopp, och lades ner efter 39 avsnitt.  Man övervägde även en sitcom om karaktären Pixie Mason. 

3. ”Kvinnofängelset” har också blivit teaterpjäser och musikaler i England.  

4. Elspeth Ballantyne, som spelade den mestadels milda vakten Meg Jackson, är den enda skådespelerskan som medverkade i samtliga 692 avsnitt.

5. När det sista avsnittet visats på TV4 krävde ett hundratal demonstranter en repris av hela serien. De fick som de ville. 

Sjuttonåriga Emily har en blogg om sina två största besattheter: ”Twilight” och James Deen, en 25-årig porrstjärna som medverkat i över tusen porrfilmer med titlar som ”Boobzilla 3”, ”Cameltoe obsessions” och porrparodier på ”30 Rock”, ”Scrubs”, ”Seinfeld” och ”The big Lebowski”. 

– När jag tittar på hans filmer bryr jag mig egentligen inte om sexet, säger Emily i en intervju med tidningen Good.

– Jag tappade intresset för de flesta andra manliga porrskådisar när jag blev ett James-fan, säger 17-åriga Kay i samma intervju.

Tillsammans med andra unga tjejer har de ett bloggnätverk där de delar filmklipp och fantasier med James Deen i huvudrollen. Och majoriteten av de drygt 27 000 som följer honom på Twitter är kvinnor. Deen är unik i porrens värld, där manliga aktörer mest varit rekvisita för de kvinnliga stjärnorna. Han ser bra ut på ett vardagligt sätt, och det är en stor del av förklaringen till hans framgång. För som Good skriver: ”Porr-
maskineriet tillfredsställer alla fantasier, från dvärgar till mormödrar till överviktiga. Men om man vill se en heterosexuell man som inte är direkt avtändande, så är James Deen i princip det enda alternativet”. Det här får mig osökt att tänka på gårdagens manliga porrstjärna, den hårige, fete lille Super Mario-kopian Ron Jeremy.

Det var länge en ”sanning” att kvinnors sexualitet inte är visuell. Det ”bekräftades” av flopparna för ”kvinnlig porr” där man inte fick se mycket av själva sexet, något som min tjejkompis irriterat jämförde med en komedi där någon klippt bort alla skämten. Men enligt en Nielsen-undersökning 2007 var en tredjedel av nätets porrkonsumenter kvinnor. Det är alltså inte konstigt att porren fått sin första flickidol. Men när jag läser Deens blogg, med närbilder och betyg på kroppsöppningar han just penetrerat, blir jag illa till mods när jag tänker på Emily, Kay och de andra. Deras idol ägnar sig ofta åt avancerade former av S&M, och säger att regissörerna sällan vill låta honom utföra oralsex, eftersom kvinnor bara är där för att tillfredsställa männen. 

Det sägs ofta att föräldrar måste prata med sina tonårssöner så att de förstår skillnaden mellan porr och verklighet. Jag hoppas att någon pratar med döttrarna också.

James Deen lockar unga flickor till porren.

5 porrstjärnor som blev mainstream-kändisar

1. Sasha Grey hade huvudrollen i Steven Soderberghs film ”The girlfriend experience”, och spelade sig själv i sjunde säsongen av ”Entourage”. Härnäst spelar hon mot Sharon Stone och Malin Åkerman i en film om porrstjärnan Linda Lovelaces tragiska liv. 

2. Jenna Jameson har medverkat i Eminem-videos, tv-serien ”Family Guy” och filmen ”Private parts”. Hennes bok ”Konsten att älska som en porrstjärna” blev en bästsäljare, och hon är den enda porrstjärna som avbildats som vaxdocka på Madame Tussaud’s. 

3. Traci Lords första stora main-streamroll var mot Johnny Depp i ”Cry baby”. Hon har även spelat i ”Blade” och tv-serierna ”Will & Grace”, ”Gilmore girls” och ”Melrose place”. I boken ”Nattens barn” riktar hon hård kritik mot porrbranschen. 

4. Efter en framgångsrik porrkarriär fick Asia Carrera, som är medlem i Mensa och var en framgångsrik pianist som barn, en roll i bröderna Coens film ”The big Lebowski”.  

5. Veronica Hart, som blivit invald i porrbranschens Hall of fame, har haft roller i tv-serien ”Six feet under” och filmer som ”Magnolia” och ”Boogie Nights”. 

Min kompis jämförde en gång USA med en outhärdlig lillasyster: ”Tillräckligt okunnig för att tro att hon vet allt. Alltid övertygad om att hon är bäst i världen – och hon låter ingen glömma det. Alltid lika kränkt när inte världen håller med. Alltid redo att ta till nävarna när något inte passar. Och ändå lyckas hon på något sätt charma oss, om och om igen, fastän det ouppfostrade lilla kräket alldeles nyss fick oss att undra om inte barnaga fått ett oförtjänt dåligt rykte.”

Det här var under Bush-eran. Sedan dess har lillsyrran fått sig några rejäla törnar. Hon har tvingats inse att världen inte är en enda stor hejaklack åt just henne. Men framför allt har hon drabbats av en rejäl dos självkritik. Se bara på Occupy Wall Street-rörelsen. 

Så om USA har en identitetskris, så tror jag att det är en starkt bidragande orsak till att amerikanska tv-kanaler nu drar i gång västernserier på löpande band. Det brukar sägas att ”tre är en trend”: för att kunna peka på att något är en trend måste man visa minst tre exempel. Lyss då till det faktum att minst TIO västernserier är på gång i USA. Det här är inte en trend – det är en tsunami av klirrande sporrar, pangande pistoler och vinande piskor. Den kom så plötsligt, och det kan inte vara en slump. 

Förr var västernfilmer och västernserier ofta ett exempel på det allra sämsta med amerikansk kultur: En skamlös omskrivning av historien, med blodtörstiga indianer som anföll oskyldiga, gudfruktiga familjer. Det har förstås alltid funnits lysande undantag. Och numera handlar västerngenren nästan alltid om en betydligt ärligare, och modigare, titt i backspegeln. Historierna om västern är berättelsen om hur det amerikanska samhället byggdes. Jag tror den nya västernvågen handlar om ett sug efter att fundera på hur allt egentligen blev som det blev. Det är ett väldigt typiskt – och väldigt -nyttigt – beteende hos någon som har en identitets-kris. Det kan nog bli folk av den här lillasystern, ska ni se. 

7 x den nya västernvågen!

I fredags hade Sarah Jessica Parkers nya film, ”I don’t know how she does it”, svensk premär. I skrivande stund har de svenska kritikerna inte sagt sitt, men de amerikanska recensionerna var inte nådiga. Parker spelar storstadskvinnan som ”jonglerar” barn och finanskarriär, med ändlösa varianter på teman som pannkaksmet på jobbdräkten, att köpa pajer på bageriet och låtsas att de är hembakta, och karlar som alltid glömmer att byta toalettpapper. En recensent påpekar att det är svårt att tycka synd om huvudpersonen – alla har svårt att få ihop sina egna ”livs-pussel”, men alla har inte råd med barnflickor. En annan recensent menar att filmens ”humor” hör hemma i en sitcom från 1975, medan de underliggande värderingarna om män, kvinnor och moderskap hör hemma i 1955. 

Filmen baseras på Allison Pearsons roman som kom 2002. Det är, som av en händelse, också året då jag älskade Sarah Jessica Parker allra mest. ”Sex and the -city” var inne på sin fjärde säsong, fortfarande 24-karatigt tv-guld som skapade mode-trender, ifrågasatte normer, var ett självklart samtalsämne i både fikarum och kultur-debatter. Och Parker, som också var seriens exekutiva producent, var smart och rolig i intervjuer. En uttalad -demokrat och en självklar stilikon på röda mattan. 

Parker är en begåvad skådis och en briljant komedienne. Hon hade kunnat få en lysande post-Carrie-karriär om hon återvänt till Broadway, eller valt roller i kvalitetsfilmer. Nu blev det inte så. Den andra ”Sex and the City”-filmen förstörde för alltid både Carrie Bradshaw och Sarah Jessica Parker för mig. Det var inte bara det att filmen var motbjudande på så många nivåer, det var också det faktum att Parker försvarade den med en dåres envishet. Det är mycket möjligt att jag tar det här på alldeles för stort allvar, men det gör mig uppriktigt ledsen. Som om jag blivit besviken på en nära vän, så besviken att jag inte längre vill se henne eftersom det påminner om vad jag förlorat. Jag saknar att älska henne.

Sarah Jessica Parker på den gamla goda ”Sex and the City”-tiden.

Parkers största misstag efter Satc-serien!